"Å jag dig..."

... sa han. När vi satt där på pinnsoffan i dagrummet. Jag och han, med en Pontus P emellan oss... och de två farbröderna som sjöng och spelade så vackert "... om jag hade hade vingar flöge jag med dig... svala, flyg mot hemmet... hälsa ifrån mig.."

Jag sträckte ut handen och strök honom på kinden. Som behövde rakas...
"Vad jag älskar dig.." sa jag. Tittade på honom.
Han tittade på mig... böjde ner ansiktet lite... som lite på sned... log lite, och sa:
"... å jag dig."

(Vårt ögonblick av kärlek... det som är borta, men ändå finns kvar någonstans... jag håller fast vid det... det var vår stund.)

De orden har ekat idag. De orden som han alltid alltid alltid sa när jag sa att jag älskade honom. I livet förut.
Å jag dig, å jag dig, å jag dig, å jag dig, å jag dig, å jag dig..... har ekat tillbaka hela dagen idag.

......

Det är tufft idag. Knappt hanterbar har dagen varit... och är. Därför blir skrivet som det blir nu... långt, och rakt upp och ner. Det får bli så...

Pappa (snäll som alltid...) skjutsade ut mig och Pontus P till Sjöjungfrun.

När vi kom dit satt SE och de andra och åt lunch... och Pontus sprang glatt runt bordet och hälsade på alla. Han stannade upp hos SE... som hade ätit färdigt, och blev både klappad och kliad. SE log... men sa ingenting.
"Är det en hon eller en han?" frågade en av tanterna. Hon tittade på SE... som tittade på mig... frågande... så jag svarade.
"Det är en liten kille - en liten Pontus P" svarade jag. (Hurtigt... för jag hade ju tagit på mig "glada masken.." strax innan jag gick in.)
"Jaa... det är en Pontus" sa SE. Men han pratade inte till tanten... utan lite sådär barnsligt som både han och jag brukar prata till Pontus för det mesta... som till vårt lilla barn.

Sen skulle vi ta en promenad runt Nydalasjön. Jag och SE med Pontus P. Men först skulle jag låna toaletten på hans rum.
"Sitt här du med Pontus... jag ska bara gå på toaletten först... men koppla inte lös honom... för då får vi springa och leta honom överallt sen... sitt bara här... med Pontus" sa jag.
När jag kom ut från toaletten, stod Pontus där... utan koppel. Å utan SE. Jag gick tillbaka till dagrummet och frågade var kopplet var.
"Vilket koppel... jag har inte sett nåt koppel" sa SE. Bestämt.
Jag sa ingenting... det var bara att börja leta. Till slut fann jag det - instoppad längst ner på en hylla... bakom gungstolen... i dagrummet.
Sen kunde vi gå.

SE fick ta Pontus. Men jag såg ju.... SE hade ingen som helst koll på att gå med Pontus. Han fick gå precis som han ville... och trots att jag försökte hålla igen mun... så blev jag tvungen att säga till några gånger... hjälpa SE att dra i kopplet... att stanna när det kom en cyklist... att inte hoppa i dynghögen... att gå åt rätt håll.... osv.
Pontus P tyckte nog ändå att det var hejsan.... bättre med en snäll husse, än en sträng matte... tror jag han tänkte.

Vi gick på stigen längs Nydalasjön. Här och nu, och Pontus P.... det pratade vi om. Allt som SE såg... här och nu. Han berättade flera flera gånger under promenaden om alla upprivna stubbar som låg längs stigen... och att det var grävskopan som hade gjort det.
Vi stannade på bryggan vid kyrkbron och vilade en stund... satt och njöt av solen, vi, och den spegelblanka sjön. " "Ser du... det är alldeles spegelblankt"... sa han flera flera gånger.
Sen tog vi samma väg tillbaka.... och samma stubbar som vi nyss passerat var nya igen.

När vi kom tillbaka blev vi bjudna på kaffe och bulle av personalen. Bara jag och SE satt där ute i dagrummet och fikade. Hans kontaktperson bland personalen kom sen och satt med oss en stund... och då... hur vi nu kom in på ämnet bilar... och Volvo... så fick SE berätta om ett av de minnen som alltid legat honom så nära: När han köpte sin första bil... gjorde iordning den på skolan i Vilhelmina... tog körkortet samtidigt... och sedan körde hem och överraskade sin mamma och pappa.
DET var ett viktigt minne för honom... kontaktpersonen lyssnade uppmärksamt, fast jag visste ju att hon hört det förut.... jag också, många gånger.

Så fick vi höra att de bjöd på en stunds underhållning på nedre plan... sång och musik av några äldre herrar. Så jag tog med mig SE, och vi gick dit och lyssnade. För SE var det väl kanske inte sådär himlens intressant - det var ju inte Elvis, men vi satt iallafall där på pinnsoffan, lite avsides från de andra... och då, just där... var det bara vi och en liten helknäckt Pontus P. Jag ska minnas den stunden så länge jag lever...

Sen... när jag skulle åka hem, så sa jag bara: "Ja, nu måste jag åka iväg ner på stan med Pontus P fram och tillbaka... du kan ju gå ut på altanen och fika med dom andra så länge..."
"Jaha, ja då gör jag det.." svarade han, och så vände han sig bara om och gick. Inte ledsamt, eller frågande, eller oroligt sa han det. Jag tror att fikat ute på altanen blev mer intressant... för det vet jag ju... fika och mat är viktiga saker i hans liv nu. Så är det...

Pappa kom och hämtade mig... jag vinkade till honom där han stod på altanen och tittade ner. Han vinkade tillbaka...


Så... det har varit en tung dag... minnen gör ont... insikter gör ont... men IMORGON.... IMORGON... då... ska jag ta hitta på något. Då ska jag dra ett djupt andetag... för det är ju så man gör för att komma vidare... ensam. På någe sätt...