torsdag 30 september 2010

Det är någe magiskt...


... med broar! Som att gå över från det ena till det andra...

"Kör så det ryker"...

... brukar man säga när något ska gå fort och snabbt.
Jag gör det rätt ofta... med livet som ska levas nu.
Kör så det ryker... för att slippa tänka.

Ser honom sitta därute på balkongen, och njuta av solen. Han sitter ensam. Fingrarna plockar hela tiden. Han bara är.

Det är ögonblicksbilden som etsat sig fast på näthinnan nu... från mitt senaste besök hos SE.

Idag har jag diskat, duschat, betalat räkningar, varit ut med Pontus P, fikat med Carro, städat lite på toan... ja, så. Då har jag kört lite så det ryker ganska bra, och jag har sluppit bilden.

Jag är ju inte där.

onsdag 29 september 2010

Meningen med livet....

håller jag fortfarande på att försöka lista ut.
Mitt i livet... mitt i alla omkullkastade drömmar... mitt i insikten om att man hunnit halvvägs... och mitt i en Elisabeth som inte har den minsta lilla ledtråd tilll vart livet ska leda henne nu... då, precis som om någon tände en lampa, så ramlar den där meningen ner i huvudet på mig... Vad är meningen med just mitt liv?

Att det finns en mening, det håller jag benhårt fast vid. Men vad??? Vad är det tänkt att jag ska ha uppnått den dagen jag går härifrån? Å ska jag måsta vänta tills evigheten innan jag får insikt om varför just jag kom till den här världen?
Jag skulle önska, de få gånger jag vågar vända mig om, att jag kunde se någon tråd.. en röd tråd, en ledtråd... ja, en tråd av vad som helst som kunde få mig att se lite klarare. Något som jag kunde bygga vidare på nu.... meningen med livet som är kvar, tänker jag.

Det är ett viktigt tänk när man måste börja om. Viktigast kanske... att se att allt ändå hade en mening.


Men idag har jag iallfall kokat blomkål för första gången i mitt liv. Å inte för att jag tror att meningen med livet var att jag skulle vänta i 50 år för att börja koka blomkål... men det känns lite som ... " herregud, snart 50 år och man har inte ens gjort det?? Kokat blomkål.
Men jag tänker... och ler lite nu... det finns väl en mening med det också.... typ!

tisdag 28 september 2010

Jag avskyr verkligen HSB!!

Nej, det var ju kanske att ta i... men vad jag verkligen avskyr det är att se HSB-loggan överallt! För som ett brev på posten... så fort jag ser den... så ser jag Sven-Erik. Med blå jackan och byxorna... kepsen... fulskorna... bältet fullt med nycklar... och den bruna plånboken i bakfickan.

Han var ju fastighetsskötare på HSB. Ett arbete som han älskade... och var mycket stolt över. Ett arbete, som han länge trodde att "när sjukskrivningen är över" han skulle få komma tillbaka till.
Men ett arbete där han inte ens fick ett tack när han slutade...

Idag såg jag den två gånger när jag gick till RK.
Å Sven-Erik följde med mig hela vägen... och det var... ja, jag vet inte vad jag ska skriva. Det finns inga bokstäver för sådan längtan. Det finns bara inte...

Jag skriver bara att det var tufft.

Men hur svårt kan det vara...?


Att byta en sån här liten lampa är inte så himla enkelt, när man aldrig behövt göra det själv, och när man inte ser så bra. 'Svempa, kom hem!' vill jag. Men ringer min kompis Elin, som guidar mig igenom lampbytet...

måndag 27 september 2010

Men nu är det måndag...

... och man måste hitta ny luft under vingarna!
Å det gör man ju... både för att man måste, och för att man vill.
Jag har hunnit mycket på morgonen... diskat, duschat, varit ut med herr Pontus P, ringt och beställt tid hos läkaren för uppföljning av hennes dåliga blodvärde... och så. Nu blir det påtåren och lite skriv...

För som ordspråket säger: Du kan inte förhindra att sorgens fåglar flyger över ditt huvud, men du kan förhindra att dom bygger bo i ditt hår. Bra ordspråk tycker jag... och som jag håller fast vid, och kämpar på med.

..........

Sen gissar jag ju att eftermiddagen blir en segare historia... jag sov dåligt inatt. Mardrömmar igen.

söndag 26 september 2010

Natten är här...

... och jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Carolina sa godnatt för en stund sedan, och Pontus P har somnat på min säng.
Ljuset på bordet brinner, lyktan på balkongen lyser, och lite tyst spelar "White Cristmas" i bakgrunden. Helgen är slut... och jag med.

Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska skriva... då minnet inte vill minnas det nu i natten. Men det är viktigt. Minnas pratet vi hade idag... Carolina och jag... på den fina höstpromenaden bort till loppisen. Då, när hon kanske kände det säkert att våga säga det där svåraste... då, när det var tryggt för henne att prata om pappa... då, när hon tog mod till sig, och sa, i ett och samma andetag... hur mycket hon gruvade för att åka till pappa... hur hon ville minnas honom som han var... och hur hemsk hon kände sig som kände så här.

Jag strök henne över ryggen, och valde mina ord så försiktigt jag kunde. För det här var stora och viktiga ord som hon ville dela med mig. Talade om för henne hur oerhört stark och modig jag tyckte att hon var som vågade berätta hur hon kände. Talade om för henne att det är det som kallas mod... att våga stå för det man känner. Och jag sa till henne att hon inte fick gå omkring och må dåligt över det hon nyss berättat... inte ha dåligt samvete... för "du vet att pappa skulle må mycket mycket sämre än du om han visste att du gick omkring och mådde dåligt!"
Jo, det visste hon... lite tystlåtet sådär.

Sen blev resten av promenaden fram till loppisen en minnesresa... ingen ledsen sådan... utan mer de viktiga och roliga minnena från det som bara dom två hade delat... fikat på Café Victoria... Sven-Eriks sätt att läsa sagorna på... tårtorna dom brukade göra... och många andra viktigaste minnen. Berättade hon om.

Det blev en viktig dag det här... en dag som handlade om mod. Å än fast jag alltid försöker att tänka bort alla tankar och känslor på SE när jag ska gå och sova, så känner jag värmen just nu från det jag skrivit om... minnena från oss. Om oss. (Å det är ju det jag inte vill känna när jag ska sova... som nu... )

Sov gott.

........

Glömde nästan att skriva att Jonas med lilla familjen var hit och fikade på eftermiddagen. Det var himla roligt...
Mindre roligt är att mamma inte är så pigg. Jag hade tänkt bjuda dem på middag idag.. men mamma orkade inte. Jag pratar med henne på telefon varje dag, och jag hör hennes oro.

Jag ska inte gå på loppis..


... för hem kommer jag alltid med sånt som jag inte behöver! Som idag... virkade fina små filtar. Bara för att hon som virkar dem drabbats av en halvsidesförlamning. Jag köpte 3 stycken...

lördag 25 september 2010

Utan någon djupare tanke...

... så tar hon på sig stövlarna och vandrar upp mot skogen. Som hon gjort så många gånger förut. Den här gången hittar hon ingen svamp.. och med korgen tom så vandrar hon hem igen. Besviken. Hon tänker att hon ska försöka imorgon igen...

Med en djupare tanke så tar hon på sig stövlarna, och vill vandra upp mot skogen. Som hon gjort så många gånger förut. Den här gången går det inte... värken blir för svår... och med korgen tom så stannar hon hemma igen. Besviken. Hon tänker att hon ska försöka imorgon igen...

Hur många gånger har inte jag... utan någon djupare tanke... tagit på mig stövlarna och gått upp mot skogen?

I varje mörker...


... tänd ett ljus.
En lykta jagar bort lite skymning. En lykta står på vår balkong ikväll...

fredag 24 september 2010

Men ikväll är det fredag...

... och det luktar nybakad sockerkaka här.
"Nu är den snart klar..." säger Carolina från köket, och jag hör henne sätta på kaffekannan.

Soffliggaren, hon ligger här... och orkar inte annat. Efter en dag med min vän M, lite hushållsbestyr och hundpromenader så... ja, så finns det inte mer energi.

Nu blir det tända ljus och gofika... tack Carolina, tack gumman! Spännande att smaka en sockerkaka bakad med farinsocker!

torsdag 23 september 2010

Som om det inte skulle räcka...


(Min nya vän Micke från Sundsvall... )

... med att drabbas av en demenssjukdom, tänkte jag. När han berättade att hans sambo nu också har drabbats av cancer. Var hittar man styrka för sånt..???
Ikväll pratade vi i telefon en bra stund.

Nu är mina tankar hos honom...

"You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
You've got a friend"

Lite förmiddagsmys...


... med julmusik i bakgrunden. Carolina ledig idag...

onsdag 22 september 2010

Ibland blir det bara pyttiga små skriv...

... av en dag. Trots att den innhöll så mycket som skulle vilja skrivas om...

Men jag orkar inte... jag är alldeles för trött. Man har inte så mycket ork för det där "så mycket" nu för tiden. Det där "så mycket" som också kallas för livet. Å det tar på att balansera det...

Nu höll jag nästan på att glömma... någonting viktigt, och som min vän M (kontaktpersonen) sa till mig idag. Hon sa: "Elisabeth, du är en av de modigaste människor jag mött!"
Jag behövde komma ihåg det... för sådant bär ju... långt. Å speciellt när man känner sig precis tvärtom när det gäller somliga saker!

tisdag 21 september 2010

Ett ljus kan vara en kjol...

... eller ett hundben! Det beror lite på hur man vill se det.

Jag sitter som vanligt i rumssoffan, och i bakgrunden går teven med "Vakna med The Voice". Det är programmet som går här varje morgon... Carolina vill se det... och jag tänker sen, när hon har gått till skolan... att det är skönt att höra folk prata. Att det inte blir så tyst...

Kjoltänket... eller att börja använda kjol, ser jag som ett ljus i rätt riktning. Något nytt... något eget... och något som jag började med när SE flyttade hemifrån. Men det brukar bli strid om strumpbyxorna... och jag får ofta leta dem, förhoppningsvis ännu hela, inne på Carolinas rum.
Kanske är det inte så mycket att orda om... att börja använda kjol... men för mig är det ett litet tecken på att något nytt kommit in i mitt liv. Så ett ljus...!

Sen... gåvor. Att få en gåva given med hjärtat, är och kommer för mig alltid att vara, en handling som avslöjar goda hjärtan. Vad sedan gåvan i sig innehåller är inte det viktiga... det kan vara ett ord, en kram... en biobiljett.. en tanke... ett mail... en miljon.. en... ja, nästan precis vad som helst. Det viktiga, det absolut viktigaste för mig, det är att den givits av någon utifrån någons hjärta... och att jag ger utifrån vad jag, utifrån mitt hjärta, tror att någon behöver... och inte enbart vad jag är beredd att ge. Det är för mig ljus som bär så så framåt...

Som till exempel, ett litet egengjort hundben av skumgummi och plasttejp som ligger utanför vår dörr en kväll!
Både Carolina och jag blev så rörda. Någon hade, när vi kom hem från kvällspinken med Pontus P, lagt ett sådant litet hundben precis nedanför vår dörr.
Det var så vältejpat... och vi förstod att den som gjort det fått knåpa på en bra stund, för att få till skumgummibiten så att det skulle se ut som ett hundben.
Vi höll nästan på att börja gråta... tänk vilken stor stor gåva att få!! Någon som gjort sig sådant besvär... någon som givit med sitt hjärta. Man hittar nästan inte orden för att beskriva en sådan vacker handling!
Å vi tror att det är en kvinna i vårt hus... som vi träffat några gånger i trappuppgången... pratat lite med... och som alltid brukar prata med Pontus P. Så vackert givet... och precis vad som gjorde herr Pontus P glad!

Denna, för oss, så storslagna gåva får också symbolisera någonting annat... det jag inte skriver om.. men det jag genom berättelsen om hundbenet nu tackar för.
Till alla er därute... alla ni som ger utifrån era hjärtan... oavsett vad. Tack snälla.... ni är ljus!

måndag 20 september 2010

Med ljus o lykta...


... så söker jag. Ljuset. Alltid...

När någon inte finns mer...

... eller vad är det för skillnad mellan att dö, och att inte finnas mer? Skillnad för den som lämnas kvar, tänker jag.

En jämförelse som jag ofta gör... och helt enkelt för att jag ska förstå. Förstå hur naturlig och viktig sorgen är efter någon kär som försvinner och dör... och hur onaturlig och svår en sådan sorg känns efter någon annan kär som också försvinner, men inte dör. I båda fallen så går man vidare... men på så vitt skilda sätt.
Å jag tror heller inte att någon sorg är lättare än den andra... för sorgen är lika individuell som det finns människor på jorden.

Min farfar gick bort 1988. Han dog i en hjärtinfarkt. Han var 74 år.. och en bra farfar. Visserligen hade vi inte dragit så jämt alla gånger... men han försökte. Å vi kom varandra närmare de sista åren...
När han dog där på sjukhuset i Lycksele, så visste jag inte ens att han åkt in med bröstsmärtor under natten. Det blev en chock, men inte bara för mig.. utan för oss allihopa. Jag minns den förlamande sorgen som sen tycktes fylla hela huset hemma hos mamma och pappa med gråt, gråt, och åter gråt... farfar var död. Men vi grät tillsammans... och fanns där för varandra.
Sen kom dagar... tysta och tröstande dagar... gråt när vi mindes... ljus som tändes framför hans fotografi... förstå det ofattbara... aldrig mer höra honom vissla... livet som bara tvärstannade... och så småningom begravningen.
Det var tungt, och det var svårt. Men någonstans i detta oåterkalleliga och svåra som skett... så fanns där ändå en bärande logik... den som vi egentligen alla vet... att döden, liksom sorgen, är lika naturlig som livet och glädjen. Å det är väl i den logiken vi så småningom hittar acceptansen att någon är borta, vi hittar styrkan att gå vidare, och sorgen blir mer hanterbar.
Idag kommer stunder när jag längtar oerhört mycket efter min farfar. Idag kan jag också, när jag behöver det, höra hans " du ska int´va ampen, stinta!" Idag minns jag bara min farfar med glädje...

Sven-Erik fick sin diagnos 2005.
När vi fick beskedet... när vi satt där hos läkaren... så var det en dödsdom. En sjukdom med 100% dödlig utgång. Chocken... den förlamande... den fick jag stoppa bort. Sven-Erik blev först bara arg... och sen grät han. Nej, jag skriver inget mer om det...
Men...
Att se någon sakta tyna bort... sitta ensam i ett väntrum och se någon tappa förmåga efter förmåga... bara "skalet" som ska bli kvar... det finns verkligen inget naturligt i det. Bara en oändligt stor grymhet... hur någon man älskar, allt mer upphör att existera som människa. För det är så det är... upphör att existera . Jävelgrymt, skulle jag vilja skriva! Han dör också... fast inte som farfar. Eller kanske har han redan dött? Vad vet jag? Egentligen...
Jag kunde inte sörja honom så länge han bodde hemma... och jag kan inte sörja honom nu, och att han funnits här. För han finns ju bara en bit härifrån...
Å jag kan heller inte ta farväl... inte än.
Jag tänker ofta på kuratorns ord, när hon sa, då för flera år sedan... "Ni har två sorger framför er, Elisabeth... först har ni sorgen där ni förlorar honom bit för bit, under hans sjukdomstid... och sen kommer den "riktiga sorgen" den dagen han dör"!

Nej, det här blev inte ett skriv som jag tänkt mig. Inge bra alls. Mitt försök att med lite objektiva ögon beröra mina funderingar och "lärande tänk" går inte så bra känner jag... för den sista jämförelsen... han.. min han... det går bara inte än.
Jag låter det stå kvar ändå... jag kommer nog tillbaka till det. Å de som inte vill läsa om "döden, döden, döden" behöver ju inte läsa här.


.........


Jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Carolina har gått till skolan för länge sedan. Pontus P ligger på min säng, och jag hör honom snarka. Jag har kjol på mig idag. Tänkte försöka putsa fönstret i köket. Vanliga, och rätt oviktiga saker, en vanlig dag.

Så jag går vidare, men som sagt, "på vitt skilda sätt"!

söndag 19 september 2010

"Vi är de tusenden..."


(Med mamma och pappa vid vallokalen idag..)

... som bygger landet." Oavsett vad vi röstar på, så är det ju så det är, och så det ska vara i en demokrati.

Idag kände jag något som jag inte känt på väldigt väldigt länge. När vi satt där vid köksbordet, och pappa, som den gamla politiker han varit, gick igång om de rödgrönas och alliansens för- och nackdelar.
Jag kände en kort intensiv stund av engagemang. Ett engagemang som för länge sedan låg mig varmt om hjärtat... politiken. Sen att jag inte drog igång någon större diskussion där vid köksbordet... det orkade jag inte... men bara det... att känna igen någonting som man en gång ägt... att den gamla Elisabeth ändå finns kvar här någonstans... det var en aha-upplevelse... och ett hopp.

Jag kände också en stolthet när vi gick från vallokalen... att jag fått vara med, och göra min röst hörd, över vem jag vill ska regera i Sverige. Lilla jag. "Det är stort, om man betänker hur många människor i världen som faktiskt aldrig får den möjligheten" sa jag till Carolina.

Nu håller vi tummarna... Carolina och jag. På lite olika sätt, kan man säga... och vi ska följa valet med mysfika ikväll.

"Morning morning"...

... sa jag till Carolina nyss. Hurtigt... så där som jag alltid gör.
"Har du sovit bra?" frågade jag.
"Ja, och nu är jag vaken" svarade hon, rätt yrvaket, och med gårdagens sprayfixade hår spretande lite åt alla håll nu.
"Ja, jag ser det gumman." Log åt den självklara kommentaren.

Idag skiner solen. Idag är det söndag. Idag ska vi gå och rösta. Det är den ena sidan...
Idag vet jag att han vaknar därborta. Idag ska jag förtränga det dåliga samvetet. Idag ska jag längta. Det är den andra sidan...
Den ständiga balansakten. Varje dag.

Kanske går vi till mamma en sväng idag.... Carolina föreslog det nyss.
Det blir bra...

Mitt nöje i kväll...

.... en stund med gamla godingar.

Carolina är ute på galej med klasskompisar.

lördag 18 september 2010

Tacksamheten...

... för dagen.
Mamma är hemma igen. Nu får man bara hoppas att det dröjer innan nästa resa...

fredag 17 september 2010

Jag har tänt mysljus...



... ikväll. Så tänkte jag skriva om... ehhh... ja, vadå?
Jag vet inte vad jag ska skriva om. Kanske har det något att göra med den kognitiva förmågan som nu är nedsatt... men jag märker att jag rätt ofta har problem med att sammanfatta både de tänk som jag har, och det som händer i mitt liv nu. Så skrivet blir därefter...

Var med min vän M (kontaktpersonen) på förmiddagen och fikade.
Var till mamma några timmar på eftermiddagen, och höll henne sällskap medan pappa var och övade med sin kör.

Hur intressant är det på en skala att komma ihåg, tänker jag. Och sen att skriva om. Jag menar... visst var det roligt att fika med M... och visst var det roligt att sitta och surra bort en stund med mamma... men det blir som bara skrivet rätt upp och ner. Å som jag skrev, jag hittar heller ingen förbindelse... ingen röd tråd... mellan allt det som händer... de tankar jag tänker... och vad jag känner i den ena eller andra sekunden.
Det blir oftast bara som en stor salig röra av alltihopa...

Enda gången jag tycker att det går någorlunda bra att skriva, det är när känslor av riktig ilska, glädje, sorg, vänlighet, orättvisor, och lyckliga stunder kommer i min väg. Då är det som om hjärnan skärper till sig... ( " å vilken hjärna då?" skulle Carolina ha sagt nu med ett leende.)

Å nu skulle jag skriva någe mer... men det ramlade bort. Min bror ringde nyss och berättade att mamma åkt in akuten ikväll igen. Ett av såren där de satt in den nya pacemakern har börjat blöda för mycket. Vad jag blir less!!! Å vad synd jag tycker om mamma... och nu kan jag bara sitta och vänta, som så många miljoner gånger förut, på att få höra att allting ändå gick bra.

Ett rätt b-surrigt inlägg ikväll... men då fick det bli så.

torsdag 16 september 2010

En not från natten...

... skriver jag som rubrik. Bara lite som det blev, och vars minne jag vill bevara.

Släckte datorn och vinglade iväg mot köket. Drack lite vatten, och stod där en stund med vattenglaset i handen.
"Nu har jag gjort det du bad mig om Svempa" tänkte jag. Å kände hur han stod där bredvid mig... så nära, så nära.
När jag sen kröp ner i sängen, så ville jag inte tänka mer på det nyss drömda... tänka på Sven-Erik...känna honom här... och jag sa, högt för mig själv: "Nä, nu släcker vi lampan, lill-farsan och sover!" Sa jag, så tydligt och hurtigt jag bara kunde... och fast ingen lampa fanns att släcka.

Sen blev det ju svårt. Å svårt är det att skriva om det nu... för jag fick kämpa med gråten. Denna längtan... och denna närhet som jag kände just då... för han satt ju här. Så nära, så nära att jag visste med hela min själ... att han var hos mig just då. Min gubbe...
Så kom det en tanke... jag mindes några ord av tröst som jag fått av Sven-Eriks systerdotter för ett tag sen. "Gråt inte, minns allt det fina ni hade tillsammans" hade hon skrivit.
Jag vände mig i sängen... svalde bort gråtet... och tog fram ett av mina mest nära och ljusa minnen med Sven-Erik... då när han brukade ligga precis bakom mig när vi skulle sova... och hur han la sin arm över min... och det fanns bara han och jag... och vi somnade så.
Å jag skriver nu... det är länge länge sedan, som han har varit mig så nära. Som inatt. Liggande bakom mig... och "vi" somnade så. Tryggt och nära...

..........

Vad drömmarna vill oss kan man många gånger bara sia om... men jag har alltid trott, kanske lite naivt, att ibland fungerar vårt undermedvetna precis som en dörr. En dörr som leder till en plats där bara vissa möten kan ske.

Å i den tron, så är jag förvissad om att Sven-Erik och jag möttes där inatt. Han hade något att säga mig... och som han alltid vetat att jag brukar komma ihåg mina drömmar, så bestämde han att vi skulle ses där. Det var något som var viktigt för honom... och han ville att jag skulle veta det.
Band som knutits av kärlek kan inte ens livet knyta upp... så tror jag också.

..........

Nu blir det en längre promenad med en pigg Pontus P och en trött matte....!

Jag brukar aldrig...

... stiga upp mitt i natten, för att skriva ner någe jag drömt. Men nu var det tvunget.. jag vet inte varför... mer än att den behövde få skrivas.

Jag och Sven-Erik var hos min syster utanför Övik. I drömmen var han än sjukare... och gick omkring och lekte med de andra barnen, vilka nu det var, och lekte.
Rätt som det var så ringde hans syster från Sthlm på min mobil, och ville prata med honom... och jag gav honom telefonen och satte honom i min systers sovrum, så att han skulle få prata ifred.
Efter en stund kom han ut i köket... fortfarande pratandes i telefon. Jag förstod inte ett ord av vad han sa, och inte hon heller förstod jag. Men så insåg jag att samtalet var över, och han skulle försöka säga hej då... men då var det som om han inte visste hur han skulle säga och göra just det... säga hej då... så istället så knäppte han bara av mitt i en mening... och så tog han telefonen och pussade flera gånger på den istället.

Så tänkte jag att jag skulle ringa och berätta det för henne, hon måste ju ha blivit förvånad när han bara knäppte bort henne. Men att han ändå sagt hej då... fast på sitt sätt. Men jag kom inte ihåg hennes telefonnummer, utan försökte hitta återuppringningsknappen istället... och hur jag än försökte så hittade jag den inte.
Då kom Sven-Erik och lyfte upp mig... och vände mig... skakade mig... skrattade och sa: "Jag vill... jag vill... jag vill!"

Så vaknade jag. Nyss. Å nu ska jag försöka somna om igen... med känslan av vemod känner jag. Men nu har jag iallafalla skrivit ner det viktiga... och det finns sparat imorgon.

onsdag 15 september 2010

Det är mycket med det jordiska...

... brukar man säga. Å somligt i detta jordiska blir nästan åt det oöverstigliga hållet... åteminstone för mig nu. Jag tänker på det här med att gå och handla.

Idag tog det över 1,5 timma att gå in på Coop Konsum... och gå ut därifrån med 3 potatisar, 2 morötter, 1 lök, 3 champinjoner (stavade jag rätt nu?), 1 gul paprika, och en fiberfranska!!
Å jag var helt slut på.... snurrat på därinne och funderat och tittat... tänkt och klämt... letat och inte hittat... gått vidare och funderat igen... VAD SKA VI ÄTA IDAG???

Hur skulle jag få ihop till en middag idag som både var näringsriktig, inte för krånglig att göra, billig, smaka gott, och dessutom Carolina-vänlig? Hela tiden gick jag omkring och önskade att det skulle tändas en liten glödlampa ovanför huvudet på mig - en sådan där idélampa som hips vips bara skulle servera ett färdigt menyförslag med de kriterier jag hade ställt.

Å nu kommer vi till den skämmiga delen av berättelsen.... för någon lampa dök naturligtvis inte upp, så till slut var jag så less och trött på alltihopa så jag gick till charken. Där såg jag att de sålde nygrillad fläskfilé för 49. 90... och jag tänkte "jo, men det blir bra... det låter billigt... men några bitar räcker ju... gott... kanske inte det nyttigaste... och Carolina gillar det säkert." Tänkte jag. Å tänkte fel... eller rättare sagt, jag såg fel. På kilopriset...
För när killen bakom charken sträckte över den lilla lådan med de grillade pyttebitarna så läste jag 67.90!!!
67.90??? Å så skulle jag ha potatis till... å kanske måste jag ha någon sås... å var det så nyttigt egentligen... å så 67.90??!
Men jag log mot killen bakom charken... och tackade som om denna lilla låda för 67.90 var dagens fynd!
(Sen... å så skämmigt egentligen... så gick jag och klämde in den lilla lådan för 67.90 bakom gårdagens grillade och kalla kycklinglår. Lämnade den bara där.. och hoppades att den skulle kallna snabbt. Å att ingen skulle se... )

Hem kom jag, som sagt, med något nyttigare... något som jag sen rostade i ugnen. Näringsriktigt, inte krångligt alls, billigt, smakade gott... och dessutom någon som Carolina tyckte var jättegott! Å med lite skinka och en hårdbrödmacka till, så blev det alldeles perfekt!

..........

Det här var idag. En av många många dagar... och förutom dagens skämmiga, så är det ofta så här nu. Jag har haft problem med det länge... och jag tycker egentligen att det är ganska skämmigt överhuvudtaget. Jag har väl aldrig haft problem med att handla, och fixa mat! Men psykologen som jag träffade när jag gjorde den försäkringsmedicinska utredningen sa att det är vanligt när man har en kognitiv nedsättning... man får inte ihop det riktigt i tänket. Så det är väl bara att gilla läget ett tag till... än om jag försöker... verkligen försöker... att hitta nya strategier för det här.

Å VAD SKA VI ÄTA IMORGON??

tisdag 14 september 2010

"Att vara eller icke vara"...

... har jag funderat lite över nu på morgonen. Igen då. Lite djupare tänk med anledning av frågan som Carolina ställde nu på morgonen:
"Mamma, kommer pappa att rösta nåt mer?"
"Nej, jag tror inte det..." svarade jag. Lika överrumplad av frågan som tung i huvudet av en hostig natt så blev mitt svar bara tagit ur luften just då... jag tror inte det.

Men faktum är... jag vet inte. Vad har man för regler när det gäller dementa? Jag menar, en demenssjukdom tar ju inte på något sätt ifrån en ens rättigheter att få rösta... men samtidigt... när sjukdomen gått så långt att man inte ens vet vad ordet politik betyder... eller när man inte längre kan prata... hur gör man då? Ingen annan kan ju rösta åt en i det läget....
Å vad dum jag känner mig nu... som inte ens vet det. Eller så kanske jag visste det en gång, och har glömt det, för jag minns inte heller hur vi gjorde vid valet 2006.

Jag förstår ju att Carolina funderar... dels så ska hon själv rösta för första gången... sen så har de mycket valinformation på skolan nu... och sen så... ja, det är ju pappa... och där den självklara rätten att rösta styrs av att vi faktiskt är. Att vi finns. Inte att vi fanns... och inte var.

Så att vara eller icke vara... det är oftast ganska svårt med den frågan här. Men nu blev den än mer påtaglig...

..........

Jag går åt rätt håll... hostar fortfarande... 34, 4 i feber i morse. Men det är oerhört jobbigt att gå ut med herr Pontus P... segt och flåsigt går det.
Ska ändå försöka gå på Röda Korset idag... det blir bra... jag vill det. Å blir det för tufft, så är det väl bara gå hem igen...!

måndag 13 september 2010

Kanske är det just det...

... vi behöver få vara, tänker jag. Lite gnälliga och klagiga...
För mitt i gnälleländet... när man står där och diskar... fast man knappt orkar stå på bena... och för att dottern ska slippa göra det när hon kommer hem från skolan... så kanske man just då... i en jämförelse med någon annan, inser hur bra man har det... ändå.
Man kan diska, om än svetten lackar... man kan gå ut med hunden, om än på vingliga ben... och man vet att det är bara flunsan i kroppen som hindrar en att orka gå på affären och handla.

Jag tänkte på det nyss. När jag diskade. Jag tänkte på min mamma...

Hon kan inte stå och diska obehindrat idag... hon skakar för mycket, och hon skulle inte kunna ha stöd av rollatorn. Hon skulle inte kunna gå ut med någon hund... hon har inte den styrkan, och de benen längre. Å hon skulle än mindre kunna gå själv till affären och handla...

Tänk vad jag har mycket att vara tacksam över ändå!!! Känner jag, mitt i klaget. Allt är relativt, och beroende på vad och vem jag jämför saker och ting med. Å min mamma... hon blir inte bättre.

.........

Nu ska jag orka duscha... kanske.

(Sen att jag inte orkade fara ut till Sjöjungfrun och det jubileum man skulle ha... och träffa Sven-Erik... ja, det får man bara lov att svälja bort nu. Det får jag tänka på sen...!)

söndag 12 september 2010

Gnäll och klagan...

Sven-Erik brukade säga när jag var sjuk, att så länge jag gnällde och klagade så var det ingen fara på taket, värre var det om jag blev tyst. Då jag blev rädd.. och ville inte prata om saken. Då det var någe allvarligare...
Så nu klagar jag och gnäller... äter hostmedicin, ligger i soffan, hostar ont, och svettas och fryser om vartannat. Men det går åt rätt håll, imorse hade jag bara 34,2 i temp...

fredag 10 september 2010

Mamma ringde nyss...

... ingen hjärnblödning iallafall. De hade röntgat henne nu.

Tack Gud.

Jag orkar inte skkriva mernu...

(å tack till alla som orkar bry sig om)

Nu är det fredag...

... och jag ligger nerbäddad. Sjuk.
Å jag kände mig svag... tyckte synd om mig för att jag var tvungen att ligga här och vara sjuk.

Så ringer mamma nyss och berättar att läkaren har ringt henne och vill att hon direkt ska ringa ambulansen... hennes huvudvärk kan bero på att hon fått en hjärnblödning.

Då kan man få grina,t nu ycker jag... o få vara orolig...fast jag peppade henne mycket när hon ringde... "klart det går bra det här mamma"... också. "Du ska inte va ampen, stinta" behövde hon höra... och jag sa det... flerag gånger.

ibland är det verkligen för tufft, tycke rjag...

torsdag 9 september 2010

Sinnesrobönen...



... är för mig vad livet handlar om. Hela livet. Jag har alltid känt det så... att det som kommer i min väg, vare sig det är människor, känslor, händelser... sker för att jag har något att lära mig. Å kanske måste jag vända på åtskilliga mynt för att förstå somligt... och för att jag ska hitta en acceptansen och förståelsen inom mig. Kanske somligt måste få ta en hel livstid att lära sig, eller så kanske jag rent utav aldrig lär mig... men huvudsaken är att jag försöker.

Som Sven-Erik...
Jag har bara sekunden nu. I den finns inte Sven-Erik längre, och i det har jag hittat lite SINNESRO av acceptans. Sekunden imorgon har jag ingen aning om, men jag vet att där kommer inte Sven-Erik att finnas. Där måste jag hitta MOD, mest hela tiden nu, att förändra och gå vidare.
För mitt FÖRSTÅND vet ju att han vaknar upp på Tomtebo varje morgon...

Så är det för mig... vi lär för livet. Jag tror på det...

Man gör vad man kan...


... för att hålla förkylningen ifrån sig. Men jag har ont i halsen, o känner mig hängig...

onsdag 8 september 2010

Tre tänk...

... som jag har nu. Ett tänk, som rör oron över Carolina, som i flera dagar nu har "glömt" att ta sina järntabletter. Vi hade ett bråk om det igårkväll. Jag får skriva om det sen...

Ett tänk, och en reflektion över mitt föregående inlägg. Jag får skriva om det också sen...

Ett tänk, över det Carolina behövde hjälp med nu. Hon ska göra ett större projektarbete i skolan, och hon vill ha råd om det. Hon vill att projektet ska handla om demens, och kopplingen till pappa... men hon vet inte hur, och om vad. Bara att det ska vara viktigt... och att det ska göra en skillnad.
En idé hon hade var att följa med sin pappas ledsagare... och på så sätt skriva om ledsagning för dementa.
Men jag tror det är en dålig idé... jag tror det skulle bli alldeles för tungt för henne. Ganska säkert.
Ta kontakt med andra barn till dementa, och höra hur de klarar av det, är också en idé hon har... men hon tror att många inte skulle vilja berätta.
Hon vill så så gärna göra detta viktiga... men hon vet inte hur. Är det någon där ute som har några idéer så tar hon/vi tacksamt emot dem!

Nu blir det duschen...

söndag 5 september 2010

Vem ska jag be...

... om hjälp den dagen, tänker jag.

Den dagen då jag kanske behöver någon som sitter där mitt emot mig, ser alla mina blåmärken på mage och lår, ger mig en spruta, skämtar lite, förvissar mig om att det inte har blött så mycket från tidigare stick, och sen varsamt sätter på ett nytt stort plåster .

Nu tänkte jag väl inte att jag skulle sitta där med en kropp full med blåmärken, och behöva få sprutor för att jag inte ska förblöda... men iallafall, den dagen jag behöver en trygg hand att hålla i. Den dagen som jag kanske inte riktigt kan klara mig själv...

Min ögonblicksbild av mamma och pappa följde med mig hem. Bilden av vad kärlek också handlar om. När han satt där mitt emot henne, och gav henne just den där trygga handen att hålla i. Gav henne sprutan...

Stolen mitt emot mig är tom... jag vet ju det. För han som satt där... han som skulle ha hållit min hand så tryggt... han kunde inte sitta kvar längre. Å vi som brukade skämta om det... om hur vi skulle hjälpa varandra när vi en dag satt på ålderdomshemmet... och hur vi skulle dra varandra i rullstolarna. Det bor en längtan i den tanken nu...

Så... vem ska jag be om hjälp den dagen?

Yngst o äldst...



Jonas med familj...


... dyker också upp hos mamma o pappa.

Pappa ska ge...


... mamma sprutan. Han gör det bra... o nu ska vi dricka kaffe tillsammans.

lördag 4 september 2010

Att säga vad man vill...

... är viktigt!

Jag sa det till Carolina nyss, när hon kom och ville prata. Hon visste inte hur hon skulle få fram det hon hade på hjärtat... var nästan gråtfärdig... men ville inte "göra dig och pappa(!) ledsen" sa hon.
Till slut så berättade hon iallafall att hon fått frågan redan igår... om hon inte ville komma över ikväll och "käka middag"... hos kompisen som bor bara en liten bit härifrån... att dom skulle bli ett gäng... och hon ville så gärna vara med... men ville inte lämna mig att sitta ensam ikväll igen.

Å som en mycket mycket klok mamma (jo, man försöker ju...) så sa jag precis som jag kände: "Min stora lycka och glädje i det här är, Carolina... är att jag vet att du, trots allt det svåra och tuffa som är nu... får skratta... ha kuligt och mysigt... vara med kompisar... och få allt det där braiga som livet också ska komma med. Å du vet... jag talar för pappa också i det här... han skulle säga precis likadant!"

..........

Men nu ska vi gå ner på stan och köpa strumpbyxor till henne... det är lite akut på den fronten! Sen får vi se vad eftermiddagen bjuder på... en resa till Bahamas kanske??? :)

fredag 3 september 2010

Lite åt klockan-elvig hållet...

känns det som ikväll.

Egentligen så hade jag tänkt skriva om något som av flera anledningar ligger och pyr i bakhuvudet... detta om att fatta svåra, och ibland livsavgörande beslut. Å när man måste fatta dessa svåra beslut för de som står oss nära...

Men det är för svårt ikväll kände jag nu... Carolina är inte hemma... och jag vill inte tänka på hur det var... beslutet jag tog då... att "lämna bort" Sven-Erik.

Nej, jag tänker sätta mig och spela patiens på datorn nu... koka lite mer kaffe... och så ska jag tänka som Nalle Puh:

"När förmiddagen börjar lida mot sitt slut,
och du känner dig lite nere, ska du inte oroa dig.
Du är förmodligen bara lite klockan-elvig!"

Fokuserat.

torsdag 2 september 2010

"Jag har en samling snäckor..."



... kanske har du sett den? Jag har den
på stränder över hela världen."
(Stephen Wright, författare)

Jag har länge haft detta citat på en papperslapp i min börs. Ihopknövlad och knappt läslig nu längre... och kanske lite svår att förstå.
Men det gör inget... jag hittar hopp i den. Den är viktig för mig att ha kvar.

..........

Lite ont i huvudet nu på morgonen. Trött och seg... som om kroppen vill gå i slow motion. Men jag ska iallafall försöka att gå på RK på eftermiddagen...

onsdag 1 september 2010

Jag vet inte vad...

vad som hände. Eller händer...
Kom på RK igår, och kände mig helt plötsligt som en trasa. Helt orkeslös - och ville bara gå hem och lägga mig. Men det gick ändå.. men i riktig segfart.
Hela kvällen igår satt jag bara i soffan... orkade ingenting... och imorse hade jag världens huvudvärk. Å fortfarande lika trött.

Idag, på förmiddagen så kändes det lite bättre. Huvudvärken försvann... och jag bestämde mig ändå för att träffa min vän M (kontaktpersonen). Herrejösses, tänkte jag... man får väl morska upp sig lite.
Men nu ikväll igen... precis lika trött och seg. Lite huvudvärk.

Kanske är det flunsa på gång... (ett hopp jag håller fast vid i det här läget... för hellre det än någe annat) eller så... ja, jag vet inte... kanske skulle jag behöva gå på någon typ av vilokurs? Finns det såna?

Jag är lite orolig ändå... längst där innerst inne. Så är det...