fredag 19 februari 2010

"Frankie Boy"....

... och jag, vi kompar ganska bra ihop! Han sjunger... och jag lyssnar, sjunger med där jag kan, och vickar på tårna just nu.
För det är så här man måste göra när man pratar om "learning by doing", "på egna ben", "fokus", och alla andra input-uttryck som jag brukar svänga mig med.
Man måste hitta sånt som ger input... som för framåt... som tar en igenom dagarna så bäst som det bara går.
Det är mitt ansvar... om jag nu ska prata om learning by doing och på egna ben! Sen att man måste ta till det tunga artilleriet somliga dagar, och stunder.... ja, så är det ju.

De senaste dagarna har varit fylld till brädden med sådant här sökande input, och vissa stunder har jag varit tvungen att ta till det där allra tyngsta artilleriet...

I tisdags fyllde Carolina 19 år. Det blev en bra födelsedag för henne... tack vare den underbara klasskompisen Ina, och några bloggvänner som skickat paket.
Ina hade både bjudit på middag och bio... och sen hade hon bjudit på Carolinas favoritfrukter istället för tårta. Sedan när hon kom hem så låg det två paket här och väntade. Vackert inslagna, och innehåll som gick både till Carolinas, och mitt hjärta. (Behöver jag skriva att tårarna kom... och som Carolina sa, flera gånger: "mamma jag fattar det bara inte... från människor som jag aldrig ens har mött... som gör nåt sånt för mig... jag fattar inte!") Tack snälla A.... Tack snälla I... och tack snälla Ina... ni räddade Carolinas födelsedag. Tack från ett mammahjärta... härifrån till evigheten.

Tidigare på tisdag hade jag varit ute på input-äventyr. Tillsammans med R... en vän, vars man gör samma resa som SE, mailade mig och frågade om jag ville följa med på en loppisrunda! "Ja, men vad roligt - jättegärna!" kunde jag ju bara svara.
Å det var verkligen så så roligt att komma ut... och göra sådant där som jag i en annan tid kanske skulle ha tagit lite för givet... att åka iväg på kuligt med en vän. Å när vi "loppat" färdigt så bjöd hon på semlor och kaffe på Café Victoria. Å där blev vi sittande ett bra tag...
Å det är ju de stunderna... när man sitter där med en vän som gör samma resa... som man vet att man inte behöver någon ursäkt för att gråta... man känner att man kan skratta åt, och med, varandra... och framför allt... för en kort stund så är man lite mindre ensam. Tack R... tack för att jag slapp leta upp någon egen input för den här dagen... du kom med den!

Onsdag var en... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här dagen. Men kom gjorde den iallafall..
Ett långt telefonsamtal med min bror F tog mycket av min energi! Ett samtal som egentligen bara handlade om två saker, tycker jag.... oförståelse, och insiktslöshet.
Att inte, under några omständigheter, öppna sina ögon... ja, VAD kan jag göra åt det? Ingenting... absolut ingenting! Jag kan bara förändra mig själv.... så är det ju.
Antingen så förstår man att SE har drabbats av Alzheimer... att han fortfarande finns... att vi går bredvid honom varje dag... och att man handlar därefter. Eller så väljer man att inte förstå någonting... och blir dum istället. Som sagt... man väljer själv.
Jag har valt ett bra tag nu... de som väljer att inte förstå någonting... de får vara. Jag kommer aldrig mer att vara tyst... aldrig tiga... aldrig mer tillåta att någon trampar på mig och mina barn!!
Jag väljer att fortsätta skriva här...
Inte heller tillåter jag att någon fryser ut, lämnar utanför, mobbar, hyssj-hyssjar, pratar illa bakom ryggen på.... nej, det är slut på det nu.

Jag behöver min energi till annat....!! Punkt och slut.

Onsdagkväll kom mamma och pappa, bror F med flickvän hit och gratulerade Carolina. De hade köpt kort.. och lagt i en slant. Det var snällt.
Med sig hade de en bullängd och kubb till fika... och pappa tyckte att "ja,när man fyller år så brukar man ju sjunga", varmed han stämde upp till ett "ja, må hon leva"!
Sedan satt vi och fikade vid bordet... och pratade om väder och vind.
Det var snällt att de kom och uppvaktade Carolina, hon hade inte väntat sig det. Jag/vi har ju inte pratat med någon av dem på över en vecka (ja, förutom F då, tidigare på dagen..), och då har man nog inte heller så mycket mer att säga varandra.
Å jag väljer att gå vidare...


Torsdag.... ja, vad hände då? Jag måste tänka efter lite, hmm....
Jo, det var en sådan dag då jag blev tvungen att ta fram det "tunga artilleriet"! Varför det kom just igår... ångesten, sorgen, tunga tänket... ja, jag vet inte riktigt.... kanske var det bara så allt som måste fokuseras på, välja-gå-vidare-tänket, tagit lite för mycket energi... jag vet inte. Men det blev "Frankie Boy" hela dagen.... gå ut med Pontus P och verkligen tvinga sig att se solen som lyste trots kylan... gå igenom ett skåp med gamla papper... baka "sibbans hastkaka", vilken förövrigt blev en mindre rolig historia, då jag måste ha skrivit ner receptet lika hastigt som den hette! Å ringa flera samtal...

På kvällen så var jag hem till min vän, kontaktpersonen. En välbehövlig stund med kaffe, god choklad... och en hel del surr. Jag kom hem rätt sent...

..........

I livet förut så hörde jag ofta uttrycket "det tar så´n energi". Då, måste jag ärligt säga, att jag förstod inte alls vad som menades, lite flummigt, tyckte jag... "vadå... ta energi... det är väl bara att göra det man ska... och gå och lägga sig en stund om man blir trött...?" var lite mitt tänk.
I livet nu så vet jag bättre... jag förstår precis. När allting måste orkas, när sorg och saknad måste få finnas, när "input" och "learning by doing" hela tiden måste fokuseras på, och prioriteras... ja, då går det åt energi! Att orka. Att hitta styrka att orka hela tiden nu... det är det absolut svåraste svåra svårt som jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Men jag försöker att se det lite från andra hållet... att det ger ju energi också! Än om det kanske inte är av så stora mått än.. så är ju en lysande sol, en semla, en vän, ett paket, och väldigt god choklad, något som faktiskt ger energi också. Det gäller bara att se det.... och besluta sig för att väga upp det mot den energi som fattas en!

Så på måndag förmiddag så har jag bokat ett möte tillsammans med verksamhetschefen på Rk, och Arbetsförmedlingen. Förhoppningsvis så börjar jag "arbetsträna", eller vad det nu heter, där nästa vecka... å det... det är ett mycket mycket stort mått innehållandes den där braiga energin. Några timmar per vecka... jag ser fram emot det!

..........

Det är också därför jag inte orkar skriva somliga dagar... fokuset MÅSTE läggas någon annanstans ett tag. Helt enkelt en överlevnadsinstinkt...
Men till alla er... ni därute... som peppar och stöttar... gud, om jag fick önska en sak just nu.. så vore det att ni alla i era hjärtan, precis nu, förstod vilken betydelse, och vilken bärhjälp ni är för mig. Varje en av er!! Å helt ärligt... hur stark jag än tycker mig vara emellanåt... så finns det inte en endast sekund som jag inte bär den vackraste och mest bärande insikten av dem alla... utan er hade det här inte gått!! Så är det bara.
Tack snäll för att ni finns...

7 kommentarer:

Tina sa...

Hej vännen!!
Å, va mysig födelsedag hon fick din dotter!!!
Blir så glad för hennes & din skull att det blev så lyckat!!
Skönt att hon funnit en så fin vän!!!

Jag vill passa på att önska er en jätte fin helg!
Varm kram till er båda
Tina

bollebygdsbo sa...

Vet du - jag tycker att det du skriver idag ger hopp.
Hopp om att du verkligen är på väg, även om den är mycket krokig och du inte ser mer än till nästa krök så litar du på att "målet är mödan värd".

Många tankar och kramar från mig i Bollebygd

Anonym sa...

BRAAAA att du hoppar på tågen när de går, loppis-rundan tänker jag på. Jag märker att du liksom inte kravlar runt därnere i skiten o tycker synd om dig själv o vältrar di skoningslöst utan du har rest dig, har gegget kvar runt fötternamen har insett att det inte är så djupt som du trodde kanske? du börjar lyfta blicken o du har bestämt dig att du ska UPP!!!och precis som du skriver , bara DU kan ändra på dig själv, ingen annan. och du är på VÄG! DU kommer halka ner ibland, och du får byta kläder som geggas ner om du förstår liknelsen, men du kommer komma upp, det märks, några fläckar komer aldrig att kunna tvättas bort, men de kommer blekas, och få oskarpare konturer, men när du ser dem kommer minnena, men de gör mindre o mindre ont. och det känns så GOTT att du hittat en vän som gör samma resa, för det är så värdefullt att ha vänner som man känner just den där känslan med, att inte behöva förklara den andra personen VET ändå! VArmt lycka till till både dig o Carolina, en dag kommer din familj också förstå. en dag. kenske imorgon kanske inte innan om 25 år men en dag, någongång. Du utstrålar sån stolthet, på ett psoitivt sätt, över dig o dina barn. ville bara tillägga det. Varm kram till er!
/Maria

Kersti sa...

Jag blir så där tårögd och rörd när jag läser. Vilken lycka att Carolinas födelsedag blev lyckad och att du ska arbeta några timmar på rk låter fantastiskt. Jag hoppas verkligen att det kommer att tillföra ny energi. Du är fantastisk, jag har skrivit det förr och riskerar kanske att bli en smula tjaig, men jag menar det verkligen och det tror jag att du vet. Vi förbereder oss på snöoväder genom att handla så att vi ska slippa gå ut. Men det är klart hund promenaden slipper man ju inte ifrån. Och vår hund älskar snö och kyla. Kramar

Eleonora sa...

Oj det var långt det du berättar här. Det pågår en hel del i ditt liv just nu och som en klippa står du där med artilleri och input. Du är så kolossalt stark och framsynt. Och det har du plockat fram hos dig alldeles själv. Jag förstår att mångt och mycket kan vara både sårande och besvärande för dig, men med styrka har du nu bestämt dig hur din framtida väg ska se ut och du kan tro att det gläder mig att höra att du fattat det beslutet!!! Jag går bredvid dig och håller din hand, du kära rara Elisabeth.

Krama om Carolina också.

Vida sa...

Ja, det gäller att hitta sin egen dans, sin egen sång och att ta en dag i taget.. man kan förklara men det är inte alltid de som lyssnar förstår.

Jag tycker du är modig, stark och ödmjuk i allt det du går igenom, såväl känslomässigt, tankemässigt som praktiskt.

Härlig vän Carolina har och fina bloggvänner. Gratulera henne i efterskott från mig.

kramar

Pia sa...

Vad härligt att höra att du gjort trevliga saker...loppis och fika med en vän som gör samma resa är guld värt! Och det du skriver om att vara trött känner jag mycket väl igen. Där räcker det inte att vila en stund;kanske inte ens att sova i hundra år. Men det kan man inte förstå förrän man drabbas av det själv. Du finns i mina tankar Elisabeth. Kram