tisdag 27 november 2012

Tom...

... känner man sig. Eller så är det bara ett annat ord för chockskadad. För just nu, efter besöket hos Sven-Erik... min Sven-Erik... som inte alls var samma min Sven-Erik... utan en annan gammal man som satt där med gråsprängt hår och grå mustash. Som inte sa mer än några grymtande läten ibland... som rycktte till rätt ofta... och som jag fick mata med bulle och kaffe... så just nu så tror jag att detta är mitt hjärtas sätt att skydda det grymmaste som livet gett mig... ... min riddare i livet sittande som ett kolli på ett demensboende. (Jag skulle vilja beskriva det vackrare... men just nu finns inga ord för att göra det vackrare.)

Så många små minnen att vara rädd om från det här besöket... en liten hand i min... blev presenterad som "Sven-Eriks fru"för en ny vårdare... pussen på pannan... hemligheten jag viskade i hans öra... de minnena får vara så länge. Jag vill inte minnas det ikväll. Inte heller hur jag gick in på hans rum och grät på toaletten, och blev arg över den röda overallsjackan han hade på sig... han som avskydde rött!!! "Tjejfärg" brukade han säga.

Men mitt i tomheten så är jag så oändligt tacksam och lycklig över de människor han har omkring sig nu. De som vårdar honom som inte länge jag kan göra... de som ger honom trygghet och stöd... de som finns där och ger honom mat... byter på honom... lägger honom till sängs... och finns där. Tack alla ni vackraste vårdare därborta på Sjöjungfruns demensboende som vårdar min skatt... min Sven-Erik.

Tom.

Imorgon är en ny dag.

2 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Så tungt för dig och ändå så fint med ditt besök och att du kan känna dig trygg med personalen, som verkar underbar.
Bamsekramar...särskilt många ikväll

annika sa...

Att känns sig trygg med personalen som har hand om ens anhöriga är viktigt!
Å apropå den röda jackan - jag tycker han är fin i den, blir så glad när det inte är svart,svart och marint bara för att det handlar om en man!
Förstår att det känns tungt för dig efteråt.