torsdag 29 juli 2010

Hopp.

Jag tycker om det ordet.

Jag har nyss vaknat. Sitter inte i sängen och skriver, som jag vanligtvis brukar göra, utan har istället den urdruckna kaffekoppen bredvid mig på vardagsrumsbordet. Carolina sover ännu, och Pontus P ligger på rumsmattan och har svårt att hålla ögonen öppna. Natten har varit lite tuff, men nu är morgonen här... med hoppet om att den här dagen också bli en dag som vi fixar. Hoppet.

Jag tänkte på det igår också. Hoppet.
När vi satt där hos mamma på sjukhuset, och jag såg den lilla grånande fågelungen som nästan försvann där i sjukhussängen. Hur hon försökte skratta, och ville följa med och fika... pappa som satt bredvid och försökte skämta och lura till skratt. Hon märkt av morfin och svårt att gå...
"Vad är det som får dom att orka..." funderade jag tyst inom mig. Ett liv så kantat av sjukdom för dom båda under så många år... alltid oro för nya komplikationer och svårt... de ständiga sjukhusbesöken... waranvärde och fragminsprutor, mediciner och hjälpmedel, och allt annat som måste finnas för att livet ska kunna levas, när sen också åldern alltmer tar ut sin rätt.
Vad är det som får dem att orka? Tjugofyra timmar om dygnet...

Å jag tänkte... det måste vara just det... hoppet! Det där stora, ljusa, och obändiga livshoppet! Att hur illa det än är... hur illa det än ser ut... eller rättare sagt, ju svårare livet ter sig, desto hårdare håller vi i det... hoppet. Det obändiga! Å än fast jag vet att man i tider av svårt hela tiden höjer sin ribba för vad man tror sig orka.. så växer också hoppets kraft i samma takt.... ett obändigt stycke av styrka, kanske man också kan säga.

För mig är det iallafall orden som bär för dagen... obändigt stycke av styrka. För det är säkert... utan detta obändiga stycke så skulle det inte ha funnits någon fågelunge där i sjukhussängen, inte heller någon liten pappa där bredvid... de skulle inte ha orkat.

Hopp. Hopp om liv. Hopp att det blir ljusare igen... ett obändigt stycke av styrka!!

..........

Nu blev det inget fika i centralhallen. Vi vågade inte dra iväg dit, då blodet inte vill koagulera, och såret bara vill blöda igenom. Men pappa bjöd på inköpt kaffe och smörgås ute i dagrummet... och en "trådrulle" till mamma, i kombination med ännu mer medicin. Även pappa ser trött ut, och jag förstår ju att det måste ta på krafterna att åka upp till mamma två gånger om dagen... varje dag nu.

..........

Hopp var det, ja....

3 kommentarer:

caja sa...

"Hoppet är en vaken dröm."
Aristoteles

Åh du kära kära medmänniska, vän...tusen och åter tusen tack för dina helande ord i min gästbok. Tårarna rann när jag läste dem.....

Jag har aldrig förr varken fotograferat eller bloggat, det är en helt ny värld som öppnat sig för mig. Den hjälper mig mer än någon kan ana på min väg framåt...vart den nu bär...

Men min tillvaro har fått en ny mening, jag har upptäckt att jag är behövd.

Varm varm kram tillbaka till dig Elisabeth//c

Di sa...

Det är det som håller, hopp om bättre dagar, och hopp om livet tillbaks...till något nytt...med det gamla med oss på vägen. Varmaste kramarna till dig!

Eleonora sa...

Du skriver så man bara vill gråta. Så fint och vackert du skriver om mor och far.

Hopp absolut - kanske också gärna med TRO OCH KÄRLEK.

Tro - hopp och kärlek får du från mig. Kramar om!