lördag 31 december 2011

Med önskan till alla er...




... att ni tar med er hoppet som kanske grusades i år,

men som får ny kraft och blir bärande ljus i det nya året.


Ett varmt Gott Nytt år till er alla...

Men att måsta skiljas...


... från den känslan att jag med hela min själ ville stanna kvar där, och skydda detta mest älskade lilla skal i min famn... ja, då är det svårt att gå och sova.

fredag 30 december 2011

Jag ska inte skriva om sorg ikväll...

... tycker jag först låter som en bra rubrik. Men sen, när jag inser det omöjliga í att skriva om det vackraste, och svåraste mötet idag utan att sorgen... ja, jag har skrivit om min sorg så många gånger förut... men idag var det... ja, jag hittar inte ens orden nu.
Att stå där bredvid henne... hur hon tvärstannade när hon fick se honom sitta där i fotöljen... hur han sov och hur det ryckte i hans kropp... och hur jag hörde hur hon drog efter andan när hon såg det... ja, då gjorde jag bara det som varje mamma i det läget skulle ha gjort... var mamma!

Just därför så tänker jag heller inte skriva så mycket mer om stunden idag... om det vackraste, och antagligen det sista mötet mellan dem. Av samma anledning så gick vi sedan, efter bussresan tillbaka, in på Åhléns och provade parfymer... och vi gick in på ICA och köpte onödigt godis.
Gråten som hon fick kämpa så hårt med... som höll på att brista när vi gick in på hans rum... det svåra pratet på bussen sen... och framför allt den blick som han så länge fäste på henne när vi skulle gå, då jag kramade om honom och pussade honom på pannan... sa att jag skulle komma tillbaka sen... hela tiden så höll han blicken fast på henne. Som om han mindes... eller som om bandet till henne var så bortom sjukdom och minnen... och det var hans sätt att säga hej då... allt det får jag minnas sen.

Istället så får Carolinas ord tala ikväll... ord som jag fått tillåtelse att låna... då hon så väl vet att det finns andra unga därute som gör precis samma resa som hon.

"Idag är det lite över ett år sedan jag träffade honom senast. Trots att mamma berättat hur han försämrats och trots att jag visste så kunde inga ord förbereda mig på det jag fick se idag. När vi kom dit satt han i fotöljen och halvsov. Hela han hade ryckningar. Skakningar. Blinkade lite med ena ögat. Mamma gick fram till honom, viskade i hans öra. Inte en reaktion, inte en min. Jag stod paralyserad. Kunde inte röra mig. Kände paniken inom mig. Helst av allt ville jag vända om och bara gå därifrån. Men det gjorde jag inte. Istället gick jag fram till honom, försökte prata. Visa att jag var där. Han tittade knappt på mig, såg bara förvirrad ut. Tom i blicken.

Pappas kontaktperson, Ulla, ordnade fram kaffe, bullar, chokladpraliner och pepparkakor. Hon fick mata pappa med pralinerna. När vi försökte prata med honom sa han inte mycket. Han sa egentligen inget alls. Han gjorde ifrån sig ljud, skrattade eller sa "Mmm", "Jaa" eller "Nänä". Förra året när jag träffade honom kunde han fortfarande prata och äta själv.

Jag strök pappa på kinden, på armen, på handen för att se hans reaktion. Om han kände något. Första gångerna tittade han bara på mig. Ingen reaktion. Sedan när jag åter igen la min hand på hans så tog han mina fingrar, och han nöp. Riktigt ordentligt. Han strök sin tumme mot min. Fina, fina, fina pappa. Vi blev inte där länge. Lite över en timme. Han var trött idag, trots att han varit uppe och gått själv. Älskade pappa..

När jag kom dit ville jag inte ta i honom, ville inte se på honom. Det är ju inte min pappa, tänkte jag. Hans blick är tom och han är någon helt annanstans. När chocken hade lagt sig gick det bättre. Jag kunde inte skämta med honom som jag gjort tidigare gånger, då tittade han bara på mig. Utan ett ord, utan en min. Men han är glad, han skrattar. Han mår bra. Och det är skönt att se. Jag ser att han har det bra där han är. Och det gör mig lugn.

Pappa, älskade pappa. Jag är oändligt tacksam att jag fick ha dig, och om jag kunde skulle jag göra om allt igen. Bara jag fick ha dig som min pappa. Vi kommer inte ses mer nu, pappa. Det var sista gången idag. Förlåt mig. Jag klarar inte av att hälsa på dig längre. Men jag vet att var du än är så förstår du.Tack för att du var så underbar hela min barndom.
Jag älskar dig, pappa. Då, nu och föralltid"


..........

Nu är det nyårsafton imorgon... och vi ska göra en fin dag som vi ska spara i våra minnen sen. Carolina och jag. Vi ska nyårsduka... och hitta på något gott att äta. Vi ska titta på teven.. och skåla in det nya året. Vi ska bestämma oss... trots att vi vet... att det ska bli ett gott nytt 2012.

Det blev ett rätt rörigt skriv det här, märker jag... men det får vara så. Det blev rätt sorgligt också, tycker jag... men det är som det är. Sen kom jag på nu att skriva om teven... idag fick vi en teve av mamma och pappa. De hade köpt en ny... och vi fick deras gamla. Tack snälla snälla ni... nu kan jag se texten bättre igen! Tack!

Tack Gud för idag... ändå.

En kär stund...

... vi har mysigt. Sven-Erik skrattar till ibland... kanske är det åt Åsa-Nisse som går på teven. En av Sven-Eriks stora favoriter...

Livlinan Ulla...

... bjuder på gofika. Det känns nästan lite juligt..

torsdag 29 december 2011

Imorgon ska hon träffa sin pappa...

... den pappa som inte längre finns i hennes liv. Den pappa som hon nu får leta efter i sina minnen. Hur han var... hur han gick... hur han pratade... hur han fixade... hur han läste sagor... hur han körde bil... hur han skrattade... hur han... ja, fanns.

Imorgon åker vi dit. Jag vet att hon gruvar. Mycket.
Så ständigt beredd på att det är en sista gång.
"Hur kommer han att va?" frågade hon för en stund sedan.
Trots att hon vet... jag har ju berättat... och hon har sett bilderna.

"Som vanligt.. fast lite annorlunda" försökte jag förklara.

Han är ju ändå... nu och för alltid... hennes pappa.
Hon är ju ändå... nu och för alltid... hans dotter.

Men det blir tufft för henne...
Jag ska hålla henne hårt i handen...

onsdag 28 december 2011

Det är stort...


... när mamma orkar komma på besök. Å pappa med förstås...

Omtanke o medkänsla...


... hur svårt kan det vara, tänker jag. Hon har sin pappa på ett hem för dementa, o de kan inte ens skicka ett julkort till henne.
Andra kan inte ens... nej, det är lika bra att kliva upp... jag kan inte ligga här och reta upp mig. Upp upp upp..

måndag 26 december 2011

Antingen så förstår man...

... eller så förstår man inte, att det är ganska mycket som är tufft nu. Både med det ena och det andra...

Egentligen så skulle jag vilja skriva om allt som har hänt de senaste dagarna, men av flera skäl just nu så gör jag inte det... dessutom har jag haft huvudvärk rätt ofta den senaste tiden. Vilket antagligen beror på att jag inte kan läsa texten på den lilla teven, som vi fick låna. Vilket jag ju egentligen redan visste att jag inte skulle göra... då jag inte ens på våran stora teve, den som gick sönder för ett tag sen, såg texten särskilt bra.
Carolina har också börjat klaga på att hon inte ser.
Visst är det här ett av mina minsta bekymmer... och jag är glad att vi har en teve överhuvudtaget... men ändå... för oss är det en stor livlina de flesta av dagar... och speciellt nu vid jul och nyår... att kunna se på teve.

Så... antingen förstår man, eller så förstår man inte, att en mamma är som starkast när det blåser som kallast. Hon är som starkast vid varje högtid när familjer samlas och hon måste vara den som tar emot sen i deras ensamhet. Hon är som starkaste när hon samtidigt måste vara allt det som försvann... pappa, familj, vänner. Och, vilket är viktigast, hon ska vara den starkaste att lotsa sitt barn vidare ut i världen sen...

Men jag kommer att skriva... mina minnen är viktiga för mig.
Oavsett hur de såg ut...

..........

En god fortsättning önskar jag alla er därute... och förlåt att jag inte orkar svara på några kommentarer just nu. Vi har det bra, Carolina och jag... men som sagt, det är mycket som är tufft nu, och jag är ju starkast!!

söndag 25 december 2011

Min älskade lillebror Kenth...


... och min lika älskade mamma. En fikastund att minnas...

lördag 24 december 2011

Mamma med vid julbordet...


... och pappa förstås. Jag kunde inte ha fått en finare julklapp...

Tomten kom...



... på morgonen. I form av en mamma i pyjamas, och bärandes på en bricka med ljus, smörgås, godisbit och litet paket på. Å Carolina blev glad...

Idag är det julafton. Vi är bjudna till Jonas med familj, och det är första gången på många många år som vi är bortbjudna.

Så just nu... här finns små tända ljus av julemys och frid. Igår och imorgon får vara där dom är... och dagen idag ger löfte om det vackraste ordet jag vet... tillsammans.

I det andetaget vill jag därför önska alla er därute en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!
I nästa andetag så vill jag önska alla er därute ett varmt och bärande TILLSAMMANS....

fredag 23 december 2011

Dan före dopparedagen..


... och vi är uppe tidigt. Mysa med fika tillsammans, se adventskalendern tillsammans, och gå ner på stan, o köpa lite julklappar tillsammans.
Det är mycket tillsammans nu - precis som det ska vara.

onsdag 21 december 2011

Nu är det tre dagar kvar till jul...

... och det går. På teven ikväll säger "julmysar-Ernst" att julen handlar om minnen och traditioner. Då har han nog aldrig behövt befinna sig någon större överlevnadsfas över julen... där minnen gör ont, och där alla traditioner är borta.
Så är det här iallafall... allt det som har varit... måste bli det nu... har varit.

I vår lilla familj är det dagen idag som finns nu... och högst två dagar framåt. Tiden bortom det får vara... än om vi fuskar lite med att känna en försiktig förhoppning om julafton... att vi alla ska få vara tillsammans. Men det är tre dagar dit...

Nu är det enda vi har... och nu är det julmys varje dag här.

..........

I måndags fyllde jag år. Det blev en fin dag... och jag ska spara det fina i mina minnen. Carolina som kom och väckte mig med tänt ljus och födelsedagssång, gröten som hon hade kokat till mig... och dukat upp så fint med röd serviett i vardagsrummet. Tanterna som stämde upp till samma sång på eftermiddagsfikat på RK. Pappa som var förbi på kvällen och blev bjuden på kaffe och en hembakad kaka av Carolina. Lillebror Fredrik med familj som kom och grattade på kvällen med en påse lussebullar.

Vemodigt och vackert sparar jag också minnet av hur jag under hela dagen gick omkring och bar på ett annat minne. Ett minne som bara poppade upp från någonstans. Ett minne från det där vackraste paketet som jag fått så många år tidigare... av Sven-Erik. Paketet som visserligen inte var så vackert då jag öppnade det... men som idag är ett av mina vackraste och käraste minnen.
Paketet som innehöll en stor ful gråsten.
Jag tror det var vår första jul tillsammans. Han ville göra det lite roligt... då jag sagt att "det spelar ingen roll vad det är... det är inte innehållet som räknas... det kan vara en STEN... huvudsaken det är ett paket!"
Döm om min förvåning (och besvikelsen minns jag ärligt sagt också) när jag öppnade paketet och den visade sig innehålla precis det... en sten!
Självklart fick jag ju ett annat "riktigt" paket också... fast jag minns inte vad. Men minnet av stenen... det är nog den vackraste julklapp jag någonsin fått.

Det är ju det jag skriver... det är svårt med minnen vid jul.

........

Sen hade jag säkert tänkt skriva någe mer... kanske var det nåt viktigt... men det har jag isåfall glömt nu. Jag är trött, och det är sent... så det får bli en annan dag isåfall.

söndag 18 december 2011

En glad överraskning...

... Jonas med familj kommer hit. Vi gofikar, och jag får en fin present. Vad glad jag blir... tack snälla!

lördag 17 december 2011

Jag frågade min lillebror...

... för inte så länge sedan, om han trodde att jag var lycklig. Han svarade nej.
Men jag sa: "Jo, men vet du att det finns stunder... roliga, fina, och varma stunder av nåt som händer... eller något som någon säger eller gör... eller ibland bara finns där ändå... och som gör att jag kan känna den där varma lyckan inombords."
Jag vet inte om han trodde mig... men för mig är det så... och jag tror också att det är så de flesta gör, och måste göra för att överleva... hittar lycka inom sig ändå.

Som:

... att en torsdagkväll bli hembjuden till grannen på julfika med både pepparkaka och glögg. Allt inramat av tända ljus och härlig julfilm...

... att gå till mamma och pappa... både i onsdags och idag. Få sitta där tillsammans med dem och gofika. Skratta och prata bort en stund... än om både Carolina och jag ser hur trött mamma är. Men pappa är som en liten tomte... som har tvättstugan idag.

... att Carolina står i köket och bakar "Drömmar" nu. Jag hör julmusiken som hon spelar... och hur hon nynnar med. Det ska bli spännande att smaka sen... det är min farmors recept... och att få till dem så att de "smälter i munnen" är inte det lättaste. (Fast det är helt tillåtet att misslyckas i det här köket också... :)!)

... att vi försöker göra det bästa julmyset vi någonsin kan nu Det känns som om... ja, att det finns lycka att hämta därborta i framtiden när vi sen minns tillbaka. På just den här julen.

..........

Eller... så tänker jag nu... när jag skrivit ner allt det här... kanske är det inte lycka jag menar... kanske är det bara stor och varm tacksamhet jag känner för allt det jag också får just nu. Fast det funkar det med...

Håller jag fast vid...




"Det öppnar sig alltid en glänta

om skogen är aldrig så mörk.

Där doftar småstjärniga blommor,

där niger en vitstammig björk.


Så är det med oss och vår levnad.

Bäst sorgen slår black om vår häl.

står glädjen och ler vid vår sida,

och solen drar in i vår själ.

(Helmer Grundstöm)

torsdag 15 december 2011

När någon ser på dig...

... och du förlorar dina ögon i hans. När du lägger fingret på hans kind, och han lutar sig emot det, och gör en liten kindbubbla och ler. När du pussar honom på pannan och han blir alldeles stilla.
Då är det de du måste minnas sen... för det var då du kände igen allt det som inte ens en sjukdom kan ta ifrån dig... er kärlek. Allt det där som du fått förut... och allt det som du trodde att du hade mistat.

Så var det i förrgår... när jag träffade Sven-Erik.

Visst kunde jag hellre välja att skriva om det som inte gör fullt lika ont .... att han inte kan prata... att han inte längre vet hur han ska kunna använda sina ben eller sina övriga kroppsfunktioner... att han måste matas... och att han inte längre minns sitt liv. Visst kan jag minnas det... eller rättare sagt, jag har ju inget val... för det kommer att följa mig det också.

Men jag försöker välja det jag kan... och att se honom höja på ögonbrynen när jag kom... efter att jag varit på toaletten... efter att jag varit på vårdplaneringsmötet... ja, jag väljer att se det som korta sekunder av igenkännande. Å jag väljer att se och känna att de skratt och leenden han gav både mig och annat betyder att han är... ja, jag hittar inte ordet riktigt... men "förnöjsam" känns bra.
Å jag väljer att se pussen på pannan, fingret på kinden, och dyra ögonkast som den vackraste skatt jag någonsin fått!!

Vårdplaneringsmötet gick bra... och jag skulle kunna skriva en hel avhandling om dessa underbara sköterskor, vårdare, sjukgymnaster m m, runt Sven-Erik. Om den omtanke och värme jag alltid känt för oss båda. Men det finns inte riktigt ork för det... så det får räcka med att skriva att utan deras ödmjuka professionalism och medmänskliga synsätt så skulle det här aldrig ha gått!! Å jag har tackat Gud mer än en gång för just detta... att jag kan vara fullständigt fullständigt trygg i vetskapen om att han har det bra där han är. De ser till att han mår så bra som det bara går nu! Tack snälla alla ni på Sjöjungfrun.... så länge jag lever!!

Vi pratade länge... om viktigt och svårt. När det gäller direkt vårdplanering så finns det kanske inte så mycket mer att planera nu... förutom att se till att Sven-Erik får må så bra som det bara är möjligt nu i sin sjukdom. Ta han dom och vårda... Tack igen Sjöjungfrun!!


När jag åkte dit så var det med bävan... när jag åkte därifrån så var det med en sorts lycklig visshet... han har det bra... han ser ut att må bra!! Å det... oavsett vad... det är det viktigaste!! Då ska jag överleva vad som helst.... bara jag vet det... att han får må bra nu!!

Tack snälla Gud... du vet ju... det är nog svårt ändå.

onsdag 14 december 2011

Skrivet får vänta lite...

... bestämde jag för en stund sedan. Än om jag känner att det finns så mycket som skulle behöva skrivas ner och kommas ihåg från gårdagen så måste det få vänta.

För livet ska ju levas också... och jag har märkt att Carolina har varit ganska depp de senaste dagarna... så nu blir det lite mys- och pepptid med henne innan hon går iväg.

Sen ska jag iväg till mamma om en stund... pappa har julavslutning med sina båda körer idag.. och mamma ska inte vara ensam. Då går jag dit... vi får en mysig dag tillsammans... och pappa kan i lugn och ro dirigera julsångerna.

Men nu blir det JULPÅTÅR och JULMUSIKEN på en stund....

tisdag 13 december 2011

Han skrattar gott...


... o slår ut med handen när jag säger att jag har en mobil som jag inte begriper mig på. Han ser piggare ut nu än senast... å nyklippt, men ändå.

Luciamorgon...


... o Pontus P och jag ser Lucia på teven. Kaffe till mig o ostbit till Pontus. Carolina fick se en stund, men har nu gått iväg..

Jag hade tänkt skriva om längtan o julminnen... men jag sväljer bort det nu. Jag ska åka till Sven-Erik idag...

söndag 11 december 2011

Å nu lite julfilmsmys...


... å det är tur att man kan lite engelska.

Nystädat julkök 2011...

... så nu får tomten komma när han vill!
Tack, gumman!

Ingen bra rubrik...

... hittar jag just nu. Bara några rader nu på morgonen om hur det också är... för trots att vi hade den bästa julmysardagen igår... och ska ha bästa julmyset ikväll också... så förstår ju var och en:

"Mamma, vet du varför jag ska städa idag?"
"Nej, varför då?"
"Därför då slipper jag tänka på annat!"

Lilla gumman... kunde jag tvinga människor att bry sig om dig... då skulle jag göra det! Kunde jag tvinga de som spelar oförstående att förstå... då skulle jag göra det! Kunde jag tvinga de som inte vill hjälpa dig att hjälpa dig... då skulle jag göra det!

Man kunde ju tycka att sådant som att bry sig om... att förstå... att hjälpa... vore enkla och själklara saker när man vet att någon har det svårt... men så är det inte.

(Å det är när jag hör att hon vill städa... för att slippa tänka och känna... som jag blir så förtvivlat förtvivlad på dessa människor. De som inte känner det minsta för henne... trots banden de har. De hade ju kunnat göra så mycket mycket mer för henne... mer än vad en liten mamma förmår alla dagar och helger. För nog hade det givit henne mer input att gå ut och kanske ta en fika... hitta på någe kuligt... och få skratta lite... med någon annan än mamma... än att vara hemma och städa!!)

(Sen förstår nog var och en... de som vill och kan förstå... att det är helgerna som är svårast... och det är då vi måste hitta på som mest. Då är vi också som tröttast när kvällen kommer...)


Nu blir det kaffe... och Carolina har tänt det tredje adventsljuset. (Å jag måste försöka komma över hur människor inte vill bry sig... men det är svårt.. som när jag nyss såg hur hon försökte svälja bort gråten... och att hon drömt om pappa inatt igen.)

lördag 10 december 2011

Ingelssons julfik...


Idag blir det julemys...

... också. Carolina och jag.

Vi ska gå ner på stan.... köpa med oss gofika hem, tror jag... prova parfymer som vi alltid gör... titta på julklappar som önskas... lite julbak här hemma sen... och ikväll blir det julfilm med ännu mer gofika. Det blir bra... eller bäst, bestämmer jag.
Just nu går "Disneydags" på teven i bakgrunden... och hur naivt och barnsligt det kanske än är... så finns det trygghet i det också.

Lilla mamma var så trött igår när jag var dit och hälsade på... hon sov när jag kom... klev upp en stund och smakade på sockerkakan som jag bakat... och gick och la sig igen när jag åkte därifrån. Vi fick en fin liten stund tillsammans där vid deras köksbord...

Men... nu blir det mamma-hitta-på-jul-mys för resten av dagen!

fredag 9 december 2011

Med snö som bäddar in...


... så blir natten lite ljusare också.

torsdag 8 december 2011

"Helvetesvecka" med julemyskväll...

... blir en bra rubrik för att sammanfatta den här veckan, och kvällen.

Carolina har stor tenta imorgon eftermiddag, och har pluggat både dagar och kvällar den här veckan. Å som den stolta mamma jag är... över att hon kämpar på som hon gör... trots att hon tycker att "Befolkningsgeografi" inte är någon hit... och trots att allting är som det är... så kan jag bara känna den största beundran för henne.
Sen har jag nog sagt mer än en gång att hon är lik sin pappa... lika målmedveten och tjurig som han...

Ikväll har myset varvats med julsockerkaksbak... Leilas jul... och just nu lyssnar vi på "Bella Notte" med Lotta och Eddie Oliva. Vi har det bra... än om "fjärran från den du älskar, blir natten så ödsligt tom" blir som vanligt... jag kan inte sjunga då.

..........

Hmm... så det här med Sven-Erik och modet. Modet att åka dit. Det handlar egentligen inte så mycket om att ha ett mod... för det har jag. För det har alla alla människor som vågar trotsa livet när det kommer och vill blåsa omkull en med svårt. Vågar trotsa... och står kvar ändå! Det är väl mod om någe...????

Det handlar heller inte om vad mitt hjärta vill. För i mitt hjärta så har han aldrig blivit sjuk... i mitt hjärta så är han bara i Holmträsk... och när vi ses igen så ser han på mig som han alltid gjort... och allt är som det alltid alltid ska vara. Han och jag. Mitt hjärta villl ju det...

Det handlar mer om hur det blir sen. När jag åker därifrån. Jag vet ju hur det blir... och det är därför, med den insikten, som jag gruvar för att åka dit. Jag måste ta med mig verkligheten hem sen... börja om på ruta ett igen... och försöka lura hjärtat om igen. Jag måste se det som jag heller skulle döden dö för att slippa se... känna det som jag hellre skulle döden dö för att slippa känna... och sen måste jag göra det ändå... och så ta med mig alltihopa hem. För det är så det är... man måste börja om varje gång man åker dit. Med att vilja leva vidare utan honom... med att kunna njuta av bra stunder och dagar igen... och det viktigaste... med att om igen kunna lura hjärtat. Det här är så svårt... och gruvsamt... och det blir allt svårare.

Det är som om all sorg börjar om varje gång jag åker dit...


Slutligen... och det är det sorgligaste. Det finns de, och de följer varje ord jag skriver, som ser mina besök till Sven-Erik som en måttstock för vår kärlek.
Det tycker jag är....ja, grymt, respektlöst och förnedrande. Och än om jag skulle vilja skriva att det struntar väl jag i... jag vet ju i hjärtat... vår kärlek... min och Sven-Eriks... den vi ägde då... och den vi äger nu... så känns det.

Men jag sväljer bort det tänket nu, känner jag... jag ska se slutet på Tinas Jul. På skit-teven...

onsdag 7 december 2011

Är det någon...

... som har lite extra mod över?
Någon av de närmsta dagarna ska jag åka till Sven-Erik. Men jag måste samla ihop lite mod först...


(Egentligen så hade jag skrivit ett helt annat inlägg... om trista människor som skapar bubblor och vill hitta på... men det blev så långt och krävde så mycket tänk, och jag skulle svara på kommentarer, och jag skulle... ja, jag skulle och tänkte så mycket... men jag blev för trött... det har varit mycket idag... så det får bli imorgon istället. Men som sagt... är det någon som har lite extra mod så....)

tisdag 6 december 2011

En dag...



(Bild av mig... tagen av Jonas
sambo Sandra Viklund 2011)

... ska jag äga en helikopter!
Jo, men det ska jag... eller iallafall ska jag en dag sitta där i en helikopter och titta ut över mitt liv med ett helikopterperspektiv. Nästan så att jag just nu... mitt i... kan se mig själv sitta där. I den drömmen... i den bilden... i den helikoptern.
Jag läste några rader skrivna av Gunilla Bergensten. " Det finns ingen quick fix. En livskris är ingen sjukdom. Situationerna finns där. Och kanske är de där för att hjälpa oss att hantera svårare saker framöver. Man kan säga att de är litegrann som ett vaccin. Har man tagit sig igenom några livskriser så har man fått fler redskap att hantera andra svåra situationer med. Man får mer av ett helikopterperspektiv."

Först blir jag nästan rädd när jag läser... vadå "svårare saker framöver" och "andra svåra situationer"? Kan det, och ska det bli ännu värre framöver... vad finns det för hopp i det? Men så tänker jag... och känner... "Jo, men Elisabeth, du vet ju... du har ju sagt så många många gånger att du ska gå igenom tusen Sven-Erikar... tusen mammor... bara dina barn får vara friska och ha det bra. Du kanske får den gåvan, Elisabeth... och kanske kan du, tack vare det svåra som du just nu går igenom, vara till hjälp för dem en dag. Eller för någon annan... "

Så... en dag ska jag äga en helikopter.

måndag 5 december 2011

Den första dagen med snö...

... och världen blev vit och vacker.
När jag väckte Carolina nu på morgonen, och sa: "God morgon gumman, det har snöat inatt... det är alldeles vitt ute" så var det en dam som var fort uppe ur sängen. Sen sprang hon runt och kollade i alla fönster.... "som ett barn på julafton" att det verkligen var sant... att det hade kommit... det som både hon och jag väntat så länge på.... snö. Något bra...


Igår firade vi andra advent med Jonas och lilla familjen. Men min planering att både fira advent med dem och hinna upp till mamma... den fick stryka på foten. Som tur var kunde min syster åka upp och bjuda mamma på gofika i sjukhusrestaurangen... och jag hörde sen av mamma att de hade haft trevligt.

Carolina och jag hade nog en av de trevligaste adventsdagarna... än om snön inte fanns. Först gick vi en sväng på Gammlia Julmarknad.... där de bjöd Carolina på "suovas" och varm lingondricka. Sen gick vi runt där i lervällingen... såg alla jullika stånd... och lilla barnbarnet David fick en stor polkagrisklubba. Kanske håller det på att bli en tradition nu... en ny... att äta suovas och köpa polkagrisklubba på julmarknaden? Jag hoppas det...
Sen bjöds vi på saffranssemlor och pepparkakor hemma hos dem... med både julgran och julmusik i bakgrunden. De hade så fint och julemysigt...
Å som grädde på moset så kom min syster dit innan hon skulle åka hem.... och vi fick både påtår och mer mys. När vi åkte därifrån så bjöd min syster på hamburgare.
Något mer bra. En hel dag...

Så.... två bra. Det är någe att vara rädd om... njuta av... och bevara i sinna minnen. Det är något som man måste ha för att ta sig vidare... ibland bara till nästa dag. Just nu... när jag sitter här i rumssoffan... så tänker jag... hur skulle vi klara det här... utan julemys och bra? När oron för mamma... sorgen för Sven-Erik... ensamheten... mina ögon... ja, jag skulle kunna räkna upp en lång rad med svårt som också måste hanteras... i varje vaken sekund.

Men då tänker jag... två bra... två bra... två bra!

söndag 4 december 2011

Äter Souvas på Gammlia..


En förlorad värld...

... blir det när teven lägger av. Starta paniken, kände jag först... än om jag sa högt, både till mig själv och andra, att det är ju bara en världslig sak. Vad betyder en trasig teve i jämförelse med allting annat... för så är det ju... egentligen.
Igår kväll kom min lillebror F hit med en gammal "tjockteve". En teve som han en gång för länge sedan fått av oss. Å jag blev så glad.... "julen är räddad" kände jag då.
Men sen... eller rättare sagt nu... har jag fått välja... antingen så startar jag paniken igen eller så är det bara att acceptera att jag inte ser. På den gamla teven, som var betydligt större så såg jag iallafall texten hjälpligt.... men på den här gamla 28-tummaren ser jag inte ens texten hur jag än anstränger mig... och bilden blir suddig.
Min ögonskada, som tyvärr inte går att operera, har blivit värre. Jo, jag visste ju om det... och jo, jag har fått tid hos optikern i januari... men ändå... det var lättare att acceptera försämringen när jag åteminstone kunde se och följa med på teven... men nu?

Visst är det ett världsligt problem att inte kunna se på teven... men i min lilla värld... där teven är ett stort sällskap för både mig och Carolina... ... ja, då känns det... svårt.
Men det måste ordna sig på någe vis... det finns liksom inget utrymme här för att starta någon panik.

........

Mamma, lilla kämpande mamman min... hon är kvar på sjukhuset. Men hon ser betydligt piggare ut än hon gjort de senaste dagarna. Ätit bra, sovit bra... ja, det är sådana gåvor som man får vara mycket tacksam för nu. Men hon är lite bekymrad över att hon inte kan kissa... de får tappa henne. Nu på morgonen när jag pratade med henne så lät hon så stolt... om än andfådd... hon hade orkat duscha alldeles själv.
En dag i taget...

Jonas med lilla familjen kom och hämtade mig och Carolina på sjukhuset... och tillsammans fick vi en mysig gofika stund här hemma hos oss. Så himla kuligt med folk här hemma...

Igår viskade någon det vackraste ordet till mig "Förlåt! Förlåt att jag var dum" sa han. De orden ska jag bära i mitt hjärta så länge jag lever. För det spelar ingen som helst roll vad någon gör mot dig, så länge det följs av ett förlåt. I stunden just då... när förlåtet kommer... så känner jag en oerhört stor och varm respekt för den människa som sa det... för det krävs ofta stort mod att våga säga just det... förlåt.

..........

Så det blev en bra dag igår... än om jag innerst inne vet hur mycket jag har missat den här veckan hos/med Sven-Erik... och än om "en förlorad värld" känns trist.

Idag blir det en sväng upp till mamma... och kanske en tur till Gammlia julmarknad.

lördag 3 december 2011

Vi är hos mamma...

... o pappa servar henne med the och skorpor. Hon får antibiotika och ser lite piggare ut.

Jag skulle önska...

... att någon någongång hade sagt "Hur går det för er.... hur klarar ni upp det... ni har ju inte bara ett... ni har ju Sven-Erik också?" Eller bara visat att man förstår... om inte annat så för Carolinas skull. Men så är det inte.

Jag vet inte hur mamma har sovit inatt på sjukhuset... men då jag inte hört någe än så hoppas jag att både hon och pappa fått sova någorlunda. Min syster kommer i eftermiddag, och ska bo hos sin dotter som bor några mil utanför stan. Carolina och jag tar bussen upp till mamma idag...

Vi försöker göra julmys här hemma ändå... vi har tänt ljus och ska strax gofika med kaffe och liten saffransbulle... hon och jag. För som jag sa till Carolina nu på morgonen... hon går först. Oavsett vad... och speciellt då jag vet hur det går... hur vi klarar upp det... vi har ju inte bara ett... vi har ju Sven-Erik också.

Nu ska jag ringa pappa...

fredag 2 december 2011

Jag skulle skriva om mamma...

... men det blir inte mycket. Mest för att komma ihåg... och för att jag är så så trött. Vi har varit på sjukhuset i flera timmar... Carolina och jag. Pappa varit där hela dagen.
Mamma är inlagd. Klagar över smärtor i bröstet, hosta, trött och orolig... och vi får ta en dag i taget som läkaren sa. Läkaren pratade om mycoplasmainfekton... eller lunginflammation. Hon får antibiotika nu.
Vi får se när min syster kommer... det är inte så lätt att komma ifrån när man har vårdjobb.

Pappa ringde för en stund sedan...

... mamma nyss åkt iväg med ambulansen. "det är hjärtat" sa han bara. lillpappa.
Carina åkte hem igår kväll... vi trodde att det kanske vänt lite... men så är det tydligen inte.
Carina kommer tillbaka ikväll.

Jag ska skynda mig upp... lillmamma min.

torsdag 1 december 2011

Torsdagmorgon...

... och jag sitter som vanligt i köket. Morgonmyset med Carolina innan hon ska iväg till skolan.

Vi var hos mamma och pappa mest hela dagen igår. Bytte gardiner och gjorde lite julfint för dem... trots att pappa redan fixat det mesta vad gäller julpynt och julmys. Carolina kom dit efter skolan. Pappa bjöd på "världens bästa" klimpsoppa.

Mamma... ja, vad ska jag skriva? Hon är verkligen inte pigg, skriver jag bara... och så skriver jag istället med de tysta bokstäverna att jag är orolig. Men det gäller att hålla skenet uppe... både för mamma och pappa... den övriga familjen... Carolina som är viktigast... och kanske också för mig själv.

Min syster är kvar... och nu ska jag fixa till en grötfrukost och väcka henne. Sen åker vi upp till mamma och pappa igen...

onsdag 30 november 2011

Klockan är snart sju...

... och det är en annorlunad morgon. Igen då.
Jag sitter i köket, Carolina står i hallen och fixar håret, och i vardagsrummet ligger min syster och sover. Hon kom igår...
"Mamma mår inte så bra"... hur många gånger har jag skrivit det? Å nu skriver jag det igen... mamma mår inte så bra.
Vad förämringen beror på just nu vet vi inte... men det är kämpigt för henne. För pappa med. Jag skriver inte så mycket mer om det... hur dålig hon var när jag kom dit igår. Har vi tur, vilket jag bad Gud om inatt när jag gick och la mig, så kanske det vänder. Igen då.

Å det är då allting annat... precis allting annat... måste få vara.

tisdag 29 november 2011

Jag har legat vaken halva natten...

... och ångrat vad jag skrev i går kväll.
Eller iallafall ångrat att jag la ut det... det hade nog varit bättre att göra som jag brukar... sparat ner det som ett utkast istället. Funderat om jag ska gå upp och ta bort det...

Nu är det en ny dag... och nu känns det fegt att ta bort det. Det är ju så här det är... och så här jag känner. Så jag väljer att låta det stå kvar ändå... och så fortsätter vi... Carolina och jag. "Det ordner sig" som jag brukar säga till Carolina... och snart är det jul.

Idag blir det inget RK. Idag ska jag gå upp och vara med mamma. Hon är, som jag skrivit tidigare, inte så pigg... och pappa behöver träna med sin kör.

Så... en ny dag.

måndag 28 november 2011

Jag blir så jävla arg...

... skriver jag nu. Egentligen så hade jag börjar skriva någe helt helt annat... om Sven-Erik och Carolina.... dom två... och lite av det liv, och de minnen som dom delade.

Men så.... blir jag bara så jävla arg mitt i alltihopa... och jag skriver "förlåt, Gud att jag svär" då jag inte tycker så särskilt mycket om svär... än om jag inte kan låta bli att använda det ibland... som nu! När det gäller den som är kvar... utan honom... Carolina... hans dotter. Den som kunde linda honom runt lillfingret hur lätt som helst...

För HUR är man funtad... egentligen... då man tycker att det räcker med fraser som "ja, du får höra av det om det är något", eller "du kan väl höra av dig", och sen.... när hon inte gör det, då tycker man att man har gjort sitt... och så bryr man sig inte vidare om det.
Nämen, jag blir verkligen verkligen så fullständigt.... ja, jag vet inte vad jag blir. Å "jävla arg" känns ganska milt uttryckt känner jag. Sen gör inte det här inlägget någe anspråk på att vara särskilt bra eller välskrivet heller... det stuntar jag i... det får bli som det kan.

En flicka som när hon var 14 år fick veta att hennes pappa skulle tas ifrån henne... en dödlig sjukdom som på det grymmaste och mest förnedrande sätt skulle ta hennes pappa ifrån henne. Sen fick hon lämna hemmet... flytta och börja om... se sin pappa förändras hemma allt mer till det sämre... svälja och glömma bort alla gånger han var dum mot henne på grund av sin sjukdom... säga hej då till honom när han till slut inte kunde bo hemma längre... och så, det grymmaste för ett barn... när ens pappa eller mamma tittar på en och undrar vem man är. Sen slutet... bli ett vårdpaket och ett skal... och sen dö ifrån henne. Säga hej då igen...

Men va f-n... (å förlåt igen Gud, men jag är rätt säker på att du vet hur förtvivlad jag är just nu) ... hur hur hur är man funtad när man inte ens i det läget kan komma till undsättning... utan gömmer sig bakom... ja, jag undrar vadå? Förstår dom inte hur mycket mycket mer som behövs?
Att bara pliktskyldigast använda några artighetsfraser till henne... ja, jag vet verkligen inte hur dessa människor är funtade! När de samtidigt gör sig så vinn om att till andra vilja framstå som så godhjärtade och vänliga människor...

Jag säger bara, som den mamma jag är... förbannade människor. Men jag måste kanske tänka: "Jordens oro viker, för den frid som varar. Döden allt förliker, himlen allt förklarar."



(Nu kommer jag ju som de flesta vet att få trista kommentarer... men det gör faktiskt inte så mycket... jag skriver som det är... skriver om hur det är... rätt upp och ner... och har inte det minsta behov av att behöva framställa mig som godhjärtad och vänlig... för jag ser inte mig själv på det viset. Jag är bara en människa som gör så gott jag kan... jag undrar bara varför dessa människor inte kan göra det?)

söndag 27 november 2011

Söndagkväll...

... och jag har tänt det första adventsljuset igen. Dagen är över, och jag försöker att hitta de rätta orden... de som ska bevaras... och de som ska berätta om ljus och glädje för den här dagen... och det viktigaste ordet av dem alla... tillsammans.

Men det blir lite... ja, jag vet inte... det känns lite svårt att förmedla skyltsöndagsmyset nere på stan tillsammans med min lillebror F och hans familj... polkagris- och ballongköpet till barnen... gofikat på "Hedvigs hörna"... höra julsånger... glöggdoft överallt... se både röda och gröna tomtar... höra ännu mer julsånger... och så småningom åka upp till mamma och pappa och bjuda dem på lite adventsmysfika.
Det känns lite svårt för mamma såg inte så pigg ut...

Men vi gjorde vad vi kunde... och pappa hade julpyntat och tänt ljus överallt. Julmusiken åkte på... bordet dukades med både skinka, vörtbröd, glögg... och lite annat smått och gott. Tillsammans fick vi en stund som jag kommer att spara för alltid i mitt hjärta... med skratt och surr... barnen som sprang mellan teven och köksbordet... påtår med pepparkakor... mamma som satt där i sin stol och ville vara med... ja, det var ett tillsammans som... ja, jag skriver... tack snälla snällaste Gud för att jag fick den här stunden!
För som jag skrev nyss, mamma såg inte så pigg ut...

Pappa... min hjälte! Han gjorde mest...

Så här skrev pappa på sin blogg om lördagen:

"Så har då denna vecka gått,både med oro och glädje. Britt har varit dålig varje dag fram till i dag då hon påvisar en betydlig förbättring vilket ger oss en stor glädje! Hon är ju fortfarande väldigt kraftlös, men har varit uppe hela dagen och social,visserligen sittande. Jag har haft tvättdag,och mellan maskinerna har jag hämtat advents- och julsaker från förrådet och pyntat som hon vill ha det. Bjöd henne på god middag med gott kött,pommes o sås.Serverade henne sedan vid TV:n kaffe och bakelse i form som ett hjärta.Har under veckan övat julsånger med båda körerna samt spelat med mina damer på två ställen. Jag har möjlighet till detta tack vare våra barn Fredrik och Elisabeth som då snällt turats om att vara med Britt. Britt är också väldigt bestämd med att jag ska sköta det jag tagit på mej!Jag hoppas att Britts förbättring nu fortsätter så att vi får en orosfri jul. "


Idag är det söndag... så tack Gud för den här dagen!!
Tack Carolina för den här dagen..
Tack mamma för den här dagen...
Tack pappa för den här dagen...
Tack Fredrik med familj för den här dagen...
Imorgon är det måndag... så tack Gud för den här dagen!!

En fin 1:a advent till alla önskar Carolina och jag...


lördag 26 november 2011

Liten julmysarfrukost...


... ska jag strax väcka Carolina med.

fredag 25 november 2011

Julmys på Gustav garvares gata ikväll...

... med gofika och klä lilla granen.

torsdag 24 november 2011

Nu har snart det sista ljuset brunnit ner...




... bokstavligt talat. Ljusen är slut - men jag ska köpa nya imorgon!
Sen ska jag imorgon bjuda Carolina på... ja, inte två ton lussebullar kanske, men väl en riktig gofika på stan.... eller så köper jag med mig några skivor julskinka hem. Å med vörtlimpa, rödbetssallad och... ja, kanske en julmust till henne så kan det bli bästa julgofikat hemma istället. Vi får se... men aldrig har vi behövt julmyset så mycket som nu.

Nästa vecka. Fast än jag bara tycks fungera två dagar i taget nu... så vet jag ju att det finns dagar lite längre bort som kommer. Sven-Erik... och adventsgudstjänsten med fika i Ålidhemskyrkan. Sen adventsfikat på boendet. Sen vårdplaneringen veckan därpå...

Ett annat sen... mamma. Hur mår hon nästa vecka? Är hon lika dålig som nu så har jag lovat pappa att komma dit så att han kan fara och träna med sina körer. Självklart... han behöver komma ut lite.

Så det gäller att hålla i julmysarkänslan allt vad som bara går nu... vilken börjar imorgon då jag köpt nya ljus!!

onsdag 23 november 2011

Igår satt jag på toaletten och grät...

... men inte av förtvivlan och sorg. Inte av missmod och hopplöshet. Inte av.... ja, inte av någonting av allt det som kanske också skulle behöva gråtas över.

Jag grät av tacksamhet! Satt där på toaletten på Röda Korset och knäppte mina händer... och tårarna fick komma... och inom mig fanns den vackraste och djupaste tacksamhet för han som hörsammat min bön... att han skulle se till att Carolina fick klara den här tentan... att hon skulle få godkänt... för hon behövde det så mycket just nu.
Hon fick VG.
Hon hade nyss varit nere till mig på RK och berättat... glädjestrålande och lycklig... att HON börjat gråta när hon fått resultatet... och "jag känner mig lite stolt nu, mamma" när hon förstått att det verkligen var så... att hon klarat tentan.

Högt och lite hulkigt satt jag sen där på toaletten och sa... tack Gud!

..........

Sen... det här med vår ekonomi, och då jag väljer att berätta om hur vi har det, så är det inte någon inbjudan till kommentarer av diskussionstyp om vilken ekonomi vi har, och hur vi hanterar den. Som jag sagt så många gånger förut... somliga förstår utan att man behöver förklara, och somliga förstår inte hur mycket man än förklarar. Därför väljer jag nu, att med bakgrund av detta, vara konsekvent och inte lägga ut några kommentarer till det inlägget. Till de flesta vill jag ändå skicka en lika tacksam tanke som den jag kände på Röda Korsets toalett... tack alla ni!

Är hos mamma..


... medan pappa åker o spelar. Mamma är inte så pigg idag..

tisdag 22 november 2011

Jag vill skriva det här...

... för att Carolina ska veta. För dagen satt hon och läste högt för mig ur min blogg om tidigare förejul- advents- och julmysarkvällar här på Gustav Garvares gata. Det tunga och tråkiga hoppade hon över... utan läste bara om det roliga, om gofika här och där, och myset vi hittade på. Som för att peppa både sig själv och mig...

Därför behöver hon mina ord nu. Den här veckan... som inte bara är fylld av djup hålla undan sorg och oro... utan också fylld av trix och fix för att klara oss till fredag... som till exempel att hon idag skulle ta med sig en matdosa halvfylld med ris och korvsås utan korv.

Middagarna har bestått av gröt... pasta och sås... ris och sås... gröt igen... och lite så. Kaffet är slut... osten likaså... mjölk ska vi köpa idag... och det blir fiskbullar ikväll.
Så så är det....

MEN... och det är nog det största och starkaste MEN jag har skrivit, tror jag... men det är klart att vi fixar det här, gumman!! Ikväll ska jag baka "min billiga pepparkaka" så vi har till gofika... vi ska duka lika fint som vi brukar... och så ska vi vara precis så där starka som vi alltid är, och säga: SÅ LITE VI HAR MEN SÅ GOTT VI MÅR!!!

För det gör vi... vi har varandra... vi har våra minnen... vi ska snart sätta upp adventsljusstakarna... vi ska köpa ljus och tända över allt...och vi ska köpa två ton lussebullar till helgen!!! Minst!

För gumman... SNART ÄR DET JUL!!! SNART ÄR DET JUL, GUMMAN!!!

(Å sen som alla kloka mammor förstår... så inte fick hon ta med sig någon halvfylld matdosa till skolan... då får det bli som det kan... hon ska aldrig behöva skämmas... jag bestämde att hon skulle gå och köpa sig någe riktigt att äta... hon behöver det. "Men mamma, har vi verkligen råd med det" frågade hon. Å jag vet att hon fick, och troligtvis har dåligt samvete nu... MEN som jag sa till henne: "Ha INTE dåligt samvete... du vet, det ordnar sig... klart det gör det... vi fixar det... nu äter du ordentligt idag... och så blir det fiskbullar och gofika ikväll!" Sa jag med den bästa det-vet-väl-mamma-rösten... självklart.)

..........


Ps. Trista och fula kommentarer undanbedes vänligt men bestämt! Jag brukar lika säkert som amen i kyrkan få det när jag så mycket som knystar om vår ekonomi...men antingen så förstår man vilket mod som krävs för att skriva det här inlägget... eller så är man bara... ja, jag vet inte vad. Men jag hoppas verkligen på lite respekt den här gången...

måndag 21 november 2011

Det är bara att hålla ifrån sig...

... för annars går det inte. Punkt och slut.
I varje vaken stund och medveten minut.

Jag fick höra att Sven-Erik blivit skjutsad i rullstol senast man hade sånguppträdande på boendet. Pappa var där och spelade... och mitt i där någonstans så kände pappa en kort sekund av igenkännande i Sven-Eriks ögon. Men sen så... ja, sen så var det inte mer.

Jag ser hur trött mamma är, och hur hennes värld krymer allt mer. Oron finns där... än om jag har sagt till henne att hon ska leva tills hon är 92. Minst!

Punkt och slut. För jag ska ju ordna den bästa av jular... oavsett vad.

söndag 20 november 2011

Mamma såg så trött ut...

... när vi kom dit i förmiddags. Med nybakat gofika av Carolina...

Jag vet inte mer vad jag ska skriva... men de senaste dagarna har en förkylning härjat i hennes kropp. I går var hon så trött och svag att hon inte orkade ta emot någe besök... och det... det säger mycket när det gäller mamma. Det har aldrig hänt.. hur dålig hon än har varit. Bara att gå på toaletten har varit ansträngande för henne... och hjärtat har börjat gå oroligt och fort, sa hon för några dagar sen.
Men hon sa att det kändes lite bättre idag.. fast hon är fortfarande mycket trött. Jag såg det.
Lilla lilla mamma...

Pappa han springer runt som den värsta tomte.. och försöker hinna med både hushållsbestyr och hennes väl och ve. Hjälper henne till toaletten... hämtar det hon vill ha... knäpper knapparna i koftan... och är lyhörd för minsta vink från henne. Allt med ett leende...
Sen berättar han för mig hur han har fått svårt att gå... en stor och djup hudspricka under foten som gör ont.
Han vill inte bekymra mamma, säger han... men jag vet ju att han lever under stor stor press nu.
Lilla lilla pappa...

Så lite man kan göra... så mycket man vill.

.........

I övrigt så har vi haft en fin helg... om än lite intensiv. I fredags var vi till mamma och pappa, i går var Jonas med lilla familjen hit och fikade... och idag besöket hos mamma och pappa, och sen kom Jonas hit med lilla familjen igen och hjälpte oss att få upp adventsbelysningen på balkongen. Så man är lite trött ikväll...

Sen får man bortse från regnet... som snuvade oss på snökonfekten som dalade ner lite tidigare idag! För annars blir man bara, som jag sa till Carolina för en stund sedan, sur och depp i luvan!!

Sov gott världen därute... sov gott mamma och pappa... sov gott Sven-Erik... sov gott världen därute.


(Så hurtigt jag tycker det låter när jag läser mellan raderna vad jag skrivit... men... ja, det får väl låta så då... de flesta förstår ju... och jag vet ju.)

Pappa är allt...


... för mamma. Å tvärtom..
Han avfrostar frys, drar lakan och knäpper knapparna i hennes kofta... ungefär samtidigt. Carolina har varit uppe o bakat på morgonen, så vi hade med oss lite gofika. En fìn stund att minnas,.

lördag 19 november 2011

En bön till Gud...

... som har funnits i mitt inre under lång tid... men utan ord.

Käre Gud!
Så länge ville jag att Sven-Erik skulle minnas.... så många gånger satt jag där och blev lycklig när han tycktes göra det. Så länge jag pekade på foton och frågade honom vem det var... och lika många gånger så hoppade hjärtat till när han svarade rätt.

Så dum jag var Gud... och så egoistisk som bara ville få finnas kvar i hans värld så länge som möjligt. Inte tänkte jag på honom... hur svårt det måste ha varit för honom alla de gånger han inte mindes... alla de gånger han inte kände igen... och alla de gånger han hörde sig själv svara fel. Så dum jag var, Gud...

Så jag tänker nu... förlåt mig Gud! Jag skäms! Å jag ber till dig av hela mitt djupaste hjärta att du nu har stängt igen dörren helt för de minnen han har kvar av sitt liv... att han inte längre har ens den allra kortaste sekund av insikt och vetskap... och helst... att du någonstans redan har tagit hem Sven-Erik.
För Gud... jag är så rädd att han ska lida. Att minsta sekund av minne eller insikt ska göra ont i honom. Kanske få honom att gråta... som han gjorde när han var på geriatriken... då han flera gånger så förtvivlat gråtit ut i biträdets armar... men inte visste varför.
Då dör jag nog, Gud...

Så Gud, förlåt mig min egoism... förlåt mig för att jag inte förstod... och förlåt mig för att jag inte orkade. Men jag lovar att tacka dig varje kväll om du kan hjälpa mig med det här... för Sven-Eriks skull.

........

Den viktigaste bönen jag skrivit på länge...

Att känna igen...vad handlar det om egentligen?
När en demenssjuk person befinner sig i det svåraste stadiet så är det mycket mycket svårt att veta vad han minns och inte... och minns han någe så är det lika flyktigt som andetaget han tar.
Hur viktigt är det då? För oss som står bredvid?
Vem är det handlar om när jag sitter där och försöker få honom att minnas?
Det handlar om mig. Min glädje, och mitt bekräftelsebehov... och att den glädjen är så stark och behövande... att jag inte förstår att vara tyst.

Visst vet jag att de allra flesta har ett bekräftelsebehov... vi behöver FÅ det... på olika sätt, och med olika styrka. Men när sjukdom tar ifrån en förmågan att GE bekräftelse... då måste man hålla fast vid det man visste innan.

Så som sagt... förlåt mig!

Till alla Elisabeth idag...


... grattis på namnsdagen.

Carolina heter också Elisabeth. Det var Sven-Erik som bestämde att hon skulle ha det namnet... mycket bestämt, minns jag! Hans mamma heter det, hans syster, systerdotter... o jag.
Idag kändes det viktigt att komma ihåg det... och att hon vet hur pappa fick kriga för det namnet. Idag är jag glad för det...

onsdag 16 november 2011

Imorgon följer Carolina med...


... när jag o min vän M går o äter frukost. Så ensam är hon... o just därför ska det bli den bästa frukosten.

måndag 14 november 2011

"Sven-Erik, hjälp mig med skrivet"...

... tänkte jag nyss vid diskbänken. Hjälp mig att få dem att förstå att det är så mycket värre nu. Din sjukdom har gått in i ett nytt skede nu... och hon vet ju det. Carolina.
Hjälp mig att få dem att förstå att det handlar inte om oss... din sjukdom och min sorg. Det handlar om vår dotter... din ögonsten och min lill-kajsa.
Då hon inte har dig... så har hon ju mig... och vi var ju trygga med det. Men om hon inte hade mig... vem skulle hon då gå till? Nu... i det här läget?
Å om dom inte ens förstår nu... hur svårt hon har det... ska dom då nånsin göra det? Inte är det lönt den dagen vi måste gå på din begravning, gubben... för det måste vi ju... fast än jag vet att du är kvar här hemma hos mig.

Det finns någonting som är värre än din sjukdom nu, gubben... och jag är glad att du inte vet hur illa hon far nu... hur somliga använder sig av en mycket sofistikerad mobbing för att slippa både henne och mig... det är för sorgligt! Så Sven-Erik... hjälp mig med skrivet idag!


(Jag lägger ut det här... för det gör ont när man ser sitt barn lida. Mamma och pappa gör vad de kan men de har så så nog med sitt. Å jag håller på att tröttna på de andra... för Carolinas skull.)

söndag 13 november 2011

Fars Dag idag....

... och jag behöver väl inte skriva hur det är?

Men jag gör det iallafall.. så idag blir det inget firande av Sven-Erik... inget besök till morfar och mormor... bara allt annat vad mys heter här hemma hos oss.
Vi städar lite tillsammans lite nu... ska göra gofika strax... spelar julsånger... och bara pepp.
Det förstår ju varje mamma... när barnen behöver en som mest. Punkt och slut.

Carolina drömde att Sven-Erik dog inatt... och imorse så var hon säker på att det var sant. "Visst, jag har ju drömt att pappa har dött förut.. men nu vet jag ju att det är dit vi är på väg" sa hon.

(Hon står och gråter i köket nu hör jag... så blir det inget mer skriv.)

onsdag 9 november 2011

Det finns ingenting vackert...

... med den här dagen.

När jag kom dit så satt han vid matbordet och väntade på mat. Inga ögonbryn som höjdes när jag kom in. "Hej gubben, hur är det idag?" frågade jag. Han svarade inte. Sträckte fram handen för att stryka honom över huvudet men kom av mig när jag såg... så tunnhårig att man nästan såg igenom... och alldeles vitt. Han med sitt tjocka svarta hår. Men det är klart att jag strök honom över håret iallafall... som jag alltid gjort. Så mager han har blivit. Jag babblade på... tog hans hand i min... strök honom över kinden... svalde bort när jag kände efter och fortsatte babbla på... pussade honom på pannan... allt så välbekant och nära... och innerst inne fanns hoppet... kanske kanske skulle han känna igen... iallafall en glimt? Men någon glimt kom aldrig...

Försökte prata med honom... men ingen respons... än om jag ibland fick ett vagt och otydligt "ja" eller "nej", de enda ord han har kvar nu. Skrattade till lite ibland, men hans blick irrade mest omkring. "Puffade" med munnen.. ja, kan inte beskriva det bättre... gjorde blåsljud med munnen... som för sig själv... i sin egen värld.

Maten kom... och Ulla fick mata honom. Ge honom mat på gaffeln... föra glaset till munnen... fråga om han var mätt... och få ett diffust ja till svar. Jag klarade inte av att göra det... inte idag.
Under tiden blev jag och min vän M (min kontaktperson) bjudna på kaffe vid tevehörnan.. vänta på honom där. Jag babblade på då också...

Ulla fick leda honom till bordet... jag såg hur dåligt han gick. Tala om för honom... som till ett barn... "kom här Sven-Erik... vi går hitåt... här ska du få sitta... böj på benen nu så kan du sätta dig här i fåtöljen. Ni vet... när man inte längre vet hur man ska sätta sig... den bilden har jag också tagit med mig hem.

Sen satt vi där... Sven-Erik... min vän M... och jag. Försökte prata... få honom att skratta... berätta någe roligt... någonting vad som helst som skulle göra det roligt för honom... men det kom inte så många skratt. Sen märkte jag att han var trött... helt plötsligt så började han blåsa med munnen igen... ena ögat åkte igen... och så fick jag se hur han lyfte handen och "spelade" med fingrarna i luften. Kanske... tänte jag då... att där innanför i hans värld... så var det hans sätt att säga hur trött han var... men jag kunde inte tolka det i världen här utanför.

Han försökte flera gånger att lägga det ena benet över det andra... och till slut lyckades det.

Jag fick en fin pratstund med Ulla. (Hans skötare, och vår kontaktperson därute.)Om Sven-Erik. Om oss. Om chocken idag. Hon är en klippa... och hon förstod, sa hon.


Sen åkte vi därifrån. Jag sa "Hej då, gubben min... nu åker vi... å så ses vi sen!" Med pussen på pannan... handen på kinden... länge. Jag grät inte då... inte nu heller.


Det är ett dåligt skriv ikväll... men som sagt... det finns inget vackert med den här dagen... inget skriv om sorg och förtvilan... ingenting. Det finns bara chock, bara den djupaste förtvivlans förvivlade helhelvete... att måsta se den man skulle kunna dö för sitta på ett hem och bara måsta tvina bort. Min Sven-Erik... min.

Gode gode Gud... hjälp mig. Hjälp mig någon... för värre ska det bli.
Än om jag vet att morgondagen kommer... och som sagt... Carolina går först... alltid.

Vara nära..


Hans tjocka hår...

... är borta.

Jag vill ha många bilder...

... o jag babblar bort sväljet.

Hjälp med maten...


Så fin...


Hos Sven-Erik...


tisdag 8 november 2011

Jag sitter med fingrarna...

... på tangenterna, och undrar vad jag skriva om. Eller rättare sagt, jag undrar hur jag ska kunna få ner alla tankar som slåss om utrymmet idag. Det känns omöjligt... jag får inte ihop tankarna någe bra, märker jag. Jag vet varför... men det får bli som det kan.

Imorgon ska jag åka till Sven-Erik. Imorgon ska jag åka till Sven-Erik. Imorgon ska jag åka till... ja, jag måste skriva det flera gånger. Imorgon ska jag åka till Sven-Erik.
Vad är det som möter mig när jag kliver in genom dörren därborta där han bor nu? Kommer han bara att sitta där vid bordet, oförmögen att förmedla någon som helst kontakt? Kommer hans ögon att se mina? Vad ska jag prata om? Kommer han att kunna ta kaffekoppen själv? Kommer han att behöva hjälp med blöjbyte? Kommer han att kunna gå med mig en liten bit i korridoren?

Hur kommer jag att vara? Hur ska jag vara?
Ska jag vara "glada frun" som kommer med tjo och tjim-leendet och "hej gubben, vad du är då fin idag! " En fru som kanske bara gör honom stressad... då han inte längre känner igen mig.
Kanske gör jag honom än mer stressad bara genom att röra vid honom... något välbekant, men som han inte kan placera.
Ska jag vara "vem som helst" som kommer med försiktigt leende och "hej Sven-Erik, vad roligt att se dig!" Sätta mig bredvid honom och bara vara "en vän"?

Så här har tänket snurrat på några dagar nu... och det jag gruvar allra allra mest för... vilka bilder bär jag med mig hem sen?

Skrivet rätt upp och ned..

..........

Nej, jag skriver inte mer om det här just nu... jag ska koka mig mer kaffe, känner jag! Lite okoncentrerat har jag också de senaste dagarna försökt att peppa, stötta och vara bollplank för Carolina som har en stor tenta idag. Å hon går alltid först...

Sen.. vore jag någon som läste den här bloggen så skulle jag nog ha slutat läsa här för länge sen... inte för att hon som skriver går omkring och känner sig dödeppad jämt, för det gör hon inte... utan mer då för att det som händer runt omkring henne är så erbarmeligt trist just nu! Jag menar... man vill ju läsa, höra, känna, uppleva, och beröras av det positiva i livet. Åteminstone vill jag det... och det här erbarmerliga kommer ju att pågå ett tag till!


..........


(Kan en annan människas mest förtvivlade sorg bli till styrka för någon annan?... skulle jag också skriva om. Om när min mormor förlorade sin lille son Tom för så länge sedan... och hur hennes sorg "kunde hon klara sig igenom det, så måtte väl jag för jösse namn fixa det här" gett mig styrkan att fortsätta. Men jag får skriva mer om det någon annan gång, känner jag...)

söndag 6 november 2011

Jag tänker lite på det ikväll...

efter att jag läst hennes rader "packat ner hans finskor i lådor då jag inte tror att han kommer att ha dom mer".
Hon skriver inte att hon vet att han inte kommer att ha finskorna mer... hon skriver att hon inte tror det.
För det är så det blir när man sitter i ett väntrum... man vet ju aldrig. För det är så det blir när någon istället sakta, men ändå lika obönhörligt ska försvinna ifrån en... man sparar finskorna, och allt annat som var viktigt i hans liv. För så länge hoppet finns... man vet ju aldrig... han kan ju behöva dem en dag.

Det tar tid att inse sånt... det tar tid för hoppet att grusas... och på min vinda finns två kartonger med HSB-jobbarkläder, julslipsen, snyggskorna... och mycket mer som jag inte orkar ta itu med än. Det tar tid... och jag menar... han kan ju behöva dem en dag.

På onsdag ska jag åka dit... å jag vet att inte ens då kommer hoppet att grusas.

..........

En bra dag ändå... för annat kan man inte skriva när man blivit bjuden på gofika hos mamma och pappa... och sett att mamma mår förhållandevis bra. På eftermiddagen kom min lillebror F med flickvännen C och bjöd på hembakad sockerkaka. Det var också trevligt...

Carolina har pluggat hela hela dagen för ny tenta på tisdag. Hon gör det bra, vår lilla gumma!

Nu... ja, nu blir det påtår, tror jag. (Å försöka tänka på någe annat än det jag nyss skrev... om finskor och onsdag.)

lördag 5 november 2011

Kan man känna lycka mitt i sorgen?


Ja, iallafall gör jag det lite nu. Det blev fint i fönstret, jag har gofika till julfilmen med Bing Crosby som jag ska se, o alla finns just nu.
På onsdag ska jag åka till Sven-Erik... jag får tänka på det sen.

Överlevnadskonst...

... är bara ett finare ord för "det gäller att hitta på"!

Så nu ska jag diska, tvätta rumsfönstret, hänga upp nygamla gardiner, spela gladan-musik, inte titta ut på gråvädret, kanske städa ett skåp, och fortsätta att hålla ljusen tända.

Carolina ska åka iväg till universitetet och plugga med en kompis. Ny tenta på tisdag.

Jag skriver mer sen...

torsdag 3 november 2011

Alzheimer...

... tänkte jag på nu.
Själva ordet alzheimer... som betyder dement. Som betyder att allting du har i huvudet ska försvinna. Det är en obotlig sjukdom, och leder ofrånkomligen till döden. Punkt och slut. Kanske låter det hårt att skriva och tänka så... men jag måste på någe sätt slå mig i huvudet med det. Han har alzheimer... och han sitter bara där nu... det svåraste stadiet... och jag måste förstå det... och sen kunna gå dit och vara stark

Två Sven-Erikar... brukar jag också tänka.
Det är som om det finns två stycken av honom nu. En i mina minnen som jag alltmer vänder tillbaka till... allt vi gjorde... allt vi sa... den han var långt innan han blev sjuk. Små saker ibland... som den gröna fula vintermössan som han älskade... som när han brukade fila mina fötter men att det inte gick så bra, för att jag var så kittlig. Eller bara ord som: "Lägg dig på sidan, Sven-Erik" för att han skulle sluta snarka. En Sven-Erik som jag älskade...

En annan Sven-Erik som idag sitter på ett demesboende. En annan... som... ja, han är ju fortfarande MIN Sven-Erik... jag vill ju att han ska vara det... vill så gärna forsätta att låtsas.. men ändå... nu måste jag försöka berätta för mig själv att han är borta. Det är svårt. Han tynar bort. En Sven-Erik som jag fortfarande älskar...

Så tänker jag igen... Alzheimer.
Å kanske är det i bakgrunden av det jag skrev som man inte ser några stora insamligsgalor på teven för de demensdrabbade... inga rosetter som man kan köpa för att stödja demensforskningen... inga färger i världen som kan berätta hur man botat en dement.
För det finns ingen bot... inte än.

Alzheimer. En lång tid...

(Viktigt skriv. Än om det var svårt att läsa igenom det sen.)

tisdag 1 november 2011

Ordets makt...




... eller en tankeställare till dig som skulle kunna göra någe mer... än att bara komma med fula påhopp här hos mig... gå då hellre bara förbi.

Två fåglar tillsammans...


... man får söka ljuspunkter i det gråa ute.
Eller hur man nu vill se det...

söndag 30 oktober 2011

När är alltmer blir var...

... och det känns tryggt att prata lite försiktigt om det.

Söndageftermiddag, och Carolina och jag sitter i köket och fikar lite tillsammans. Vi pratar om pappa... gruvet inför julen... och hon säger att hon gruvar, men vet att det nog blir sista gången.

Så berättar hon ett roligt minne:
" Jag minns inte vad det var om, men jag vart arg på dig... det var nåt jag inte fick och jag blev så arg så jag smällde igen dörren och gick till parken och satte mig i gungan... (och så ser jag hur hon ler vid minnet)... å efter en stund kommer pappa på cykeln... och så säger han: "Hörru Carolina, ska du inte komma hem och äta nu?" (Å hon försöker låta precis som han... med den där tröstande, försiktiga, och lite mörka pappa-rösten).

Vi skrattar åt minnet. Ni vet, så där... längtansfullt och med hjärtat fullt av saknad.
Å så där, när man alltmer vet att är har blivit, och än mer ska bli, ett var.

..........

Nu är det kväll. Idag har dagen innehållit både mammabesök och lillebrorsbesök. En dag att vara tacksam för... men nu är man trött.

Det vore så lätt...

... att känna efter det som gör ont.

Men... det gör jag INTE! Alltså så tänker jag på vilken underbar "inputtar-dag" vi hade igår, Carolina och jag. Vi gick på stan, fikade pepparkaka med lingongrädde, köpte vantar och mössa till Carro, tittade ut och in i tjejbutiker, köpte nya block.... och bubblade på om klädstorlekar, snygga modekläder som vi ska köpa sen, skrattade och höll varandra under armen där vi gick. Det blev den bästa dagen, för vi bestämde så. Hemma dukade vi sen fint för tomatsoppa och gott bröd...

Nu ska jag baka "min billiga pepparkaka", och sen blir det en promenad upp till mamma. Carolina ska plugga.

Det vore så lätt... att känna efter det som gör ont.
Det gör jag... INTE!
Inte nu. Bestämmer jag.

lördag 29 oktober 2011

Vilken märklig känsla...

... att kliva upp med; halsen känns full med gråt, och jag vet inte varför. Det har inte hänt någe speciellt nu på morgonen, tänt mysljus och ätit gröt, ska gå ned på stan med Carolina och gofika... och ändå... ändå så känner jag gråtet som ligger här.
Men kanske är det bara en dröm från natten som gråtet minns?

Nu blir det lite bråttom... duscha, ut med Pontus P, fixa kaffe... och ha en supermys dag med Carolina. En toppendag ska det bli... idag också.

fredag 28 oktober 2011

Julmys...

... med julmust o clementiner. 'Så lite vi har, men så gott vi mår' som min mormor brukade säga.

torsdag 27 oktober 2011

En vit ros...


... fick jag av Carolina igår. Tack min älskade dotter...

onsdag 26 oktober 2011

Tacksamhet...

... är ett starkt vapen.
Carolina och jag pratade om det imorse... och jag stod och tänkte på det nu när jag diskade. Det är det starkaste vapen vi kan välja att ta till när det går som tyngst.

Så:
Idag är jag tacksam för att jag kunde hoppa (nåja, inte hoppa kanske..) ur sängen på mina egna ben imorse. Många kan inte det.
Idag är jag tacksam för att jag har Carolina. Att hon finns, och att hon är den hon är...
Idag är jag tacksam för att jag kunde torka mig själv när jag hade duschat. Min mamma får inte det längre, då de sagt till henne att det är en alldeles för stor belastning på hennes hjärta nu.
Idag är jag tacksam för att jag kan vara fullständigt trygg med att Sven-Erik fick komma till ett så bra demensboende. Många får inte det. Ett boende där jag vet att de tar hand om honom på bästa bästa sätt. Nu när han "sitter därför mest"...
Idag är jag tacksam för att jag kunde prata med mamma igår kväll. Fast hon låter inte så pigg..
Idag är jag tacksam för lingonsyltburken som vi fick av pappa när vi var dit i söndags... gröten blev mycket godare.
Idag är jag tacksam för att jag inte har tandvärk.
Idag är jag tacksam för att jag har en liten fin lägenhet, där jag har en liten Pontus P som ligger i fåtöljen och snarkar.
Idag är jag tacksam för att jag fortfarande kan se texten på teven... suddigt, men ändå.
Idag är jag tacksam för att jag kommer på hur mycket jag har som jag kan vara tacksam över. Solen... gå på RK... gnola till disken... tända nytt ljus... koka mer kaffe... och så. Man får liksom bara tvinga sig lite i såna här tider...

Det är också ett av de vackraste ord jag vet... och jag försöker hålla hårt i det nu. Idag. Imorgon vet jag ingenting om...

tisdag 25 oktober 2011

Till Sven-Erik...

"Ser du någon tår på hennes kind
kan du höra hennes tysta lugna gråt,
ta då hennes lilla hand i din
hon viskar tyst ett ömt förlåt."

Carolina har gått till skolan.
"Åh, Sven-Erik vad jag längtar efter dig!" säger jag högt.

måndag 24 oktober 2011

Jag vill inte skriva om det....

... jag vill inte skriva om det... jag vill inte skriva om det... jag vill... förtränga det.

Idag ringde Desirée från Sjöjungfrun. Sven-Eriks sköterska på boendet. Hon ringde precis när jag stod vid kyldisken på ICA, och skulle ta en Risifrutti. Hon berättade att hon nu var tvungen att delegera lite av sina arbetsuppgifter, och att Sven-Erik därför skulle få en ny sköterska. Så pratade vi på lite om det... och "det blir nog bra" svarade jag.
Sen frågade jag hur det var med Sven-Erik. Jo, sa hon, nu har han blivit lugnare av den medicin han fick, och vi får hjälpa honom igen. Så nu hade de satt ut den extra medicinen.. och det verkade fungera bra.
Men hon berättade också, lika försynt och mjukt som vanligt, att han inte är lika rörlig längre. Inte som förut, då han gick omkring och ville hjälpa... hämta matvagnen... dammsuga... plocka ur diskmaskinen... och så. Nu blïr han istället mer stressad av sådana saker.... och sitter därför mest.

Sitter därför mest.

Det var de orden som jag lyckades förtränga under dagen på Röda Korset. Det var de orden som jag sen gruvade för hela vägen hem... att berätta för Carolina. Hon la huvudet på sned när jag berättade och sa bara: "åh, pappa!"
Ikväll är det de orden som Carolina och jag har lyckats hålla undan med teveprogram och gofika .



Jag vill inte skriva om det... men en dag kanske jag vill minnas... vägen.
Så jag skriver det... bara rätt upp och ned.

Varje dag...

... är ett lån från evigheten.

Jag tänkte på de orden alldeles nyss, men kom inte ihåg var jag läst dem.
Jag tänkte på mamma.

Denna lånade dag är allt jag kan vara säker på, och den kallas för nu.
Det är bara nu jag kan göra något för en annan människa. Den dagen
som våren kommer... som vindarna vänder... som jag har bättre tid...
den dagen kanske lånet har gått ut.
Både för mig och för min mamma.

Mamma, jag älskar dig.
I varje nu och i evigheten.

..........

Jo, jag skriver. Än om frågan kvarstår inom mig... är det lönt? Men på samma ställe inom mig finns det också kvar en liten "Emma-tvärtemot" som vill ställa sig på barrikaderna och kämpa när det blåser som kallast.

Carolina har gått till skolan. Vi har haft julmys på morgonen...
Jag ska gå på Röda Korset. Men först blir det disk, påtår och Pontus P- promenad...

söndag 23 oktober 2011

Gofikastund...


... hos mamma o pappa idag.

lördag 22 oktober 2011

Är det lönt...

... med sådana kommentarer som " Du har verkligen lyckats hjärntvätta din dotter, Vilken tjej som är 20 år vill vara med Mamma jämt och ständigt???? Det är beklämmande"
Den här kommentaren fick jag imorse till "Kan du inte vänta?"...

Är det lönt trots att man vet, och som man skriver till Sven-Eriks systerdotter: "Det gäller att våga vara modig som få när man utelämnar sig och sitt liv till allmän beskådan... alltid, alltid kommer du att möta människor som har synpunkter, och kommer med mothugg nästan vad du än skriver. Men jag tycker du ska fortsätta vara modig..."

Är det lönt att berätta om hur vi igår var till mamma och pappa, och hur pappa hade köpt goda äppelmunkar... en stund tillsammans och gofika som blev inputet för dagen. Både för dem och för oss...

Är det lönt?

...........

Så många många gånger har jag funderat över mitt skrivande... varför skriver jag, och för vem? Är det för mig... för att minnas? Är det för Carolina.... för att hon också ska minnas? Är det för dom vars öde jag delar? Är det för dom vars öde jag inte delar? Söker jag vänskap via bloggen? Söker jag bekräftelse på någonting?

En del svar är jag tryggt förvissad om:

Jo, jag skriver för både mig och Carolina... för att vi ska minnas både det vackra och det mindre vackra sen. Rader som vi kan behöva en dag...

Jo, jag skriver för de som jag vet gör samma resa som oss... de som jag vill ska känna att de inte är ensamma på den fasansfulla resa man gör som anhörig till någon kär som drabbas av demenssjukdom.

Jo, jag skriver för alla de som kanske inte har herr A som närmsta granne... men som väl vet, och känner igen när jag skriver om ensamhet och död.

Jo, jag skriver också för alla de som går bredvid... för att de ska förstå... hur det är mitt i. De kan också vara den livlina som inte bara jag behöver... utan även många andra som läser mina rader. Tillsammans är ett bra ord...

Jo, jag skriver för att få vänskap... eller hur är det med den saken egentligen? Gör jag det? För mig är ju vänskap ett givande och tagande... men just nu har jag inte så mycket givande att ge. Jag är ingen bra vän. Det lilla givande jag har måste räcka till Carolina och mamma/pappa. Men jag tänker att det kommer väl nya dagar... då kanske jag möter någon som inte är en givare, men väl behöver en. Precis som jag nu, måste jag ärligt skriva...

Nej, jag skriver inte för att få bekräftelse... tror jag iallafall. Bekräftelse för vad isåfall? För mig är den viktigaste bekräftelsen att man är älskad och sedd för den man är... och den hittar man nog inte på vilken blogg man än skriver eller läser!

Nej, jag skriver inte för de som är så avundsjuka på den situtation vi lever i att de med spott och spe, och under anonymitetens fega skydd, vill slå på någon som redan har det tufft nog. Fast förlåt mig... egentligen så skulle jag kanske skriva det jag innerst inne känner: Jo, jag skriver för de som drabbats av sådan svår psykisk sjukdom att de inte längre förmår att känna empati , omtanke och sunt förnuft? Jag tar inte åt mig för innehållet i dessa kommentarer... det har jag aldrig gjort... och tro mig, jag har många sparade "elaka" kommentarer, men... ja, jag blir så himla ledsen. För deras skull. Tänk att inte kunna känna empati och omtanke om andra människor??? Då har jag det hellre som jag har det... 15 gånger om.

Men frågan kvarstår lika fullt idag... är det lönt?