Jag har älskat genom rosa glasögon,
de köptes dyrt men utan fodral.
Nu måste jag byta färgen,
klart glas som ser genom skal.
Sprickan blev stor i det rosa,
det gjorde ont att se.
Nu måste jag lära om,
vad det klaraste glaset kan ge.
Jag måste bara våga ta på mig de nya bågarna...
(Då svårt inte ännu inte kan skrivas med klaraste glas, så fick det bli en dikt....)
7 kommentarer:
Oj, vilken fin dikt! Den gick rakt in i hjärtat. Du har det i det, skrivandet. Det har iofs redan märkts i bloggen. Men nu blev det än mer synligt. Kramar...
Så vackert!
Jag letade efter författaren och insåg inte direkt att det var du som skrivit. Du ÄR himla duktig!!!
Ibland måste det som är svårast att säga få ta den väg det vill för att man ska kunna våga se de orden.
Jag vet precis hur svårt det kan vara att byta glasögon för att betrakta sig själv, omgivningen och livet efter någon svår händelse.
Tänker på er och skickar massor med pepp.
//Harriet
Vacker dikt :-)
Ja, vi är nog många som haft på oss, olika glasögon med olika färger på glaset, men du min vän fixar det,,,bara vet :-)
Kramar
Jättevackert och klokt skrivet!
Kram från Liv
Vackert skrivet, du är så duktig.
Det krävs kraft och mod att våga se världen genom ett klart glas. Men även det allra klaraste glaset kan med tiden få en alltmer rosa ton över sig.Det vet bara framtiden.
Det klara glaset blir lite dimmigt av väder å vind. Men låt det vara så då. När du känner kraften att putsa det, så gör du det.Allt kommer gå bra.Kramar Nalle
Så vackert, du är så duktig.
Önskar dig allt gott
Kramkram
Skicka en kommentar