söndag 28 februari 2010

"Var är min Sven-Erik"...

... är känslan jag sitter här med nu. För han var inte på Tomtebo i allafall... fast vi var där och firade hans födelsedag... med honom.
Vem var det som satt där bredvid mig vid fikabordet.... som åt tårta och skrattade... provade presenten och tyckte att handskarna passade... och vem var det som satt där och såg ut precis som min SE... rösten... gesterna... händerna... ja, hela han... vem var det?
För MIN Sven-Erik var det inte... inte så som han finns hemma hos mig... i mina minnen... i mitt hjärta.
Å det är grymt att känna så nu.... var är min Sven-Erik???

Bara det logiska vet... det var herr A som satt där. Bara han nu..

..........

Vi kom dit med SE:s systerdotter. Hon skickade ett sms igår förmiddag och frågade om vi ville följa med ut till Tomtebo. Å i eländesvädret så var vi väldigt tacksamma för det...
När vi kom dit så var SE inne på sitt rum... så vi gick dit, med tårta och presenter... och sjöng "ja, må du leva.." för honom.
Han såg lite förvånad ut... men skrattade och frågade Carolina hur vi hade tagit oss dit. Jag berättade att vi hade fått lift med systerdottern S, som "nu har körkort"(vilket hon ju haft ganska länge nu).
I det ögonblicket såg vi nog alla "revan i molnet" hos honom... för han tittade, verkligen tittade på S... skrattade mot henne... kände igen "lilla S", och sa: "men gosse, vad säger du!" En enda liten reva... att "lilla S" fått körkortet... att det var hon... ja, den revan tror jag värmde henne mycket. Men som vanligt så slöts revan lika fort som den öppnats...

Sedan gick vi ut till dagrummet, för att födelsedagsfika. S hade med sig en tårta som systern skickat... och SE fick börja med att öppna presenter. Från sin andra syster hade han redan fått ett fint kort som han öppnat och läst (med min hjälp) inne på sitt rum. Nu fick han prova handskar, öppna paketet med sockar två gånger, och njuta av en chokladask. Visst märkte vi att han blivit sämre... framför allt i talet. Korta meningar och ord bara...
Men han skrattade och var på ett strålande humör... och det var ju huvudsaken!

Å sen... något bland det viktigaste! Det här hade inte gått, varken födelsedag eller överhuvudtaget, om det inte hade varit för den så helt fantastiska personalen där borta på Sjöjungfrun. Jag vet att jag är lyckligt lottad... helt trygg i vetskapen om att de... ja, och nu hittar jag inget bättre ord... men de omhuldar honom precis så som jag skulle ha gjort. Det gör de med alla som bor där... omhuldar. Kramar om.. lyssnar... skrattar med... rör vid... tar sig tid... ja, ni vet... omhuldar.
Idag så dukar de fint för oss... de stämmer upp till ett "ja må du leva" för honom, de ordnar så att vi får sitta lite för oss själva, men också att några av SE:s kompisar får sitta med och fira. Tack alla ni underbaraste människor kring SE nu... er värme och omtanke var ju den viktigaste förutsättningen för att vi skulle våga lämna bort det käraste vi äger... tack snälla! Utan er hade det här blivit en än mer plågsam resa att göra... tack snälla igen! Jag är trygg i vetskapen om hur bra SE har det nu... jag är trygg med er!

Så sitter vi där vid födelsedagsbordet... äter tårta... pratar lite... skrattar... ringer hans mamma och syster... äter bullar och kakor som de också dukat fram.. och flera gånger så stryker jag honom över ryggen.. handen... armen... och fast ingen ser, för jag skrattar och bubblar på som vanligt... så bränner den... detta så igenkännande att röra honom... det bränner. Detta så längtande... detta som handen aldrig velat lämna... detta som sedan ska bli, igen då, denna "lyckliga sorgens längtan". Gud, jag kan inte skriva mer om det nu.. handen bränner!

Det blev en bra födelsedag för SE... tack vare personalen, systerdottern S, kompisarna på Sjöjungfrun, och att vi fick vara tillsammans... tack alla!

Men ändå... var är min SE??

lördag 27 februari 2010

Vi sjunger o hurrar...



Tårta...



SE provar nya handskar...



Klockan är tidig

... och jag sitter i sängen och fikar. Carolina har inte vaknat än, och Pontus P ligger och snarkar här bredvid mig.
Idag är det den 27 februari.
SE:s födelsedag.

Det här ska bli en bra dag, bestämmer jag nu. Punkt.
Men det kändes inte så när jag vaknade... och för att vara riktigt ärlig så kämpar jag med allt det jag har just nu. För att få till bra-tänket...

Igår pratade jag med honom. Han visste inte vem som fyllde år idag... jag frågade två gånger. Och när jag skämtade till det lite, och sa: "jo, men det är ju herr Sven-Erik Ingelsson som fyller år.." så undrade han vem det var.
"Jo, men det är ju du, gubben " sa jag, och försökte låta precis som om det var helt ok att han inte visste det.
"Jaså, säger du det" svarade han, och skrattade gott.

Däremot så tror jag det kom en liten "reva i molnet" när jag berättade att Carolina nyss fyllt år.
"Ja, Carolina fyllde ju år förra tisdagen" sa jag.
"Jaha, gjorde hon det" svarade han.
"Ja, hon fyllde 19 år... " fortsatte jag.
"Jaså, blev hon det... lillgumman" sa han.
Lillgumman. Det som han så ofta brukade kalla Carolina...
Det var det vackraste att höra... och samtidigt, och som vanligt vid dessa "revor i molnet" det som gjorde så mest ont.

Idag så ska Carolina och jag åka ut till honom och fira. Vi ska köpa presenter... kanske någon tröja och lite godis. Självklart, då vi vet att han blivit en riktig "gött-jonas", och tycker om allt som är sött och gott.
Jag vet inte om vi köper med oss någon tårta, då jag på omvägar fått veta att SE:s syster har bett systerdottern S att åka dit med tårta.
Kanske köper vi bara med oss en liten fryst glass-tårta... vi får se.
Jag vet bara vad SE skulle ha tänkt om han varit frisk... för så är det ju... både för pappor och mammor... ens barn går ALLTID först.


Men nu är det iallafall duschen som gäller... och sedan presentinköp och "ja, moddulera"!
Det blir en bra dag det här... håller jag fast vid! Punkt.

fredag 26 februari 2010

Ibland så vet jag inte...

... hur Gud jobbar! Men att han förstår, och hör, när det går riktigt tungt... det är jag övertygad om!
För igår hände något mycket mycket märkligt...

Jag satt på toaletten, och bara så där mitt i så knäppte jag mina händer, och sa: "Gud, nu måste du bara bära mig... å du är den ende som vet hur det är... att jag inte har så mycket ork kvar nu... Gud, det håller på att bli för mycket... inte mer nu!" Bad jag.
Å jag kände gråtet som ville upp... satt där med händerna knäppta... och förtvivlans förtvivlan över allt som är svårt nu... och svalde och svalde.
Sven-Erik som inte finns här hos mig... familjen som inte gör det heller... och så nu, som grädde på eländesmoset... detta strul med mina pengar som aldrig kommer från försäkringskassan. (Bara på grund av en liten "id-signal" som facket måste ha från Af, för att sen f-kassan ska kunna betala ut rätt pengar... )

Sen gick jag in i sovrummet, satte mig på sängen... och tittade på högen, eller rättare sagt högarna, av papper som jag dragit fram för att sortera. Överst på en av högarna så låg min Bibel(den fina som jag fick av svärfar och svärmor för så länge sedan)...
Jag tog upp den, och slog upp första sidan. Där har jag skrivit upp flera små bibelcitat som någon har fått när de ibland tagit en "manna" (små små kort med bibelcitat) hos mig... och nu föll min blick på den sista raden. Där står: "Kol 3 kap. 12-15. Pappa fick 17/3 2002"

Jag läser det. Drar en djup suck. Går in i köket och sätter på kaffepannan...

Jag kommer på att jag inte har hämtat upp posten... så jag springer ner i trapphuset och hämtar den, medan vattnet kokar upp. Där ligger ett kuvert... ett vitt... med mitt namn på... och jag ser direkt att brevet är från min pappa.

I brevet ligger 500 kronor.

Ingen står som avsändare... men jag vet ju.

Jag sitter länge kvar vid köksbordet, med kuvertet i handen. För med brevet kom inte bara den där överlevnadspraktiska insikten... den kom också med den mest bärande känslan av dem alla. Den som sa att "Jo men det kommer att bli bra, Elisabeth...."

Tack pappa. Tack Gud.


"Så kläden eder nu såsom Guds utvalda,
hans heliga och älskade, i hjärtlig barm-
härtighet, godhet, ödmjukhet sakmod,
tålamod..."
(Paulus brev till Kolosserna... 3:12)

..........

Imorgon ska vi åka ut till SE och fira hans födelsedag... han blir 54 år.
Igår gjorde jag min första dag på RK. Det gick bra... det blir bra... det också!

måndag 22 februari 2010

Igår kväll så var jag trygg...

... fullständigt trygg och lycklig. För första gången på länge så var jag inte ensam... för han låg som vanligt bredvid mig. Så där som i tiden förut... Jag blundade... och grät.
Å han tröstade... och tröstade... och sa att allting skulle ordna sig... att jag inte skulle vara så ledsen... och jag hörde hela tiden hans... "gumman min".

Liten, ynklig, osäker och rädd... ja, det var bara en sådan kväll.
Men det var skönt att kunna känna honom så nära... och jag somnade tryggt. I hans famn, kan man säga...

Älskade min.

..........

Igår var en riktig yrseldag. Å det är väl inte riktigt okay nu heller, men iallafall bättre. Kanske var det bara mensen som annonserade sin ankomst...? Men det finns annat... och så mycket mycket värre än både yrsel och mens... och nu skriver jag... en gång för alla... LÄMNA OSS IFRED!!! Sluta läsa min blogg om det inte passar herrskapet... men ring inte hit och ondgör er över mig när jag skrivit något som inte passar er. Jag har verkligen så nog ändå... "onda stycke" som jag är!
Ingen endaste en av oss har rätt att trampa på en annan människa... ingen endaste en av oss har rätt att vräka ur sig vad som helst till en annan människa... ingen endaste en av oss har rätt att slå på den som redan ligger.
Så.. om ni vill att jag överhuvudtaget ska överleva det här... hör inte av er mer är ni snäll. Tack.

Nu ska jag strax gå iväg till Rk.... det blir bra. Djupt andetag.

söndag 21 februari 2010

Jag hade tänkt...

... skriva någe nu på morgonen. Om kalaseN...
Men jag mår inte så bra just nu... yr i huvudet, och mår sisådär. Så skrivet blir lite som det blir känner jag...å inte för att jag drack någe starkare än kaffe och vatten igår... men jag känner mig inte pigg.

Jag skriver iallafall att det var ett trevligk kalas hos min bror. Förutom några kompisar till familjen, så var det Carolina och jag, och Jonas och Sandra (som kom lite senare) som var där. C hade bakat goda bullar och kakor som hon bjöd på... och tårta förstås. Lilla 5-åringen fick många presenter. Precis som det ska vara...
Från min mamma och pappa kom tre presenter. I ett av dem låg två fina pärlhalsband som Carolina gjort för länge sen, och gett till sin mormor. Bara två, och så viktiga att mormor skulle ha en gång i tiden... och ett var med nallebjörnar på.
Jag såg på Carolina... det jag sett så många gånger förut... hur det skar i henne. Å både nu, när jag tänker på det... och då när jag satt där... ja, jag vet inte... ledsen och arg är väl bara förnamnet. Nä, jag orkar inte skriva nåt mer om det nu...

Men, som sagt... i övrigt var det ett trevligt kalas. Å gott födelsedagsfika...

Sedan fick vi skjuts hem av Jonas och Sandra. Å det blev en rolig stund... med sig hade de små tårtbakelser och presenter till Carolina. De hade ju inte firat henne tidigare...
Hon fick både trisslotter, och en så så fin tavla som Sandra hade målat. En tavla som jag vet Carolina har beundrat många gånger...
Så det blev en roligt stund... tack och lov. Tack snälla Jonas och Sandra. Carolina blev verkligen så glad... och hon behövde det.

Det var viktigt att skriva lite om dagen igår... av olika anledningar... men nu går det runt. Hoppas jag inte blivit smittad med någe... och att det blir bättre under dagen. Jag har inte tid att bli sjuk nu... jag ska ju på RK imorgon!!

lördag 20 februari 2010

Jag KAN skriva...

... om någe roligt också på den här eländesbloggen! Någe, som jag hoppas ska bli lite roligt, och som jag beslutade mig för nu på morgonen...

"Ja, vi kommer gärna...." sa jag. Till min bror F alldeles nyss, när han ringde och bjöd oss på kalas idag för en av deras minsta barn som fyllt år. De erbjöd sig till och med att komma och hämta oss...

"Ja, det vore roligt om ni ville komma..." svarade han.

Det blir spännande det här... och jag hoppas, främst för Carolinas skull... att det blir en rolig stund. Jag hoppas av hela mitt hjärta, ska jag säga.... ändå.

fredag 19 februari 2010

"Frankie Boy"....

... och jag, vi kompar ganska bra ihop! Han sjunger... och jag lyssnar, sjunger med där jag kan, och vickar på tårna just nu.
För det är så här man måste göra när man pratar om "learning by doing", "på egna ben", "fokus", och alla andra input-uttryck som jag brukar svänga mig med.
Man måste hitta sånt som ger input... som för framåt... som tar en igenom dagarna så bäst som det bara går.
Det är mitt ansvar... om jag nu ska prata om learning by doing och på egna ben! Sen att man måste ta till det tunga artilleriet somliga dagar, och stunder.... ja, så är det ju.

De senaste dagarna har varit fylld till brädden med sådant här sökande input, och vissa stunder har jag varit tvungen att ta till det där allra tyngsta artilleriet...

I tisdags fyllde Carolina 19 år. Det blev en bra födelsedag för henne... tack vare den underbara klasskompisen Ina, och några bloggvänner som skickat paket.
Ina hade både bjudit på middag och bio... och sen hade hon bjudit på Carolinas favoritfrukter istället för tårta. Sedan när hon kom hem så låg det två paket här och väntade. Vackert inslagna, och innehåll som gick både till Carolinas, och mitt hjärta. (Behöver jag skriva att tårarna kom... och som Carolina sa, flera gånger: "mamma jag fattar det bara inte... från människor som jag aldrig ens har mött... som gör nåt sånt för mig... jag fattar inte!") Tack snälla A.... Tack snälla I... och tack snälla Ina... ni räddade Carolinas födelsedag. Tack från ett mammahjärta... härifrån till evigheten.

Tidigare på tisdag hade jag varit ute på input-äventyr. Tillsammans med R... en vän, vars man gör samma resa som SE, mailade mig och frågade om jag ville följa med på en loppisrunda! "Ja, men vad roligt - jättegärna!" kunde jag ju bara svara.
Å det var verkligen så så roligt att komma ut... och göra sådant där som jag i en annan tid kanske skulle ha tagit lite för givet... att åka iväg på kuligt med en vän. Å när vi "loppat" färdigt så bjöd hon på semlor och kaffe på Café Victoria. Å där blev vi sittande ett bra tag...
Å det är ju de stunderna... när man sitter där med en vän som gör samma resa... som man vet att man inte behöver någon ursäkt för att gråta... man känner att man kan skratta åt, och med, varandra... och framför allt... för en kort stund så är man lite mindre ensam. Tack R... tack för att jag slapp leta upp någon egen input för den här dagen... du kom med den!

Onsdag var en... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här dagen. Men kom gjorde den iallafall..
Ett långt telefonsamtal med min bror F tog mycket av min energi! Ett samtal som egentligen bara handlade om två saker, tycker jag.... oförståelse, och insiktslöshet.
Att inte, under några omständigheter, öppna sina ögon... ja, VAD kan jag göra åt det? Ingenting... absolut ingenting! Jag kan bara förändra mig själv.... så är det ju.
Antingen så förstår man att SE har drabbats av Alzheimer... att han fortfarande finns... att vi går bredvid honom varje dag... och att man handlar därefter. Eller så väljer man att inte förstå någonting... och blir dum istället. Som sagt... man väljer själv.
Jag har valt ett bra tag nu... de som väljer att inte förstå någonting... de får vara. Jag kommer aldrig mer att vara tyst... aldrig tiga... aldrig mer tillåta att någon trampar på mig och mina barn!!
Jag väljer att fortsätta skriva här...
Inte heller tillåter jag att någon fryser ut, lämnar utanför, mobbar, hyssj-hyssjar, pratar illa bakom ryggen på.... nej, det är slut på det nu.

Jag behöver min energi till annat....!! Punkt och slut.

Onsdagkväll kom mamma och pappa, bror F med flickvän hit och gratulerade Carolina. De hade köpt kort.. och lagt i en slant. Det var snällt.
Med sig hade de en bullängd och kubb till fika... och pappa tyckte att "ja,när man fyller år så brukar man ju sjunga", varmed han stämde upp till ett "ja, må hon leva"!
Sedan satt vi och fikade vid bordet... och pratade om väder och vind.
Det var snällt att de kom och uppvaktade Carolina, hon hade inte väntat sig det. Jag/vi har ju inte pratat med någon av dem på över en vecka (ja, förutom F då, tidigare på dagen..), och då har man nog inte heller så mycket mer att säga varandra.
Å jag väljer att gå vidare...


Torsdag.... ja, vad hände då? Jag måste tänka efter lite, hmm....
Jo, det var en sådan dag då jag blev tvungen att ta fram det "tunga artilleriet"! Varför det kom just igår... ångesten, sorgen, tunga tänket... ja, jag vet inte riktigt.... kanske var det bara så allt som måste fokuseras på, välja-gå-vidare-tänket, tagit lite för mycket energi... jag vet inte. Men det blev "Frankie Boy" hela dagen.... gå ut med Pontus P och verkligen tvinga sig att se solen som lyste trots kylan... gå igenom ett skåp med gamla papper... baka "sibbans hastkaka", vilken förövrigt blev en mindre rolig historia, då jag måste ha skrivit ner receptet lika hastigt som den hette! Å ringa flera samtal...

På kvällen så var jag hem till min vän, kontaktpersonen. En välbehövlig stund med kaffe, god choklad... och en hel del surr. Jag kom hem rätt sent...

..........

I livet förut så hörde jag ofta uttrycket "det tar så´n energi". Då, måste jag ärligt säga, att jag förstod inte alls vad som menades, lite flummigt, tyckte jag... "vadå... ta energi... det är väl bara att göra det man ska... och gå och lägga sig en stund om man blir trött...?" var lite mitt tänk.
I livet nu så vet jag bättre... jag förstår precis. När allting måste orkas, när sorg och saknad måste få finnas, när "input" och "learning by doing" hela tiden måste fokuseras på, och prioriteras... ja, då går det åt energi! Att orka. Att hitta styrka att orka hela tiden nu... det är det absolut svåraste svåra svårt som jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Men jag försöker att se det lite från andra hållet... att det ger ju energi också! Än om det kanske inte är av så stora mått än.. så är ju en lysande sol, en semla, en vän, ett paket, och väldigt god choklad, något som faktiskt ger energi också. Det gäller bara att se det.... och besluta sig för att väga upp det mot den energi som fattas en!

Så på måndag förmiddag så har jag bokat ett möte tillsammans med verksamhetschefen på Rk, och Arbetsförmedlingen. Förhoppningsvis så börjar jag "arbetsträna", eller vad det nu heter, där nästa vecka... å det... det är ett mycket mycket stort mått innehållandes den där braiga energin. Några timmar per vecka... jag ser fram emot det!

..........

Det är också därför jag inte orkar skriva somliga dagar... fokuset MÅSTE läggas någon annanstans ett tag. Helt enkelt en överlevnadsinstinkt...
Men till alla er... ni därute... som peppar och stöttar... gud, om jag fick önska en sak just nu.. så vore det att ni alla i era hjärtan, precis nu, förstod vilken betydelse, och vilken bärhjälp ni är för mig. Varje en av er!! Å helt ärligt... hur stark jag än tycker mig vara emellanåt... så finns det inte en endast sekund som jag inte bär den vackraste och mest bärande insikten av dem alla... utan er hade det här inte gått!! Så är det bara.
Tack snäll för att ni finns...

måndag 15 februari 2010

"Ja, moddulera"...



... har jag sjungit för Carolina ikväll. Vi firade hennes födelsedag ikväll... istället för imorgon, då hon ska ut på någe äventyr med kompisen Ina.
Så med en bakelse från Mecka, och ett fint armband från HM, så blev det en riktigt mysig och fin födelsedagskväll ändå.
Sen sjöng jag ju faktiskt det mesta av "ja, må du leva" med rätt ord... än om jag nu inte kunde låta bli att fjanta till det lite med "ja moddulera" en gång också...

Som alla mammor så vill man ju ge sina barn allt, och speciellt på deras födelsedag. Nu vet ju Carolina att vi inte har möjlighet till så mycket just nu.... men en dag, gumman... då ska jag ge dig hela världen!!!
Eller åteminstone lite av det som stod på din önskelista... har jag bestämt.

..........

Sen kan jag meddela att jag är handikapad!!!! Helt och fullt... och det går knaggligt att skriva.
För den här Elisabeth hon är ofta klumpig och ser sig inte för... och det var väl orsaken till att det gick som det gick idag, gissar jag.
Jag drog igen ytterdörren.... och, på någe helt makabert otroligt ointelligent sätt... så lämnade jag kvar pekfingret i dörrspringan!!!!

Ja, men... tror ni jag dog, eller?????

Ja, kanske inte dog... men nåt åt det hållet kändes det iallafall. Jag vrålade rakt ut... Pontus P blev så rädd så han hoppade upp och kröp ihop i sin korg... och jag... dumjag... ställde mig och slog på köksbänken!!!
Å DET blev ju så mycket bättre... å jag måste ju ha hörts i hela huset! Ja ja, för att göra en lång historia kort... det gick över det värsta... jag spolade kallvatten på fingret... och övertygade Pontus P om att det var bra nu...

... och Carolina höll ju på att dö av skratt när jag sen berättade det!!! Hon brukar göra det när jag klantar till det så här... och sen hon övertygat sig om att man inte dog. Hemskt kul... var det då inte... bara hemskt!

Å jag har forfarande rätt ont i pekfingret!! Dumjag...

Jag gick och la mig...

... med det dåliga samvetet inatt. Kanske var det för att jag visste att de hade haft allahjärtansfika därborta hos SE igår. Vi var inte där.
Det blev svårt att sova...

Men så drömde jag om SE. Ingen mardröm, som det oftast brukar vara, utan mer som... ja, jag vaknade iallafall med känslan av att han tyckte jag gjort rätt.

Han stod där vid bron,och höll i sig i broräcket. Sträckte ut handen mot mig. Han var klädd i en blå kostym, med för korta ben, vita handskar, och stora vackra vita skor.
Jag stod en bit hitanför bron... tittade på honom... jag visste ju att jag skulle vara tvungen att gå över bron. Jag var rädd..
Han sträckte ut handen mot mig, och sa:
"Kom här gumman, det är inget fara... å du vet att jag håller i dig."

Jag tog hans hand... och det blev tryggt att gå.

Så vaknade jag. För en stund sedan... och jag tänker nu... "ja, gubben min. Vi fixar det här tillsammans ändå på någe vis... du och jag."

..........

En viktig dröm att minnas. Men det blir en rushig dag idag, känner jag. Nu på förmiddagen kommer min vän, kontaktpersonen. På eftermiddagen måste jag springa ner på HM och köpa någe litet till Carolina som fyller år imorgon. Något som jag kan gratta henne med imorgonbitti... för imorgon eftermiddag/kväll är hon bjuden ut på lite äventyr av klasskompisen Ina. Tack gode Gud för Ina har jag tänkt många gånger nu. Tack Gud...

19 år blir hon.
Å Sven-Erik fyller snart 54... den 27:e.
DÅ ska jag fira upp honom ordentligt...

söndag 14 februari 2010

Carolina sa nyss...

"Mamma, vilken tur att du bloggar!"
"Hur så?" frågade jag.
"Ja, men du fick ju ett fint allahjärtans-sms imorse från I (en bloggvän), å sen fick du finblomman (en annan bloggvän) från A... " svarade hon.
"Ehh... ja, det var jätteroligt...men tänkte du på någe speciellt?" frågade jag igen.
"Ja, men då kan jag som åka lite snålskjuts på dig... som att jag också fick... för då känns det inte lika... ja, lessigt att inte jag fått nåt" svarade hon. Som för att peppa sig själv, lät det...

Inte ens den lilla pyttigaste hjärtehälsning... till henne... idag???
Jag förstår precis vad hon menar. Jag förstår precis vad det är hon egentligen säger. Å jag förstår precis hur ont det måste göra i henne. Å jag säger till henne, som så många gånger förut: "Carolina, du vet hur dom funkar.... och de kommer att säga, och tycka precis som vanligt... att det är vårat fel... eller mitt fel... eller ditt fel... det här också!"
"Jo, jag vet mamma...jag vet" svarar hon. Å jag hör... för vilken gång i ordningen vet jag inte... det lessiga och resignerade.

Å så har de sagt att de älskar henne?????

..........

Men vi fixade till en rätt bra allahjärtanssöndag ändå, tycker jag. Vi åt geléhjärtan, mysfikade och såg på "Love actually".
Så helt okay... och mycket tack vare alla hjärtehälsningar här på bloggen... sms-hälsning... orkidé... och ja, att solen sken! Tack alla ni...

Å sen... så jag jag också till Carolina att orkidén, den rår vi om tillsammans!

Så kavlar vi upp ärmarna..


... står det på kortet. Till den vackra orkiden som blombudet kom med nyss... från en bloggvän. Jag är lite chockad här nu...

Välkommen hit...

... med Glada Hudik-teatern, borde ha gått som vinnare direkt till Globen igår! Visst var de väl helt fantastiska?

Jag och herr Pontus P satt igårkväll och slötittade på Melodifestivalens deltävling, och inte var det väl med något större öra jag lyssnade... förrän Glada Hudik teatern gjorde sitt framträdande.

Å då jag såg dessa modiga och starka människor... hörde deras ord " välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är", så då blev det bara.... ja, tårarna kom.

För hur det än är... det handlar om MOD! Modet att vara människa. Modet att orka. Modet att våga stå stark när livet blåst omkull oss. Modet att ändå... trots de förutsättningar vi får... våga tro på livet... och tro på kärlek... och kunna sjunga... "visst är kärleken stor"!

Ja, de räddade kvällen för mig... tack snälla Glada Hudik-teatern!!

..........

Idag ska jag gå och köpa lite "hjärtegodis", och sedan ska vi se någon film med mycket hjärta i. Allt efter önskemål från Carolina. Vi ska göra en fin hjärte-dag idag...

Å till er alla... ha en riktigt fin alla hjärtans dag... och till er alla i tanken... välkommen hit!

lördag 13 februari 2010

Två möten...

... med en gemensam nämnare. Två möten, där jag fick berätta om vad som gjort att jag satt framför dem just då.
Å det är märkligt, tänker jag nu... båda bemötte mig med samma förståelse, värme, och respekt. Båda bemötte mig med omtanke och vänlighet. Båda bemötte mig precis så som jag själv skulle välja att bemöta någon med svårt.
Trots att bara en av dem, som dotter till en anhörig med en pågående demens, visste precis, i varje ord och mening, vad jag talade om.

Men så är det ju... det är inte VAD mitt svåra handlar om. Det är ATT det är svårt som ska vara den enkla och självklara insikten, och som därigenom ska ge oss de verktyg vi behöver för att kunna möta denna människa i hennes svåra. Verktyg som heter förståelse, respekt, och omtanke. Verktyg som sen ger henne styrka att orka vidare i sitt svåra...

Jag har aldrig brutit en lilltå, inte haft fibromyalgi. Inte heller har jag drabbats av migrän, eller varit med om en jordbävning. Mobbing på jobbet, förlorat ett barn,social fobi, tandröta.... ja, men jag kan hitta tusen miljoner olika svårt som jag inte, tack gode Gud, har behövt drabbas av (peppar peppar, är det väl bäst man säger...!).
men jag ber att Gud ska ge mig de verktyg jag behöver varevigaste gång jag möter en människa som drabbats av svårt... oavsett vad.

Vad kunde jag göra?
Vad gjorde jag?

I mitt möte med en annan människa....

..........

Det är svårt att förlora alla. Min pappa sa en gång: "Ja, egentligen så kan man ju säga att det är SE:s fel att det har blivit så här i familjen!"
Så jag vet inte... inte egentligen... om jag tycker att det är så svårt att förlora en familj som kan säga så... ont. Så där ont så att det nästan inte bär vidare...
Men kanske gjorde det ondast att upptäcka det jag redan visste.... att vissa människor ser bara sitt eget svårt.

Jag ska överleva. Punkt. Igår var jag på arbetsförmedlingen, och pratade med en socialkonsulent (med inrikting mot min "funktionsnedsättning" på eländesögat), och det blev ett bra möte. Sedan tog jag mod till mig... gick till Röda Korset här i stan, och pratade med verksamhetschefen där... och frågade om jag kunde, via arbetsförmedlingen, få möjlighet att komma dit och jobba hos dem några timmar per vecka.
Röda Korset... jag gillar tänket hos dem... hjälpa oavsett vad... så det vore en bra början för mig. Komma ut lite...
Vi ska höras till veckan igen...

Men det var en rätt tom Elisabeth som satt i rumssoffan igårkväll... det tar energi att tuffa till sig, ska jag säga. Vi såg "Let´s Dance, och mysade på framför teven... Carolina och jag.
Sedan kom det ett mail... ett mail som innehöll just de här verktygen som jag skrev om... omtanke, värme, och mycket förståelse. Ett mail med något på G.... något som just nu balanserar upp det som måste överlevas. Ska skriva mer om det sen...

..........

Nu ska jag bädda... och hoppa i duschen. Carolina ska ut ikväll... och tillsammans med kompisen Ina, och hennes pojkvän, så ska de gå och äta på Maxi, och sedan blir det film hemma hos Ina.
Å sådant kan ju en mamma bara vara hur lycklig som helst över.... så hon ska festa på ikväll med Jane Austen och gofika i rumssoffan!

..........

Glömde nästan. Men jag brukar göra det med dessa anonyma kommentarer. Jag vet inte vad det är med dessa människor som envisas med att skriva insinuanta och elaka kommentarer... jag har ju så klart deklarerat att för mig blir det liksom bara att de skriver ingenting... tomma ord... tomma rader... det finns ingenting där. För det är ju ingen som har skrivit... ! Det blir lite småbarnsfasoner över ett sådant tilltag... jösses, inte kunna stå för det man tycker och tänker? Ja, ja... de går hursomhelst bara aa.

torsdag 11 februari 2010

Nu är det snart fredag...


... och de enda människor jag har pratat med sedan i måndags är SE, min kontakperson M, svärmor och Carolina.
Min mamma, som brukar ringa varje dag... har inte hört av sig sedan jag skrev blogginlägget om Carina. Jag blir inte förvånad...


Men idag kom ett paket, från min gulliga svärmor... med två par sockar som hon stickat. Jag får ringa henne och tacka imorgon.


Det gäller att vara tuff nu...

onsdag 10 februari 2010

"Ja, men det låter bra det"...

... sa han nyss.
När jag sa att jag älskade honom mestast.

Nu har vi pratat färdigt.
Å om jag inte tycker att jag är särskilt stark
i de flesta andra stunder... så är det i dessa
möten som jag äger all styrka som finns i
världen.
För att han ska höra hur glad jag är... för
att han ska skratta... för att kunna prata
om väder och vind... och framför allt, för
att kunna höra hans röst.

Å i den styrkan skrattade jag gott när
han sa: "Ja, men jag är ju snyggast!"
Jag hade skämtsamt sagt att han var
ju ganska snygg oavsett vad han hade
på sig för nåt.

Nu har jag bara ekot kvar.

..........

Men ändå känns det lite som ett nytt liv idag. Någonting utifrån de senaste dagarnas turbulens.. Kanske inte så där jätteomvälvande och stort ännu, utan mer som en liten försiktig lättnad att stenhårt hålla fast vid.
Å den här dagen är den första på denna nya livsinsikt, och den säger mig att: "Jag tror på mig!"

Den har visserligen varit fylld med lite tråkigt vardagsgöra och läxhjälp idag, och visst vet jag att det kommer sämre stunder och dagar, men ändå... just idag skiner solen, och kanske så ska jag ska nu få den frid som jag behöver för att komma vidare. Å för att bygga än mer styrka... för jag vet ju vilka tider som stundar. Han blir ju inte bättre... min gubbe... som är snyggast!!

..........

Igår kväll, efter att Carolina hade sagt godnatt och allt, så kom hon helt plötsligt tillbaka... och gråtfärdig... igen då!
Hon berättade om mailet hon fått... och att Carina nu tagit bort henne som vän på facebook.
Det var därför hon var så lessen.

Så det blev lite sent här igårkväll...

Å om man bara...


... tittar lite extra, så kan man se hur det glittrar i snön.

Vi plumsar framåt...



tisdag 9 februari 2010

Nu går vi vidare...


... tänker jag.

Man känner sig lite tom idag...

... eller rättare sagt, energilös.
Som om luften gått ur en alldeles.

Inte så att "furie-tänket" avtagit, tvärtom... mitt inlägg igår var en början, och en klar markering att hit, men inte längre.
Att "hänga ut" någon, nästan oavsett vad, är egentligen inte speciellt hedervärt, och något som löser något... men nu är jag tvungen att markera ett ställningstagande. Inte för att jag varken tror, eller förväntar mig att elakheterna kommer att upphöra... till det har min tillit, och mitt hopp grusats allt för många gånger... men som jag skrev... Carolina ska veta att här gick gränsen. Punkt.

Hur många gånger har jag inte ställt mig frågan... varför? Eller för att vara lite lustig, som rumpnissarna i Ronja Rövardotter brukar fråga: " Voffor gör di på detta viset?"
Hur tänker man när någon ringer och ber om hjälp, ber att man ska komma, så att man slipper vara ensam... någon som kanske har fått panik mitt i sorgen...och man svarar att det har man inte tid till, för man har minsann sin egen familj att tänka på... oavsett vad.

Jag vet verkligen inte, men jag skulle kunna skriva spaltkilometer om hur det varit här sedan SE blev sjuk... om specifika händelser som utlöst än mer sorg och förtvivlan... om, som jag skrev igår, ren mobbing och utfrysning. Om sådant som jag valt att inte skriva om här... sådant som sedan fått skrivas på andra ställen. För att jag inte velat "hänga ut" någon... ändå.
Men just nu, iallafall idag, så väljer jag att inte göra det. Bara för att det gör för ont att minnas, och berätta om det... men däremot så kommer jag att skriva om det som händer fortsättningsvis.


För det finns också ett annat tänk bakom mitt skriv, både igår och idag.

Jag tänker på alla de som i skuggan av både sjukdom och/eller ensamhet möter denna typ av människor. Möter utfrysning... möter elakhet... möter oförståelse... och går under, inte på grund av situationen i sig, utan på grund av omgivningens sätt att bemöta dem.
Å kanske kan de finna lite pyttatröst i att veta att de är inte ensamma om att bli behandlad så här! Å att vi tillsammans kan hitta styrkan att säga ifrån...
För som jag skrev igår... " Å ingen... under vilka omständigheter som helst... har rätt att trampa på en annan människa!"

..........

Nu ska jag gå och hälsa på hemma hos min "vän M", kontaktpersonen!
Hon ska bjuda på middag idag... och Carolina åker hem till kompisen Ina på eftermiddagen, för att plugga matte.

måndag 8 februari 2010

Hyssj, hyssj...

... är det slut med nu.

Jag skulle egentligen skriva om den så helt fantastiska dagen i lördags... om dagen då jag fick möjlighet att träffa några av alla dessa starka och beundransvärda människor som bokstavligen bär... har burit... och kommer att bära, sin käresta igenom denna så tyngsta sjukdom.

Jag skulle skriva om hur jag satt där och lyssnade på dem, var och en, och hur de nu hade fått ett annat liv att leva sedan diagnosen om demens bara... poff.. slagit hela deras värld i spillror. Hur de nu alla... på något sätt... försökte leva, och framför allt överleva, i skärvorna av livet som blev.
De var lågmälda och vemodiga när de berättade... men i varje ord de sa... om sorg.. inte känna igen... se den käresta alltmer försvinna... tappa förmåga efter förmåga...vardagshjälpen dygnet runt... bemöta varje ny förlust... ja, det vittnade om den största största tålmodighet och styrka som jag någonsin mött. Å hur de alla, utan undantag, hela tiden "höjde ribban" för vad de själva skulle orka möta, och klara av varje dag...

Jag fick svälja många gånger... och ibland tänkte jag: "Men Gud, hur orkar han/hon ens sitta här... jag skulle bara ha gått o dött!" (För när det börjar komma till det svåraste... att inte kunna gå på toaletten själv... äta själv... inte kunna prata... fysiken som avtar... till slut lämna bort... boende... och till slut... slutet. Då blir det tufft att höra...!)

Men det som jag ska minnas mest från den här dagen... det är inte bara deras berättelser.. det är också de leenden som jag såg, och de skratt jag hörde lite här och där. För trots allt... och trots det svåra... så försökte man ge varandra glädje och input... också!! Något som kunde stärka för hemresan sen...

Å är inte det ett av det största i livet... att ge, och få glädje... ja, då vet jag inte riktigt vad som är det!

Å det finns så mycket att skriva om denna trevlig dag, där skrattyoga, nya trevliga bekanskaper, god mat, varma leenden och skratt, gav ny input och bärande kraft som jag tog med mig hem sen...

... men det blev inte så.

..........

För jag ska skriva om hyssj-hyssjet! Det som gjorde att jag igår insåg att nu är det slut med att hålla tyst om saker och ting... nu är det slut med att trampa på oss, och framför allt på Carolina. Nu är det slut med, av respekt för... ja, vadå..., att inte skriva om den mobbing och utfrysning som vi mött sedan SE fick sin diagnos. Att de sedan läser min blogg... ja, jag har inte mer att förlora nu. Men jag tänker banne mig inte gå ifrån det här livet, och veta att jag inte har gjort allt vad jag har kunnat för mina barn... och ingen av dem ska i tysthet behöva tiga och lida för att någon ska få möjlighet att behandla dem illa.

Ja, jag skriver för att jag är arg... tigermamma-arg! Eller värre ändå... en furie! För vilken mamma skulle inte reagera när hennes barn gråter... för att någon gjort henne illa.... igen då. Förbannade människor - nu får det vara NOG!!!

De som följt min blogg vet... eller har åteminstone kunnat läsa mellan raderna... hur SE:s diagnos blev startskottet på denna utfrysning och elakhet. Visserligen visste både jag och SE om deras beteende sedan lång tid tillbaka... men vi försökte ändå. Å mest Sven-Erik... som alltid, när han var frisk, ställde upp, många gånger mer än mig, med att hjälpa... fixa... laga... skjutsa... renovera... hämta... ja, jag kan göra listan lång. Å det... det är mitt kors att bära idag. Varför lönar de honom så ont idag? Varför åker de inte dit och hälsar på honom... varför fanns de inte där när han ännu var hemma... varför är de så elaka mot hans dotter idag?????
Jag får inte in det i huvudet....

Små öar av något gör inget land. Så är det...
Små ögonblick av insikt, och för att det egna samvetet inte ska ta alltför stor skada, har ju inte varit till någon hjälp. Tvärtom... en vänlig handling kan ju aldrig, och neverever ursäkta tusen dåliga handlingar däremellan!! Så är det också...
Å jag kan inte försköna verkligheten längre... och bara skriva om någon liten ö av vänlig handling här och där. Då blir det en lögn... och en vinkling av verkligheten. Jag har gjort det... men inte mer nu.

Igårkväll kom hennes tårar. Igen då.
Å jag hade ju märkt att det var något... för sånt märker en mamma rätt snabbt. Jag frågade igår morse, lite försiktigt... men "nä, det är ingenting" fick jag till svar med ett försökt till leende. Men jag kände det på mig... och såg ju. Så igår var jag den bästa peppar-mamman... och pratade både om hennes drömresa till England i framtiden... fixade mysfika två gånger... babblade på och surrade... och fick henne att skratta lite emellanåt.

Men så igårkväll så gick det inte längre... då brast det bara. Hon kom och satte sig bredvid mig i soffan, och sa: "Mamma...", och så kunde hon inte säga mer. Tårarna bara kom. Lill-gumman min... och det är svårt att skriva om det nu... minnas det... men hennes förtvivlan ska inte bli något som ska gömmas bort... och få struntas i... osynliggöras... bara för att någon annan tycker sig ha rätt att göra henne illa!! Icke mer!!

Jag kunde bara ta omkring henne... å kände kniven som vred om i magen på mig. Höra henne gråta så erbarmerligt... hon riktigt hulkade... å jag bara kramade och kramade... och så sa jag:
"Men lilla lilla gumman min... vad är det? Jag såg ju redan imorse att det var nåt... vad är det som har hänt... vad är det som har gjort dig så ledsen... det är bättre att du berättar om det... så kan vi försöka prata om det... " sa jag. Å jag sa säkert en massa mer som jag inte kommer ihåg nu...

Till slut...när hon gråtit ur sig det mesta, så sa hon, nästan i ett och samma andetag:
Jag tänkte inte säga något till dig, mamma... för jag visste ju att du skulle ut på roligt igår... å jag ville inte att du skulle bli ledsen heller... men Carina (hon kallar henne inte längre för moster... det är länge sedan hon slutade med det.) har nu lagt ut en massa bilder på Facebook... när allihopa var där i julas... och vi inte kunde följa med... för vi var hos pappa... det gjorde ont, mamma.. att se... alla i min gamla familj var där.. Jonas och David var där, men inte jag... varför var hon tvungen att lägga ut dem... hon visste ju att jag skulle se dom... hon visste ju det... vad har vi gjort... är det vårt fel att pappa blev sjuk... är det därför dom inte älskar oss mer... mamma" och så började hon gråta igen.

Å nu skulle jag vilja svära!!!! Precis som då...när hon fått ur sig allt detta. Jävla människa!! Räcker det inte med att hon fryser ut henne? (Min syster. Eller jag har valt att göra som Carolina... säga Carina. Syster är för mig ett ord förknippat med kärlek och omtanke. Det känslan har jag inte..)
Hon, Carina, som valt att för länge sedan "bjuda in" Carolina till detta Facebook, vilja vara "vän" med henne... ja, men nog kunde hon ha haft så pass vett att inte lägga ut bilderna! Hon visste ju att Carolina skulle se dom... och borde ju ha förstått.
Men hon säger väl som hon brukar göra när hon har betett sig illa: "Ja, jag tänkte inte på det..."
Den meningen har både Carolina och jag blivit serverad många många gånger...

Jag önskar verkligen att Carina hade suttit här igårkväll.... men det hade nog inte spelat så stor roll, är jag rätt säker på. För det här med bilderna... det är bara en liten liten petitess i jämförelse med mycket annat som Carolina har fått utstå sedan SE blev sjuk. Jag säger det igen: Jävla människa!!

Förlåt Gud, att jag svär. Men jag hittade inga andra ord nu... förlåt.

..........

Nu har jag skrivit det här... rätt upp och ner. För mig var det viktigt att skriva. Dels för att få det ur kroppen... men också, och framför allt, för Carolinas skull. Hon ska veta att hennes sorg tas på största allvar! Att den ska få plats... att den ska få synas... att den ska respekteras... och viktigast av allt... det är inte, och aldrig någons fel att någon blir sjuk!!! Å ingen... under vilka omständigheter som helst... har rätt att trampa på en annan människa!!


Din sorg, Carolina, ska bemötas med samma respekt och kärlek som någon annans... din sorg, Carolina är lika viktig, och lika mycket värd som någon annans. Din sorg, Carolina... är din att bära... men göm den aldrig. För sorgen är som ett kvitto... på den kärlek du har till pappa. Var stolt över den, gumman!!

Å jag finns alltid här...

fredag 5 februari 2010

Å imorgon blir det PARTY!!!

Nej, nu ljög jag lite... party är väl inte direkt vad man skulle kalla en träff i demensförbundets nätverk för anhöriga till yngre dementa i Norrland för.
Men ändå... lite åt det hållet känns det. Min vän R, som jag visserligen inte träffar så ofta, och som gör samma resa som jag, skickade ett mail och frågade om jag inte kunde hänga med på denna träff imorgon.
Först var jag lite tveksam... nja, jag hade ju inte anmält mig, å inte hade jag någonting att ta på mig... å inte känner jag så många av dem heller.
Men så tänkte jag.. "nä du Bettan Ingelsson, nu får du skärpa till dig... har du nu möjlighet att komma ut på någe kuligt... å hon hör av sig och allt... då är det banne mig bara att gå!!!"

Så... punkt och slut. Imorgon blir det... ja, och nu känns det iallafall åt partyhållet! Sen att jag hittade en grå fin tunika för 64. 50 på Lindex, när jag gick och väntade på min kontaktperson igår eftermiddag... ja, det gör ju inte saken sämre.

Programmet för dagen är väl inte riktigt spikat, men vad jag förstår så är temat "må bra", med fokus på stresshantering. Något som jag är rätt säker på att de flesta av de anhöriga tar emot med stor tacksamhet... för som anhörig till någon med en demens, så lever man under ju under konstant stress och press, vilket man ofta har gjort under en mycket lång tid. Eller/och kommer att göra.
Träffen kommer att vara i två dagar, på Clarion Collection Hotel Uman... och vi bjuds både på frukost och annat!

R kommer och hämtar upp mig imorgonbitti...

Det känns lite gruvigt också... det är länge sedan jag var ute så här. Mycket länge sedan...

.........

Det har varit mycket i dagarna två. Igår var det både träff med arbetsförmedlingen, och med kontaktpersonen.
Idag har det varit möte med mina behandlingskonsulenter på soc.

Å hur slut jag än är... och hur ofta jag än tycker att det ibland känns alldeles för mycket, och jobbigt med alla möten och träffar nu.. så är känslan, varje evigaste kväll... jag fixade idag också... jag är på väg... Tack Gud!

onsdag 3 februari 2010

En teburk...




(Fyndet på kupan idag...)

... kan bli räddningen för dagen! Jo, men så där så att man känner lyckan över att hitta någonting som man kan glädja Carolina med... och som i sin tur tränger undan lite av tröttheten över att måsta kämpa så in i vassen hela tiden.

Så går man därifrån... och känner sig med ens lite lättare... jag ser ju hennes leende framför mig... vet hur glad hon kommer att bli... och hur hon säkert kommer att vilja möblera om bland alla sina tesorter och burkar sen.

Å det blev precis så... räddningen för dagen!

För Carolina blev verkligen så glad över den lilla fina teburken. Och efter att vi ätit middag så blev det precis som jag trott... ommöblering av både te och burkar. Å mer disk till mamma...!!
..........

Egentligen så skulle jag skriva om någonting helt annat... någonting viktigt. Viktigt och bara det svåraste! Men det får vara ikväll... jag vill hålla kvar teburkskänslan ett tag till. Sen så har det inte riktigt mognat fram än... somliga saker måste man försiktigt närma sig. Som det dåliga samvetet t ex... att man inte finns där nu... hos honom. Det är... nej, det får bli sen!

Nu är jag trött... det har varit en lång dag. För man måste bestämma sig för att fixa räddningsaktioner för sig själv somliga dagar... och så är det ju för det mesta här nu. Ingenting ramlar ju in av sig självt... så jag hittar på och planerar hela tiden... och idag tog jag Pontus P med mig på lång långpromenad i Gammlia-skogen, gick igenom ännu en hög av gamla handlingar (det får bli en hög i taget, känner jag...!), och sedan så gick jag ner på Röda Korset med en påse gamla julgransprydnader. Där teburken stod och väntade...

Så vi fixade idag också... mycket tack vare teburken.



tisdag 2 februari 2010

Minnen är viktiga...

... om det så bara gäller att komma ihåg ett gammalt telefonnummer. Ett telefonnummer som inte använts på länge... ett telefonnummer som ringdes så gott som varje dag... ett telefonnummer där rösten på andra sidan luren svarade: "Ja, Sven-Erik..."

För oss är det så. Vi pratar om det ikväll... Carolina och jag.

Vi skojar lite om det också... om hur roligt det var att ringa till honom när det fanns andra i närheten. För då blev han väldigt korrekt och kort, och ville inte låtsas om att det bara var Carolina eller jag som ringde... "ja, det skulle väl kunna gå att ordna" kunde han säga. Eller "nej, just nu så blir det nog lite svårt".
Vid dessa tillfällen... för jag hörde ju direkt om han inte var ensam... så kunde jag ibland inte låta bli att retas lite med honom. "Ja, puss och kram då..." kunde jag säga. Ja, men då säger vi så..." fick jag oftast till svar. Lika korrekt och kort... om inte mer.
"Å så vet du att jag älskar dig.." kunde jag också säga.
"Ja, men då vet jag det... " blev svaret.

Minnen är viktiga... och idag, när jag såg vad han skrivit, då för många år sedan, på ett gammalt registreringsbevis, "bilen saldes den 19" så ville jag ringa 090-73220xx.

I en annan del av...


(Tobbe, "I en annan del av Köping")

landet, så kan någon med sin värme och glädje förgylla vardagen för någon annan. Tobbe, den helt fantastiska människan "I en annan del av Köping"(som går på teve varje söndagkväll) är just en sådan förgyllare för mig.
Han har ett underbart sätt att se på världen... och än mer underbart är hans sätt att kommentera denna världen på! Underbart... och helt unikt!!

"Har du ont i mun..?" frågar någon.
"Nej, jag har ont i käften..!" svarar Tobbe.

En typisk "Tobbe-kommentar" som både jag och Carolina har använt flera gånger nu... och vi skrattar lika gott varje gång, MED honom.

..........

Men jag kan stämma in lite i det uttalandet nu. Inte för att jag har så där väldigt "ont i käften", men som jag pratade på igår så känns det lite som om luften har gått ur mig idag.
Min kontaktperson M kom hit på eftermiddagen... och i tre timmar så satt vi och fikade och pratade, och pratade... och pratade. Eller rättare sagt, det var mest jag som pratade.

Men det kanske blir så... när jag inte träffar så många andra människor nu? Att ha någon att ventilera både små och stora saker med... någon vuxen... någon att umgås med... ja, det inser jag ju... det är mer än livsviktigt nu. Mamma ringer ju varje dag, för att prata bort en stund... och jag är tacksam för det... men det är inte riktigt det jag menar.

Vi pratar om allt.... inte bara om det svåra och tunga. Än om det just nu blir rätt mycket av den varan då... ! Vi pratar och skrattar, sådär som vänner gör... och vi planerar att göra en hel del tillsammans framöver. Som t ex att gå på teater.. bio... operan... museet... ja, och lite sånt. Hon är, precis som Tobbe, rätt fantastisk hon med, måste jag säga.

Fast längst längst därinne så känns det ju. Erbarmerligt sorgligt. Att man måste få en kontaktperson via soc... för att man är så ensam. Trots att vi har så stor släkt... . Eller, nu skrev jag fel... vi hade så stor släkt.
Jag är mycket, mycket tacksam för att soc har den kunskapen... att ensam är INTE stark!!

.........

Idag ska jag... ja, jag vet inte. Egentligen så hade bokat en tid hos min nya läkare idag. Men jag kände att jag inte orkade gå dit... det fick räcka med det sorgliga pratet igår. För jag vet ju hur
det blir när jag kommer till läkaren... då måste jag berätta om hela resan igen.
Så jag har avbokat läkaren idag... ordnar en ny tid längre fram... och så ska jag försöka hitta på någe kuligare, och mer här-och-nu-fokuserat idag... i snöstormseländet.
Fokusera på vad vi ska äta till middag... boka ny tvättid... baka en kaka kanske... ja, vi får se vad det blir. Huvudsaken jag gör någe...!!

måndag 1 februari 2010

Men 17 grader i solen..



Måndag morgon...

... och jag sitter i vardagsrummet och skriver. Carolina har gått till skolan, Pontus P ligger i fåtöljen, och jag gruvar för att gå ut igen... 25 grader kallt är.... 25 grader kallt!!

Jag undrar hur den här veckan ska bli? Vilka människor ska jag träffa? Vilka sociala och trevliga kontakter ska dyka upp?
Förra veckan var ju ändå rätt bra... med mina mått mätt nu... besökte min vän, kontaktpersonen, i tisdags... var och fikade hos mamma och pappa i torsdags... och ja, det var allt. Igår, söndag, var också en bra dag... Carolina och jag hade mysdag! Med gemensamt långfika på min säng... dagdrömmar ur HM-katalogen... mysfilm och gofika... så blev det en bra söndag. En söndag som Carolina behövde för att "få ladda batterierna", som hon sa.

Det är tufft. Men jag vet ju att i eftermiddag så ska min vän, kontaktpersonen komma och hälsa på, på torsdag ska jag på Arbetsförmedlingen, och på fredag så ska jag träffa behandlingskontakterna på soc. Så det blir ju bra... än om det är annat som jag skulle behöva.

Jag brukar tänka på de som förlorade sina anhöriga i tsunamin. Inte så att jag på någe sätt kan jämföra den fasa som drabbade dem, med min fasa... men jag kan fullt ut förstå förlusten som drabbade dem. För det är inte HUR du förlorar någon som är det svåraste.... det är ATT du gör det.
Hur de förlorade sina nära och kära i denna fasansfulla katastrof... den fasan kan jag aldrig, och neverever sätta mig in i, och jag kan bara be till Gud att jag aldrig behöver uppleva det heller. Men jag kan i varje litet pyttigaste andetag förstå hur de saknar de, eller den, som försvann.

Ibland har jag tänkt... hade det gått bättre om SE bara hade tvärdött? Hade jag sörjt den som jag visste aldrig mer skulle komma tillbaka... kunnat acceptera förlusten bättre, då varje en av oss vet att döden inte ger någon tillbaka.
Som det är nu... jag får undra varje morgon om han har stigit upp ännu... jag får höra hans röst... jag får stålsätta mig för att inte ringa till personalen och fråga om de har kollat så att han har långkalsongerna på sig... för jag kan inte för mitt liv förstå... att jag förlorade honom för länge sedan... att han är borta... och svårast... att han aldrig mer kommer tillbaka. Han finns ju där...!!

........

Nä, men nu blev det lite för djuplodande här... bort med det tänket. Nu ska jag koka en påtår... och leva lite här och nu.
Jag kan inte göra annat...

För några dagar sen, så fick jag ett mycket fint mail från en vän. En vän som gör precis samma resa som jag... skillnaden är bara att jag har "hunnit en bit längre" på min resa. Jag har redan lämnat bort...
Ett mail som berättar om svårt, men också om hur vi tillsammans, oavsett vad, kan finnas där för varandra, och den styrka som en dikt kan ge. Tack snälla A, för ditt mail... jag blev så glad att höra ifrån dig!

..........

" Hej, Elisabeth!
På sista tiden har jag läst det, som du har skrivit "från början". Jag
har behövt se, att jag inte är ensam om samma elände. Nu vill jag dock
skicka en dikt, skriven av Anna-Greta Wide.

DU HAR ETT LIV

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annas likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt,
men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst inne vill.
Men mycket ska det inte tjäna till

Du kan till sist med ödmjukhet förstå
en sanning som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.

Den här dikten finns tonsatt och varje gång jag lyssnar på skivan,gråter jag, men mår bra. Många kramar och lyckliga stunder till dig och Carolina!VI ÄR STARKA/...."

..........

NU blir det påtåren...!!