lördag 31 mars 2012

torsdag 29 mars 2012

Ikväll har jag skrivit mitt första mötesprotoll...


... på mycket mycket länge!! Visserligen bara renskrivit någon annans mötesanteckningar, men ändå... för en vars administrativa organisationsförmåga så länge varit borta... och saknad... så känns det... ja, som en liten bit på väg åt rätt håll.
(Sen skriver jag ju inte hur många fel det blev... hur många gånger jag fick göra om vissa saker... och hur segt det gick!)
Det känns som ett litet hopp för framtiden iallafall... att skriva ett mötesprotokoll igen!:)

Idag har jag varit på RK nästan hela dagen... och Carolina varit på ny introduktion för nästa kursavsnitt: Nationalekonomi (hujedamig, känner jag!)

Sven-Erik mår bättre nu. Jag är glad för det, och glad för att jag slipper tänka, och ha bilden på näthinnan: "hur lever man ett liv om man ligger sjuk och isolerad med en demenssjukdom?"

Imorgon följer Carolina med mig och min vän M och frukostfikar på Coffehouse. Jag vet att hon ser fram emot det...

.........

Jag måste skriva om pappa lite. Han är väl för rolig... jag tyckte så synd om honom när han kom hit ikväll och berättade hur han våndats hela dagen över sin dröm... och hur han till slut bara åkt iväg och köpt en påse full med bröd till oss. Självklart med ost och smör till...
Snällhet ska aldrig föraktas... och trots att jag inte kunde låta bli att skratta åt det tokiga i situationen... så tack snällla pappa!

Pappa kommer med bröd...

... då han inatt drömt hur han gått omkring och köpt bröd till Elisabeth.

tisdag 27 mars 2012

Funktionsnedsättning...

... är ett ord som.. ja, ett ord som jag inte riktigt vill acceptera, känner jag. Ändå är det så jag fungerar nu. Med en långvarig kognitiv nedsättning, och en synskada som bara blir sämre så är det så man benämner det nu... funktionsnedsättning.
Idag har jag varit på två möten om min framtid på RK... vi får se hur det går.

Idag ringde de också från Sjöjungfrun. Den fina sköterskan Desiré berättade att Sven-Erik haft magsjuka inatt, och kräkts flera gånger. Idag var han sängliggande, och på eftermiddagen hade de fått i honom lite vatten.
Jag skriver inte mer om det ikväll... men bilden på näthinnan är där hos honom hela tiden. Jag sitter där bredvid hans säng.

Carolina har suttit hemma och pluggat hela dagen. Imorgon är det tentadags för henne igen..

Imorgon ska vi fira... oavsett hur tentan går.

måndag 26 mars 2012

Måndagar...

... brukade för det mesta bara handla om en sak: en massa trista vardagar framför en.
Men hur det nu är, eller rättare sagt hur det nu har blivit, så tycker jag nu att det känns bra när måndagarna är här igen.
Vi överlevde den långa helgen... och Mariett på RK har alltid med sig någe hembakat till morgonkaffet!

Vi åt middag sent och snabbt. Så blir det när man kommer hem sent från RK, och Carolina måste plugga inför tentan på onsdag.

Sockerkaka med lite glass till "You got mail" känns ganska bra ikväll.

..........

Snart är måndagen slut... och det här var ett litet försök att skriva om vardagen och bara det. Vardagen... den där som både Carolina och jag tycker är så viktig. Både nu och sen.

Imorgon är det tisdag...

söndag 25 mars 2012

"Helt sjukt bra"...


... och"TA INGEN SKIT!" är bra mantra, tycker jag!

Jag sitter vid köksbordet och skriver lite...

... och Carolina har gjort sig fika, och ska se Big Brother på teven.

Jag skriver inte så mycket nu, tänkte jag skriva. Men så är det ju inte alls... jag skriver mycket, det är bara det att jag väljer att inte lägga ut det... än. Fragment, tanketrådar, och ostrukturerade rader om det som händer runt omkring oss... om sorg som blir osynliggjord... om förtvivlan, saknad och längtan... och om de som skadas av det.
Vad jag så småningom ska göra av allting... nja, jag vet inte. Skriva en bok kanske? Eller begrava det tillsammans med... ja, ett slut någonstans. Vi får se...

Nu har jag tagit ett beslut. Eller iallafall påbörjat en process mot ett beslut. Eller kanske började den processen för länge sedan... mot beslutet som måste komma. För att klargöra det: Vi har sorg! Inte så att vi gråter varje sekund och dör (fast det känns som så ibland)... inte så att vi inte kan fungera i tillvaron(ibland haltar det ju förstås)... inte så att vi inte försöker att överleva(fast ibland går andetagen tyngre)... men vi har en sorg som definitivt förtjänar att respekteras, och att bli bemött med värme, förståelse och empati. Den också.
Jag behöver inte skriva någe mer just nu om hur det känns... det förstår ju varje människa med lite sunt förnuft och empati. Å de som inte gör det, och däri ligger beslutet, de människorna kommer vi inte att sakna. (Skrev hon tufft nu!) Punkt och slut.
Kanske kan vi då få lite lugn och ro, och fixa det själva. Åteminstone fram till den dagen han dör "på riktigt"... då blir det ju en ny sorg.

Jag har ringt till mamma ikväll... hon mår inte bra nu heller. Å hon behöver allt stöd som hon kan få... vilket jag försöker att ge. Självklart.

Nu blir det påtår.

Jag undrar om jag vill läsa om det här... en annan dag kanske.


Jag vänder blad nu...

lördag 24 mars 2012

Så går dagarna...

... och man inser att ingenting har förändrats. Oavsett vad.

Igår kväll ringde iallafall mamma. Tack och lov. På flera dagar har jag inte hört någonting om hur det är med henne, då jag inte har några pengar på mobilen förrän på måndag.
Min syster är hos sin dotter utanför stan. Carolina och jag är... ja, vi är här.

Mamma berättade att hon haft mycket främmande. Alla mina syskon hade varit och hälsat på henne.. vilket jag tyckte var roligt, och viktigt, för henne.

Idag är det lördag. Carolina ska plugga inför nästa tenta.
Jag går nog ner på Röda Korset.

Tack snälla mamma för att du ringde...

onsdag 21 mars 2012

Onsdagmorgon...

... och jag sitter i köket och skriver. Carolina står och sminkar sig i hallspegeln...jag har kokat ägg och gröten är snart klar... min syster sover ännu. (Nej, nu har hon vaknat.. det blir rätt dåligt med sovet för oss alla nu.)
Jag vet helt ärligt inte vad jag ska skriva just nu om de senaste dagarna... men kanske
är kaosteorin det som bäst kan förlara det som händer nu:
"...förklara naturens egenskaper att vara omöjlig att kunna förutsägas och kartläggas in i minsta detalj."


De senaste dagarna har det varit sjukhus/akutbesök... mamma virrig och stundtals ganska borta... trött och vill mest sova... bakterier som härjar i kroppen igen... orolig och vill bara vara hemma.
Å vi som bara kan vänta. Ska det vända den här gången också, eller?

Ja, ja... nu blir det gröt.

söndag 18 mars 2012

Ti amo. Siempre...

De vackra orden läste jag för en stund sedan... i dödsannonserna i Dagens Nyheter. Kände klumpen i halsen, och försökte som vifta bort känslan med handen... en liten pojke som inte fick leva längre.
När blicken vandrade över på nästa sida, också den med dödsannonser, så hade gråtklumpen gått över till ilska... "varför är jag så dum och sitter och läser dödsannonerna jämt?" var tanken. Men innan jag hann vända på bladet så fastnade min blick på ett namn... ett namn som både var och är det vackraste namn jag vet... min mormors... "Ingrid Lindgren".
Å gråtklumpen... ni vet den där stora varianten... som hotar att ödelägga hela ens tillvaro just då... den bara... ja, den bara gjorde ont. Lillmomma min...

Så ringde jag till mamma. Hörde att hon lät trött... och ja, jag vet inte riktigt vad. Kanske var det bara min oroskänsla som steg igen... och kanske inbillade jag mig bara. Hon sa att natten varit tuff.. att kateten åkt ut... att hon blött... men att hon nu skulle försöka vila lite. Jag nöjde mig med det.. och lovade att ringa ikväll.

Så ropade Carolina-gumman att hon bjöd på våfflor i köket. En försenad lunch efter en pluggig förmiddag.. och med solen som sken in genom skitiga fönster... prat om våffelsmeter och våffelsmeter.. våren som är på G... och så..
... mitt i alltihopa så ringer mamma! Fast jag nyss pratat med henne. Hon låter alldeles borta, och jag hör ju. Okoncentrerad och svamlar nästan. När jag frågar om det är någe som är fel så svarar hon bara kort: Ja! Men jag får inte fram vad det är som är galet... men jag hör ju att någe är det som inte stämmer.

Nu har jag nyss ringt till min syster. Jag vet inte vad jag ska göra. Å kanske är det bara jag som oroar mig i onödan, men jag vet ju. Eller som hon ofta säger till mig: "jag får ta en dag i taget".
Min syster skulle ringa till dem... pappa brukar lyssna på henne. Hon skulle ringa mig sen... och jkanske är det bara ytterligare ett trappsteg bakåt. Jag menar... i

... nu ringde Carina. Hon är på väg. Ti amo. Siempre.

Hemgjorda chokladvåfflor..


... med hallonsylt och glass bjuder Carolina på till sen lunch.

lördag 17 mars 2012

Ska man skriva om svårt...


... så måste man också skriva om det som gör att det går. Som nu.. en prenumeration på DN.
Lite vardagslyx och komma bort-känsla med studentrabatt...

fredag 16 mars 2012

Det finns ingenting så fasansfullt...


... än att ha det här på näthinnan.
Jo, jag vet att det finns det som är värre, mycket värre... men ändå.
I bakhuvudet ligger bilden och mal... hur personalen står där bredvid hans säng, den ene som tar honom i armarna och drar upp honom, och den andre som tar honom i benen och lyfter ner dem på golvet.
En stel Sven-Erik som får hjälp att kliva upp. På näthinnan...


Det är inte så att jag går omkring och tänker på det hela tiden... det skulle bara inte gå då. Det är bara en bild av det mest fasansfulla jag måste bära nu. Innanför... varje morgon när jag vaknar. En bild som jag lyckas tränga undan innan jag ens klivit upp ur sängen. En bild som befäster den insikt som jag haft ganska länge nu... hans sjukdom har gått in i ett nytt, och sämre skede.

Å just därför så måste jag vara ännu starkare nu. Starkast. Så där stark som jag inte vet om jag har varit förut... men så där stark så att allting annat får vara nu... så där stark så att jag eliminerar det och de som varken vill se eller förstå... så där stark så att jag sjunger i duschen varje evigaste morgon. Så där stark som... ja, ni vet. Som mammor ska vara...
Däför är det så svårt att skriva om svårt nu ... hon går först.


Jag har skrivit om svårt länge nu, men aldrig har det varit så svårt som nu. Så är det bara.

söndag 11 mars 2012

Det är sådana här dagar...

... vårdagar, när man hör takdropp på stövelpromenaden med Pontus P, när jag byter ut lovikavantarna mot skinnhandskar, och när solen får mig att kisa mot smältande snödrivor... det är då jag känner längtan.
Det är då jag skulle vilja vara någon annanstans.

Sitta påbylsad i en snödriva och dricka hett kaffe ute på lägdan hemma i Raja.
Sitta lika påbylsad på en snöskoter, och pimla fisk där ute på sjön i Holmträsk.

Eller iallafall få höra en annan sorts takdropp på en vårpromenad i Stockholm.

Det kostar ingenting att drömma...

lördag 10 mars 2012

Istället för ord...


...om det som är nu.
Vi tänder ljus...

fredag 9 mars 2012

När man får ett sms...


... med orden: jag klarade tentan :-D:-D, då vet man som mamma att man är på rätt väg.

onsdag 7 mars 2012

Jag tror inte...


... att Carolina i tiden förut skulle ha ringt hem bara för att berätta hur glad hon blivit för att tjejen på Pressbyrån tyckte att hon luktade så gott!
"Mamma, jag blev bara så himla glad" sa hon nyss. Som en kvitterfågel.

Så tänker jag... tänk om alla visste hur lite det behövs för att göra en annan människa glad. Att göra något för en annan, hur litet och obetydligt det än kan tyckas, kan bära den människan just den dagen.
Å du vet aldrig... kanske rent av hjälpa någon överleva.

Tack tjejen på pressbyrån - vem du än är.

..........

(Men jag skulle vilja skriva om så mycket annat... men det finns inte utrymme för det än... och man måste överleva det först. Nej, fixa det, menar jag... som mamma.)