torsdag 29 november 2012

Det är svårt med bråk...

... när man bara är två. När det inte finns utrymme för annat svårt än det som redan är. Ändå så är det oundvikligt... och efteråt så är det bara att börja om igen... med peppet och ljusglimtarna.

Så sagt och gjort. Efter en morgon som inte blev så bra så blev det många förlåt från och till varandra. Vi bestämde, för vilken gång i ordningen, att ha den bästa jular av alla. Vi ska gå på stan och gofika på söndag. Vi ska stiga upp tidigt på lördagmorgon och se julkalendern tillsammans. Baka en ny kaka ikväll. Tillsammans.

Vi har bara varandra nu. Å inte för att vi går omkring och sörjer den familj som ändå aldrig fanns där... det gör vi inte... men vi saknar en familj... och vi har så nog av sorger ändå. Ibland kunde man ju önska lite naivt att det fanns en sådan att beställa någonstans... bara hips vips sådär. Det skulle ha varit bra...

Men... nu är det torsdag. Peppet och ljusglimtarna är på igen.
Nu blir det påtår och "törpepparkaka"... :)



(Sen kan jag inte låta bli att undra varför somliga människor hela tiden vill insinuera vilken hemsk människa jag är. Som att jag skulle vara högfärdig för att jag inte sett dem och hälsat när de gick förbi. Dom vet ju. Jag ser dom inte. För jag kan inte det längre. Jag har ett hål och en skada på mitt öga som gör att jag inte längra kan fokusera på de människor jag möter. Jag ser bara ett konturlöst ansikte. Dom vet ju allt det här sedan länge... och ändå vill de framställa mig så simpelt. Fast å andra sidan... jag vet inte om jag skulle hälsa på dem än om jag såg! )

Nämen nu då... påtår!!!

onsdag 28 november 2012

Det är väl som med vissa människor...

... tänker jag. De är vackra utanpå, men ganska oaptitliga inuti. Men det är lättare att göra sig av med en sockerkaka...


En ny dag...

... och solen måste lysa idag också. Åteminstone här på Gustav garvares gata... och med hjälp av den vita värld som vi vaknade upp till imorse.

tisdag 27 november 2012

Tom...

... känner man sig. Eller så är det bara ett annat ord för chockskadad. För just nu, efter besöket hos Sven-Erik... min Sven-Erik... som inte alls var samma min Sven-Erik... utan en annan gammal man som satt där med gråsprängt hår och grå mustash. Som inte sa mer än några grymtande läten ibland... som rycktte till rätt ofta... och som jag fick mata med bulle och kaffe... så just nu så tror jag att detta är mitt hjärtas sätt att skydda det grymmaste som livet gett mig... ... min riddare i livet sittande som ett kolli på ett demensboende. (Jag skulle vilja beskriva det vackrare... men just nu finns inga ord för att göra det vackrare.)

Så många små minnen att vara rädd om från det här besöket... en liten hand i min... blev presenterad som "Sven-Eriks fru"för en ny vårdare... pussen på pannan... hemligheten jag viskade i hans öra... de minnena får vara så länge. Jag vill inte minnas det ikväll. Inte heller hur jag gick in på hans rum och grät på toaletten, och blev arg över den röda overallsjackan han hade på sig... han som avskydde rött!!! "Tjejfärg" brukade han säga.

Men mitt i tomheten så är jag så oändligt tacksam och lycklig över de människor han har omkring sig nu. De som vårdar honom som inte länge jag kan göra... de som ger honom trygghet och stöd... de som finns där och ger honom mat... byter på honom... lägger honom till sängs... och finns där. Tack alla ni vackraste vårdare därborta på Sjöjungfruns demensboende som vårdar min skatt... min Sven-Erik.

Tom.

Imorgon är en ny dag.

Ett leende..


Ute på promenad..


Min finaste..


Idag ska jag träffa Sven-Erik...

... och det känns svårt.
Egentligen så tänkte jag inte orda så mycket om det, främst för Carolinas skull. Hon har så nog ändå med svårt nu. Hon sa heller ingenting nu på morgonen, men så fick jag nyss ett sms:
"Lycka till hos pappa... det kommer att gå bra... det vet jag."

Jag svarade: "Det kommer att gå bra hos pappa, för det har jag bestämt:)!"

Så mycket känlor.

måndag 26 november 2012

Vi firar...

... med saffranssemla. Carolina fick VG på hemtentan...


onsdag 21 november 2012

Vet du när jag besökte Sven-Erik senast?

Vad som skrämmer mig är att vissa människor tycks veta vad jag gör och inte gör... de finns inte i min närhet... jag har ingen kontakt med dem... och jag skriver inte om det. Ändå så vet dom... och dömer därefter.

Vad vet du egentligen? Vad vet du om jag var dit i tysthet förra veckan... eller förra månaden... eller, kanske rent av igår?Eller kanske är det så att den officiella versionen stämmer... att jag inte har varit dit på länge? Vad vet du om jag valde att ingenting berätta av hänsyn till henne, och sparade mina minnen någon annanstans?
Mina frågetecken är många...  för jag förstår inte. Å vem är du att döma vilka som får mest manna i himlen efter det antal besök de lägger ner hos någon?
Idag kan jag däremot säga att jag inte var dit... då var hans syster dit. Idag valde jag att gå hem till Carolina som ringt mig på jobbet och sagt att allt var bra... när det inte var det. Tänk om du hade vetat det istället... och bättre ändå... valt att finnas här för henne. Tänk om du vetat, och förstått, att vi är där med honom i våra hjärtan... varje varje varje dag... de dagar han har kvar.

Jag förstår att mina rader kan verka förvirrande för de flesta, men finns det något som jag aldrig förstått, och än mindre haft någon acceptans för, så är det människor som "köper sig etiketter och sätter på sig och tar en ton" och sätter på sig helgonglorian så fort de gör något som för de flesta andra inte skulle vara så mycket att orda om. En helgongloria som de sen kan ta på lite som det passar...

Å nu i sena kvällen, när jag sitter och funderar om jag verkligen ska publicera det här inlägget så kommer ilskan. Igen då! Jag vet att jag inte ska svära... och jag vet att jag inte har någon rätt att döma andra människor... men förlåt mig snällaste Gud... jag blir bara så förtvivlad på dessa människor som satt på sig dessa etiketter av självgodhet, där somliga dessutom har klistrat dit hur mycket de gjort för henne... så jag måste bara säga det... jävla människor!!! Jag önskar att dessa etikettmänniskor fått vara med när jag kom hem idag...

Jag väljer att publicera det här nu... luddigt och rörigt... sen ska jag sova.
Imorgon är en ny dag... som ska bli den bästa imorgon också.

(Förresten, på tisdag nästa vecka... så ska jag åka till Sven-Erik.
Bara så du vet, tänkte jag...)

måndag 19 november 2012

"Jag fick som ett helt annat lyft nu, mamma"....

... sa hon för en halv minut sen.
Jag gjorde det bästa jag kunde ha gjort.
VI SKA BYTA RUM.

Å hon får ett större rum, med vita tapeter, och en stor garderob som hon ska använda som walk in closet-garderob. Mitt "nya" rum blir lite mindre, men vad gör väl det.

Tack Gud för inputet...

Som mamma så skriver jag...

... bara om hur mysigt vi har haft det i helgen. Men jag ser ju... så Gud, kan du skicka ner lite input till henne? Min kvällsbön inatt...

söndag 18 november 2012

Det blev Carolinabak istället...

... och nu blir det gofika. Med julmusik och tända ljus.


fredag 16 november 2012

Nu stinker jag som en parfymfabrik...

... för det blir resultatet när man provar en parfym som har ketchupeffekt! Carolina tyckte det var väldigt roligt med en mamma som inte fattade hur hon skulle trycka. Å det var väl huvudsaken... att hon fick skratta lite.
Kanske är det här inte så mycket att skriva om, men för mig är det viktigt att minnas att vi fick en mysig dag tillsammans. Med gofika, ögonshopping, köp av ansiktsmask... och 14 liter parfymdoft!!

Nu busar Carolina med herr Pontus P...

Jag undrar vad hon tänker på...


Lite julmysfika på NK..


onsdag 14 november 2012

Idag hade hon längtat hem hela dagen...

... och kanske var det lite för att hon visste att jag var hemma.
Så jag bjöd på gofika med lussekatt (visserligen köpt) när hon kom hem. Å lite mamma-mys.
Älskade älskade min dotter... jag ser hur du kämpar. Jag ser bakom masken. Det är mycket som kan tyckas mörkt nu... men jag lovar dig... det kommer att bli ljusare igen. Men fram tills dess så finns jag här.... alltid. Älskade älskade min dotter.

Så skrev jag i eftermiddag. Nu är det kväll, och vi har ätit middag med julkänsla i. Mitt i middagen tog jag ett beslut. Det blir ingen ledarskapsutbildning för mig på RK till helgen. Det blir istället en bullbakande och trygg mamma som är hemma. Hon behöver mig.

Bara att jag finns här.

Det är onsdagmorgon...

(Mycket roligare med en snöbild, eller hur?)


... och jag är ledig idag. Utanför mitt fönster börjar världen vakna till ännu en gråmulen dag, och Carolina har åkt iväg till universitetet. Struktur, tänker jag alltid på dessa lediga dagar. Jag måste ha struktur och hitta på någonting när jag är ledig. Det spelar ingen roll vad jag hittar på... bara jag fokuserar på att inte tänka. Inte på något svårt. Punkt.

Idag ska jag planera inför morgondagens möte som jag ska ha med våra volontärer på RK. Det känns lite spännande och nytt att ha fått det förtroendet. Men framför allt så känner jag... oändligt stor tacksamhet. Tacksamhet mot Röda Korset, vars grundvärdering om att hjälpa de som har det svårt har hjälpt mig genom min svåraste tid i livet, och de gör det fortfarande.
Hur skulle det här ha gått utan RK, tänker jag ofta.

Tack Röda Korset. Ni räddar liv på mer än ett sätt...


Nu... hopp i duschen... och påtår.
Å självklart... på med julmusiken.



söndag 11 november 2012

En bra dag för att fira...

... att Carolina och jag har fixat till ännu en bra dag. Speciellt idag, och starkare än förut. Fars dag.
Vi har mysat på hela dagen, med jul-cd:n på hög volym, och gofikat och ätit om vartannat. Alla tankar på det speciella med just den här dagen har vi trollat bort med prat om allt mys vi ska hitta på till jul... vad vi ska baka... och hur vi ska pynta granen... och framför allt alla miljoner julklappar som ska ligga där under granen.
Men ärligt... innerst inne... där i våra djupaste hjärtan...  och bakom våra masker... så finns ju våra tankar hos Sven-Erik. Där finns dom ju alltid... men kanske än starkare idag... det här året. Nästa år... ja, dit går vi inte nu.

Igår följde Carolina med sin kompis Linus ut för att vara smakråd då han skulle köpa farsdags-present till sin pappa. "Jo, men det var värt det, mamma... så himla mysigt... så där som när vi gick på gymnasiet... så jag kunde tänka bort pappaköpet sen."

Någon funderade om man firade fars dag i himlen... jag undrar om man firar fars dag i.... ja, var då?

Nu kvällsmys med påtår... dagen är ju inte slut än.



lördag 10 november 2012

Så mycket bättre ...

.... att ha lite julglögg, skumtomtar och clementiner i kväll.
Med "Så mycket bättre" på teven...

fredag 9 november 2012

Ibland tycker jag att döden är som en gubbe i lådan...

... som nu.
Ikväll kändes det nästan lite åt jomendetärjudethärlivethandlaromockså-bra hållet. Att gå på after work med tjejerna på RK... äta gott... skratta och prata om annat än jobb... lite lagom finklädd... och sen gå hem och ha jomendetärjudethär-känslan med sig hem... det kändes... ja, det kändes som om den där framtiden som jag så ofta drömmer om var lite på G nu. Åt rätt håll iallafall..

Så får jag ett sms.

Min faster Runa dog inatt. Hon som alltid har funnits i mitt liv. Hon och farbror Uddo som alltid fanns där för mig när jag var liten, och tog mig i försvar när ingen annan gjorde det. Hon var stark, Runa... och kämpade många gånger i motvind.  Men jag vet att nu har hon det bra.. och äntligen får hon vara med sin Uddo och den dotter som aldrig fick bli. Vi ses, Runa... och hälsa mamma. (Inte börja gråta nu!!!!!)

Jag skriver det igen...  och nästan så att jag blir arg... ibland tycker jag att döden är som en gubbe i lådan. Kunde jag inte ha fått glatt mig åt den här kvällen ifred?
Han har dykt upp rätt många gånger de senaste åren... när dyker han upp nästa gång?

onsdag 7 november 2012

Det har snöat lite här...

... på morgonen. Både Carolina och jag längtar efter snö nu, då den alltid kommer med ljus och julmyskänsla.

Igår skrev jag:
"Dagen idag är en betydelsefull dag! Den är min... bara min... och det är upp till mig att fylla den. Det är upp till mig att välja hur jag ska hantera det som livet har tänkt att jag ska få... både på gott och ont. Det är också den enda dag som jag säkert vet att jag får... så jag ska vara rädd om den. En betydelsefull dag i mitt liv..."

Så idag, när jag är ledig och Carolina bara har föreläsning till tolv, så ska jag bjuda henne på gofika på stan. Sen kanske gå runt och titta lite på julpyntet som redan börjat säljas...

Idag en betydelsfull dag i mitt liv... och dessa ord, och denna inställning, är mina verktyg.

tisdag 6 november 2012

Bjudit Carolina på lite varm choklad...

... nu på morgonen. Inte som Sven-Eriks kanske, men hon tyckte det var mysigt ändå.


måndag 5 november 2012

Varje morgon nu...


... så säger jag högt ut i luften: "Nu klär vi på oss, mamma".
Så tar jag på mig det lilla guldförgyllda silverkorset som alltmer tappat sin guldfärg. Låset är också lite trasigt så Carolina får för det mesta hjälpa mig att få fast det runt halsen.
Det var det enda jag bad att få när pappa frågade mig vad jag ville ha efter mamma... korset som hon bar runt halsen, och som hon hade på sig när hon somnade in.
Å varje kväll så säger jag "Nu klär vi av oss, mamma". Lägger korset på nattduksbordet till nästa morgon.
.........

Tack och lov så är helgen över. Jag skriver tack och lov, för en sådan här helg, när man ska minnas de som inte längre finns hos oss, då blir det svårt. Svårt på många sätt.
 Mammas grav har jag inte besökt alls. För min mamma är ju inte där... hon är inte alls död... hon är hemma på Himlastigen och sitter glad och lycklig vid köksbordet i sin röda plyschtröja och väntar på kaffe. Med kubb.
Sven-Erik... han är ju inte heller död. Han är hemma på Gärdesvägen, och ligger under huven på nån bil och har blåoverallen och fulkepan på sig. Nej, förresten... han har nyss stått vid spisen och kokat upp ådetärbaraminchokladsomdugertillCarolina-chokladen som hon ska ha med på nån utflykt igen. I termos.
Å ändå så finns ingen av dem hos mig längre... och jag saknar dem båda mer än livet själv.

Men som tur så finns det flera tack och lov! Så tack och lov för underbara grannar som ringer på dörren en söndagkväll, och kommer in med både själ och hjärta. För det är svårt med svårt när man bara är två, speciellt såna här dagar.

Sen skulle jag skriva lite om ikväll tänkte jag... om hur allting slutade med att Carolina och jag mitt köttsoppan hade Sven-Erik vid middagsbordet, och den stora längtan hon haft efter honom hela dagen idag. Men det får nog bli en annan dag...

... för nu ska vi gofika lite, Carolina och jag.
Sen blir det nog " Nu klär vi av oss mamma" rätt tidigt ikväll.



söndag 4 november 2012

"Lånar" min dator en liten stund...

... innan Carolina kommer in. Hon är ute på långpromenad med Pontus P.
Hennes dator har pajat... hon har hemtenta... och hon behöver använda datorn.

Vi hade en fin dag igår... med bakdoft i hela lägenheten. Limporna blev bra, och man fick nästan lite julmyskänsla. Kvällen blev lite tuffare... eller rättare sagt, det blev mycket tuffare. När Magnus Uggla sjöng om "jag och min far" så grät Carolina. Hon grät länge.

Idag är en ny dag... och jag ska hjälpa henne lite med finliret av hemtentan.

Men först... en limpmacka och kaffe!!

lördag 3 november 2012

Å så baka några limpor...

... och inte låtsas om de brända drömmarna! Som med livet, tänker jag. Å är glad över de vackra drömmar jag har kvar...


fredag 2 november 2012

Jag kanske ska baka ikväll...

... tänkte jag nyss vid diskbänken. Någon kaksort kanske? Sånt som ger mys, och man slipper tänka på annat.                                    Carolina sitter hela helgen på universitetsbiblioteket och pluggar med en hemtenta. Hon har fått låna min dator, då hennes har pajat. Jag är stolt över henne... mycket. Att hon orkar som hon gör...