torsdag 28 april 2011

Jag tog en promenad...

... upp till mamma igår. En bra bit att gå, men i det vackra vårvädret så kändes det skönt. Med solen som värmde och lyste vägen... och fåglarna som sjöng för mig.
Å jag har märkt någe underligt, men säkert ganska nödvändigt, på mina promenader nu. Då är det som om det öppas en fladderkanal av alla de tankar och känslor som jag bär på. Som om det finns en liten trygghet i att våga släppa fram dem, i alla de steg jag måste gå för att komma framåt... och som jag sen kan lämna lite bakom mig, allteftersom jag går.

Någon slags process, gissar jag... virrvarigt och rörigt för det mesta... men ibland också med de starka känslor och insikter som man bara orkar bära just då.

Som det här med Sven-Erik nu... och blöjpaketet.

Å igår var han med mig nästan hela vägen upp till sjukhuset. Kanske är det så nu, att känslan börjar hinna ifatt lite... inte logiken, för den har funnits där länge, men känslan... känslan som kände hugget i magen av blöjpaketet i garderoben... känslan som ville döden dö när hon fick veta att han måste ha blöjor nu... och känslan som alltmer måste förstå och acceptera att han inte finns kvar längre.
För min Sven-Erik... min. Han går inte omkring på ett demensboende... han säger både mitt och Carolinas namn... han kör bil till jobbet... han säger att han älskar mig... han svär åt cyklisterna i trafiken... han kramar mig när jag är ledsen... och han... ja, han ÄR ju så. I mina känslor har det ju alltid varit så... varit vi.
Men igår viskade känslorna om någonting annat också... .. att av det här finns ingenting kvar. Idag ÄR han någon som går omkring på ett demensboende. Han kan knappt äta själv, och han behöver blöjor.


Nej, det här gick inte så bra att skriva om nu, känner jag... jag blir verkligen så i själen förtvivlad för hans skull... det gick betydligt bättre att bära känslan i går... på promenaden. Dumjag... jag skulle ha tänkt bort alltihopa istället. Det blev svårt nu.

Älskade min lilla gubbe... jag är hos dig, vet du ju.

..........


Men jag ska skriva lite om gårdagen med mamma också... och ett annat, men ändå lika svårt.

Å ett svårt som jag också känner oro för nu... hon kämpar på, men är inte så pigg som hon vill inbilla både sig själv och oss att tro. Hennes hjärta är mycket skört... blodtrycket hade igår sjunkit igen... och hon hade gått upp i vikt.


(Äsch, jag får vänta med det här skrivet lite... jag hinner inte nu. Skriver mer i eftermiddag..)

2 kommentarer:

Renée sa...

Vännen... Att våga släppa fram det inre som du gjorde när du gick är jättebra. Han som är där på demensboendet är ju inte din man längre... Bra att du använder dina promenader till att tänka, som att meditera ungefär. Jag gör likadant nät jag virkar eller stickar, då kan jag koncentrera mig, annars har jag jättesvårt för det.
Ha nu en bra dag! KRAM!

Herta sa...

Tittar in här igen. Det var ett bra tag sedan sist. Läser mig till att livet har alldeles för mycket just nu. Hoppas Du hittar lite plus någonstans som gör att Du orkar.