Så tappade jag luften igen...

... eller iallafall lusten för att skriva.
Trots att jag tycker att det är viktigt att skriva om den resa vi gör nu, så blir det ibland bara för mycket av eländen. Man orkar helt enkelt inte skriva om dem också.... för man har fullt upp med att vara mitt i.

På måndagkväll kunde jag inte längre blunda, och tänka "ett elände i taget". Min syster ville att vi skulle åka ut och hälsa på Sven-Erik. Vi hade varit hos mamma hela dagen... och Carina kände att hon ville åka ut till honom.
Kanske var det dumt, i det här läget... men hon ville så gärna se själv... och jag, dumma jag, stålsatte mig och tänkte att "jo, men det går nog bra".... trodde jag!

Behöver jag skriva att hon fick en chock när hon såg honom? Trots att hon egentligen visste hur illa det var, för jag hade ju berättat... och trots att hon vet en hel del om demenssjukdomar... så var det en mycket tyst och nästan gråtfärdig syster som satte sig bakom ratten sen.
Hon hade inte sett honom på mycket mycket länge... och nu var det en tyst Sven-Erik som satt där vid bordet. Visserligen skrattade han åt mycket av det hon sa... men det var också allt han gjorde. Ingen blick... ingen kommunikation... inget svar... ingen som helst dialog som visade att han förstod... och att han visste vem hon var.
Det var tufft för henne...

Jag satt på andra sidan bordet, och tittade mest på honom. Strök honom över armen lite nu och då, och kallade honom "lill-gubben min". Han skrattade bara då också...
Sen gick jag in på hans rum, och lånade toaletten.... och tittade lite i hans tomma garderober. (De har varit tvungen att låsa in hans kläder och saker sedan länge.) I en av garderoberna stod ett blöjpaket. Ett blöjpaket. Det kunde lika gärna ha varit ett gevär... men jag försökte hoppas att det kanske bara var ett paket som hamnat lite fel. (Ett elände i taget-tänket gäller ju som sagt nu...)
Så det var två ganska bedrövade systrar som åkte därifrån...

På tisdag följde jag inte med min syster till mamma. Samveten för annat måste finnas också... och Carolina behövde komma ut lite. Ha någon att "surra på med", gå och fika, gå och kika på studenkläder... och annat tjejigt. Å då ska en mamma finnas där... än om jag hade önskat att andra släktingar hade kunnat finnas där för henne nu... då de ändå var i stan. Vi gjorde iallafall en "mysdag" tillsammans, men jag var också in på RK och pratade med min chef (som f ö är en mycket klok och förstående sådan), och sedan hade jag också en läkartid att passa.

På onsdagmorgon, innan vi åkte upp till mamma, så ringde jag till Ulla. Sven-Eriks kontaktperson där han bor nu. Jag måste bara få veta.... om blöjpaketet. Å hon sa som det var... sa det jag egentligen visste... men inte ville höra.
"Jag måste bara få fråga... har ni börjat använda blöjor på Sven-Erik nu?" frågade jag.
"Jo, så är det.... sedan några veckor tillbaka... han känner inte riktigt längre" sa hon. Försiktigt... som för att försöka skona.
"Ja, jag förstod nästan det när jag såg blöjpaketet i garderoben" var det enda jag kunde säga.
"Är det från båda hållen" frågade jag också. (Varför frågade jag det, tänker jag nu. Men kanske var det ett halmstrå jag grep efter.... att någonting av att uträtta sina behov skulle fungera... men så var det alltså inte.)
"Ja, det är det" svarade hon, Lika försiktigt.
Sen avslutar vi samtalet med att stämma av tiden för den förestående vårdplaneringen.

Kvar satt jag sedan med mobilen i handen. Tänk bort... tänk bort... tänk bort. Vi skulle ju upp till mamma...

Lilla mamma, ja.... hon denna så kämpande lilla tuffa mamma. På måndag fick min syster och jag träffa hennes läkare som berättade för oss att han inte hade trott att hon skulle klara sig... men att han nu såg mer positivt på det hela. Hennes hjärta var, och är fortfarande mycket skört, men njurarna fungerar allt bättre, och med ny medicin så fungerar de allt mer, och all den vätska (vätska som gav 15 kg övervikt) som hon har samlat på sig rinner ut som den ska i katetern.
På onsdag eftermiddag fick hon flytta ut på Kardiologavdelningen.... och nu ligger hon där. Så pigg hon nu kan vara.... och vi får ta " en timme i taget, en dag i taget" som läkaren sa.
Så från att ha gått till " inte sätta in några livsuppehållande åtgärder" till " "ser mer positivt på det hela" så är det precis det vi får göra nu.... en stund i taget.

Min syster åkte hem igår. Jag arbetade på Röda Korset.
När hon åkte så kände jag hur gärna jag hade velat byta med henne.... bara åka iväg. Hem till ett hem där han skulle ha längtat och väntat på mig.
Jag kramade om henne när hon for.... och höll nästan på att börja gråta. Aldrig har jag fått vara min syster så nära som nu... och aldrig har jag saknat henne så mycket som nu.

Då undrar man om det ändå inte har flyttat in änglar här bredvid.... ni vet, den där grannen som kom med sportlovsinput tidigare... igår eftermiddag hade hon stoppat Carolina i dörren, och gett henne två fina påskägg av plåt fyllda med godis. Va? Det är väl änglatänk om någe... för man blir alldeles varm i hjärtat! (Å jag måste komma på någe fint sätt att tacka henne på...!!)

.......

Å så skulle jag skriva någe mer.... men nyss ringde pappa. Han är på väg hit, och jag ska bjuda på kaffe! Det ser jag fram emot...
... och sen ska Carolina baka scones, och så ska vi mysa framför teven ikväll.

.......

Till alla er därute vill jag av hela mitt hjärta önska en riktigt fin och varm påsk. Fylld med tacksamhet över livet ändå... hur det än är. Jag ska göra det... och hålla fast vid det... för den vänskap jag mött från er som håller upp i mörker. Tack snälla...