måndag 20 september 2010

När någon inte finns mer...

... eller vad är det för skillnad mellan att dö, och att inte finnas mer? Skillnad för den som lämnas kvar, tänker jag.

En jämförelse som jag ofta gör... och helt enkelt för att jag ska förstå. Förstå hur naturlig och viktig sorgen är efter någon kär som försvinner och dör... och hur onaturlig och svår en sådan sorg känns efter någon annan kär som också försvinner, men inte dör. I båda fallen så går man vidare... men på så vitt skilda sätt.
Å jag tror heller inte att någon sorg är lättare än den andra... för sorgen är lika individuell som det finns människor på jorden.

Min farfar gick bort 1988. Han dog i en hjärtinfarkt. Han var 74 år.. och en bra farfar. Visserligen hade vi inte dragit så jämt alla gånger... men han försökte. Å vi kom varandra närmare de sista åren...
När han dog där på sjukhuset i Lycksele, så visste jag inte ens att han åkt in med bröstsmärtor under natten. Det blev en chock, men inte bara för mig.. utan för oss allihopa. Jag minns den förlamande sorgen som sen tycktes fylla hela huset hemma hos mamma och pappa med gråt, gråt, och åter gråt... farfar var död. Men vi grät tillsammans... och fanns där för varandra.
Sen kom dagar... tysta och tröstande dagar... gråt när vi mindes... ljus som tändes framför hans fotografi... förstå det ofattbara... aldrig mer höra honom vissla... livet som bara tvärstannade... och så småningom begravningen.
Det var tungt, och det var svårt. Men någonstans i detta oåterkalleliga och svåra som skett... så fanns där ändå en bärande logik... den som vi egentligen alla vet... att döden, liksom sorgen, är lika naturlig som livet och glädjen. Å det är väl i den logiken vi så småningom hittar acceptansen att någon är borta, vi hittar styrkan att gå vidare, och sorgen blir mer hanterbar.
Idag kommer stunder när jag längtar oerhört mycket efter min farfar. Idag kan jag också, när jag behöver det, höra hans " du ska int´va ampen, stinta!" Idag minns jag bara min farfar med glädje...

Sven-Erik fick sin diagnos 2005.
När vi fick beskedet... när vi satt där hos läkaren... så var det en dödsdom. En sjukdom med 100% dödlig utgång. Chocken... den förlamande... den fick jag stoppa bort. Sven-Erik blev först bara arg... och sen grät han. Nej, jag skriver inget mer om det...
Men...
Att se någon sakta tyna bort... sitta ensam i ett väntrum och se någon tappa förmåga efter förmåga... bara "skalet" som ska bli kvar... det finns verkligen inget naturligt i det. Bara en oändligt stor grymhet... hur någon man älskar, allt mer upphör att existera som människa. För det är så det är... upphör att existera . Jävelgrymt, skulle jag vilja skriva! Han dör också... fast inte som farfar. Eller kanske har han redan dött? Vad vet jag? Egentligen...
Jag kunde inte sörja honom så länge han bodde hemma... och jag kan inte sörja honom nu, och att han funnits här. För han finns ju bara en bit härifrån...
Å jag kan heller inte ta farväl... inte än.
Jag tänker ofta på kuratorns ord, när hon sa, då för flera år sedan... "Ni har två sorger framför er, Elisabeth... först har ni sorgen där ni förlorar honom bit för bit, under hans sjukdomstid... och sen kommer den "riktiga sorgen" den dagen han dör"!

Nej, det här blev inte ett skriv som jag tänkt mig. Inge bra alls. Mitt försök att med lite objektiva ögon beröra mina funderingar och "lärande tänk" går inte så bra känner jag... för den sista jämförelsen... han.. min han... det går bara inte än.
Jag låter det stå kvar ändå... jag kommer nog tillbaka till det. Å de som inte vill läsa om "döden, döden, döden" behöver ju inte läsa här.


.........


Jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Carolina har gått till skolan för länge sedan. Pontus P ligger på min säng, och jag hör honom snarka. Jag har kjol på mig idag. Tänkte försöka putsa fönstret i köket. Vanliga, och rätt oviktiga saker, en vanlig dag.

Så jag går vidare, men som sagt, "på vitt skilda sätt"!

4 kommentarer:

Renée sa...

Det är nog värre att sörja någon som är i livet än att sörja någon som är död...
Många kramar till dig!

Pettas sa...

Jag tycker att det är bra att du skriver om döden. Så gör det gärna fortsättningsvis också när du känner det så.

Allt gott!

Anonym sa...

Jag tror vi behöver läsa mera om döden så ditt inlägg behövs. Dessutom är det bra att du försöker förklara hur svårt det är att sörja någon som faktiskt finns men ändå inte i alla fall inte som den person det en gång var.

Elisabeth sa...

rENÉE: Nja, jag vet inte om det är värre.. vi är alla olika, och sörjer olika... men det blir en sorg som inte är naturlig. Tack snälla snälla, för din omtanke... Varm kram..

pETTAS: Tack snälla! Det är svårt att skiva om det, det är ett känsligt ämne, och jag vet att många tycker att man bara skriva om tjo och tjim. Men att prata om det svåra, är för mig ett sätt att ta sig vidare... så, tack snälla! Varm kram..

kAIZA62: Tack snälla för de orden! Å jag kan bara hålla med dig - vi behöver beröra det som för de flesta av oss är så svårt... döden. På det sättet tror jag att också att den blir mindre skrämmande.. Tack också för att du ser vad jag försöker berätta om - än om det kanske inte blir så objektiv och bra just nu då! Varm kram..