lördag 31 januari 2009

Jag har kommit på en sak...

... eller egentligen har jag vetat det sedan SE blev sjuk.

Vi är pestsmittade.

Så måste det ju vara....

?

Demens...

... detta för mig så förhatliga ord. Denna stämpel av sjukdom som jag ännu inte kan sätta på min älskade därborta. Känslomässigt, och i den vardag som måste överlevas så är han ju bara "någon annanstans" just nu.... så måste det få vara.

Men det logiska tänket... ja, det finns ju där ändå. Hur jag än värjer mig... så någonstans så sipprar det på.... i ett slags parallellt vardagligt och grymt universum så vet jag ju... han är dement.

Idag, nu på morgonen, blev det extra svårt. Som en bomb som exploderade och öppnade upp det logiska tänket på vid gavel.... när jag läste om en av vår tids största idrottsmän.... Ingemar Johansson. Han dog inatt...
Han var också dement.

Det är verkligen tid för en lång lång resa.... så har det varit länge nu. Varje dag.

Jag tänker på Ingemar Johansson.... jag tänker på SE. Två världsmästare på sitt sätt...


http://gfx.aftonbladet-cdn.se/multimedia/dynamic/00844/ingo_844361l.jpg

fredag 30 januari 2009

Ny hund...


...en kaxig nyklippt Pontus P

Fokus...

... på varje liten tråd som gör bra. Till mig själv så söker jag i varje ny dag någonting som kan lysa... vad som helst som kan göra dagen lite lättare.
Det är som om jag måste dra i den segaste tråden... och det tar nästan all energi jag har. Fokusera... hela tiden... bara det.

Men om jag inte skulle göra det just nu.... då skulle jag sjunka. Å det är inget alternativ. Hur livet än kommer att fortsätta...

Idag har jag Carolina.
Idag har jag vår lilla lägenhet.
Idag är det fredag.
Idag ska Pontus P få klippa sig.

..........

Igår pratade jag med SE. Men jag ringde "fel tid".... det vill säga precis innan lunch. (Jag har ringt "fel tid" många gånger nu....!) Han var inte på dåligt humör, men jag hörde ju.... inte var det med den där glada skrattrösten som han svarade på mina frågor... utan lite korthugget och frustrerande... han hade ju inte fått mat än! Vilket han upplyste mig om flera gånger....
Men jag tyckte det var svårt att prata med honom igår. Svårare än vanligt. Jag vet inte varför... och idag hör jag hans röst hela tiden... som ett eko inom mig. Det är tufft. Jag vill inte det... och det gör ont.
"Vad gör du då?" ekar det.

Då måste man dra i den segaste tråden....

..........

Läkarämnet.
Han ringde inte upp på avtalad tid.
Jag fick ringa och söka honom igen.
Han ringde senare och stressade igenom ett samtal på två minuter.
Han frågade om jag hört något från f-kassan.
Han hade glömt tidigare möten och förslag.
Han förlängde sjukskrivningen.
Han frågade inte ens hur jag mådde.

Jag blev bara ställd.... och kände mig både dum och tom när vi lagt på luren. Ilskan och besvikelsen kom sen... hur går jag vidare nu då? Jag vill inte orka det här själv...

Läkarämnet. Inte ett dugg heller...

torsdag 29 januari 2009

"Jag tror på dig"...

... brukar min bloggvän Nalle skriva.
Jag tror inte hon vet hur mycket de orden betyder för mig...

För så är det.... hon hjälper mig att vara den bästa Elisabeth som finns på GG-gatan just nu. Hon tror på mig.... oavsett om jag bara har bäddat sängen en dag, om jag bara har gråtit en dag, om jag har varit full av tillförsikt en dag, om jag har gjort något roligt en dag... så tror hon på mig. Hon talar inte om för mig vad jag ska göra hittan och dittan... hon talar inte om för mig hur, och när jag ska gå vidare... hon litar fullt ut på att jag vet det själv.
Hon tror på att jag av egen kraft, på mina villkor, och med mina förutsättningar tar mig en liten bit framåt varje dag.
Det är stort.... och det bär långt mycket längre än annat just nu.

Jag vet ju också, precis som hon, att jag tar mig sakta men säkert framåt.... men hon är en av de få som ser det... och som säger det.

Att någon tror på en... att någon ser en... att någon hjälper en att vara den bästa personen i sitt eget liv.... en sådan någon borde alla ha!

Tack Nalle....

..........

Läkarämnet ska jag skriva om sen.... och även lite annat. Just nu är jag bara trött...

Jag pratade med SE på morgonen... han mådde bra, men var hungrig. Som en annan värld att höra hans röst...

tisdag 27 januari 2009

Sitter och väntar...

... på att läkaren ska ringa. Jag avskyr det. Att prata om mig.
Varför då.... jag vet inte.
Det eviga rabblandet om hur jag har det... och hur jag mår.
Det är sådana här stunder jag skulle vilja gå ut härifrån... och ha något bättre precis utanför dörren.
Jag måste fråga om försäkringskassan... och deras planer.
Jag vill framåt... försiktigt... för jag vill inte stanna här.

Carolina har gått till skolan.... och sen skulle hon följa med en kompis på stan, och vara smakråd. Å de skulle gå på Sandy´s och fika....

Måndag igår...

... och det hände inte så mycket. Rent praktiskt.
Det snurrar mest på insidan.... tankar och funderingar tar mycket plats nu. För att komma framåt.
Å jag skriver tyst om något annat som också finns.... djupast... det dåliga samvetet.
Jag har inte varit till SE på länge.
Men det måste få vara så just nu.
Jag tror han förstår... jag försöker tänka så.

Idag ska läkaren ringa....

söndag 25 januari 2009

När jag inte kan förstå...

... när jag inte hittar svaret på den enda största frågan... varför?
Varför... togs allting ifrån mig?
När jag har gått igenom strafftänket och orättvisetänket... när jag har gått igenom smärttänket och sorgtänket... så kanske, kanske finns det ett svar ändå.

Kan det vara så enkelt att när något tas ifrån en, något som tillhör ens hjärta... så får vi samtidigt något, en gåva som sen aldrig kommer att lämna oss, en gåva som bär för morgondagen oavsett vad den kommer med, en gåva som ges till alla med oläkta sår, men som helar om vi bara tar emot den.

Ett tappert hjärta... att vara stark med.
Ett tappert hjärta... då livet börjar om.

Kan det vara så enkelt....?

För mig var det viktigt att skriva det nu.... ett tappert hjärta.
De starkaste ord jag känt... ett tappert hjärta.

Kanske börjar livet om... jag hoppas det.... på någe bra sätt?

..........

Jag vet inte... men jag vet att Carolina och jag har varit tappra i vår lilla värld idag. Ett djupt andetag... bara hon och jag.... idag också... men vi har bakat sockerkaka.... varit på långpromenad med Pontus P.... tittat på foton från våra Stockholmsresor med glada minnen... och ätit risgrynsgröt.

En bra och tapper söndag.

Helt plötsligt...

... så finns här en känsla. Nu... i natten... som bara kom någonstans ifrån. Som en stor stark klippa inom mig... som bara växt sig hög och orubblig.

Så stark jag känner mig! Jag vet säkert att just nu skulle alla världens eländen kunna ramla ner mitt framför näsan på mig... och jag skulle ändå stå där stadig och stark... och veta en sak... jag klarar det också! Jag klarar det här...

Det är en mäktig känsla! Stark. Hoppfull. Med makt att förändra, tro, och att våga...
Jag hoppas den håller i sig ett tag... eller åteminstone, att den kommer och hälsar på fler gånger. Kanske stannar så småningom...?

Jag klarar det här...

lördag 24 januari 2009

"Jag vet, gumman...

... det var allt jag kunde säga. När hon för en stund sedan kom och ville kramas...
Ingenting är som förut... och kommer heller aldrig att bli det. Nu är det du och jag, gumman... vi fixar det här. Har jag inte sagt det tusen gånger... vi fixar det här!

Vi har kommit hem från kalaset. Vi åkte med lillebror F. Han bjöd på tårta, och fick presenter. Mina föräldrar var där, Carolina och jag, och lillebror F med sambo.
Vi sjöng "ja må han leva".
Carolina och jag fick se den nya lägenheten för första gången.... den som han delar med flickvännen S. Fin och mysig.

Carolina var också fin. Hon hade lockat håret dagen till ära. Lilla barnbarnet David var lycklig över att se henne... och hon var lycklig över det.

Igår var...

... jag på pantbanken. Nu skriver jag det. För så var det.
Det är inte mer med det, tänker jag nu....

Med stor beslutsamhet, men ändå...
Bilden av det jag lämnade ifrån mig kommer att blekna.
Jag jobbar på det.

Igår kväll såg vi på let´s dance.
Festade på banansockerkaka.
Vi hade mysigt.


Om det bara hade varit ett. Bara en saknad. En längtan. Ett elände. Bara ett.
Men det är mer än ett... det tänker jag ofta nu.

Idag är en ny dag.
Vi ska åka och gratulera min son som fyller 29 år.
Lillebror F kommer och hämtar oss.
Det blir en bra dag...

Men gud, vad jag ändå önskar att det bara hade varit ett....
Ibland undrar jag om han verkligen hör...

torsdag 22 januari 2009

Livet och döden...



(Tillsammans sommaren 2005 eller 2006)

... har Carolina pratat om idag. På skolan. De hade fått i uppgift att skriva en uppsats i ämnet. Hon valde att berätta om sin pappa. Utan manus, men så nervös, så hade hon gått fram och berättat om sin syn på livet och döden. Om sin resa. Om henne och pappa....

"Tänk er att ni går ut genom er ytterdörr... stänger igen den... och sen vänder ni er om och går in igen... bara för att finna att ingenting av det ni lämnade finns kvar... allt är borta... " hade hon börjat sin berättelse. Sen hade hon i fem minuter berättat om den resa som hon tvingats göra under de senaste åren... om hur hennes relation till sin pappa alltmer förändrades... lite om hur han förändrades... lite om demens i allmänhet... om när han till slut inte kunde bo hemma längre..och hon hade avslutat berättelsen med... "tänk er att ni står framför er pappa och han undrar vem ni är.... det är därför jag säger att min pappa inte finns längre... han skulle ju ha vetat...."

Det hade blivit alldeles tyst i klassen. Hon berättade sen hur rädd hon var... "gud, nu kommer det... hur ska dom ta det?" hade hon tänkt. När hon satt sig ner så fick hon applåder... men det var nog inte det hon väntade på. Inte förrän en av hennes klasskompisar sträckte sig över bänken, strök henne över armen, och han sa: "Starkt jobbat, Carro!", då hade hon känt "Yes! Det gick bra...!" Sen kom det fler klasskompisar som hade tyckt samma sak...

Hon var stolt när hon kom hem. Stolt över att ha klarat av det... och lättad över att hon nu äntligen vågat berätta om sin pappas sjukdom.

Jag är oerhört stolt över hur modig hon var. Å så oändligt tacksam över att hennes klasskompisar gav henne det stöd som hon behövde... och som hon varit så rädd för att inte få!

Å kanske kan hennes svåra och sorgliga resa bli något som avdramatiseras och vågas prata lite mer öppet om... å kanske inte bara hennes resa... det kan finnas fler som har det svårt, och behöver få berätta. Behöver få berätta... bli hörda.... det i sig kan bli det ljus som bär dem vidare i livet. Jag tror så...

.........

Jag var på promenad till mamma och pappa idag... men de var inte hemma. Det får bli en annan dag...

onsdag 21 januari 2009

Hur många gånger

... har jag börjat att skriva? Orden som jag tycker är så viktiga. Orden som ligger och formar sig som meningar i kaoset inom mig. Jag vet inte.... men det är många gånger nu. Jag ska försöka att låta det stå kvar nu... och inte bli till ännu ett dolt inlägg. Där ligger många ofullständiga fragment av kaoset. De som berättar om sorg, förtvivlan och ensamhet.

Sorg kräver trygghet. Så är det. Att få vara ledsen och gråta, förbanna och vara arg, sakna och längta, prata och älta. För att kunna göra allt det som är uttryck för sorg krävs att du vet att du har andras styrka omkring dig. Bär dig, så att du kan bära din sorg. Du har en trygghet i det. Har du inte det.... så vågar du heller inte bära din sorg. Din enda styrka går åt till att bära dig själv igenom det du har drabbats av... du måste ju äta, arbeta, duscha, bädda, gå ut med hunden....

Jag bär henne.... och jag bär mig själv.

... så skrev jag i förmiddags. Nu är jag trött av dagen... men än mer målmedveten.
Jag har ett stort beslut att ta. Fokus på det. Min styrka sitter just där... i Carolina. De som väljer att följa med oss kommer att bära.... de som inte gör det kan vi lämna därhän.

..........

Somligt annat får makas undan lite... som att tänka bort "Lisobet". Det han kallade mig senast...

måndag 19 januari 2009

Jo, det finns stunder...

... när man känner att det finns liv. Känns lite högtravande att skriva så... men just precis så känns det. Liv. Så där vanligt normalt. Som stunden nu...

När Carolina sitter tillsammans med två klasskompisar inne på sitt rum och pluggar samhällskunskap och äter chokladpudding med grädde.

Det är stort.

För några kvällar sedan så hade hon sin kompis PH här. Som hade varit i Kina och skickat kort till henne. Jag hörde hur de pratade och pratade och pra.... ja, så. Jag hörde också hur hon kvittrade sedan han hade åkt.

Det var också stort.

söndag 18 januari 2009

Rosa glasögon...



Jag har älskat genom rosa glasögon,

de köptes dyrt men utan fodral.

Nu måste jag byta färgen,

klart glas som ser genom skal.


Sprickan blev stor i det rosa,

det gjorde ont att se.

Nu måste jag lära om,

vad det klaraste glaset kan ge.


Jag måste bara våga ta på mig de nya bågarna...
(Då svårt inte ännu inte kan skrivas med klaraste glas, så fick det bli en dikt....)

lördag 17 januari 2009

FHX 885...

... gick vi förbi alldeles nyss. Volvon. Parkerad på Majorsgatan.

"Nä, mamma, ser du?" sa Carolina. Med ett djupt andetag av förtvivlad insikt...
Jag tittade mot det håll som hon nickade... såg volvon... såg att det var precis en sådan modell som vi hade haft... en 740. Såg registreringsnumret... FHX 885.
"Våran bil..." kunde jag bara få fram. Med lika djupt andetag... våran bil.

Vi bara bara stod där. Nästan som chockade.Å tittade på den... och svalde... det var ju våran bil!
Minnena.... allt lyckligt som vi ägt med den bilen.... våran bil! Hans bil egentligen. Som han hade varit så stolt över. Hans bil.

"Nu blev det svårt, mamma" sa Carolina. Jag hörde det.
"Ja, Carolina... nu blev det jobbigt.." svarade jag.

Till slut började vi gå.... vi blev som bara tyst... allting... SE var här. Hos oss.

"Tänk om pappa bara hade kommit ut nu och sagt... nej, jänten, nu åker vi hem... du vet, så där som han brukade... Eller så hade han sagt.. hörni, vad gör ni ute den här tiden... sådär låtsassträng..." sa hon efter en stund. Jag hörde det plågade plågade och det längtande längtande....
"Mmm..." kunde jag bara säga.

Sen vände jag mig om och tittad bort mot bilen.... "lilla gubben" sa jag bara. Jag fick inte fram nåt mer...

Det blev svårt att gå "hem" hit sen. Vi ville inte svänga in på våran gata... bara fortsätta gå några gator längre ned... och hem igen. Hem till huset.
Till huset där det skulle stå en volvo 740 på gården, med registreringsnummer FHX 885.

Gud...

fredag 16 januari 2009

Att få prata med någon...

... är det viktiga. Det viktigaste. Om det viktigaste.
Det är inte så noga i vilket tonläge det sägs, hur det formuleras, eller vilka ord som behöver berättas om just då. Det viktiga är att någon lyssnar...
Att få berätta om hur det känns. Att få berätta om sorgen, smärtan, förlusten, saknaden....

Det behöver inte vara så stort. Det räcker med att man vet att den som lyssnar förstår att man behöver få säga det svåra högt... ibland flera gånger. Det räcker med att man känner att den som lyssnar verkligen gör det... lyssnar. Å inte kommer med en massa pekpinnar hittan och dittan. Kanske komma lite försiktig med råd och tips på nytt tänk. Men framför allt... lyssnar.

Det kallas att bearbeta en sorg.

Jag vet sedan många år tillbaka, genom min mammas alla hjärtklaffsbyten, hur viktigt det är att få prata, och älta om svåra och traumatiska saker. Livsviktigt är det. Prata och prata och prata... om det som måste få sättas ord på. Min mamma gjorde det.... länge. Men det hade också hennes läkare förvarnat oss om.... att hon skulle behöva prata och älta om det så länge hon kände att hon behövde det.

Men då måste man ha någon att prata med. Eller rättare sagt, någon som vill finnas där och lyssna. Å det har inte funnits så många av den varan här....

Visst har jag haft "min" kurator på geriatriken, men det har blivit allt mindre av samtalen med henne. Varför vet jag inte...
Kanske var det för att min läkare skulle ordna en "kognitiv beteendeterapeut" för mig, och jag gick vidare till en väntan på det... jag vet inte. Men någon sådan terapeut har ännu inte dykt upp..
Nu är det snart dags för ännu en träff med f-kassan och läkaren. Då måste jag ta upp frågan igen... vart har terapeutkontakten tagit vägen? Slåss lite för det. Även för Carolinas del... som totalvägrar varje form av kuratorskontakt nu.
"Jag behöver INTE det... jag behöver familjen" har hon sagt x antal gånger nu.
Jag ser fram emot det mötet. För jag tror det kommer med nya vägar... bra vägar, hoppas jag.


Men då måste man ha någon att prata med... skrev jag. Hon finns. En.
Hon ringer ofta nu. Frågar "Hur är det då?"
Till henne kan jag säga " Det är inte så bra...." och sen bubblar det ur mig det som inte är så bra.
Hon lyssnar. Kommer inte med pekpinnar... än om hon, precis som jag, tycker att vi borde ha fått lite mer professionell hjälp än vad vi hittills har fått.
Med henne får jag prata om SE. Det allra viktigaste för mig nu...
För just det faktum att han nu är borta, han som var min SE, gör ju att sorgen blir densamma som efter någon som aldrig mer kommer tillbaka. Förlusten, känslan, och sorgen blir lika stark och smärtsam.
Å än om Carolina uttrycker sig mer drastiskt än jag... att han är död... så är det så förlusten känns.
Å det är då det är viktigast att någon lyssnar....
Å att få prata om det VI som bara är minnen nu...

Men jag tycker det är för sorgligt... egentligen. Hon ska ju inte behöva... inte bara hon... känner jag. Jag brukar be henne om ursäkt för att jag bubblar ur mig som jag gör. Då säger hon bara: " Men det gör ingenting... bubbla på du... jag lyssnar." Lugnt och tillitsfullt. SE:s syster B har funnits och lyssnat ganska länge nu...

Det borde ha funnits andra också.

Det är det viktigaste i mitt tänk.... men en kurator, terapeut, eller psykolog kan aldrig och neverever ersätta de man mest behöver i en sådan här process.... familjen.

Tack B.





-24,9 grader hade vi nu på morgonen.
" Ja, om pappa hade varit hemma så kunde han ha skjutsat idag... och jag kunde ha haft kjol om jag velat" sa hon. Innan hon gick.

En annan rubrik...



... och en liten dikt. En om hopp...

"Hopp är som en bevingad
varelse.
Som fladdrar i själen
Och sjunger melodin
utan ord.
Och aldrig stannar upp
Och som hörs bäst
i Stormen"


(Emily Dickinson 1830-1886)

torsdag 15 januari 2009

Död...

... är det fasansfulla ordet idag. Död. Bara att skriva det känns... ja, jag vet inte.

Carolina kom hem från skolan för en stund sedan. Ledsen. Hon förstår inte... att de inte förstår. Hon hade sagt till en klasskompis att hennes pappa var död.
En annan klasskompis hade sagt: "Nej, men det är han väl inte... jag vet ju att han är sjuk!"
Nu blev hon lögnare. Hon hade ju inte velat berätta för alla...
"Men mamma... jag menade ju inte så... jag orkade bara inte berätta... men han finns ju faktiskt inte längre... MIN PAPPA finns inte längre!"

Jag vet vad hon menar. Hon tänker känslomässigt. Rollen som han ägde. Den största och viktigaste för henne. Borta. Han kan aldrig bli frisk, och han kommer aldrig mer tillbaka. Pappa - inte längre pappa.
Jag kan förstå det.

Sen blev hon bara tyst. Hon vet inte hur hon ska känna. Inte hur hon ska tänka. Inte hur, och vad hon ska säga.
Hon vill bara att alla ska förstå ändå.

"Det är okay, Carro" sa jag. "Man får säga så.... och man får faktiskt också känna så." Sen pratade vi om det en bra stund.... hon behövde det. Hittade lösningar för skoldagen imorgon...

Å jag tänker för mig själv... inte dit. Inte nu. Känn inte.

onsdag 14 januari 2009

I hallen...

Jag har inte dött.... somligt har bara ramlat ner i mössan på mig. Nu.

Det är nu det är svårt. Svårast. Insikter.


Det är som att befinna sig i hallen mellan två rum, och man bara står där. Man har lämnat det ena rummet... för att gå till det andra.... men man hittar sig själv stående i hallen emellan dessa rum. Varför....? Man vänder sig om, och ser det rum man har lämnat... blickar bakåt. Ännu kan jag inte lämna det som finns där... han bor ju fortfarande där. Inte bara i mina minnen. Man ser heller inte vad som finns i nästa rum... man vet bara att det finns där. Det är dit man ska... till det ljusa rummet. Så känns det....


Tack alla som orkar bry sig om. Till de som skriver avundsjuka kommentarer, och till de som kommenterar de avundsjukas kommentarer fast de inte ens blivit utlagda på denna blogg... till dig vill jag bara skriva att din avundsjuka beror nog på att jag är så modig... och du så feg. För jag är modig som vågar skriva mitt namn... det vågar ju inte du. Så jag tycker synd om dig... att inte våga stå för sina åsikter, och den man är... det måste vara så så sorgligt och ensamt.
Å så du vet.... dina insinuationer och elaka påhopp blir ju också bemötta därefter... eftersom de skrivs av någon som inte har någon identitet.

Å annat som händer runt omkring, får som vanligt skrivas på andra ställen....

lördag 10 januari 2009

Avundsjuka...

... kommentarer idag också. Jag skrattar, och tycker egentligen synd om den fega kommentatoren som måste komma med sådana här ynkliga små påhopp, och dessutom måste låtsas att inte kunna grammatik och skrivregler. Så sorgligt egentligen....

"är du ingen trygghet då?du kanske inte har släppt din dotter, hon fyller faktiskt 18 men för dej verkar hon vara 5."

... och så sorgligt med sådan avundsjuka.

Vidare kommer alla dina kommentarer att gå ad acta tillsammans med de övriga.

fredag 9 januari 2009

Nog måste det...

... vara tråkigt för en 17-åring att sitta hemma ensam med sin mamma en fredagskväll!

Hon säger: "Nää då" när jag frågar.... men jag förstår ju.

Hon har tappat många kompisar sedan SE blev sjuk. Hon orkade inte riktigt vara den tonåring som hon borde ha fått vara. Kompisarna kunde inte förstå, och orkade heller inte riktigt vara de vänner som hon hade behövt då.
Det finns inget fel och rätt i det... bara en krass insikt över att livet som skulle ha varit kantat av tonårstidens typiska turbulens med protester både mot livet och föräldrarna... det fick aldrig bli. Hon fick en annan roll... den att sakta se på när hennes pappa försvann. Hennes trygghet.

Jag hoppas till Gud att hon kan bära den rollen lika starkt som hon gör nu. Ibland så känns jag trygg i det tänket... när jag ser SE:s trygghet och styrka i henne. Men ibland, och längst härinne så finns ju ändå den gnagande oron... bara för att jag vet hur hennes värld sett ut de senaste åren.

Å inte vet jag hur det är att förlora sin pappa till en av de mest grymma och omänskliga sjukdomar som finns... inte vet jag hur det är att se sin stora trygghet i livet sakta förvandlas till någon som man var rädd för... inte vet jag hur det är att bara se sin pappa på utsidan, men veta att han där innanför inte ens längre vet vem hon är... hans dotter.

Sådant grymt vet inte jag.
Sådant kan jag bara tacka Gud för att jag sluppit uppleva... skälla på honom för att Carolina varit tvungen... och be honom snällt att ge henne styrkan att bära det.

Overklighetsknappen...

... är intryckt. Läste lite i min dagbok från 2006 nu på morgonen. Från en vardag med mycket kaos, mycket SE, mycket människor.... och mycket ensamhet. Allt borta nu... förutom ensamheten. Den är värre. Nu är den konkret och fysisk. Nu är vi bara två. Å just nu är jag bara en....

Hela denna resa fram till idag. Sjukdomsresan. När den nu började... egentligen.

Overklighetsknappen är intryckt... så intryckt att jag inte ens vet hur jag ska skriva om den.
För det känns som om allt förlorades med en fingerknäppning... mitt liv. Trots att SE bar sin sjukdom i många år innan vi fick diagnosen... mitt liv. Trots att vi såg tecken på att allt inte stod rätt till... mitt liv.
Nu är mitt liv borta. Nu är mitt liv här. Nu är mitt liv ett nytt liv...

Som sagt... overklighetsknappen är intryckt.

..........

Städade bort lite jul igår. Allt förutom julgranen och adventsljusstakarna. Inte med någon åh-vad-jätte-kul-känsla... utan mer med för-att-jag-måste-känsla. Men det kändes skönt att jag fick någe gjort iallafall...

Tog mig lite fika mitt i städet. Å mitt i ett kycklingrecept, som jag satt och läste i en skvallertidning som jag fått av mamma, så... ja, då kom det. Bara så där. Som en stor våg som bara bestämt sig för att rulla in just då. Från ingenstans. Stort och starkt. Gråten...
Mitt i ett kycklingrecept?
Känslan av den stora hotande sorgen... den som bär allt som förlorats... den som bär allt jag saknar nu... och den som bär insikten om att jag aldrig aldrig någonsin kan få det tillbaka igen.
Jag satt där en bra stund...

"Elisabeth, nu får du skärpa till dig"... tänkte jag. Sen svalde jag bort alltihopa och hämtade skurbyttan. Jag bor ju här nu...

Tog en promenad bort till Coop Nära och handlade. Men det är märkligt.... så fort jag går dit så verkar det som om alla par i Umeå har bestämt sig för att handla precis då, och där!
För jag ser dem på en gång... två som delar något. Två som delar på maten. Två som delar ett liv. Två som i ett han och en hon...
Jag vet att jag ser fel... jag ser egentligen bara min egen saknad. Jag vet det.


Carolina kom hem och vi fikade som vanligt tillsammans. Hon berättade om sin dag... första dagen efter lovet. En mysig, och viktig stund som vanligt...

Kvällen blev bara en trött historia vid teven.

Inatt sov jag med lampan tänd igen... dessa mardrömmar tar knäcken på mig. Dom har förföljt mig i flera år nu...

torsdag 8 januari 2009

Idag..

är det vardag igen. Den första på mycket lång tid känns det som...
Idag börjar skolan... hon längtade.
Idag börjar... ja, vad är det hos mig som börjar?
Jag vet inte riktigt...

Hitta på vardagliga saker att göra, kanske?

Det känns lite famlande...

onsdag 7 januari 2009

På hotell...

... bodde vi inatt. Ett vackert svart hotell. Jag, SE och "någon annan".
För att komma till de vackraste rummen högst upp, fick vi åka hiss länge länge...
Jag hade ett rum... SE och "nån annan" (någon som var osynlig) hade det andra...
Mitt rum var så vackert... jag hade SE i rummet bredvid... hotellet hade gett
mig fina kuddar i present... och jag såg ut som Julia Roberts!
Men jag var tvungen att skratta när jag vaknade.... mest för att jag fått ännu en vacker dröm där SE var med... men också för att jag lite fånigt drömt mig till ett utseende som en filmstjärna! Fånigt alldeles... väldigt mycket! Julia Roberts?!!

Det är min andra vackraste dröm på mycket mycket lång tid. Förut bodde det bara mardrömmar här.... jag hoppas de är över nu. Å jag vet också vem "någon annan" var.... eller är.

..........

Igår hände inte så mycket. Lite vardagsbestyr.... Carolina och jag. Men vi såg "Rabalder i Ramlösa" med Eva Rydberg. Å åt chokladpudding till...

Imorgon börjar Carolina skolan. Hon längtar... och har redan börjat nedräkningen. Jag förstår henne... gå ensam hemma med en mamma hela dagarna kan inte vara någon hit.

Ikväll är vi bjudna på pölsa hos mamma och pappa. Skönt att komma ut lite...

tisdag 6 januari 2009

Trettondagsafton...

... blev en viktig dag för oss. En av de viktigaste på länge.... för den fylldes nästan helt med det där braa som livet också ska bjuda på. Det där braa som vi inte sett så mycket av på ganska lång tid nu.... men som vi alla behöver för att bära när de svåra stunderna kommer.

Det braa ser olika ut hos olika människor. För en del kanske det är en resa till Bahamas som blir det braa... för någon annan är det kanske att kunna stiga upp ur sängen varje morgon... eller att hitta en ny vänskap... eller vinna en miljon... eller att se solen... eller att.... ja, det finns lika mycket olika bra som det finns människor... det viktiga är att ta till sig det braa... se det... göra det till sitt... och glädjas åt det när det kommer.
För det är som sagt, det som bär när de svåra stunderna kommer....

..........

Carolina hade en heldag med sin kompis V på stan. De hade suttit på biblioteket och pratat länge... de hade varit och ätit kycklingsallad på Sandys... de hade varit och tittat på rean på HM... och de hade druckit kaffe latte på bibblan.
Å hem kom en kvitterfågel... "mamma, det här var det bästa... jag har haft det superkul... å vi pratade om allt... å vi ska ses igen... å hon sa det... och det... och jag tyckte det... och salladen var helt perfekt... å jag lånade en bok... å vad de hade mycket snyggt på rean... å hon var så snygg i håret... å det känns som om jag hittade tillbaka lite... sådär som förut... mamma, det här var den bästa dagen på länge... jag känner mig... ja, lycklig faktiskt!"
Sa hon leende.... och jag såg den. Lyckan.
Å än om jag fick lite skoskav i öronen.... så blev hennes lycka också min.

.....

"Nä, det måste finnas fler än jag som sitter ensam ikväll...!"
Så hade hon tänkt. En av dem som gör samma resa som jag...
Så ringde hon igår och bjöd hem mig, och några fler.... "ja, det blir inget märkvärdigt... lite paj och så... få lite trevligt en stund... slippa vara ensam en "afton" till... sa hon när hon ringde.

Å inte vet jag riktigt om vi har samma tänk om vad som är märkvärdigt eller inte... men för mig var det en storslagen fest, att komma till detta fantastiska buffébord som hon hade dukat upp.
Så himla trevligt det var... och så där bara vanligt underbart roligt... att komma bort... prata om 50-talsprylar och berätta reseminnen.
Visst pratade vi om den sorg som drabbat oss... för så är det... bara att berätta om ett inköp av något som man gjorde tillsammans för några år sedan... leder ju direkt till det påtagliga och ensamma nuet. Allting förvandlat till smärtsamma minnen...

Men.... och som jag sa till henne, när vi sedan skulle åka..."tack snälla snälla... jag behövde verkligen det här... !"

Så sorg eller inte.... det här ska bli ett av mina bästa minnen. Den braaste dagen på länge...

Kvart i elva...

... vaknade jag idag. Lycklig. Mitt i drömmen.... han är ju på väg.

Alla var vi i "Boern" och jobbade. Med stugan. Alla förutom SE.
Då ringde jag SE:s mamma för att fråga om hon sett till honom.
"Ja, han är här nu... vänta så får du prata med honom" sa hon.
(Den lyckliga förväntan.... jag skulle få prata med SE... min SE...)
"Ja, jag skulle bara fika lite.... så är jag på väg upp mot Borga sen" sa han.
"Kommer du till Raja då" frågade jag.
" Ja, men jag menar ju det..." svarade han. Som om jag varit dum som ställt en sådan fråga.

Så just nu är han på väg.... till oss.
Känslan sitter kvar än...

..........

Kanske var det för att dagen igår kom med bra.
Jag skriver om det sen...

måndag 5 januari 2009

Min lilla familj. Carolina, jag, och Pontus P.
Jag ska bygga den nu.

Idag...

... ska Carolina träffa sin kompis V och fika på stan.

Jag ska tvätta berg.

söndag 4 januari 2009

På livets teater...



... spelas en tragisk opera. När ridån går upp så får publiken se en föreställning som hämtad ur La Traviata eller Carmen. Rollerna spelas med bravur... väl inövade och repeterade på alla genrep genom åren. Publiken får möta sorg och förtvivlan i alla dess skepnader. De får se människoöden som agerar i, och utifrån kärlekens namn.


Men de ser inte... de hör inte... regissören med sin förtvivlan... han som har kämpat med denna ensemble länge nu. Han vet vad som händer när ridån går ner... då skådespelarna går av scenen utan vare sig ett ord eller ett leende till den de nyss besjöng sin djupa kärlekssorg.


Han känner sitt misslyckande. Allt han har bevisat är att livets teater handlar om kärlek, och att kärlek endast handlar om teater.

Jag viskar...

ett tyst förlåt nu. Som bara han kan höra.... där på den platsen innanför oss där vi alltid är tillsammans. Förlåt, gubben min, att jag inte kan hälsa på dig idag.... förlåt.

Jag vill så gärna stanna här innanför... hos dig... och aldrig behöva gå ut igen... utan dig.
Men jag vill inte gråta här....
Jag vet att du förstår...
... och ändå så måste jag ta med mig mitt samvete och gå ut i livet igen... utan dig.

Förlåt.

lördag 3 januari 2009

Pannkaka...

... blev det inte. Det blev sill och potatis. Men vi dukade fint.

Vi pratade om sådant som vi ser fram emot nu... sådana där överlevnadsstrategier som vi också måste ha. Någe roligt som ska hända.... någe roligt som ska komma... någe roligt som tar oss framåt idag.... för att dagen idag ska bli lite roligare. Någe att se fram emot. Oavsett vad det är. Livsviktigt är det. Drömmar.

Carolina bubblar över att hon snart fyller 18 år.
"Mamma... jag fyller snart 18... fattar du?"
"Nej, det gör jag inte.... du fyller inte 18... du fyller bara 10.." skämtar jag. Då skrattar hon.
"Men mamma... tänk... du vet då måste vi ha kalas..." bubblar hon på.
"Ja, då blir det barnkalas.... med 10 ljus... och så får du en Barbie... det blir väl bra...?" fortsätter jag att skämta.
"Mamma!! Åh vad du är fjantig.... " skrattar hon.

Sådär höll vi på över sillen. Fast Carolina kom på att hon nog hellre ville ha skinkan som fanns kvar i kylskåpet... sill var ingen höjdare.

I övrigt så blev dagen som vanligt. En Carolina- och jagdag. Jag såg "It´s a wonderful life" på teven. Carolina tog Pontus P på en promenad.
På kvällen såg vi "Mamma Mia" på dvd. Med lite chips.

..........

Drömmar är viktiga. De som fylls med hopp och önskningar. Förlorar vi dem.... ja, det är då vi har fastnat. Men så länge vi drömmer dessa drömmar... håller hoppet levande om att det ska komma någonting därborta som ger oss den glädje och lycka vi saknar just nu... så länge har vi också livet framför oss.
Sådär som livet också ska vara... och inte som det kanske ter sig just nu.

För en mamma... och för mig just nu... så är Carolinas drömmar de viktigaste. ATT hon har drömmar... sådana där lite ouppnåeliga drömmar som man kan ha när man är tonåring. Nu drömmer, och fantiserar hon om sin 18-års dag. Hur stor den ska bli.... att vi ska gå ut och äta... helst på "Droskan"... att hon ska få en chiuvava-hund i present... eller en digitalkamera... eller en iphone... eller... ja, listan kan göras hur lång som helst på allt hon önskar.
Storta önskningar... stora drömmar...men jag har alltid sagt till henne att själva lyckan ligger i att kunna önska... sen om man får det... ja, det är en helt helt annan sak. Det vet hon också... och hon brukar sen bli lika glad över det hon faktiskt får.
Fast just i år... nog hade jag önskat att jag hade kunnat uppfylla varje en av hennes önskning...

Igårkväll sa hon:
"Mamma, vi kan väl säga att jag fyller 10+ då....!"

fredag 2 januari 2009

Ett litet tänk...

... som vill ge ett litet större tänk till hur viktiga vi alla är för varandra!

Om vi finns där för andra i vårt liv... hur skulle deras liv ha gestaltat sig om vi inte funnits där? Det vänliga ordet, den hjälpande handen, det varma hjärtat som bultat för andra... om du inte sagt det vänliga ordet, om du inte sträckt ut din hand, om du inte hjälpt utifrån ditt varma hjärta... hur hade då livet sett ut för dessa människor? Om du inte funnits där för dem...?

En viktig tanke... som kan ge ett underbart liv!

....

Såg den här filmen idag... och jag ville bara säga något som jag har sagt förut... er vänskap betyder mycket.

Inte bara...

... låta en dag vara. Så märker jag att vi tar oss igenom varje dag nu. Vi planerar varje dag... som en överlevnadsstrategi.

"Idag ska jag städa..."
"Idag är det fredag..."
"Idag ska vi handla..."
"Idag ska hon baka..."
... osv osv.

Vi söker små små handtag, bra handtag som ska ta oss igenom dagen. Vardagliga handtag... och i detta söker jag hela tiden efter någon endaste liten ljusglimt. Någe litet bara...

Som idag.... idag är det fredag. Det är bra. Idag ska jag duka fint till middag. Fast det bara blir pannkaka. Det blir bra. Idag ska jag städa lite... och sätta på radion på hög volym. Det är alltid bra. Ikväll ska vi se om det inte är någon bra film på teven. Den kan vara bra.

Som igår... då såg vi "Ivanhoe" på teven. Den är alltid bra. Vi åt varma mackor till middag. Det var gott.

Carolina och jag. Vi har den här dagen. Vi kan välja. Vi har fått ännu en dag.... och trots att den inte vaknades upp i det liv som vi önskat att vi hade kvar... så måste vi ändå kämpa med den gåva som vi fått. Dagen idag.

Carolina och jag. Inte bara låta en dag vara nu....

torsdag 1 januari 2009

Bubblorna i glaset...

... satt jag och studerade i natt. Efter tolvslaget. Då när tvhjältar och pangpang liksom gjort sitt... Carolina hade gått och lagt sig... Pontus P låg klistrad vid mina fötter... och det nya årets födelse hade ringts in för länge sedan.. då fastnade blicken på bubblorna av det som fanns kvar i det höga ciderglaset.

Vad lite förundrad jag blev... bubblorna steg fortfarande!

Bubblorna som slogs ner i glaset för så länge sedan... då, i det gamla året.... de steg för fullt... upp till ytan... här i det nya året.

Med vilken kraft då...?

Jag ska bevara den bilden.... av bubblorna som steg.... upp mot det nya året... mot ytan.

Hoppet.

..........

Carolina och jag firade in det nya året tillsammans. Bara vi.
Mamma hade ringt och ville bjuda på middag... men någonstans så kände både jag och Carolina att vi ville ha den här dagen, och kvällen, tillsammans med bara vi.... vi ville göra den så festlig vi bara kunde.... för oss... till oss.
Vi dukade fint, med vackra underlägg, höga glas och fina servetter.
Vi tände ljus och tog fram de vita tallrikarna.
Vi åt fläskfilé med potatisgratäng, och pannacotta till efterrätt.
Vi satt länge där vid middagsbordet, och bara njöt av nuet.

Vi jämförde. Ja, visst gjorde vi det. Vi jämförde hur nyårsaftnarna sett ut de senaste åren... jämfört med den vi hade nu. Det är viktigt att prata om det... det svåra... att i små glimtar få
minnas. Inte stoppa undan.
Därför att? Därför att ju mer vi pratar om det som drabbade oss... SE:s sjukdom... konsekvenserna av det.... så kan vi också förstå att det var precis vad det var... konsekvenser av en sjukdom. Inte något illa eller ont som någon bara hittat på... och aldrig av en människa som hellre hade döden dött än att skada oss på minsta vis.
Det är inte alldeles självklart att kunna förstå det.... inte än... vi har fortfarande svårt... mycket svårt... att acceptera SE:s sjukdom... och förstå hur den slog emot honom! Kanske gör vi det aldrig fullt ut... men jag tror på just det, att vi genom att prata om det, kan hitta alltmer av den förståelse vi behöver. Jag tror så...

Men vi pratade också om de lyckliga nyårsaftnarna. Carolina mindes när pappa sköt upp raketer på gården i Holmträsk, och hon och hennes kusin Sara hade stått och viftat med tomtebloss. Hon minns också ett nyår när hon trodde att huset skulle "bombas upp"! Då pappa och hon sprungit ut på gatan, hur kallt det var, och hur de stått där, hon och SE, bara för att kunna se alla raketer. Mamma hade stått kvar i fönstret...
Det var år 2000. Carolina skulle fylla 9...

Så.... med många minnen... men ändå här och nu, så skålade sen jag och Carolina in det nya året. Men vemodig känsla kändes det att stå där vid fönstret... höra Jan Malmsjö läsa nyårsklockor i bakgrunden... se raketerna explodera mot himlen... och vara bara vi två.

Men som sagt... hoppet.

..........

Hade ju egentligen andra planer för den här dagen... också. Jag hade ju tänkt att vi skulle åka ut till SE. Men det blev inte så.... man måste vara stark, så himla himla stark då. Idag behövde jag min styrka, den styrka som inte alls är så mycket att skryta över, den behövde jag till mig och Carolina. Det skulle ju bli en festlig dag...
Å jag vet att SE förstår.... jag vet att han skulle ha sagt "ta hand om Carolina först", om hans hjärta bara hade kunnat tala. (Men det är svårt att skriva om det ändå... utan att vilja börja gråta... för det dåliga samvetet flyttade in här för länge sen... då när han for. Åhh, så svårt det är att känna om det nu...)

Men jag ringde och pratade med honom en bra stund. Men jag pratade även med hans kontaktperson där på Tomtebo. Annars hade jag ju inte fått veta att han var så fin idag, att han hade på sig sin blålila fina skjorta med mörklila slips till. Annars hade jag ju inte fått veta att de hade fått nyårsfika med likör till kaffet tidigare. Annars hade jag ju inte fått veta att de skulle duka upp en fin nyårsmiddag snart med vin till maten.
Annars skulle jag ju inte fått veta hur bra han mådde idag....

Fast det hörde jag ju själv också. Han var precis som vanligt... skrattade åt det mesta som jag berättade... och knorrade över att han var hungrig!
Vi pratade länge om vädret.
Jag valde att inget säga om att det var nyårsafton idag. Rädd för att han kanske skulle hitta en liten tråd av minnen... höra min röst, kanske minnas en annan nyårsafton... sakna... undra... eller kanske bli ledsen.
Jag vågade inte ens önska honom ett gott nytt år....

Men jag sa att jag skulle komma och hälsa på honom till helgen.... "ja, gör gärna det" svarade han lite så där som om han pratade med vem som helst.

Så jag säger gott nytt år här istället... skickar den i tanken till min lilla gubbe. Det är svårt att bara kunna göra det här..

"Gott Nytt År, min lilla gubbe..." till dig och mig och Carolina.