onsdag 31 oktober 2012

Minnet av skrattet...

... blir det som bär när jag sen får höra att hon suttit hemma och gråtit.
Som igår. När jag kom hem från jobbet så berättade hon hur gråten bara hade kommit. Hur hon suttit där på hallgolvet och gråtit. Hon visste inte exakt varför, och Pontus P som hade försökt trösta så mycket som bara en hund kan.

Idag på morgonen, till julmysarfrukosten som jag ställt iordning, så sa hon att hon inte ville åka och hälsa på Sven-Erik mer. Inte till jul, och inte alls. Å sen det svåraste för henne (är jag rätt säker på), och med rösten full av gråt så sa hon att hon inte längre minns Sven-Eriks röst. "Jag minns inte längre hur pappa lät".

Så idag blir det pepp. Jag är ledig.
(För än om gråten fanns inom mig också idag, för att jag mitt i alltihop bara blev så längten efter mamma... så... ja, jag är ju mamma först och främst. Sen finns det, vilket jag är noga med att tala om för henne, en stor stor skillnad på vår sorg efter våra respektive föräldrar. Jag fick "ha kvar" min mamma tills hon var 73 år, då hon fick somna in efter mycket lång och svår sjukdom. Hon fick "ha kvar" sin pappa tills han var 49 år, men han finns ändå kvar i en lång och svår sjukdom. )

Så, som sagt... idag blir det mys och pepp hela dagen.

(Sen någonstans här inom mig så försöker jag ständigt nu att mobilisera lite styrka... styrka för att åka och hälsa på honom. Kanske inom de närmaste dagarna... eller så.)

måndag 29 oktober 2012

Det är så roligt att höra henne skratta...

... inifrån sitt rum. Kompisen Jennelie är på besök.

söndag 28 oktober 2012

Det är först efteråt...

... som man inser att det lyckliga liv man levde kunde förändras, och till och med tas ifrån en. Kanske var man naiv och omedveten... kanske ville man helt enkelt inte måla f-n på väggen... eller tro att lyckan i ens liv kunde vara förutbestämd?
Så är det nog för många av oss när det svåra knackar på dörren... och man inser efteråt att inte ens det lyckligaste lås i världen kunde hålla den dörren stängd.

Jag tänkte på det när jag satt i den röda soffan på Bibliotekscaféet idag. Bredvid mig satt min tidigare granne från den lyckliga tiden. Vi bodde på samma gata. Hon i det blå huset, och jag i det gula. Hennes lilla familj... min lilla familj... och vi levde våra liv med "hundar, ungar, och hembryggt äppelvin".
Nu bor hon ensam i en lägenhet på andra sidan stan, och jag bor kvar i området, men inte i det gula huset. Borta är både hus, män och... ja, det hembryggda äppelvinet.

Det var så roligt att träffa henne igen. Kanske döljde vi de djupaste såren, och höll oss till de gemensamma minnena av tiden i det blåa och gula huset. Kanske döljde vi hur samma insikt om lyckans beständighet drabbat oss. Kanske döljde vi det faktum att vi båda satt där ganska ensamma,
men det spelade egentligen ingen roll.  För vi var där ensamma tillsammans...

... och när jag kom hem så tänkte jag: "Ja ja, men det kommer att finnas nya lyckliga liv att hämta där framme nånstans... inte än kanske... men någon dag framöver... och jag har ju kommit en bra bit på väg!"

Så det är först efteråt man inser det också... lycka kan se ut på olika sätt.

..........

En bra helg. Än om det kändes svårt att vända blad när Carolina igår morse kom och väckte mig med julmysarfrukosten. Jag vaknade med drömmen om mamma... som skulle dö... för att hon blivit dement.

Men vi hade en fin och mysig dag tillsammans på stan. Med både gofika och skoinköp till Carolina. Å en hel del  titta på julsaker och drömma högt om den bästa julen vi ska göra i år...

lördag 27 oktober 2012

Mysig julfrukost bjuder Carolina på...

... och ute har det kommit lite vitt. I'll be home for christmas sjunger de i bakgrunden. Så så himla mysigt... tack gumman.      


fredag 26 oktober 2012

... så nu är det slut på morgonmyset

... och jag ska gå iväg och jobba lite. Utan att lyfta, och med alvedon. Det blir bra... och ikväll blir det fredagsmys.


"Man får göra allt man kan"...


... sa jag igår när hon frågade hur det går, och hur vi klarar upp det.
Å jag sa det lite så där... ja, lite som om hon bara hade frågat om någonting lättsamt och vardagligt.
Nästan glättigt sa jag det... för jag tror att det var vad hon ville höra... att vi orkade... genom vårat svårt. Hon ville inte höra... och jag ville heller inte berätta... om sanningen som den är... att det är det svåraste jag gjort. Hon ville höra att jag gör allt jag kan... och att jag fixar det.

Men att ha sin man på ett demensboend... ens mamma har nyligen gått bort... och sen sagt tack och adjö till en släkt och familj som ändå aldrig fanns här...  det är det svåraste jag gjort.

Nästan så att jag ibland kan önska tillbaka... ha Sven-Erik sjuk hemma... mamma allt sämre men ändå vid liv... och en familj som tyckte sig vara så stöttande och hjälpande, men bara gjorde oss illa. Det svåraste jag gjort.

Sen, hur vi än säger det... vi gör allt vi kan. .


(Det är också därför skrivet blir lite som det blir nu... sporadiskt och okonsekvent. De som förstår förstår ju... och de som inte gör det... ja, de gör inte det.)



tisdag 23 oktober 2012

Med alvedon och lite solsken...

... så går det. Idag också.

Å jag har funderat lite över det. Varför går det så "jo, men jag fixar väl det här" vissa dagar, medan andra dagar, och stunder, känns som de tyngsta och sorgligaste man någonsin upplevt?

Många dagar ser ju precis likadana ut... oavsett ryggskott.

Det är väl en process...

måndag 22 oktober 2012

Med lite alvedon...

... så går det mesta!
Så jag försöker ta mig till jobbet, och så får vi se hur det går
För vad är väl lite ryggskott? Det finns det som är mycket värre....

(Fast blåsa ut ljusen som står på lite lägre nivå kräver sin man... eh... jag menar kvinna.)

Första snön...

... och grått försvinner. Julmyskänsla.


söndag 21 oktober 2012

Tänkte skriva lite...

... om veckan som varit o lite annat tänk. Men det blir inte så... jag har förmodligen fått en släng av ryggskott, och har nu intagit viloläge i rumssoffan. Men vi har iallafall gofika ikväll... o jag är säkert bättre imorgon... bestämmer jag.


En kaka på en söndag...

... är bra input.


måndag 15 oktober 2012

söndag 14 oktober 2012

Jag fick kämpa med gråten ett tag...

... nu innan jag skulle gå och lägga mig. Bara för att jag råkade se ett foto på lillmamma. Det är tufft ibland..


Det är när det går som tyngst....




... som vi är som starkast, tänkte jag nyss.
Sen när det går lite lättare så finns den styrkan kvar... och vi vågar vara svaga.
Jag tror på det.

Idag, eller förresten hela helgen, så är det mycket. Det blev inte som jag tänkt mig med att fira barnbarnet... för Carolina tentapluggar hela helgen och jag jobbar hela helgen med att ställa iordning inför Röda Korsets medverkan på den stora modeveckan här i Umeå.
Men vi kommer att fixa någonting kuligt tillsammans med David framöver istället... det blir bra.

Sen... man får verkligen fixa till allt vad bra input heter när det är såna här dagar. Mycket att göra, tankar som vill snurra, och sen det surgråtristaste väder som kan få en att verkligen vilja... ja, dra täcket över huvudet. Men det är då man blir som starkast.... och det är då jag bestämmer mig för att ta fram allt vad solsken heter. Det skulle bara inte gå annars.... inte nu.

Nu iväg på jobbet...



(Igår ringde vår kontaktperson Ulla från Sjöjungfruns demensboende. Hon ville boka träff för vårdplanering i november. Vi pratade en bra stund... och hon berättade om hur det är med Sven-Erik nu. "Han är uppe och går... men han äter ju inte själv... och pratar inte.." sa hon bl a.
Känslan blev både svår och konstig, eller som jag sa till Carolina sen: "Man får det inte att gå ihop i huvvet... pappa uppe och går... men han finns ju inte längre... om han är uppe och går så skulle han ju vara uppe och gå här hemma hos oss!!"
"Men du vet ju mamma, det är inte så... det blir aldrig mer så... och jag vill inte tänka på det mer nu." svarade hon.)

lördag 13 oktober 2012

'Lämna det bakomflutna framför sig'...

... var en mening jag vaknade med idag. Lämna det förflutna bakom sig..


fredag 12 oktober 2012

torsdag 11 oktober 2012

Vänliga själar...

... tycker jag om.
Vi har mött några idag.

Det vänliga synlaget som nu ska hjälpa mig med alla möjliga resurser så att jag kan se lite bättre.
Den vänliga grannen som kom över på en pratstund ikväll.
Den vänliga kompisen PH som Carolina gick och fikade med ikväll.

Jag undrar om de vet vilken skillnad de gjorde i en annan människas liv idag?

Men Gud....

... nu innan jag går, tack för ljusglimtar också!!
Det är ju det som gör att det går... och man klarar nästan precis vad som helst faktiskt!
Tack snälla Gud... en solig morgon.

onsdag 10 oktober 2012

"Hur fixar jag det här då?"

Den frågan tror jag de flesta som följt min blogg känner igen.... jag använder den rätt ofta. För så är det, och så har det alltid varit... en slags självgående tanke som automatiskt poppar upp så fort det är någe som behöver lösas.

Som nu... det här med mina ögon.
Idag fick jag veta riskerna i mitt fall med en eventuell gråstarrsoperation på mitt vänstra öga. Eftersom jag redan haft näthinneavlossning på mitt högra öga så är risken större att jag vid eventuell operation på mitt vänstra öga drabbas av samma sak där. Dessutom finns risk för ökade skador på gula fläcken på det ögat då också... och då kommer min värld helt att förändras från att idag "bara" se dåligt till att för all framtid se samma värld  i ett krokigt perspektiv och med synbortfall. Å jag vet inte om jag är beredd till det... nej, jag tror det lutar åt ingen operation alls.  Känner jag nu.
Idag skrev läkaren bl a "makula skador + hål hö öga" och " gråstarr vä öga".

Ja, HUR fixar jag det här?

Imorgon ska jag iallafall träffa "synlaget" på RK. Ett resursstöd som ska hjälpa mig till förbättringar på arbetsplatsen vad gäller ljus och annat i förhållande till min ögonskada. DET blir bra...

Nu blir en stund till med julmusiken... och sen godnatt!

tisdag 9 oktober 2012

Att spela julmusik...

... i oktober kanske låter helt galet för många. Men för mig är det... ja, som om trista höstregn och gråa moln glöms bort, för längtan efter julemys och flingor som gör världen vit. Det blir lite ljusare på någe sätt.
Så här går julcd:n med Bing Crosby och Nat King Cole varm just nu...

..........

Idag har varit en bra dag - också. Carolina har varit på universitetet och jag har jobbat. Jag undrar ofta hur det här skulle ha gått om vi inte hade haft någonting annat att göra. Någonting annat utanför vår bubbla nu där man måste tänka och fokusera på annat. Men vi var också rätt trötta ikväll... både Carolina och jag... så det blev bara risgrynsgröt till middag. 

Ingen tandvärk idag.

Ikväll ringde Elin. Mamma till mitt äldsta barnbarn. Hon tillhör inte längre familjen, men vi har alltid haft en fin kontakt.  Hon undrade om vi ville träffa och fira honom när han fyller 12 år nu i veckan. Vad glad jag blev. Vi har ju inte längre någon kontakt med vare sig min son eller familjen i övrigt...  så jag var nog rätt säker på att mitt barnbarns födelsedag skulle få gå oss förbi. Så... vad glad jag blev..."han ska ha en bra kontakt med sin farmor och faster" sa hon...  och på söndag ska vi hitta på någe bra födelsedagsmys.

Ikväll blev Carolina bjuden över till grannen/nya kompisen Anna. De hade haft det "himla mysigt" och ska hitta på mer kuligt framöver. Det blev jag också glad över...

Imorgon... gruvet för dagen. Ögonläkaren. Min syn har försämrats mycket det sista halvåret... och nu är det så illa att jag varken ser text eller ansikten på teven. Jag vet att jag fått "en bommullstuss" av gråstarr på mitt friska öga... men jag vet inte... och det är det som känns gruvligt... vad läkaren kommer att säga om mitt skadade öga.
Nej, jag kommer INTE att dö av det... och får jag bara se så pass som jag gör nu... så ska jag vara glad över det också. Vi får se vad "il doctore" säger imorgon! 


Men... en bra dag. Med "White Cristmas" just nu...

Carpe diem...

... det har jag varit ganska dålig på göra den sista tiden.

Nej, det stämmer inte riktigt, för det gör vi ju varje evigaste dag nu. Å vi gör det rätt bra, tycker jag... i det här väntrummet som vi fortfarande sitter i. Men att skriva om det... är betydligt svårare. Hur dagen än sett ut...
... för i den nya vardag som vi försöker hitta formen för nu, så finns Sven-Erik alltid närvarande. Där i bakhuvudet... det stänigt dåliga samvetet... gruvet för att åka dit..  se honom... och väntan på. Ja, helt ärligt... jag skriver väntan på.  Sen sorgen som inte liknar den andra sorgen... inte än... den nya...  min mamma.  I det valde vi sen att fortsätta ensamma... vilket vi inte ångrat en dag...  men det gör ju ändå att väntrummet är rätt tomt. Så vår vardag nu, och det vi fixar till i det här väntrummet, och att vi lyckas hålla undan mycket av det svåra... det är ren överlevnadsinstinkt.
Så det är lite svårt att skriva om vårt liv nu... men jag vill gärna försöka. Hur dagen än ser ut...

...

Idag har jag varit på workshop med RK.
Idag har Carolina varit på universitetet mest hela dagen.
Idag har...

... ja, ikväll blir det inte mer skriv än så. Men jag måste ju börja någonstans... hur dagen än sett ut.


(Inatt drömde jag om Sven-Erik igen... där jag sprang omkring på en stor tankbåt och letade efter honom. Jag måste ha hittat honom... för helt plötsligt så satt vi i Muminhuset, och han bjöd mig på korv med mos. Å jag satt bara där och var lycklig, för han satt ju mitt emot mig igen, och åt och såg så glad ut och... ja, han var hemma igen. Det var känslan i drömmen... min Sven-Erik var hemma igen. Ja, det var en underbar dröm, men det var inte så roligt att vakna med den känslan sen ... ).

söndag 7 oktober 2012

Tända ljus...




... är bättre än sorgligt tänk och skriv.

På varje promenad...

... följer mamma med mig nu.

Från det jag går ut genom dörren, och oavsett om det är en Pontus P-promenad eller en promenad ner till stan eller Röda Korset, så är hon med mig.
Hon känns så nära mig, och i nästa sekund så står jag där vid hennes säng... och böjer ner mitt huvud intill hennes öra, och säger: "Mamma, gammeljänta min... jag är här nu!"
Jag vet aldrig om hon hörde mig... men jag vill tro att hon hade väntat på mig... och att jag skulle få vara där när hon for sin väg.
För jag hade ju bett kvällen innan... då när den där lilla fina fjärilen kom och besökte oss, och försvann lika fort... "nej, mamma... inte ikväll... du får inte dö inatt... vänta på mig".

Sen hennes rosslande andhämtning. De sista djupa djupa andetagen. Så bara borta. Å det blev så tyst och fridfullt bland våra tårar. Å ingen mamma fanns längre kvar... bara denna mest älskade lilla plågade kropp. 

Sen skulle vi tvätta och göra henne fin. Min syster och jag. Precis som hon velat. Det var... ja, det följer också med mig på promenaderna. Hur vi sen skulle vända på henne och det vackraste lilla fina... ja, jag måste ju skriva det... livlösa huvudet föll ner på sänggriden för att vi inte förstod. Så stod vi där och sa förlåt. Till mamma i finaste sommarklänningen. .

Det här var svårt... att skriva och att minnas. Men jag behöver komma ihåg att hon följer mig på vägen nu. Som en slags process kanske. Sen är det på promenaderna jag vågar sörja lite...


(Vi har haft en fin helg, Carolina och jag. Med hembakat och nybakat så fixar sig det mesta... och så måste det vara nu.Å vi har redan börjat julmysa lite...)

.

fredag 5 oktober 2012

Det regnar, regnar....

... och molnen hänger så lågt att dom kan trilla ner!


Men:
När man har gått hem i regnet med trasigt paraply, så gör det ingenting när man blir bjuden på hemlagade köttbullar vid dukat bord. Å sen till gofikat nybakade bullar och kardemummamuffins... Tack min älskade dotter!

Vänskapens betydelse...

... syns aldrig så starkt som när man behöver den som mest.

Nyss såg jag Carolina utanför fönstret. Hon stod och väntade på en kompis som hon inte sett på flera år, men som hon nu fått lite kontakt med igen. En kompis som nu flyttat till våran gata, och som också har hund
Å ni vet... i ett mammahjärta... när jag ser den här kompisen ta omkring Carolina och krama henne... då blir mitt hjärta varmt och jag känner tårarna.
För jag vet ju.... jag vet ju hur oändligt ensam Carolina är... och jag vet hur mycket det här betyder för henne.
Att ta en promenad med en kompis...

Tack snälla snällaste Gud.. det fixade du bra!

(Å tack också för finaste grannen G som igårkväll ringde på dörren, och kom in en liten stund. Hennes smittande glädje och coachingtips bär långt... )

Imorgon är det lördag... och jag ska göra köttgryta.

onsdag 3 oktober 2012

Varje dag som jag får....

... är precis som med det första intrycket... man får aldrig chansen igen.
Så det gäller att göra ett gott intryck, kan man säga.

"Idag är jag stolt över mig" sa Carolina nu på morgonen. (Hon tyckte hon var fin i sina nya linser.)Viktiga ord från någon som aldrig sagt det förut, och viktiga ord som sen ger ett gott intryck att ta med sig till morgondagen.

Idag ska jag gå förbi kyrkogården och säga hej till mamma igen... fast hon inte är där.


Ica Maxi...

... är ju verkligen en rubrik som känns både dötrist och långtråkig. Men för oss, Carolina och mig, var den ikväll som... ja, som en bal på slottet ungefär.
Finaste grannen G  ringde på dörren och bjöd oss med på en biltur dit ut... och sedan gofika med nyinköpta bullar, lite surr, och kaffe latte hemma hos henne.
Så jag tänker nu... precis som Askungen... alldeles underbart!!

Tack fina grannen...

(Carolina har inte varit till en optiker sedan hon gick i sjunde klass...  idag var hon dit. Nu blir det både linser och ett par billigare glasögon. Det var tvunget.)

måndag 1 oktober 2012

Vi har städat ut...

... och städat bort.
Vi har haft en fin helg, Carolina och jag. Städat på dagarna, och mysat med gofika framför teven på kvällarna. Det blir inte så mycket mer skriv än så.... för somliga saker, och dagar, måste bara levas först.

(Som att städa bort minnen som gör ont. Som köksbordet... det som min farmor och farfar en gång ägde... det som har en historia... det som jag fick av min pappa i utbyte mot en soffgrupp... och det som Sven-Erik sen slipade och gjorde så fint. Nu har vi bestämt att inte ha det kvar. Så fort vi kan så ska vi köpa ett nytt bord. Ett vitt. Ett nytt liv. Carolina och jag.)

Så det här blir bra... vi är på väg.