lördag 30 april 2011

Världens vackraste fötter...


... som jag fick smörja ikväll.

En bättre stund...


... å mamma vill prova att gå lite i korridoren. Men hon tycker det är fruktansvärt jobbigt, säger hon... o efter en liten kort promenad så får hon nu syrgas.

Vi hann inte längre...


... än till restaurangen, o pappa som vill bjuda på mat. Tack snälla pappa...

Vi tar en Kahls kaffe...


... medan mamma vilar.

En mamma är alltid en mamma...

... och det kan komma en tid när hon behöver dig mer än du någonsin behövt henne.
Å då vill man finnas där... för ett litet "sparvhjärta".

Igår var vi där nästan hela dagen, min syster och jag. Å av många anledningar så skriver jag inte så mycket om hur allting är nu... men det är en trött, och ibland nästan lite uppgiven mamma som kämpar på nu. Vi fick också prata med läkaren, som säger att de försöker hitta lösningar för att det ska bli bättre. Vända.
Men hon fortsätter att samla på sig vätska, och går hela tiden upp i vikt... och bara att ta sig från handfatet för att få tvätta händerna lite är en stor kraftansträngning för henne. Å vi hör hur tungt det blir med andningen...
Men hon är så glad över att vi är där... och säger flera gånger " imorse tänkte jag "idag kommer mina flickor" och då känns det mycket roligare".

Jag hade lovat att ta med mig jordgubbar och melon igår, men glömde dem i kylskåpet hemma. Jag tar med mig dem upp idag istället... vi håller på att göra oss i ordning för att åka dit nu. Carolina-gumman har bjudit på frukost...

Lilla lilla mamma våran.... lilla lilla sparvhjärta... vi ska finnas där för dig nu.


(Jag drömde om Sven-Erik inatt igen... han är ofta här nu.)

..........

Till varje varmt och helt hjärta därute som går med oss på vägen nu... tack snälla för att ni finns.

fredag 29 april 2011

Mamma får en välbehövlig kram...


... av en sköterska. Hon är lite depp, mamma... hon vill ju hem.

Vi tar en fika...


... mitt i kaos.

torsdag 28 april 2011

Min syster...

... är på väg upp nu.
Vi har bestämt att åka upp till mamma tidigt imorgonbitti.

Mamma gått upp mer i vikt.. nästan 2 kg bara sedan i förrgår. Hon fortsätter att samla på sig vätska, än om man, med speciell medicin, fått bort en del också.

Hennes blodtryck sjunkit igen... inte alarmerande lågt... men ändå.

Ikväll fått syrgas då hon fick svårt att andas.

Bra input... våren.



Jag tog en promenad...

... upp till mamma igår. En bra bit att gå, men i det vackra vårvädret så kändes det skönt. Med solen som värmde och lyste vägen... och fåglarna som sjöng för mig.
Å jag har märkt någe underligt, men säkert ganska nödvändigt, på mina promenader nu. Då är det som om det öppas en fladderkanal av alla de tankar och känslor som jag bär på. Som om det finns en liten trygghet i att våga släppa fram dem, i alla de steg jag måste gå för att komma framåt... och som jag sen kan lämna lite bakom mig, allteftersom jag går.

Någon slags process, gissar jag... virrvarigt och rörigt för det mesta... men ibland också med de starka känslor och insikter som man bara orkar bära just då.

Som det här med Sven-Erik nu... och blöjpaketet.

Å igår var han med mig nästan hela vägen upp till sjukhuset. Kanske är det så nu, att känslan börjar hinna ifatt lite... inte logiken, för den har funnits där länge, men känslan... känslan som kände hugget i magen av blöjpaketet i garderoben... känslan som ville döden dö när hon fick veta att han måste ha blöjor nu... och känslan som alltmer måste förstå och acceptera att han inte finns kvar längre.
För min Sven-Erik... min. Han går inte omkring på ett demensboende... han säger både mitt och Carolinas namn... han kör bil till jobbet... han säger att han älskar mig... han svär åt cyklisterna i trafiken... han kramar mig när jag är ledsen... och han... ja, han ÄR ju så. I mina känslor har det ju alltid varit så... varit vi.
Men igår viskade känslorna om någonting annat också... .. att av det här finns ingenting kvar. Idag ÄR han någon som går omkring på ett demensboende. Han kan knappt äta själv, och han behöver blöjor.


Nej, det här gick inte så bra att skriva om nu, känner jag... jag blir verkligen så i själen förtvivlad för hans skull... det gick betydligt bättre att bära känslan i går... på promenaden. Dumjag... jag skulle ha tänkt bort alltihopa istället. Det blev svårt nu.

Älskade min lilla gubbe... jag är hos dig, vet du ju.

..........


Men jag ska skriva lite om gårdagen med mamma också... och ett annat, men ändå lika svårt.

Å ett svårt som jag också känner oro för nu... hon kämpar på, men är inte så pigg som hon vill inbilla både sig själv och oss att tro. Hennes hjärta är mycket skört... blodtrycket hade igår sjunkit igen... och hon hade gått upp i vikt.


(Äsch, jag får vänta med det här skrivet lite... jag hinner inte nu. Skriver mer i eftermiddag..)

onsdag 27 april 2011

Mamma har fullt upp.,


... med att fika och se på teven samtidigt!

Men som jag sa...

... till Carolina igår: "Du vet, det är bara att bita i suräpplet av allt elände och ta sig igenom!"
För så känner jag, längst där innerst innerst inne, och "man är väl inte gjord borta´söckre heller"! Sa jag också.

Nu är det onsdag. En ny dag, som hittills bjudit på en strålande sol... fika tillsammans med Carolina, innan hon gick till skolan... och nu en stor kopp kaffe.
Bra små inputtar för dagen, tycker jag... bara man bestämmer sig för att se det så. Å jobbar lite med att hålla fast vid den tanken...

Sen ska jag åka upp till mamma på sjukhuset... får se hur det är med henne idag.

Nu väntar disken... en input av det tristare slaget, men det är roligt att ha en ren diskbänk sen!

tisdag 26 april 2011

Jag sitter här vid köksbordet...

... och tycks inte komma i säng.
Inte för att jag är särskilt depp eller så,men det finns så mycket oro för framtiden... och så är jag rädd för mardrömmar inatt igen.

Hur ska allting bli? Var ska jag hitta styrkan att möta det som jag vet kommer? Hur ska jag hantera och balansera allting... livet och döden. Å det jag har på näthinnan mest hela tiden nu.. ska det finnas kvar där livet ut?

Jag skulle behöva jordens alla bra-inputtar just nu, känns det som...

Nu har jag skrivit det här, och sen så bestämmer jag, och skriver:
"Nämen, nu får du skärpa till dig, Elisabeth.. imorgon är en ny dag... tänk bort det... poff poff!... och gå och lägg dig... du fixar det här också!"

Sov gott Sven-Erik...
Sov gott Mamma...
Sov gott världen...

måndag 25 april 2011

Himlens alla stjärnor...



... och sagans alla slott, skulle jag verkligen vilja ge till min mamma nu.
Men hon är nöjd och glad över att jag kommer dit på onsdag igen... för "du är som en virvelvind" säger hon ikväll när hon ringer för att säga godnatt.

Idag var hon trött, lilla mamma. Hon låg under täcket och sov när jag kom. Hon hade fått lite frossa, sa hon. Å jag försökte virvla till det så mycket jag kunde...

Jag orkar inte skriva mer ikväll, känner jag.

En fika bara...


... på vår fina balkong nu.

Måndagmorgon...

... och jag vaknade för en stund sedan.
Inatt fick jag sova med lampan tänd... mardrömmen där alla skulle dö var så verklig.

Min syster kommer till helgen igen... och Carolina och jag blev så glada. Mamma blev också glad, berättade min syster när hon ringde igårkväll.

Jag saknar Sven-Erik... den Sven-Erik som var min. (Å det blir allt svårare att tänka var eller är...)

söndag 24 april 2011

Jag har suttit med min mamma...

... i sjukhusrestaurangen och fikat idag!
Den stunden kan jag sen välja hur jag vill se på.... antingen som bara någe självklart och vanligt som familjer ofta gör... fikar tillsammans. Eller så kan jag välja att se det som jag valde... som en gåva från himlacaféet.

De gåvor vi får är inte detsamma som de önskningar vi har. Det gäller att försöka förstå det, och se, och vara rädd om dessa gåvor. För jag vet ju ... att hur mycket jag än önskar och ber... så blir min mamma aldrig frisk igen. Hennes hjärta är alldeles för skört för det nu...

Men hon kämpar.... kämpar med all den "livskraft" hon bara förmår. Imorse hade hon varit och duschat själv, berättade hon stolt när Carolina och jag kom dit idag. Men att hon sen fått be personalen om hjälp att klä på sig... för det orkade hon inte.

När pappa sen kom... hennes riddare på den vita hästen... och med den beställda chokladtermosen... så blev hon så glad. Å i rullstol, och med "handväska"(urinpåsen), så ville hon sedan åka ner till sjukhusets restaurang, där pappa bjöd oss alla på gott fika. Vi fick en trevlig och mysig stund tillsammans... än om jag mitt i alltihopa såg att hon höll på att somna. Å jag såg ju hur trött hon var...

Sen vi fikat så ville hon gå ut i solen en stund. Få lite "friskolufto" som hon sa, och skrattade. Så vi drog ut rullstolen... försökte hitta lite lä... så hon fick njuta av vårsolen. Men ingen längre stund, då hon började frysa. Jag la min jacka över hennes ben...

När vi kom upp på hennes rum så lade hon sig på sängen. Å efter en stund, då jag bl a hjälpt pappa med att smörja in hans onda fötter... så sa hon: "Nu får ni gå hem!" Hon lät så trött, lill-mamma min.. och behövde få vila.

Vi sa hej då... och jag lovade henne att komma imorgon igen. Å pappa är tillbaka hos henne nu... för att de tillsammans ska få spela Bingolotto ikväll.

Så jag tänker... stunden med mamma var en gåva. För min oro finns där.... nu samlar hon på sig vätska igen.

Pappa bjuder på fika...



Mamma vill alltid ha teven på...



Man saknar inte kon...

... förrän båset är tomt, brukar det heta. Å jag sakar många...

Igår skrev jag:
"hur många gånger jag har satt mig ner för att skriva om de tankar och känslor som ryms här inom mig. Men det går som inte... för de djupa tanketrådarna finns helt enkelt inte här. Som om de bestämt sig för att ligga lågt ett tag... och bara poppar upp lite när de vill, och i en salig röra. Ingenting att nysta i... ingenting att vidareutveckla. Å som dessutom försvinner lika fort som de kom... dessa tanketrådar.

Men kanske är det något av en överlevnadsstrategi nu... för att jag ska klara av att hålla det svåraste ur vägen. Att det som finns på min näthinna mest hela tiden nu... Sven-Erik sittande i blöjor, och mammas skörhet... inte ska få mig att tappa fotfästet alldeles.

Istället så hittar jag på och hittar på här hemma i vardagen istället... "

.........


Igår hade vi en fin dag, Carolina och jag. Men några påskgrejor har vi inte plockat fram...


Idag åker vi upp till mamma.

lördag 23 april 2011

En fika i solskenet...


... ger härlig input. Som på en uteservering i Stockholm nästan. Fikar med lilla barnbarnet o Sandra...

Greta Garbo o Vackra Klara...


... på promenad i vårvädret.

fredag 22 april 2011

Nybakade scones...


... till gofika ikväll. Jag undrar ofta vem Carolina brås på när det gäller mat o bak... för inte är det sin mamma iallafall!

Så tappade jag luften igen...

... eller iallafall lusten för att skriva.
Trots att jag tycker att det är viktigt att skriva om den resa vi gör nu, så blir det ibland bara för mycket av eländen. Man orkar helt enkelt inte skriva om dem också.... för man har fullt upp med att vara mitt i.

På måndagkväll kunde jag inte längre blunda, och tänka "ett elände i taget". Min syster ville att vi skulle åka ut och hälsa på Sven-Erik. Vi hade varit hos mamma hela dagen... och Carina kände att hon ville åka ut till honom.
Kanske var det dumt, i det här läget... men hon ville så gärna se själv... och jag, dumma jag, stålsatte mig och tänkte att "jo, men det går nog bra".... trodde jag!

Behöver jag skriva att hon fick en chock när hon såg honom? Trots att hon egentligen visste hur illa det var, för jag hade ju berättat... och trots att hon vet en hel del om demenssjukdomar... så var det en mycket tyst och nästan gråtfärdig syster som satte sig bakom ratten sen.
Hon hade inte sett honom på mycket mycket länge... och nu var det en tyst Sven-Erik som satt där vid bordet. Visserligen skrattade han åt mycket av det hon sa... men det var också allt han gjorde. Ingen blick... ingen kommunikation... inget svar... ingen som helst dialog som visade att han förstod... och att han visste vem hon var.
Det var tufft för henne...

Jag satt på andra sidan bordet, och tittade mest på honom. Strök honom över armen lite nu och då, och kallade honom "lill-gubben min". Han skrattade bara då också...
Sen gick jag in på hans rum, och lånade toaletten.... och tittade lite i hans tomma garderober. (De har varit tvungen att låsa in hans kläder och saker sedan länge.) I en av garderoberna stod ett blöjpaket. Ett blöjpaket. Det kunde lika gärna ha varit ett gevär... men jag försökte hoppas att det kanske bara var ett paket som hamnat lite fel. (Ett elände i taget-tänket gäller ju som sagt nu...)
Så det var två ganska bedrövade systrar som åkte därifrån...

På tisdag följde jag inte med min syster till mamma. Samveten för annat måste finnas också... och Carolina behövde komma ut lite. Ha någon att "surra på med", gå och fika, gå och kika på studenkläder... och annat tjejigt. Å då ska en mamma finnas där... än om jag hade önskat att andra släktingar hade kunnat finnas där för henne nu... då de ändå var i stan. Vi gjorde iallafall en "mysdag" tillsammans, men jag var också in på RK och pratade med min chef (som f ö är en mycket klok och förstående sådan), och sedan hade jag också en läkartid att passa.

På onsdagmorgon, innan vi åkte upp till mamma, så ringde jag till Ulla. Sven-Eriks kontaktperson där han bor nu. Jag måste bara få veta.... om blöjpaketet. Å hon sa som det var... sa det jag egentligen visste... men inte ville höra.
"Jag måste bara få fråga... har ni börjat använda blöjor på Sven-Erik nu?" frågade jag.
"Jo, så är det.... sedan några veckor tillbaka... han känner inte riktigt längre" sa hon. Försiktigt... som för att försöka skona.
"Ja, jag förstod nästan det när jag såg blöjpaketet i garderoben" var det enda jag kunde säga.
"Är det från båda hållen" frågade jag också. (Varför frågade jag det, tänker jag nu. Men kanske var det ett halmstrå jag grep efter.... att någonting av att uträtta sina behov skulle fungera... men så var det alltså inte.)
"Ja, det är det" svarade hon, Lika försiktigt.
Sen avslutar vi samtalet med att stämma av tiden för den förestående vårdplaneringen.

Kvar satt jag sedan med mobilen i handen. Tänk bort... tänk bort... tänk bort. Vi skulle ju upp till mamma...

Lilla mamma, ja.... hon denna så kämpande lilla tuffa mamma. På måndag fick min syster och jag träffa hennes läkare som berättade för oss att han inte hade trott att hon skulle klara sig... men att han nu såg mer positivt på det hela. Hennes hjärta var, och är fortfarande mycket skört, men njurarna fungerar allt bättre, och med ny medicin så fungerar de allt mer, och all den vätska (vätska som gav 15 kg övervikt) som hon har samlat på sig rinner ut som den ska i katetern.
På onsdag eftermiddag fick hon flytta ut på Kardiologavdelningen.... och nu ligger hon där. Så pigg hon nu kan vara.... och vi får ta " en timme i taget, en dag i taget" som läkaren sa.
Så från att ha gått till " inte sätta in några livsuppehållande åtgärder" till " "ser mer positivt på det hela" så är det precis det vi får göra nu.... en stund i taget.

Min syster åkte hem igår. Jag arbetade på Röda Korset.
När hon åkte så kände jag hur gärna jag hade velat byta med henne.... bara åka iväg. Hem till ett hem där han skulle ha längtat och väntat på mig.
Jag kramade om henne när hon for.... och höll nästan på att börja gråta. Aldrig har jag fått vara min syster så nära som nu... och aldrig har jag saknat henne så mycket som nu.

Då undrar man om det ändå inte har flyttat in änglar här bredvid.... ni vet, den där grannen som kom med sportlovsinput tidigare... igår eftermiddag hade hon stoppat Carolina i dörren, och gett henne två fina påskägg av plåt fyllda med godis. Va? Det är väl änglatänk om någe... för man blir alldeles varm i hjärtat! (Å jag måste komma på någe fint sätt att tacka henne på...!!)

.......

Å så skulle jag skriva någe mer.... men nyss ringde pappa. Han är på väg hit, och jag ska bjuda på kaffe! Det ser jag fram emot...
... och sen ska Carolina baka scones, och så ska vi mysa framför teven ikväll.

.......

Till alla er därute vill jag av hela mitt hjärta önska en riktigt fin och varm påsk. Fylld med tacksamhet över livet ändå... hur det än är. Jag ska göra det... och hålla fast vid det... för den vänskap jag mött från er som håller upp i mörker. Tack snälla...

måndag 18 april 2011

"Ja, kom du"

... sa sköterskan på Hjärtintensiven igår morse när jag ringde och berättade att jag var förkyld, men att jag kände mig lite bättre nu.

Så igår var vi hos mamma i stort sett hela dagen. Pappa med. (Å vi ser ju hur han också kämpar... och vi vill finnas där för honom också.) Minsta lilla hopp... som att blodtrycket inte sjunker ännu mer... som att hon kissar lite mer... och viktigast av allt, att hon fortfarande finns med oss... är hopp som vi hela hela tiden klamrar oss fast vid. Stenhårt.


Igår var en lugnare dag... med de mått som vi kan mäta nu. En dag i taget. Igår kunde hon stå en liten stund medan man bytte hennes säng, än om hon blev trött och andfådd. Hon har fortfarande benen lindade, men igår kväll satte man ut "noradrenalinet" som hjälper hennes hjärta och blodtryck. Så en bättre dag...


Vi tog också en "rast" och tog med oss Carolina ut på Strömpilen. Där bjöd min syster på "gofika" på NK.. och en liten försenad "födelsedagspåse" till Carolina. Hon blev så så glad... och jag med... av hela mitt mammahjärta.


Carolina, ja.... ja, utan henne vet jag inte heller hur det hade gått med mycket! Hon har de sista dagarna klivit upp och väckt både mig och Carina med färdig frukost. Hon har haft middagen på bordet när vi har kommit hem. Städat och diskat. Som värsta hotellet... nästan. Tack snälla snälla gumman.... från både mig och moster.


Nu åker vi upp till mamma igen... vi får se hur det är idag.

lördag 16 april 2011

Carina ringde nyss...

... och berättar att mamma ligger kvar på Hjärtiva. Hon har fått feber igen. 38.2 Äter dåligt, och kissar inte så bra.
När hon hade hjälpt henne att tvätta av henne lite, så hade hon blivit illamående och yr.


Carina och pappa blir kvar hos mamma till halv 8 ikväll... om det inte blir värre.


Jag fortsätter med honung och varmt the... och MÅSTE bara få vara frisk imorgon!!!


Lilla mamma min.... jag längtar efter dig.

Just nu vet jag ingenting...

... om hur det är med mamma.
Just nu så vet jag heller inte hur Gud tänker och planerar.

Hur tänkte han när inte jag kunde åka upp till mamma idag... nu när både hon, och pappa, behöver mig som mest?


Behövde jag verkligen få en förkylning just nu? Idag, av alla dagar? Jag försöker verkligen att inte bli frustrerad och känna mig så sorgligt maktlös och förtvivlad över situationen... men jag vet ju... att komma dragande med en förkylning i det här läget... när hennes "lilla sparvhjärta" kämpar på som det gör... det är inte ett val.


Jag skulle vilja svära... inte åt Gud direkt kanske, men iallafall åt de "livets krokben" som han lägger ut för mig titt som tätt.
Å det är lätt att vilja göra det när man inte riktigt kan se, och förstå, hur det kan komma någe gott ur ett krokben!

Men kanske var det meningen att min syster skulle få lite egentid med mamma idag? Rå om henne lite extra mycket... och pappa med, som jag gissar också är där nu.


Igår var vi iallafall där större delen av dagen. Hon låg då fortfarande kvar på hjärtintensiven, lindade ben, lite högre blodtryck, svullen mage, kissade lite bätte.

Vi fick hjälpa henne med en "kattvätt" då hon inte orkar kliva upp ännu. Å vi märker hur slut hon blir, får svårt med luft när hon ska försöka tvätta sig själv i ansiktet.

På eftermiddagen kommer pappa, och bjuder mig och Carina på middag i sjukhusets restaurang. Som en oas mitt i svårt.... och där hans omtanke om oss värmer.


Men som sagt.... just nu vet jag ingenting om hur det är med mamma!


..........


Men jag vet någe annat... och som jag knappt vet hur jag ska få ner på pränt. Min syster har gjort mer för både mig och Carolina under dessa svåra dagar än jag trodde var möjligt. För mig har hon varit den starkaste klippa att luta sig mot... och för Carolina har hon varit den moster som hon behöver nu.


Sen skriver jag som det är... för både Carolina och jag blev verkligen verkligen så himla glada... rätt vad det var så for min syster iväg på Coop en kväll... och hem kom hon med balkongmöbler, balkongmatta, 3 dukar, och en blomma!!!

Va? Vad säger man då? Fina sommarmöbler som jag aldrig skulle kunna köpa själv... och som nu står på vår balkong.... "lite ljusterapi för dig och Carro bara" sa hon. Å när jag skulle försöka förklara hur tacksam jag var... så sa hon bara... "äsch, jag vet syrran, och jag vet också att Sven-Erik vill att ni ska ha det bra.. så nu kan ni ha det lite mysigt här i sommar."


Å att skämma bort Carolina med smink och lite kläder och fylla på frys och kyl här hemma, och annat smått och gott till oss... ja, min syster sa samma sak där... "ja, men jag vet ju att Sven-Erik skulle ha velat det... och nu när jag kan... så låt mig få göra det här för er... ni har det nog tufft ändå, syrran."


Ja, jag säger bara... och trots att jag vill skälla på hans tänk när det gäller annat... "tack för ängeln, Gud"!! Jag behöver den så väl nu... tack Carina!

torsdag 14 april 2011

Pappa ringde...

... för en stund sedan. Mamma inlagd på Hjärtintensiven. De har satt in dropp. Blodtrycket stigit till 80

Pappa ringer vid 12 nu... så får vi höra hur det är.
Kanske vågar vi avvakta natten hemma, och åker upp i morgon bitti. Eller så åker vi inatt.

Mamma ringde för en stund sedan...

... bara för att hon ville höra orden "du ska in´t va ampen stinta".
Jag sa dem flera gånger.

Hon berättar att de är oroliga för att hon inte kissar något.


Linda, min systerdotter, som varit och hälsat på henne ikväll,har nyss varit hit och berättat att läkarna har sprungit ut och in och kollat henne.

Vi orkar inte ens göra middag...

... ikväll. Vi har nyss kommit hem från sjukhuset. Varit där hela dagen. Pappa kom och löste av oss nu.

Mamma sämre igen. Blodtrycket 70/40. Kissar dåligt. Läkaren var in strax innan vi åkte, och sa att sjunker det ytterligare så blir det Hjärtintensiven igen. Men hon har försökt att gå några steg med gåstol idag på förmiddagen, men sen blev det för tung att andas, och för ont i benet.

Så nu gör vi fika... håller hoppet uppe tillsammans... och hoppas till Gud att ingen ringer inatt.

Torsdagmorgon...

... och vi är uppe med tuppen. Liksom igår så har vi lovat mamma att vara där klockan 10.

Igår var vi där mest hela dagen. Hon är piggare på förmiddagen, och så lycklig över att hon på morgonen orkat stå bredvid sängen lite, och suttit i en stol och fått tvätta sig lite. Men hon är rosslig i bröstet, och har mycket slem.
Eftermiddagen går lite sämre, och läkarna tycker inte att hon får undan vätskan som hela tiden vill samlas i kroppen. Vilket man också ser på hennes ben och fötter som är alldeles för svullna.

Nu vill de sätta in ytterligare medicin för att få bort vätskan.
Vi hjälper henne med maten, då hon har svårt att få i sig den själv. Ingen feber idag, men lite hög temp. Blodtrycket lågt, men stabilt.


Men hon har ett obändigt hopp att hon snart ska vara hemma igen... och vi peppar på.


Pappa dyker också upp och är hon henne. Han har så ont i sina fötter, och efter prover, och undersökning av läkare så visar det sig att han har en infektion i foten. Stackars pappa... han har väl så nog ändå, tänker jag.


Vår lillebror Fredrik dyker också upp en stund. Min syster bjuder på lunch i restaurangen... tack snälla!


På eftermiddagen åker vi hem för att äta lite.... och sen upp en sväng till mamma igen.

Pappa är där... och hjälper henne att äta lite välling, som är allt hon får i sig.


Vid 7-tiden åker vi till min systerdotter som har bjudit hem oss på kaffe. Det var roligt att se hur fint de har i sitt hus.


Hem och bara sova.... och som sagt, idag hos mamma igen.

tisdag 12 april 2011

Tisdagkväll...

... och vi har varit hos mamma från och till hela dagen. Men idag var det inte riktigt samma "go", lite låg, ätit dåligt, och mycket trött. Hon sa också ifrån när sjukgymnasten kom och ville att hon skulle försöka ställa sig vid sängen... hon orkade inte, sa hon. Vi försökte peppa henne med kaffe från "Kahl", och lite vaniljpudding... men efter några skedar kaffe så var det bra. Men hon är så glad och tacksam att vi är där... och säger många gånger "Mina flickor".

I eftermiddag blev vi bjudna hem till lillebror F på tacopaj. Skönt att slippa laga middag idag... och skönt att vara tillsammans.


Nyss ringde pappa och berättade att mamma har fått feber igen. 38.2 . Hon har värk i benet och är rädd att hon måste in på Hjärtintensiven igen.


Men imorgon är det säkert bättre igen... och i nuläget så säger vi "bara ingen ringer inatt"!

Tisdagmorgon...

... och jag sitter vid köksbordet igen. Carolina har gått till skolan, och min syster sover fortfarande.

Idag har vi lovat att vara hos mamma tidigt, så att pappa får lite sovmorgon.

Igår var vi där mest hela dagen. Hon har nu fått flytta ut till kardiologavdelningen. Hon ser betydligt piggare ut än hon gjort de senaste dagarna. Hon är så tacksam för att det nu "går åt rätt håll", och håller humöret uppe. Å vi gör vad vi kan för att hon ska få fortsätta vara det...


Igår fick hon hjälp att duscha sittande i en duschstol, och det var viktigt för henne. Men ännu orkar hon inte så mycket mer, utan ligger i sin säng. Hon har fortfarande kateter, och vi ser att hon kissar bra. Blodtrycket är också bättre.

Vi får hjälpa henne med maten... som är mixad och puread.


Det är som det är med mycket nu... och det enda vi har är just nu. Det är roligt att se hennes glädje och hopp... och pappas med.

måndag 11 april 2011

Måndagmorgon...

... och jag har stigit upp tidigt, för att få mysa lite med Carolina innan hon gick till skolan.

Jag sitter vid köksbordet, och tittar ut genom fönstret. Tittar upp mot himlen... och undrar hur den här dagen ska bli. Nu finns inget "känna efter", utan bara fokus på att finnas där för mamma... och pappa. Vi åker bara hem för att äta och sova lite.

Min syster sover fortfarande, och Pontus P likaså.

Igår var vi hos mamma... och vi går som omlott allihopa hos henne nu. Hon är "vid gott mod" men man både ser, och hör, hennes oro... och pappas med, för den delen. (Fast han försöker vara så tuff och stark han bara kan... och jag ser hur han haltar när han går i korridoren, på grund av sina sår under fötterna.)

Igår morse fick hon feber, visserligen inte jättehög, men ändå... och vi får höra att hon fortfarande har en infektion någonstans i kroppen. Hjärtat slår lite bättre, berättar pappa att läkaren sagt igår, men det är mycket skört. Å vi blir glada när vi ser hur det fylls på i "kisspåsen", vilket betyder att njurarna fungerar lite bättre. Blodtrycket är... ja, lågt, men iallafall inte lika alarmerande lågt som tidigare.

Idag ska vi be att få prata med läkaren igen. Hoppet är det enda vi har... men verkligheten är som den är.

Å varje gång jag åker ifrån mamma på sjukhuset, så följer oron med, och jag vill att Sven-Erik ska vara hemma. Så jag är tacksam till himlen att min syster är här nu...

söndag 10 april 2011

Lite sovmorgon idag.,


... men jag har legat vaken en bra stund nu. Vi ska snart åka upp till mamma igen. Jag längtar efter Sven-Erik.

lördag 9 april 2011

Jag skulle så gärna...

... vilja ta ett kort på min lilla kämpande mamma just nu. Men vi får inte ha på mobiltelefonerna på Hjärtiva. Hon ligger uppkopplad till en massa maskiner... Mamma har börjat kissa litegrann, och blodtrycket är lite högre. Men läkaren sa igår att vi får bereda oss på bakslag... hennes hjärta är svagt, och njursvikten är... ja, som det är.

Min syster har sovit hos oss inatt, och vi har fått sova hemma lite inatt. Men nu är vi på väg upp igen, för att lösa av pappa.


Hon är kontaktbar, men ganska svamlig, och sover mycket.


Men vi håller modet uppe. För varandra.. och inför henne. Hoppet.

fredag 8 april 2011

På väg upp till mamma igen.,


Varij hem o sovit 5 timmar. Nu upp o lösa av pappa. Läget fortfarande kritiskt, men hon kissade lite inatt. Vi får se hur det är nu..

torsdag 7 april 2011

Vi vakar hos mamma...


... näqmaste dygnen kritiska.

pappa har nyss ringt...

... de har ringt från HIA och bett honom mkomma. Det är dåligt med mamma Jag sitter och väntar på Jonas, vi ksa åka dit nu strax. Carina är på väg upp från övik.

mamma min... jag ska vara stark.

onsdag 6 april 2011

Det är så här vi gör nu...

... både Carolina och jag. I varje medveten minut av dygnet nu, när allting utanför är så svårt att hantera, så finns räddningen här innanför "i vår lilla bubbla"!
Gör bakelser tillsammans... gör fint här hemma tillsammans... ser bra filmer tillsammans... och allt enligt Kajsa Warg-metoden "man tager vad man haver".


Vi pratar inte om det svåra så mycket... som genom en tyst överenskommelse... för då skulle vi gå under båda två. Bokstavligen. Vi pratar istället om... ja, vi pratar nog mest om det en 20-åring behöver ha i huvudet nu... så som mode... praktik och skola... inredning... drömmar.. och framför allt drömmarna om Stockholm.


Kanske låter det enkelt? Det är det inte. Men jag är ju mamma först och främst... och vi måste överleva hur det än blir. Med både det ena och det andra...


..........


Mamma ligger på Hjärtintensiven sedan igår natt. Hennes njurar producerar ingen urin, på grund av den hjärtsvikt hon har, och det låga blodtrycket. De har heller inte lyckats få upp trycket nämvärt. "Hon är väldigt sjuk" sa sköterskan på HIA idag, när jag ringde upp och frågade hur det var. Men hon är vid medvetande, om än mycket trött. Men orden "Stabilt, men skört" så berättade hon också om läget. De sa samma sak ikväll, när jag ringde upp och frågade... men berättade också att hon hade kunnat stå en kort stund bredvid sängen. Det var positivt iallafall.. och nu kämpar de på med att försöka få hennes njurar att börja fungera igen... annars blir det dialys.


Å pappa... lilla tuffa pappa... han är där mest hela tiden nu. Jag pratade med honom ikväll... och han hördes glad ändå... då min lillbror F var där och fikade hos honom.

I vår lilla bubbla just nu


... en hemmagjord bakelse.

tisdag 5 april 2011

Mamma är sämre...

... ikväll. Blodtryck 70/40.
Jag har pratat med både mamma och pappa ikväll.

Mamma sluddrig och orolig, och när jag frågar om hon är rädd, så säger hon: "ja, mycket"!

Man har ringt jouren, och ska göra lungröntgen inatt. Berättar pappa.

Pappa trött, ledsen, och orolig... jag hoppas han får sova lite inatt. Å jag lovar att han får ringa när han vill... jag sover alltid med telefonen bredvid sängen nu.


Ja, ni vet...

måndag 4 april 2011

Jag fick en chock imorse...

... när jag såg hur illa det var med honom. Det var därför jag gick in på hans rum och försökte hålla för munnen, och svälja bort gråten. Det är också därför jag inte skriver om något ikväll. Inga bilder som jag tog heller läggs ut... Jag vill inte minnas det jag såg. Inte nu. Inte ikväll. Imorgon kanske. Man måste överleva först.

Grymhelvetets sjukdom.

Han sitter i dagrummet.,


... o jag står på hans rum, o försöker svälja bort gråten. Jag ser ju.,

På väg till Tomtebo...


... och jag gruvar. Hur kommer han att vara, tänker jag. Det är länge sen jag satt bredvid honom nu...

söndag 3 april 2011

Mamma har nyss ringt...

... och en sluddrig, men lycklig mamma, berättade att allt har gått bra. Jag har också pratat med pappa, som var lika lycklig han.
Tack snälla Gud... en oro mindre. I allafall så här långt..


Å jag lovar mamma att komma upp så fort jag kan...

Det är lite mycket oro idag.,


... för mamma som ligger o väntar på operation, för att träffa Sven-Erik imorgonbitti, o på det lite annat av vardagens oro.
Men nu ska jag höra med Carolina, som sitter o pluggar, om vi inte kan pausa med lite gosockerkaka o kaffe! Å jag tittar på fotot bredvid sängen...ler lite... o drar ett djupt andetag... hoppas allt går bra, tänker jag.

fredag 1 april 2011

Varning varning....


(Det är svårt att titta på fotot... från julen 2009)


... var den bästa rubrik jag kunde komma på för mitt skriv ikväll. Den som vill varna hela världen, för att inte fortsätta att läsa här om man hellre vill läsa om glada dagar, solskensupplevelser, och muntert livet leker-skriv!


Jag skulle.... verkligen... om jag hade läst så här långt nu... klicka bort "Carpe Diem" direkt!!

Det sorgliga är bara att jag inte kan det... för det är så här jag har det just nu. Å hur mycket jag än skulle vilja, att det precis som ett skriv på en blogg, gick att klicka bort allting med en enkel knapptryckning, så går ju inte det.


..........


Idag ringde Ulla, Sven-Eriks kontaktperson, från Sjöjungfrun. Jag stod precis inne på en secondhand-affär tillsammans med min vän M, och beundrade fina gamla 40-talsklänningar när hon ringde.

Hon ville bara höra så jag inte glömt Sven-Eriks tandläkarbesök på måndag. (Då jag lovat att följa med honom dit..) Det hade jag inte.

Vi bokade också in tid för nästa vårdplanering... som blir i maj.


Sen frågade jag, vilket jag alltid gör, hur det var med Sven-Erik nu.
Hon blev ganska tyst först... sen sa hon, och jag hörde hur hon försökte välja sina ord... säga det så skonsamt hon kunde: "Ja, det är inte så bra.. han förstår inte längre vad, och hur han ska göra saker och ting.

Jag kände hur jag sjönk ihop där jag stod lutad mot en klädställning inne i butiken... jag ville inte höra det... VILLE INTE!!! Ville inte då... och vill inte komma ihåg det nu heller egentligen.
Jag ville inte höra att min stora starka Svempa, som alltid varit så självständig och självgående... kunnig och händig... säker och stark... och min min min riddare på den vita hästen... att allt detta har han tappat... och ingenting finns kvar. Ingenting!!

"Klä sig... kan han klä på sig själv?" frågade jag. Och kände hur jag bävade för svaret...

"Nej, det kan han inte... utan vi får hjälpa honom" svarade hon.

"Jaha... och maten... kan han äta själv?"

"Ja, än så länge... men ofta så vet han inte riktigt vad han ska göra med maten som sätts fram... utan man får som säga till honom, och visa"


Ni vet, det är som om man bara vill dö då! Som om världen omkring en bara försvinner... och man sjunker ner i den gråa tomheten av sorg. Som bedövad nästan...

För när man hör det man fruktar mest... att han som finns i min själ... dygnet runt, och så länge jag lever... nu måste förlora sitt liv så jävla (förlåt Gud) grymt och obarmhärtigt... ja, då... nej, jag hittar inga ord för det nu, känner jag.


Å jag tror varje gång innan de berättar att jag ska vara så förberedd... då jag vet... att det är ju så här det ska bli. Det har varit så här länge nu, och värre ska det bli. Jag vill alltid tro att jag ska kunna bära varje förändring... då det samtidigt är så oerhört viktigt att få följa med honom,så gott jag bara kan, på den här "sista resan". (Jag skriver så... för det är så det är.)

Men jag tror så fel...


"Det har gått snabbt nu det sita halvåret" säger hon också.


Det blev tungt att gå hem sen...


..........


... till ett nytt telefonsamtal, och med en mamma som inte mår så bra, och som ska opereras i morgonbitti!


..........


Carolina har bakat "Min billiga sockerkaka" ikväll. Vi gör det vi kan... och försöker att skapa mys ändå.

Jag har berättat för henne om Sven-Erik... om kläderna och maten... då jag har lovat henne att berätta alla förändringar som sker med Sven-Erik nu.

Å med varje förändring... eller rättare sagt, varje förlust... så måste vi ta nya tag... om och om igen, tills... ja.


Å hela tiden nu så ser jag Sven-Erik framför mig... sittande på sin säng därborta... och inte veta vad han ska göra med kläderna som ligger bredvid honom.

Å den tid som finns över finns hos mamma och morgondagen...


..........


Så varning varning... hade jag inte rätt?

Fredag igen...


... och jag sitter o väntar på min vän M. Carolina är ledig idag, så hon följer med...