fredag 30 juli 2010

"Ja, det är lyckan..."

... att jag har pappa... den sista jag pratar med på kvällen... och den första jag pratar med på morgonen... och jag känner mig lite mindre... övergiven", sa mamma idag. Då när vi satt där... pappa, Carolina, och jag.
Hon sa det så vemodigt sakta... och det sista ordet, övergiven, viskade hon nästan fram. Jag hörde det knappt, och ändå satt jag så nära sängen.
Jag bara strök henne över armen... såg hur omtöcknad och trött hon var. Men hon hade varit vaken nästan hela natten, suttit i sängen och haft ont, fått ännu mer smärtstillande och morfin, så jag förstod ju... lilla lilla mamma, vad jag tycker synd om dig nu!

"Du ser trött ut, pappa... " sa hon också, där hon låg i sängen. Men så var det då verkligen inte... inte enligt honom. Å nu skulle han minsann gå ner till centralhallen och köpa det hon ville ha...

Hon ville att vi skulle gå med, och ta en fika i centralhallen. Själv varken orkade hon, eller fick... hon låg och väntade på att få mer blod. Jag vinkade till henne när vi gick... och sa sedan till pappa att vi inte skulle följa med tillbaka... mamma behövde få vila. Men jag sa att vi kommer upp imorgon...

..........

Å nu ringde hon nyss... bara ett kort samtal för att berätta att hon börjat blöda igen. Det tryckförband som man hade provat med igår hade tydligen inte hjälpt...

..........

Det finns en mening med allt. Det har jag alltid sagt, och det håller jag fast vid. Å jag försöker hålla hårdast fast vid det, då jag verkligen inte förstår meningen med allt... som nu. Men jag är så till Gud tacksam att jag tryggt kan låta SE vila lite nu därborta... en oro i taget, känner jag. Men jag skriver inte så mycket mer om den nu...

Carolina och jag har haft en bra dag ändå. Vi unnade oss lyxen att gå och fika på stan idag, efter att vi varit upp till mamma... och så ska vi försöka hitta någon bra film på teven ikväll.

torsdag 29 juli 2010

Hopp.

Jag tycker om det ordet.

Jag har nyss vaknat. Sitter inte i sängen och skriver, som jag vanligtvis brukar göra, utan har istället den urdruckna kaffekoppen bredvid mig på vardagsrumsbordet. Carolina sover ännu, och Pontus P ligger på rumsmattan och har svårt att hålla ögonen öppna. Natten har varit lite tuff, men nu är morgonen här... med hoppet om att den här dagen också bli en dag som vi fixar. Hoppet.

Jag tänkte på det igår också. Hoppet.
När vi satt där hos mamma på sjukhuset, och jag såg den lilla grånande fågelungen som nästan försvann där i sjukhussängen. Hur hon försökte skratta, och ville följa med och fika... pappa som satt bredvid och försökte skämta och lura till skratt. Hon märkt av morfin och svårt att gå...
"Vad är det som får dom att orka..." funderade jag tyst inom mig. Ett liv så kantat av sjukdom för dom båda under så många år... alltid oro för nya komplikationer och svårt... de ständiga sjukhusbesöken... waranvärde och fragminsprutor, mediciner och hjälpmedel, och allt annat som måste finnas för att livet ska kunna levas, när sen också åldern alltmer tar ut sin rätt.
Vad är det som får dem att orka? Tjugofyra timmar om dygnet...

Å jag tänkte... det måste vara just det... hoppet! Det där stora, ljusa, och obändiga livshoppet! Att hur illa det än är... hur illa det än ser ut... eller rättare sagt, ju svårare livet ter sig, desto hårdare håller vi i det... hoppet. Det obändiga! Å än fast jag vet att man i tider av svårt hela tiden höjer sin ribba för vad man tror sig orka.. så växer också hoppets kraft i samma takt.... ett obändigt stycke av styrka, kanske man också kan säga.

För mig är det iallafall orden som bär för dagen... obändigt stycke av styrka. För det är säkert... utan detta obändiga stycke så skulle det inte ha funnits någon fågelunge där i sjukhussängen, inte heller någon liten pappa där bredvid... de skulle inte ha orkat.

Hopp. Hopp om liv. Hopp att det blir ljusare igen... ett obändigt stycke av styrka!!

..........

Nu blev det inget fika i centralhallen. Vi vågade inte dra iväg dit, då blodet inte vill koagulera, och såret bara vill blöda igenom. Men pappa bjöd på inköpt kaffe och smörgås ute i dagrummet... och en "trådrulle" till mamma, i kombination med ännu mer medicin. Även pappa ser trött ut, och jag förstår ju att det måste ta på krafterna att åka upp till mamma två gånger om dagen... varje dag nu.

..........

Hopp var det, ja....

onsdag 28 juli 2010

"Jag är ingen särskild...

... mens du är underbar". Ord som Jonas Gardell sjöng igår på Allsången. Jag fick svälja åtskilliga gånger när han sjöng...

... och inte blev det bättre när "Idolerna" uppträdde. Då tänkte jag bara "hoppas hoppas hoppas att Sven-Erik ser det här". Att han fick se Svenne och de andra grabbarna... höra Caddillac... och kanske kanske kanske... minnas dom.

..........

Igår blev det återlämning av filmer till biblioteket, och inköp av mazariner till Allsången. Sen gick vi ju förstås och kollade in "alla snygga höstkläder" som börjat komma in, och som Carolina önskar sig. Jo, men sådant är viktigt... och att önska kostar ingenting.

Vi har alltmer börjat prata om SE... lite i vår egen takt... minnas och skratta åt det ljusa och roliga. Å kanske livsviktigt nu... hålla fast vid de ljusa minnena, då vi vet att resan kommer att bli mörkare. Vi nuddar vid det ibland... den dagen då pappa inte längre kan mer. Men vi nuddar det fort... och lika fort bort.

Nu ska vi gå och hälsa på mamma på sjukhuset... hon behöver det.

måndag 26 juli 2010

"Tack käre fader..."


... för en underbar dag, och för allt jag har fått idag". De orden inleder min ramsa varje kväll, när jag har knäppt mina händer. För så är det... jag har så oändligt mycket att vara tacksam för också. Varje dag sker små under... det gäller bara att ibland får man lov att leta lite extra.

Men speciellt tydligt blir det när man nu hör om olyckan i Piteå. En pappa, en mamma, och ett barn som mister livet i en bilkrasch, och på en tusendels sekund förintas en hel familj, och de två överlevande barnen förlorar det käraste de ägde.
Jag är så tacksam för den familj jag får ha... tack käre fader!
..........
Jag är ofta ganska trött nu. Dagarna är vikta för Carolina, och därför blir det inte så mycket med skrivet. Men några saker ska jag komma ihåg:

Pappa som ringde i helgen. Nu borde väl inte det vara så mycket att orda om... men det var faktiskt så himla roligt att han bara ringde för att prata en stund. Om tipsspel och mamma... om lillebror och trist väder... och annat sådant där världsligt viktigt.
Då pappa inte är den som ringer särskilt ofta, och bara om det är någe speciellt... så kommer jag att spara det här samtalet som ett av mina finaste minnen med pappa.

Två dagar av solande och fika med sonens familj i Hagaparken här utanför. Så där vackert, varmt och underbart som man bara kan ha med de som står nära ens hjärta... och som ger flagnande armar.

Underbara lilla kämpande svärmor som inte är så pigg nu. Å hur jag vill att SE skulle ha varit frisk, så att vi hade kunnat prata om det tillsammans... och delat det.

Mamma som är kvar på sjukhuset. Stort hematom som bara vill blöda, och infektion i urinvägarna som gör att de inte släpper hem henne. Men hon är vid gott mod...
..........
Nu ska vi snart se Van Veetereen och äta Fruxo... "å tänk att jag faktiskt kan göra det", tänker jag. "Tack snälla snälla för det... det finns många som inte får sitta tillsamman ikväll", tänker jag också.

fredag 23 juli 2010

Ibland så undrar jag...

... om det jag skriver är svårt att förstå? Hur många gånger har jag inte skrivit:

"Generellt är min åsikt att det borde finnas plats för ett fritt tänkande, och under anonymitetens skydd få ha sina åsikter. Men när dessa åsikter och kommentarer blir vinklade för att med förmodat uppsåt misstänkliggöra bloggskrivaren, eller när man gör uttalanden som i sig är ärekränkande och därför straffbara, då anser jag att anonymitetens skydd och gräns har överskridits för vad som kan anses vara försvarbart. I de fall där den anonyme kommentatoren lämnar namn och adress/telefonnummer, och på så sätt blir identifierbar, får den anonyma kommentaren naturligtvis samma bemötande som övriga."


Är det så svårt att förstå? Jag tycker nog inte det, och jag tror dessutom att de allra flesta skriver under på det! Men tyvärr så märker jag ju att somliga har väldigt svårt att hålla fingrarna borta från min blogg... och det har jag också skrivit förut... att för mig får dessa personer inte större betydelse än att de skrivit av en "liten lort" som måste vara mycket mycket avundsjuk på mig! Av någon märklig anledning...
Å jag kan bara tycka synd om den som under anonymitetens skydd bär på en sådan avund gentemot mig att han inte kan stå för att han är en existerande person. Det måste väl ändå vara den yttersta formen av självförnekelse... att inte våga stå för att man finns... att inte våga stå för den man är, och vad man tycker?

Nu avser jag inte de som lämnar vanliga anonyma kommentarer. Nej, det här är de som gömmer sig och skriver riktigt elakt och insinuant. Varför gör man sånt? Jag önskar iallafall att den som roar sig med sådana här... ja, jag vet inte vad jag ska skriva... men småbarnsfasoner kanske, skulle se mig när jag läser dem... för jag gör som jag har gjort hittills...ler lite överseende och bryr mig inte så mycket mer. Faktiskt!! Men kanske, rätt troligt, så är avsikten den att jag ska bli så ledsen så jag slutar skriva? Skulle inte tro det...

Så nu, efter att ha varit lite fundersam och okonsekvent i frågan, om jag ska lägga ut dessa kommentarer eller inte, så har jag beslutat att det kommer jag inte att göra. Jag vill inte medverka till att göra deras röster hörda...aldrig ge fula påhopp ,vare sig på mig eller mina bloggvänner, en röst på den här bloggen. Till sist, och även som "ett sista ord" till dig som skrev senast.. jag kommer att fortsätta skriva, oavsett vad. Vill du sen fortsätta att belysa din avundsjuka gentemot mig, genom att skicka dina trista ord... ja, då måste du ju få göra det.
Men om jag vore avundsjuk på någon, så skulle jag nog inte skylta med det så mycket som du gör!

..........

Egentligen så skulle jag ha skrivit om annat, det har varit en turbulent tag. Både bra, och mindre bra. Men jag blev verkligen så... ja, nästan lite full i skratt när jag såg den här senste anonyma kommetaren... och kände att nu måste jag ta ställning hur jag ska göra fortsättningsvis med dessa kommentarer! Å som sagt... hädanefter kommer de inte att nämnas här!

Carolina är ute på galej, och den här gången har hon ett NYTT leg! (Som hon visserligen fick komma hem och hämta, då hon glömt det... men nu blir hon iallafall inte utslängd, som senast, för att hennes leg har gått ut!) En riktig tjejkväll, med macka från Subway hemma hos en av tjejerna, och sen skulle de ta bussen ner till "Sommardroskan".
Hon var så nervös innan...

Jag och Pontus P mysar på med fruxo-godis och hundkex. Och hoppas hoppas att Carolina får en toppenkväll!

Nu tänker jag koka mer kaffe...! (En hönsmamma sitter ju uppe och väntar hon...!)

torsdag 22 juli 2010

Då man är gammal nog...

... och ska klara sig själv, då är det inte lätt när ens pappa ringer på dörren och han står där med en matkasse. Då vill man bara skämmas...

Men så var det iallafall här igårkväll.... jag hade pratat med mamma tidigare på dan... hörde att hon mådde bra... börjat gå lite med rollator... de skulle ta stygnen idag... hon fick fortfarande lite morfin och annat... och hon lät hoppfull då hon nu tyckte att det gick åt rätt håll.
Hon frågade vad vi gjorde... och jag berättade att vi varit på biblioteket, och nu var på väg hem för att fixa oss lite fika. Hon undrade om vi inte hade fikat på stan... å nu så här i efterhand så känns det fortfarande så skämmigt irriterande att det slapp ur mig... "nej, du vet, har man bara sex kronor på banken så är det nog bara att gå hem och fixa till någe... jag har inte ens nån mjölk till på fredag... och ja, det är som det är... men det får gå det med."
Å så försökte jag hurta till det där sista... då jag redan börjat ångra att jag sagt någe... och för att min oro inte skulle bli hennes... hon har nog ändå... och jag visste ju att det skulle få lov att gå ändå.

Igårkväll stod pappa, som sagt, utanför min dörr med en matkasse, och lite pengar. Å framförallt... tre liter mjölk!

Först förstod jag inte varför han kom... kanske skulle han berätta om mamma... eller kanske ville han bara lämna några utlästa tidningar från henne. Men när han ställde upp matkassen på bordet och sa: "Varsågod... här är lite så ni klarar er till på fredag..." då visste jag ju.

Å jag skämdes då (och jag skäms nu), för när man står där och packar in mjölkpaketen i kylskåpet så känner man den där tunga inte-klara-sig-själv-känslan som måste sväljas bort för insikten att vi nu faktiskt klarar oss till på fredag. "Inte råd att vara finkänslig", kan man också säga.

"Tack för att du finns..." sa min mamma igår på telefon. Det betydde mycket...
"Tack mamma och pappa..." säger jag.

..........

Nu vet jag att det finns de som tycker att jag skulle skämmas bara för att jag skrev det här... att skriva om dålig ekonomi, eller bra ekonomi också för den delen, brukar av många uppfattas som stötande och fult.
Men efter att ha funderat... och trots att jag med all säkerhet kommer att få anonyma kommentarer igen... och efter att ha bestämt att inte bara spara det som ett utkast... så väljer jag ändå att lägga ut det jag skrivit.
De som kan läsa mellan raderna förstår ju vad jag egentligen skrev om... omtanke från någon som betydde mycket. Sen tycker jag ju egentligen inte att man ska behöva skämmas för ordet pengar... har man pengar så har man pengar, och har man inte pengar så har man inte pengar. "Gläds med de som skrattar... gråt med de som gråter... och så får vi väl hjälpas åt", brukar jag tänka. Fast det funkar lite sämre när det gäller mig själv då....

..........

Nu ska jag gå och köpa ost... och bädda. Det blir nog en kojdag idag...
Men ikväll ska vi festa på thekakor och se på SommarErnst!
Ögat lite bättre, tror jag...

tisdag 20 juli 2010

I varje människas svårt...

... finns en kraft starkare än oss själva. Det gäller bara att söka djupt, djupt i sitt innersta... så finns den där.
När det kommer stunder eller dagar av tvivel på den egna förmågan, den egna styrkan att orka, eller oro och förtvivlan för framtiden... så finns den där.
Det gäller bara att hitta den... och hålla fast vid den.

Tron på mig.

Någon gav mig precis det här livet... och denne någon skulle inte ha gett mig det här livet om jag inte skulle ha klarat av det.

Någon vet.

Å i det ligger kraften. Livet är en gåva som har getts mig att förvalta. Många kanske inte har något himlatänk att hålla fast vid, men då jag tror på Gud, så vet jag ju vem denne någon är. Men lika väl så kan det för någon annan vara livet självt som tror på en... urtidernas moder... stjärnorna... ödet... eller kanske ingenting alls. Huvudsaken är att man någonstans inom sig hittar denna kraft... att det finns en mening med allt. Denna kraft av trygghet..

Någon, eller något, vet att jag fixar det här.
Någon, eller något, tror på mig.

Ska då inte jag tro på mig... och att jag fixar det här?

..........

Fast somliga dagar och stunder får man då verkligen dyka djupt, tycker jag. Som ikväll... min oro för mitt högeröga... det som jag har opererat... det som nu sticker och skaver... har gjort det sedan igår... varför gör det det? "Tänk om näthinnan lossnar igen... tänk om jag får ännu mer gråstarr... tänk om det är någe stort fel... tänk om jag blir blind... tänk om..." och så blir jag arg på mig själv för att oron finns där, och jag sitter och jagar upp mig. Men just detta... att bli blind... har i hela mitt liv varit en av mina största fasor.
Å det är då jag måste djupdyka... hitta det jag vet finns där... och sen hålla fast så hårt det går. Å om några dagar så är det säkert bra med ögat igen... hoppas jag.

Det blir en konstig känsla...


(Mamma vill följa med och fika...)


(... och det är en bra bit att dra genom sjukhus-
kulverten. Å jag får inte hjälpa till...)

... när man upptäcker att man klivit upp klockan sex i tron att klockan var nio! Hände mig nu... och jag förstår fortfarande inte... jag kunde ha svurit på att både min armbandsklocka och klockan i köket visade på nio! Hur kunde jag se så fel...?

Igår var promenadernas dag. Först tog vi en promenad upp till mamma för att se hur det var med henne. Hon blev glad när vi kom. Pappa var redan där...
De bjöd på gott fika i Centralhallen, och vi satt där och pratade en stund. Visst märkte jag att hon var lite virrig, och att hon fort blev trött... men huvudsaken var ju att hon fick lite annat att tänka på en stund. Å mycket smärtstillande gör ju förstås sitt till...

Sedan tog vi med oss Pontus P på en lååång promenad bort till Jonas (sonen) och Sandra. Blev bjudna på kaffe och kaka. En trevlig stund det också... och sedan en lika lååång promenad hem igen.

..........

Som vanligt så finns det annat som jag skulle vilja skriva om... men jag fokuserar på en dag i taget nu tillsammans med Carolina. Men att jag, som någon tycks tro, skulle ha "glömt bort" Sven-Erik... ja, jag säger bara... hur skulle jag nånsin kunna göra det????

Han finns hos oss hela tiden... men som Carolina sa igår när vi gick från Jonas... "men du vet, mamma... för mig har han bara åkt en sväng till Holmträsk... sådär som han brukade göra förut... jag kan inte tänka att pappa sitter därborta på Sjöjungfrun... där man är dement... å att han faktiskt är dement... jag kan inte det, mamma... han får vara i Holmträsk!"

..........

Nu måste jag ha mer kaffe...








söndag 18 juli 2010

Vet jag någon...

... som behöver min hjälp?
Ja, det vet jag.
Oavsett vem det är.
Oavsett vad jag tycker.

Vad gör jag sen av den vetskapen?

Ja, antingen så väljer jag att hjälpa.
Eller så väljer jag att inte göra det.

Men ett är säkert... det jag väljer att göra säger mig
vem jag är.

Bara en liten tanke... om vad som är viktigt för mig i livet. Å speciellt när jag ser på Carolina nu... som ska dammsuga. Å speciellt när jag ser hur somliga väljer...

En bra dag...


(Vid älven sommaren 2010)


(Carolina pustar ut i skuggan)


(De bjöd på våfflor på stan... 3 små hjärtan!)


(Å den här roliga mamman tyckte Carolina
att vi skulle bjuda på...!)

... med mina mått mätt. Vi gick ner till älven... gick en bit efter standpromenaden... satt länge på den lite undanskymda och skuggiga platsen och tittade på folk. Vi gick på Åhléns och provade parfym... blev bjudna på gratis våfflor av ett politiskt parti... köpte aprikoskräm och halstabletter på lill-Ica... och sen gick vi hem.

En jämförelse gjorde jag i tanken... vi pratade mycket om här och nu... Carolina och jag... skrattade lite åt någe roligt som hände... tog lite roliga kort på varandra.. och höll fast i varje liten tråd som kunde bära upp dagen. Vi pratade också en hel del om framtiden... om de drömmar hon har... om skolan som snart börjar... om att hon tar studenten nästa år... och om att vi SKA åka på ÅSELE MARKNAD nästa sommar!

Jag tänkte... eller rättare sagt, så var det en känsla, ett minne som bara dök upp där. Vad vemodigt sorgligt ändå... samma här-och-nu-promenader har jag tagit precis här med SE.. flera gånger... då, sommaren 2006... bara med den skillnaden att då hittade jag på alla möjliga framtidsscenarier som vi skulle ha. Å som jag sa för att ge honom hopp. Som han behövde få höra då. Som han behövde få hålla fast vid så länge han kunde. Då. Om när han skulle börja jobba igen... hur han skulle fortsätta bygga stugan... vart vi skulle åka på semester... och allt annat roligt som han/vi skulle ha framför oss. Men jag visste ju hela tiden...

Nej, nu skriver jag inte mer om det. Jag vill inte tänka på det just nu. Jag har fullt upp med att fixa till den här sommardagen också... så nu ska "roliga mamman" hoppa i duschen!

........

Pratade både med mamma och pappa igår. Mamma lät glad, men lite virrig emellanåt. Pappa lät trött. Mamma fått lunginflammation.

lördag 17 juli 2010

"...försmäkta vi på denna ö"

... skrev Pippi Långstrump. Å inte för att vi klagar... å inte för att vi snusar... å inte för att vi sitter på någon ö heller, men nog känns det försmäktande med denna värme!!

Så därför... för att det är sommar, och för att Carolina påminde mig igår om att det är Åsele Marknad i helgen (jag har skrivit om det här ), så ska jag göra den här dagen till den så bästa sommardag som jag bara kan för henne... och för mig. Idag också.

Det är fyra år sedan vi var på Åsele Marknad.
Äsch, nu skriver jag inte mer om det... vill inte tänka på det nu. Fast jag gissar att Carolina vill prata om det idag... å då gör vi det. Det är viktiga minnen...

Nu blir det duschen... biblioteket... och M-glass nere vid bryggan, tror jag.

Mamma inlagd på geriatriken. Hon mår förhållandevis bra, men får fortfarande mycket smärtstillande.

(Sen skulle jag skriva någe om de anonyma kommentarerna... men det får bli sen.)

torsdag 15 juli 2010

Man blir så stark...

... som man måste. Skrev min bloggvän Bloggblad i sin kommentar.
Precis så är det, och det gäller nog för de flesta av oss.
Å här måste det gälla hela tiden nu... man blir så stark som man måste.

Pappa ringde igår kväll och berättade att operationen gått bra. Tack Gud. Men jag tänker ofta ofta... hur länge ska hennes hjärta orka? Nu är det den långa rehabiliteringsvägen tillbaka igen...

Det är svårt. Sorg som ska bäras både för det som är.. och det som var. Å mest av allt så önskar jag att SE vore hemma...

.........

Carolina berättade att hon drömt om SE inatt. Att det hade varit jul... och att hon hade suttit och väntat på tomten. Så fick hon veta att det var SE som skulle komma och vara tomte... och hur ledsen hon hade blivit för det... hon ville INTE att han skulle vara tomte. Han skulle komma hem och vara pappa... och inte någon tomte med tomtemask på, som hon inte kunde se.
Å med den känslan hade hon sen vaknat...

En dröm som säger mycket, tycker jag...

..........

Igår var vi ut med min vän M. Var barnvakt några timmar på eftermiddagen till barnbarnet David... eller rättare sagt, Carolina var den som tog mest hand om honom. De spelade spel och var till lekparken... och jag tror att det blev en lite roligare eftermiddag för dem båda två.

Nu ska jag bli så stark som jag måste... hoppa i duschen... diska och städa undan lite... gå på Rk och jobba några timmar. Carolina ska träffa sin kompis Vicka på stan idag. Å ikväll har vi "SommarErnst" på teven.

onsdag 14 juli 2010

Så här skrev jag...

i september förra året:

"Mamma. Ja, jag har pratat med henne lite på morgonen. En drogad liten mamma som får smärtstillande hela tiden nu. Som jag förstod så är det ett brott på bäckenbenet. Hon kommer troligtvis att opereras ikväll... det beror på när man får ner waran/blodvärdet som ligger alldeles för högt nu. Hon kommer att sövas, då man bedömt det som för hög risk att snitta henne för ryggmärgsbedövning."

Nu har jag pratat med en drogad mamma igen, och en trött pappa. Hon har brytit bäckenbenet på höger sida nu. Det blir op dag.

..........

Å så tar vi det där djupaste andetaget, och gör det bästa vi kan av det också.



tisdag 13 juli 2010

Jag förstår fortfarande inte...

... varför jag mitt i allt kaos helt plötsligt tog fram mobilen, tog ett kort, och bara skickade hit till bloggen???
Men antagligen så blev jag, trots allt, så chockad av det som hände, att hjärnan reagerade helt irrationellt. Någon annan förklaring har jag inte..

Pappa lämnar inte mammas sida särskilt ofta... men idag hade han bestämt att tillsammans med Jonas åka med upp till Rajastrand (min hemby), bl a för att hälsa på sin gamla faster.
Så jag bestämde att jag skulle titta förbi henne när jag slutat mina timmar på RK... bara för att kolla att allt ändå var ok.
Hon blev glad när jag kom... bjöd på kaffe och smörgås. Vi satt en stund och pratade. Lite allmänt om allting.
Så står jag vid bordet... ska bara dricka ur det sista ur koppen... mamma har nyss gått förbi mig... och så hör jag hur hon stönar bakom mig.
Jag vänder mig om och ser hur hon faller bakåt... och benet som viker sig. Jag hinner precis fram och ta emot henne innan hon slår huvudet i golvet. Hon vrålskriker...

Det är då man minns... som på en tusendels sekund så blandas kräkrädslan med alla de gånger som hon har ramlat, svimmat, förlorat medvetandet... och man vet precis vad man ska göra. Vara kolugn... se vad som behöver göras... ringa ambulansen... ringa pappa (som är på väg hem)... och sen sitta med henne tills ambulanspersonalen kommer. Det är då man minns...

"Tänk Elisabeth... om du inte kommit... då hade jag bara fått ligga här tills pappa kom hem" sa hon. Flera gånger. Jo, jag tänkte på det jag också... för larmet hade hon ju naturligtvis, som vanligt, liggande på nattduksbordet!!

Ett yrselanfall... benet som bara vek sig... men helt klar... smärtan... hur hon slår med handen mot kylskåpet för att det gör så ont i höft och högerben... halvskriker... fixa mer kuddar under huvudet... prata lugnande... smärtan som gör henne illamående.... och vart är den f-bannade ambulansen??

Jo, men dom kom ju... och hon fick morfin... och någe mot illamåendet. Å när de går ut med mamma på båren, så kommer pappa hem.

Nu vet jag inte hur det har gått... men jag har tackat Gud många gånger redan för att han såg till att jag gick dit just ikväll!
Jag får nog höra något först imorgon... och måtte det inte vara någe brott igen. Hon har ju, för inte så länge sedan, opererat lårbensbrott på vänster sida.

Reakionen kom sen... och det är väl också därför jag nu funderar hur jag kunde komma på någe så befängt dumt... att lägga ut en bild av eländet på bloggen? Men jag kollar med mamma sen... är det inte ok... så tar jag bort bilden!

Hos mamma nu..



måndag 12 juli 2010

Idka byteshandel...

... är bra. Ibland blir det också byten åt överlevnadshållet... så där så att man får göra någe trevligt, och att man får i sig lite nyttigt och gott.

Som idag, då jag bytte en gammal Marimekko-skärm mot två salladsluncher för mig och Carolina. En märklig byteshandel kanske... men då jag träffade E förra veckan så var hon på jakt efter just en sådan skärm... och jag erbjöd henne att få ta min gamla. Den låg iallfall bara undanstoppad i garderoben...

Hon blev glad, tror jag... och idag när vi gick ner med skärmen, så bjöd hon oss på valfri lunch på sitt matställe!! Det hade hon inte behövt göra...
"Jo, men det blir en bra liten bytesaffär" sa hon.
Eller som Carolina sa: " Det här var då den bästa affären du gjort, mamma... en ful marimekkoskärm mot en superdupersallad!"

Vi tackade... beställde båda ost- och skinksallad... och inom mig så tänkte jag att det finns nog en mening med allt ändå. Som att spara en rödblommig Marimekkoskärm i garderoben...


Ikväll har vi "Van Veeteren" att se fram emot...

söndag 11 juli 2010

Söndagsbilder...





... av en fin sommardag. Lite glass och kaffe
och vi hörde "vågorna klucka från strand"!



Käre godaste Gud...

... hjälp mig.

Hjälp mig de mornar när min längtan blir för svår.
Hjälp mig när jag vaknar på morgonen och han har varit hos mig hela natten.
Hjälp mig när jag ännu känner doften av hans rakvatten på kudden.
Hjälp mig när jag kan känna hans fot kittla min fot här under täcket.
Hjälp mig när hans hand stryker bort en hårslinga från mitt ansikte.
Hjälp mig när jag känner hans orakade kind mot min.
Hjälp mig när jag hör honom viska "hörru gumman... jag tror vi tar en kojdag idag".

Å hjälp mig mest när jag stryker handen över den tomma kudden och slår upp ögonen.

(Det får stå kvar.)
..........

Tack Gud. Jag vet ju att du hör bön. Nu klev Carolina nyss upp... och idag ska vi gå ner till bryggan vid älven, och kanske köpa med oss en glass från Max. Helgen har varit bra, med mina mått mätt. Igår var vi ner på biblioteket och lånade film. Carolina köpte två plommon hos torghandlaren. Å vi dukade, som vanligt, fint för två i köket, och åt pasta med tonfisksås. Kvällen blev de dåliga filmernas kväll... men vi skrattade åt eländet och sa: "Ja, detta blir nog de eländiga filmernas sommar!"
Å jag undrar om det är vi som är dåliga på att låna rätt filmer, eller om de faktiskt bara har deppsega filmer på biblioteket.

Men nu ska jag spela "Sommar sommar sommar..." på hög volym, och hoppa i duschen...

fredag 9 juli 2010

Morgonfika...


... på Göteborg. Carolina, min vän M, o jag...

torsdag 8 juli 2010

Någon tyckte nyss...

... att jag skulle skriva om dagen igår. Vår bröllopsdag.
Jag har skrivit om den... men jag valde att spara det skrivet som ett utkast istället. Kanske lägger jag ut det senare, det blev så lessigt.
Men jag funderar varför just denna dag blev en av de svåraste just detta år...

De har lovat regn idag...

... och jag sitter som vanligt i sängen, tillsammans med en Pontus P som ligger med tassarna i vädret och snarkar. Bredvid mig står den halvt urdruckna kaffekoppen, och utanför mitt fönster så ser jag solen lysa från klarblå himmel.
"Hoppas vädergubbarna har spått fel för hela dagen" tänker jag.

Å så kommer jag ner till nästa rad... och fingrarna stannar på tangenterna. Så där som de gör allt som oftast nu... vad ska jag skriva? Att skriva "sitt livs historia" i den här formen, på en blogg, är inte alldeles enkelt, och ibland så fruktansvärt svårt. När jag får mail från andra anhöriga som tackar mig för att jag skriver "så jag känner mig mindre ensam i det här", då blir jag sporrad av att veta att mina ord kan vara till stöd för någon annan också. Och mycket glad.
Men så finns det de som vill skrämma en till tystnad... eller att jag bara ska skriva om positiva saker. Det är då mina fingrar vill stanna på tangenterna...

Men nu kommer Carolina... glad som en lärka!
"Titta, mamma... titta nu" säger hon, och så går hon genom rummet... utan att halta för första gången på flera dagar.
"Men fattar du... jag kan gå.. det där plåstret måste ha gjort underverk... jag har bara jättelite ont nu... åh, vad glad jag blir..." kvittrar hon på.
I flera dagar har hon dragits med en... ja, jag vet inte om det är en liktorn... och hon har varit ganska deppig för det, men igår köpte jag liktornsplåster och lite annat... och idag är det... trolleri trollera... mycket bättre!

Vi har skämtat lite och sagt: "ja, du har då pappas fötter... bara skruttfötter!" Men så var det ju... eller är det ju... han hade ofta problem med förhårdnader och liktornar. Å det fanns väl ingen som var så noga med sina fötter som han... och det fanns dessutom ingen som var så noga med Carolinas fötter som han.
Både Carolina och jag minns alla dessa fotbad som han brukade ordna för henne... med bad, filning av fötter, insmörjning, och oftast åtföljd av en lektion om fotvård... och jag tänker nu, att det är nog inte många barn som har ett sådant vackert och bärande minne... en pappa som sitter och torkar ens fötter.

Ja, det blev ju några rader ändå... tack för det, mina fingrar!
Nu ska jag fika lite med Carolina...

onsdag 7 juli 2010

Under min kaffekopp...


... hade jag lagt en servett. När jag lyfte på koppen fanns där ett hjärta... och det var den vackraste bröllopsgåva jag någonsin fått. Jag tog emot den så idag - på våran dag. Jag ska spara den evigt... hans hälsning till mig.

tisdag 6 juli 2010

I natt satt jag i bilen...

... och körde mot Holmträsk (SE:s barndomshem). På slingriga och okända skogsvägar så försökte jag köra för att komma fram. För där skulle Sven-Erik vara.
Till slut kom jag fram till gården, där SE:s mamma stod på bron och tog emot mig...
Inne i huset var det fullt med folk... men ingen SE.

Så satt jag i bilen igen. Jag körde, och en frisk Sven-Erik satt bredvid mig. Vi skulle åka och hälsa på en sjuk (!) Sven-Erik på ett boende. Carolina var också med.
När vi kom fram... och vi kom gående längs en lång lång korridor, så såg jag Sven-Erik sitta där längst ner i en fåtölj. Han hade somnat, och hade lagt ner huvudet mot armstödet.
Jag satte mig på huk och strök honom över huvudet.
Han vaknade inte.

Bredvid mig stod Carolina och den friska Sven-Erik tysta...

Å så vaknade jag...

... och det blev svårt att kliva upp. Jag ville ligga kvar... behålla känslan av honom så nära. Gråta lite mer. Krama kudden under täcket. Längta efter honom, den Sven-Erik som en gång fanns... men också låta hans sjukdom få göra så ont som den faktiskt gör. Han vaknade inte...

..........

Det här var en så så viktig dröm för mig. Ett steg på väg framåt. En insikt... en saknad... en sorg... en process. Att lära sig att leva med att han inte kommer att... ja, jag vet inte hur jag ska skriva det nu... men att han faktiskt inte kommer att vakna upp mer. Aldrig mer (och det är viktigt för mig att skriva de orden nu... aldrig mer) han som var min Sven-Erik. Å då måste det få göra ont ett tag...

Men någon självplågare är man ju inte heller... så jag klev upp. Kokade upp kaffevatten, bredde en smörgås, vände dagboksblad i citatkalendern... och då slog det mig... då jag såg vilket datum det är idag... imorgon firar vi 20 år som gifta.

Tyst skriver jag lite om det dåliga samvetet. Jag vet att jag behöver den här separationen nu... kanske för att äntligen hitta acceptansen... men jag vill ju vara där hos honom också! Så svårt är det att hålla undan det hela tiden... och jag vet att Carolina känner likadant.

..........

Nu ska jag fika lite med Carolina... och det ska bli en bra och soligt solig dag, än om den började lite lessigt nu! Igår var mina föräldrar hit och fikade för första gången på länge. Vi tar en dag i taget där...

söndag 4 juli 2010

Ehhh...jaha?

För en gångs skull så frångår jag mina principer, och väljer att lägga ut en av de anonyma och trista kommentarerna som jag brukar få. Den här kom ikväll...
Kommentaren var ändå av det mildare slaget den här gången... än om nu många av insinuationerna och påhoppen känns igen. Men jag ville visa hur avundsjukan hos vissa människor kan få dem att ta till vilka fula knep som helst. Ikväll hette han "Johan E"... men han heter också Fritz, Kalle, Oskar Blixt, Ville, Vera... etc etc.

"Oj oj, maken till ointressant blogg... Förstår inte vad grejen är, din "situation" är knappast unik eller särskilt hemsk. Och en hel blogg tillägnat det?! Men okej, du har rätt att skriva vad du vill, säger inget annat. Jag råkade bara hitta hit via någon länk. Jag kommer inte tillbaka. Ett tips i all välmening, sluta älta och tycka synd om dig själv, så går det lite lättare. Men... jag tror nog att du tycker om att få uppmärksamhet såhär. Lite bekräftelse... Vara lite speciell. Nåja. Ha ett bra liv. // J.E."
(Kommentaren under inlägg "Ikväll är jag ensam...")

En princip frångår jag dock inte... jag bemöter aldrig sådant som aldrig har skrivits. För en människa utan namn, vilket anonym betyder, existerar ju inte, och kan således heller inte ha skrivit någonting. Men jag tycker det är för sorgligt synd om en del människor... och jag kan bara le lite överseende, och tänka "ehhh...jaha?" när de på detta sätt avslöjar den avundsamhet de bär på gentemot andra människor. Sorgligt är vad det är...

Bollspelarna...



Vi sitter i Hagaparken...


... o njuter av solen. Jonas o David spelar boll.

Å jag glömde ju...

... det viktigaste. I "Min lilla familj" är ju SE alltid med.
Igår pratade vi om honom... om "Boern" där han höll på med stugan... och vi undrade, som så många gånger förr, varför vi inte hade förstått att något var fel... då den där sommaren 2004 då han valde att stå och måla lite på huset, gick omkring och funderade på vad han skulle göra... men inte kom sig för med att göra någonting i byggnadsväg.
Hade det varit som vanligt så hade vi inte sett till honom alls....

Jonas sa: "Ja, jag funderar ofta på det..."

..........

Igår arbetade jag några timmar på RK. Sen blev vi bjudna på fika i Rådhusparken av Jonas och Sandra. De hade ringt Carolina tidigare på dan, och bjudit med henne ner på stan... strosat omkring... blivit bjuden på cesarsallad... islatte... och jag vet inte vad. Å jag känner mig så stolt och tacksam över dem allihopa...

Men jag glömde ju en sak till... Carolina var lite depp när hon kom hem på fredagskväll! Hon hade blivit UTSLÄNGD från sommardroskan. De hade haft så trevligt hemma hos en av tjejerna.. sedan tagit bussen ner till stan... dansat och haft kul. Å sedan, mitt i alltihopa, så blev det legkoll! Å Carolina, stackarn... som inte förnyat sitt leg... ÅKTE UT!!
Ja, vad ska man säga... trots att hon var arg som ett litet toster när hon kom hem... så insåg hon ju också att felet faktiskt var hennes eget... och till slut så kunde vi skratta lite åt eländet.
Men jag vet ju en som ska förnya sitt leg imorgon...!!

lördag 3 juli 2010

Blir bjuden på fika...


... i Rådhusparken idag av Jonas o Sandra. Min lilla familj...

fredag 2 juli 2010

Ikväll är jag ensam...

... då Carolina för första gången på mycket mycket länge är ute tillsammans med några tjejkompisar. Hennes klasskompis Lotten ringde och frågade om hon ville följa med ut...
De skulle först träffas hemma hos en av tjejerna, sedan skulle de gå på "Sommardroskan" och se någe uppträdande...
... och Carolina har varit en uppspelt nervös provatusenolikakläderframförspegelnosäker tonåring hela eftermiddagen! Puh... säger jag bara!!! Var man så där??
Men jag är den lyckligaste bland de lyckliga mammorna ikväll... HON är ute med kompisar... HON slipper sitta hemma med mig... och HON får förhoppningsvis den kuligaste av kvällar!!! Hon behövde det alltihopa...

..........

Det finns två ord som jag verkligen avskyr. Vare sig de är riktade till mig eller någon annan... och trots att jag förstår att det många gånger sägs i bästa välmening. Men att säga till människor som på någe sätt har drabbats av svårt... sorg, förlust, sjukdom, eller annat svårt, att de måste "gå vidare", tycker jag vittnar om en nästan respektlös oförståelse för den man säger det till, och vad den personen drabbats av.
Är vi kanske rädda för svårt? Har vi kanske hört så många skräckhistorier om de som av andra bedömts "fastnat" i sin sorg? (Hur gör man det..?)
Ska vår egen bedömning av vad vi själva tycker är svårt... vår egen bedöming när det ska vara "färdigsörjt" vara rättesnöre för när det är dags för en annan människas "gå vidare"?
Å vad menar man egentligen... vad menar du med att "gå vidare"? Vad menar jag med att "gå vidare"? Grannen... kusinen... arbetskamraten... vad?

Å det märkliga är inte, som man kunde tro, att tiden för den sorgliga händelsen tycks ha någon större betydelse. En del tyckte att jag skulle "gå vidare" innan SE ens hade åkt hemifrån... en del tyckte att jag skulle "gå vidare" sen jag lämnat honom på geriatriken, eller senare på Sjöjungfrun. Å några tycker att nu... nu har det gått så lång tid... att nu MÅSTE jag bara "gå vidare"!

Jag tänker på min farfar. Tänk om jag skulle ha sagt till honom någon av alla de där gångerna då han satt vid sitt köksbord... sjöng någon av de vackraste visor som minde om min farmor... och grät över henne som han hade förlorat så många år tidigare... "a´mor" som han sa.
"Nä, men farfar... nu är det väl ändå dags att släppa taget och gå vidare!" Skulle jag ha sagt det??? Nej, jag skulle inte tro det...

För dagen hörde jag någon säga till en person som stod bredvid mig, att "nu får du väl ändå försöka glömma... gå vidare... han var ju ändå ingenting att ha!"
Hon som tog emot orden svarade inte. Men jag såg sorgen i hennes ögon ...

Nu är jag kanske lite obstinat och frustrerad i mitt tänk, men jag står för det. Det här var ett viktigt, om än kanske lite virrigt skriv för mig... jag har känt så här länge. Att mina mått aldrig får bli rättesnöre för en annans mått av hur hon "går/gått vidare" i sitt liv.
Men i den sorg som drabbade oss så har jag också mött dessa gåvidaretänk så många gånger att jag till slut knappt vågat tala om den. Sorgen. Är det så det ska bli då? Är det så det ska vara nu? Är det så här vi till slut ska lura världen att vi har "gått vidare"?


Jag vet inte... men imorgon kliver jag upp ur sängen... jag går inte vidare... jag fortsätter, och lär mig att leva med sorgen.

torsdag 1 juli 2010

Man kan finna ljus...


... i en vattenpöl också!

Det är torsdagmorgon...

... och jag sitter i vardagsrummet. Håller på att tvätta, och ute regnar det som spön i backen.
Det är snart en vecka sedan jag skrev senast, men jag vet inte riktigt hur jag ska skriva, vad jag ska berätta om, och viktigast av allt... hur jag ska hantera den senaste veckans turbulens och vändningar.
"Allmän text" föreslår en bloggvän att jag ska skriva om. Hur ser en sådan text ut?

Nej, nu hör jag att det åskar ute.... jag får nog släcka ner här ett tag. Men jag vill iallafall berätta att idag är mina tankar hos en vän som gör samma resa som jag... men som är i slutet nu. Hon finns hos mig...

Till alla änglar därute... tack för att ni finns!