måndag 31 december 2007

Inte ens en bra rubrik...

... hittar jag! Ingenting som kan sammanfatta föregående natt... och dagen idag.

Nu sitter vi här, jag och Pontus P... Bing Crosby sjunger White Christmas... och jag har en svart klump i magen för hur den här natten kommer att bli, och hur morgondagen, nyårsafton, kommer att kunna firas...

Natten som var... och söndagen... nu hittade jag rubriken... Rädsla! Som en stor svart, och oformlig klump dök den krampaktigt upp. Rädslan för den SE som förvirrad och orolig var... ja, jag vet inte vad jag skriva... i stort sett helt borta! Jag blev rädd... så djävulskt krampaktigt, panikartat rädd....

Natten...
När jag kom ner och skulle släcka hans taklampa och Tv:n så vaknade han. Eller om han redan var vaken när jag kom in… han såg ganska klarvaken ut.
Jag sa till honom: somna om du gubben.. det är mitt i natten än… och jag ska gå och lägga mig nu också. Han bara grymtade till svar.
Sen gick jag upp… och stod uppe i hallen och lyssnade. Då får jag höra hur han går upp på toaletten, kissar… slutar kissa, går tillbaka till sovrummet hämtar toalettpapper.. och går tillbaka på toaletten och fortsätter kissa!
Sen, när han går tillbaka, så lutar jag mig fram över trappräcket för att verkligen se så att han går in på sitt rum. Men han går in på "Jonas rum", och efter en stund så kommer han ut därifrån. Ställer sig och börjar prassla, och leta efter något i en plastpåse som står i hallen därnere… jag ser hur han gräver i påsen - precis som om han letar efter nåt.

Han går han in på sitt rum och börjar prata med sig själv. Slår på tv:n… mumlar! Lampan tänd! Somnar han?

Jag står rätt länge och avvaktar... och hör att han blir tyst, fast Tv:n går, och lampan lyser. Jag går och lägger mig... men ligger länge och lyssnar om jag ska höra om han kliver upp igen. Men till slut somnar jag iallafall...

Dagen...
Jag vaknar på morgonen av att han är uppe… han har kokat kaffe men det ser ut som beckolja och är kallt…. Hur länge har han varit uppe?
Inte varit ute med Pontus P.
När jag ber honom sätta på nytt kaffe så slår han i vatten… och sen ser jag hur han står och letar efter någonting utanpå kaffeburken…. Jag frågar vad…. Han svarar att han letar efter gradering.
Han är helt förvirrad….. där hittar jag det andra ordet.

När jag tittar på honom... då vill jag bara dö. Svarta klumpen i magen... den får mig nästan att kräkas när jag ser på honom. Av rädsla. För det finns ingen Sven-Erik där... bara två ögon som är helt borta..

Jag gör fika själv… han går och lägger sig utan protester när jag säger åt honom att göra det… och jag väcker Carolina, och vi går ut med Pontus P.
Vi går mot Coop.. och pratar mest bara om SE, och de senaste dagarnas... ja, helvete. För det är precis vad det är nu, både för henne och mig. Hon är lika rädd som jag.... hon säger att tidigare var det bara ibland hon inte ville gå hem... nu känner hon det hela tiden. Iallafall de här senaste dagarna...! Hon vet att mycket kan bero på den här nya medicinen... men vad hjälper det? Hon känner ju så här iallafall.... och ska jag vara riktigt ärlig, så känner jag en alltmer tung känsla så fort jag öppnar ytterdörren! Vi leker lite med tanken att "vips" skulle det bara komma en limousine från ingenstans och plocka upp oss, ta oss till ett mysigt hotell någonstans... och vi skulle bara få.... vara.

Jag springer in och handlar lite på Coop. Vi går hem igen...

SE hade stigit upp när vi kom hem... eller så kanske han inte alls gick och lade sig som jag trodde! Vad vet jag... egentligen? Jag gör iordning fika till oss alla tre... Carolina i köket, och till SE som sitter i vardagsrummet. När jag kommer och sätter mig bredvid honom, så säger han: "Varför slog du av Tv:n?" Jag blir alldeles stum... för Tv:n är inte på. "Men gubben, det gjorde jag inte.. vi har inte ens slagit på den än" säger jag. (Å låter som om vi pratade om det naturligaste och trevligaste vädret ute... ! Men inom mig... parerar jag bara den svarta klumpen med ännu en låtsaskommentar.... jag skulle egentligen vilja kräkas av rädsla... han tror att han har suttit och sett på TV:n... han är helt borta... Gud!

Efter att vi har fikat så går han och lägger sig igen. Säger att han är trött och vill sova... och sitter bara och gäspar och... ja, jag vet inte...
Då tar jag med mig Carolina och vi går upp till mamma och pappa en stund. Jag, och även Carolina behöver komma ut härifrån.... vi behöver luft! De bjuder på kaffe.. och vi berättar om hur det är med SE nu.... ! Men jag berättar ju inte om rädslan och paniken... den svarta klumpen som ligger i magen.... de har nog med sitt eget.

Hem och tvätta... och fixa middag. När vi kommer hem är SE uppe... och han verkar lite mer "här", och vill vara nära, och med mig hela tiden. Han följer som efter mig hela tiden! Å jag babblar på och försöker vara trygg och glad.. och låtsaskommentarerna haglar på. Han äter inte så mycket till middag... men är lugn och närvarande. Säger några ord.. och verkar lite gladare.

Jag stökar bort middagen och han sitter i vardagsrummet... jag har sagt åt honom att jag ska koka kaffe, och bjuda på en godisbit när jag har stökat bort. Han bara sitter där och väntar... sätter inte ens på Tv:n. Så jag babblar på med honom...

Men sen märker jag att oron och tröttheten kommer... och han försvinner allt mer igen. Plötsligt, när vi sitter och tittar på filmen, tittar han in mot köket och säger: " Ja, var har du hundarna då?"
Svarta klumpen... jag känner den åka rakt upp i halsen på mig.
"Va, vad säger du?" frågar jag låtsasnonchalant...
Då vänder han sig mot mig, och säger nästan samma sak igen: " Ja, var har du hundarna tror jag"....
"Nu vet jag nog inte vad du pratar om?" säger jag lite halvfrågande, men får inget svar...

Sen kommer det några fler konstiga sådana här uttalanden... och man sitter på nålar. Jag låtsas som om jag inte hör det - för vad ska jag säga?

Han börjar också plocka på allting som ligger på bordet... han kan inte hålla fötter och händer stilla... och beter sig väldigt oroligt. Ser också att han är trött.. så jag föreslår att han ska gå och lägga sig... till slut så gör han det.
Men han kommer på att han ska gå och borsta tänderna först... vilket han gör. Men han rakar sig också och tar på sig tjugo liter rakvatten...

Nu ligger han därnere... och jag känner oron hela tiden i magen. Det är verkligen plågsamt nu...
Men jag har plockat bort den nya medicinen, som jag hoppas är "boven i dramat"! För så här har han inte varit tidigare.... jag är också rädd att den här nya medicinen som han nu fick, har utlöst någonting, som nu kanske inte går att hejda...
Ser jag inte en märkbar återgång, eller/och att det här fortsätter, så får jag inom de närmsta dagarna överväga.... ja, den enda utvägen. Då kan han inte vara hemma längre...



Det här inlägget kändes bli lite rörigt i skrivet... men det är lite kaos nu...


En tanke som jag vill skicka till alla er som läser, och som skriver kommentarer... jag hoppas ni vet att jag gömmer varje ord ni lämnar... läser och hittar stöd.... läser och känner stöd... och ändå, så känns jag inte kunna få fram nu hur oändligt och evigt tacksam jag kommer att vara så länge jag lever... för att ni finns. I allt detta elände, så känns jag ha fått en stor gåva i livet... och det är att möta er. Jag hoppas ni alla alla känner, och förstår, vilken betydelse ni har för mig .... och hur viktiga ni när! Tack snälla... Tack Gud....

söndag 30 december 2007

Bara vara...

... i allt som sker nu. Så mycket kaos, så mycket förändringar.... och så så mycket andas.
Det är som om man befinner sig på tivoli... än så sitter man i karusellen, och allt och alla bara svoschar förbi hela tiden, än så sitter man i berg-och-dal-banan där dagarna går upp och ner... och när det går nedåt...ja, då går det fort fort.

Jag vill inte vara på det här tivolit. Vem vill det? Ett tivoli som bara består av sorg, elände och kaos.... hur hamnade jag här? Var är alla clowner och roliga uppträdanden? De som skulle få mig att skratta....! Å viktigast av allt... finns det nån utgång?

Så här känns mitt liv just nu.... och jag börjar alltmer att tröttna! Det känns som om jag kämpar på ett sjunkande skepp. En rädsla som växer allt mer nu.... att det ska hända något mer, något som gör att jag överger skeppet! Gud, jag är så rädd för det! Varför varför varför är det bara elände och förtvivlan hela tiden? Varför ser inte folk runtomkring oss att vi behöver dem? Vi behöver uppmuntran, glädje, skratt....

I hela mitt liv har jag fått höra att jag är så stark, och jag har minsann skinn på näsan... och jag fixar, och jag klarar, och jag ställer upp...! Ja, jag ÄR stark, jag HAR skinn på näsan, jag fixar och klarar, och försöker ställa upp det jag bara kan.... men det jag inte får in i huvudet att folk inte verkar se när jag INTE är det!! Jag är bara en ynka liten människa... som behöver all hjälp jag kan få nu! Hur svårt kan det vara att förstå det???
Sitter jag här och tycker synd om mig själv? Nä...Nja...Jo, lite gör jag nog det! Å jag tror helt enkelt att jag gör det för att jag inte förstår..... varför inte någon ser? Inte ens när dom använder sina ögon, eller när jag berättar? Jag har inget svar...
Sitter jag här och blir lite bitter? Eller är jag bara sårad? Ja, jag vet faktiskt inte.... men ensamhet kanske banar väg för dessa känslor...? Jag har inget svar...

När SE fick sin diagnos (nov 2005) var alla så deltagande och förstående. Fanns där! Många tröstade och kom med hjälp... idag är det inte så! Jag har inget svar på det heller.... varför är det inte så nu? NU när vi behöver alla runtomkring oss än mer? NU när det blir allt tyngre och tyngre? SE blir bara sämre och sämre... vi kämpar allt mer... varje dag ser vi förändringen... det han kunde för två år sen, det kan han inte idag, den SE som fanns då, han finns inte idag. Ibland, i mina mörkaste tänk, så undrar jag om de helt enkelt tröttnade... han blev ju inte frisk... det blev inte bättre, bara sämre... och de förstod inte att vi skulle behöva deras omtanke och omsorg alltmer ju sjukare SE blev.

Raderna här ovanför är något som sysselsätter mitt tänk rätt ofta nu! Men vem i helvete kan segla ett skepp ensam? Är det kanske jag som förväntar mig för mycket...? Men... krasst sagt, så är det som om SE:s sjukdom har blivit "vardagsmat" nu.... man är inte förstasidesstoff längre! Nu har man nog med sina egna liv igen...!


Usch och fy vad jag låter bitter.... men som sagt, jag vet inte om det är bitterhet! Jag förstår visst att andra måste leva sitt liv, att andra har sina problem... och att problem kan aldrig graderas... men ändå!! Det känns sorgligt.... att inte ens få ett leende till hjälp.

Det var dagens spån... som måste skrivas! Men visst orkar jag... DET är väl det enda som jag är säker på i allt detta. Fast det finns en STOR klump av ovisshet och rädsla där...

(... och nu är det så där igen! Läser igenom vad jag har skrivit och ser hur bitter och självömkande och deppig jag låter.... och jag har bara lust att trycka på delete-knappen!! IGEN! För jag vill ju skriva om roliga och kuliga saker, hitta någe roligt som kan glädja någon annan.... jag tycker INTE INTE om att berätta att det är svårt för mig, att jag behöver hjälp på någe vis... jag har aldrig gjort det... har alltid fixat till allting på nåt sätt... överlevt.... men, tänker jag, då skulle jag heller inte vara ärlig! Varken mot mig själv eller någon annan.... och det här är ju mina känslor, mina minnen.... och min berättelse.)


............

Jobbig och orolig dag.

Vi sov länge idag (eller igår blir det ju nu...)! Natten var lite tuff... jag var vaken länge. Såg på film... och hade ändå problem när jag skulle sova. Sen var SE väldigt orolig... han låg och pratade och svor inne på sitt rum. Jag var in och släckte lampan, Tv:n och radion... men efter fem minuter hade han vaknat och tänt lampan och slagit på Tv:n igen. Så det fick vara på.... men han var ganska högljudd när han låg och svor och pratade.... oroligt!

Vi väcktes av mamma och pappa som kom förbi och fikade innan de skulle åka upp till Jonas. Hade först tänkt åka med dem upp... men det kändes lite omöjligt att göra det. SE varit så himla konstig och orolig hela natten, hur skulle dagen bli? Jag ville inte lämna honom ensam nu... Väcka Carolina så tidigt för att hon måste följa med! Jag beslutade mig för att inte åka med... men nog kändes det.... lill-Jonas.... jag är hans mamma. Det var tufft....

SE gick och lade sig direkt dom hade åkt! (Sen låg han i stort sett hela dan... var bara upp och åt middag... och sen gick han och lade sig igen!)

Jag städade och gick med Carolina på Coop. Vi pratar mycket... om SE, om livet just nu... pepp och åter pepp... hitta saker att skratta åt tillsammans. Vi ser båda att SE har blivit sämre... bl a har vi båda märkt att han har börjat prata allt mer för sig själv.

Han har också fått problem med tidsuppfattningen! Jag märker att inte har riktigt koll på klockan längre... tid... natt och dag...! För någon dag sen berättade han att han hade vaknat mitt på dagen... och trodde det var mitt i natten. Ikväll, ganska sent, så ringde vi till svärmor... och han frågade vad hon skulle göra idag då? Lite sådana där saker som händer allt oftare, och som ger mig en ganska tydlig fingervisning om att hans tidsbegrepp är lite vajsing på.... (Ett vanligt symptom vid demens är också förlorad tidsuppfattning.)

Carolina gjorde middag. Fiskgratäng... väldigt gott! Å som alltid måste jag ju skriva... att i det fallet brås hon INTE på sin mamma vad gäller kökets kulinariska färdigheter! Tack snälla gumman...! SE åt fort och lite. Klagade över illamående och trötthet... och gick sen och lade sig igen!

Jag dippade på soffan. Länge... två timmar! Kändes ljuvligt...

SE och jag skulle se film och mysfika. Men han var så så konstig... satt och sov hela tiden i fåtöljen och hade ryckningar i armarna och mumlade! Jag blev nästan lite rädd... nu måste jag kolla upp den nya medicinen som han har fått för sina humörsvängningar... om det är den som har gjort honom så här orolig För så här dålig... så här fort...? Nja, jag avvaktar och ser hur han mår imorgon (idag..), än om jag nu vet att många mediciner kan ge oönskade biverkningar från början....

Nu är jag sist i säng, som jag alltid är nuförtiden.... det har varit en orolig och jobbig dag. Jonas har jag pratat med... och han hade fått en spruta med Ketogan smärtstillande... kräktes av den, och var fortfarande trött och sluddrig....
Jag kan inte vara där för honom nu som jag skulle vilja, och jag vet att han förstår... men ändå... det gör ont. Det också...

fredag 28 december 2007

Du och jag, Jonas...



Jonas, min son är på väg med ambulanshelikoptern hit till Umeå. Fredrik, min lillebror hittat honom liggande på hallgolvet, krampande och blött ur näsa och mun...

De som skulle fira nyår med skoteråkning och grillning...

Gud.... jag dör snart på allt elände.

Du och jag, Jonas.... inte... svälj nu


Tillägg: Jonas inlagd på Kirurgavd. Vad man tror är han han har drabbats av någon form av insulinchock med epilepsianfall... och ramlat mot någonting. Han har ett stort hematom på ena halvan av ansiktet, ganska borta och vill bara sova...! Mamma och pappa åkt upp till honom, och jag får förhoppningsvis veta mer under kvällen, eller morgondagen.

Carolina grät... och SE han har jag berättat det för....ja, jag vet inte hur många gånger. När vi åt middag nu så frågade han var Jonas var någonstans....! Jag... ja, jag gör som Nalle skriver... andas andas. Man tar på sig masken... stenhårt och glatt.

Du och jag, Jonas.... de första orden jag gav till dig på BB.

Tillägg: Han är vaken... men trött. Har krossat kindbenet... Han ringde ikväll från sjukhuset... några ord... "jag mår bättre nu, får se imorgon"... var väl ungefär allt han sa. Han kommer inte ihåg någonting av det som hänt...
Jag kan inte skriva om det här nu... jag ska se nån film. Jag måste tänka på annat...

Tillägg: Pratat lite m Jonas. Han låter lite... ja, jag tänkte skriva piggare, men det var kanske inte rätt ord! Men han är närvarande och svarar på det man frågar... trött, sluddrig i talet... men vid liv!!! Allt annat är ju av underordnad betydelse... får smärtstillande hela tiden, och vad jag förstår så ska han operera kindbenet...! Mamma och pappa har varit hos honom idag. För mig är det inte riktigt lika lätt att åka.... SE har varit orolig och inte mått så bra varken inatt eller idag... får se hur det ser ut imorgon!

Mannen utan fruktan...




... kallar jag honom. Det har jag alltid gjort...!

Jag är alldeles för trött för att skriva någe vettigt här ikväll... det har varit ganska mycket idag.

-Pontus P till klippning. Fick leja pappa att skjutsa...
- Fika hos mamma och pappa...
- Hem och leta upp hela huset efter ett borttappat kvitto...
-Städa...
- Hämta Pontus P...
- SE och jag på Coop...
- Fixa middag...
- Inget dipp...
-Se film med SE...


Men SE har haft en mycket bra dag... och när jag kom hem, efter att ha varit och lämnat Pontus P, så hade han torkat golven! Visserligen inte dammsugat innan.. och bara köket och hallen... men ändå!!
Vad glad jag blev.... och jag har skrutit (heter det så?) hela dagen... och han har varit som en sol! Ett vackert minne med "Mannen utan fruktan"... som nu ligger och sover därnere! Jag hör hur han snarkar och att både Tv:n och Radion går för fullt inne på hans rum!

Carolina-gumman har varit på stan, och fyndat på mellandagsrean... ! En guld-väska för 99 kronor på HM.... ja, det var hennes lycka idag!


Sov så gott... och vakna vackert...

torsdag 27 december 2007

Skicka vidare...


(Bild på bloggvännen Gisan..)


.... eller "Pay it forward". I flera dagar nu så har jag gått omkring och tänkt på min bloggvän Gisan... en sol som lyst för mig ganska länge här på min blogg. När jag nyss hade "mött" henne här, så gjorde hon något så helt fantastiskt, något så så stort som jag aldrig upplevt tidigare. Hon gjorde något för någon som hon inte ens kände....

För en gång i tiden hade hon lovat sig själv, att fick hon det någonsin bättre så skulle hon i sin tur hjälpa någon vidare....

Så kom det ett paket till mig.... innehållande så mycket vackert, och gett med sådan omtanke och värme. Både till mig och Carolina...
Hon gav till någon som hon inte ens kände.... och den tanken, och den gåvan kommer jag att bära i mitt hjärta... att någon kom ihåg ett sådant vackert löfte till sig själv... och att jag var den hon skickade vidare till...

Gisan, jag ber ödmjukt att jag en dag ska kunna ge vad du har gett mig.... den tanken, att bara skicka vidare något till någon som behöver... Att kunna glädja någon som du gladde mig...! Att din gåva blev den första länken, i den kedja som binder ett långt långt halsband av goda och kärleksfulla gärningar ... (Gud, jag hoppas du hörde det här..!)

Jag har sagt det förut... och jag säger det igen:
Gisan, du är en av de vackraste människor jag mött!
Din själ är ledstjärna för mig... som lyser av godhet,
omtanke, värme och störst av allt: Kärlek!
Du har så mycket kärlek inom dig... och som
lyser igenom varje ord och tanke som du förmedlar!

...............



För mig var det här viktigt att skriva.... det hon gjorde har påverkat mig så positivt! På den här bloggen skrivs det oftast så mycket ledsamheter och trist så jag kände att jag ville skriva om något som gett glädje mitt i allt det svåra... och som bär nu.

Sen har jag alltid tyckt att det har varit viktigt att framhålla andra människors positiva egenskaper! Att glädjas med och för andra... är väl det livet också handlar om! Avundsjuka och elakheter är sådant jag klarar mig utan!
Det finns så många som bara hittar fel hos andra... och ser bara grandet i sin broders öga, och inte bjälken i sitt eget....
Jag tycker att det är viktigare att försöka se, och ta fram det vackraste hos andra... och samtidigt ha lite insikt om att man nog inte är så himla bra själv alla gånger!

Sen måste jag också få säga att jag möter så otroligt vackra människor här... hela tiden! Bloggvänner som har sådan omtanke och värme.... och ja, som någon skrev... räddar liv!
Livlinor kallar jag er.... alla ni bloggvänner som följer och bär nu!

Nu är det godnatt på Himlastigen... dagen har varit ganska bra ändå... och just nu känner jag mig bara så liten, men med så så så stor ödmjuk tacksamhet....! Tack Gisan...! Tack livlinor...!

tisdag 25 december 2007

Julafton...

Det blev en julafton i år också. Men det såg lite mörkt ut där ett tag...

Steg upp tidigt för att vara lite mammatomte..... kokade kaffe, dukade fram fika, och trollade fram paket i julstrumporna i hallen.
Väckte Carolina, Jonas och lille David och berättade att tomten varit hit under natten.... och lämnat paket i strumpan.... och svoooccchhh..... så var alla uppe!!! Ibland går det fort, ska jag säga...!

Lilla gubben SE.... han fick kaffe på säng! Satt med honom en stund och myspratade på lite.. märkte att han var lite.... ja, jag vet inte rikigt, men jag kände orosknuten poppa upp i magen... "måtte det inte vara en dålig dag, bara en dålig stund", tänkte jag.
"Nu går lilla jultomtemorsan upp och fikar .... så ses vi däruppe om en liten stund, gubben...", sa jag, med duttere-duttan-rösten. (Den där rösten som man har när man måste pjollra lite extra för någon! För så är det! När jag märker att det inte är bra, så lägger jag på ännu mer extra-glad-pepp-pjoller-prat... Det ser hemskt ut när jag skriver så... men det är ju tyvärr och sorgligt så det är nu... MYCKET pjollrande!! Ibland... och det är hemsk att behöva känna och tänka så... så känns det som om jag pjollrar, och daltar med ett litet barn!)


Satt i rummet och mysfikade med barnen en bra stund.... då, i den stunden kände jag, och det tror jag vi gjorde allihopa, den där julstämningen.... myset, tända ljus, öppna ett paket, fika, lite julmusik... och framförallt tillsammans! (Sen kände jag också... "Jo, men det går nog det här också... det blir bra det här"!)

Sen kom SE och förstörde alltihopa!! Ja, jag vet att så skulle jag inte skriva, men det var precis det han gjorde, och trots att JAG VET att han inte rår för det... så blev jag så... så modlös! (Heter det så?) Men jag kände den där orosknuten ramla ner i magen som en tung, ledsam sten! Han gick av och an i köket, smällde i skåpdörrarna, suckade och mumlade hela tiden för sig själv...!
"Sven-Erik, kom och sätt dig här hos mig, ska jag fixa fram en liten påtår..." sa jag.
"Pappa, kom du också..." sa Carolina.
"Hörru Chefen... kom och sätt dig med oss" sa Jonas.

Men de var inte lönt..... han svarade inte, och efter tappra försök att be honom vara med, så sa jag till barnen: "Nej, nu får han vara... det spelar ingen roll vad vi säger.... nu är allting fel!"
Han gick ner på rummet och lade sig igen.... och smällde igen dörren!!

Vi satt kvar i vardagsrummet och fortsatte mysa....! Men.... och hur ska jag beskriva det här... den mysiga och OTVUGNA stämningen som funnits på morgonen... den blev nu nästan som ett kämpande! Vi ansträngde oss... och spelade över... för att låtsas att allt ändå var som vanligt! Som en vanlig julaftonsmorgon i en vanlig familj.... (Men inom mig....där...ja! Så kändes det nog för Carolina och Jonas också... är jag ganska säker på!) Lille David, han var som en liten tomte-sprall-gubbe hela han...!

Jag gjorde iordning tomtegrötsfrukost.... alltså risgrynsgröt.
Det blev ungefär samma sak här... vi kämpade verkligen så tappert allihopa med att försöka få SE på bättre humör... men det var inte lönt nu heller!!
Han kastade glupskt och tyst i sig maten... tog osten, leverpastejen, gurkan, mjölken.... ja, allt som stod på bordet tog han och ställde i en ring kring sin egen tallrik! Carolina tittade frågande på mig.... och jag skakade bara tyst på huvudet. Låt han hållas, tänkte jag bara till slut...!
Sen klev han bara upp och gick och lade sig igen...!

Klockan två var vi bjuna till mamma och pappa på julkaffe...! Och SE låg fortfarande...! Gud, vad det kändes tungt.... med operation övertalning att få honom att gå dit. Han låg och snarkade när jag kom in... "Hörru, nu måste du stiga upp och göra dig i ordning" sa jag duttere-duttan. "Men, jag ger väl fan..." sa han, och snodde sig mot väggen. Jag gick bara ut..
Men efter en stund kom han ändå upp, och satte sig i köket.... "Ja önskar det här helvetet vore över", sa han irriterat.
Jag satte mig bredvid honom och sa: "Men gubben, jag vill inte tvinga dig att gå.... du behöver inte, om du inte vill! Men jag hjälper dig.. jag kan leta fram kläder och lukta gott... om du vill... o så kanske du går och tvättar av dig (duschning förstod jag ju absolut inte skulle gå..) under tiden".
"Jaa, det ska väl vara det då" svarade han.
"Ja, men då gör vi så" sa jag snabbt. (...och tacksam härinne över att han ändå ville följa med!)

Julkaffet hos mamma och pappa gick bra... och förutom dom och vi, så var det också min lillebror Fredrik och min andra lillebror Kenths flickvän Auli. (Kenths historia, och var han befinner sig, det får bli en annan berättelse...!)
Men vi hade en mysig stund.... med fika, Kalle Anka... och tillsammans.
(SE var ganska tystlåten, men log och skrattade... och det var ju huvudsaken...!)

Sen hem och satte på potatisen... vi skulle äta julmiddag hos oss.
Det blev trevligt och bra.... förutom att SE blev arg när jag förbjöd honom att klippa sönder disktrasan och använda som tallriksunderlägg....jag vet inte hur han hade tänkt... men han bara kastade disktrasehalvorna in i julgranen...och gick ned.
Sen kom han upp när det var dags att äta.... allt var glömt, och vi fick en trevlig julmiddag tillsammans.

Tomten kom inte i år.... han hade fått "något fel på släden".... så lillebror Fredrik och David hjälptes åt att dela ut paketen. Det var nog en av dagens absoluta höjdpunkter... den lille tomtenissen David, som sken i kapp med att han fick dela ut mest paket till sin egen hög! Det tror jag vi tyckte allihopa... och vi skrattade när han flera gånger, lite yr i luvan, sprang till fel hög....!
SE satt med hela tiden... men tyst och lite frånvarande... och han var heller inte tänkt att öppna sina paket. Inte förrän jag sa till honom att göra det.... då han öppnade dem lika frånvarande.

Julaftonskvällen avslutades med kaffe och chokladbit.... och en tack-för-julklappen-kram innan alla åkte hem till sitt... ! Kvar på golvet fanns ett Mount Everest a´la julpapper, och David och Carolina på var sin sida, fullt upptagna med sina respektive julklappar...

SE gick och lade sig tidigt tidigt....

Jag satt kvar länge länge...


Juldagen...

Jag vet inte riktigt var den här dagen tog vägen.... bara att det var fullt upp. Fullt upp med att försöka hitta tiden... och behålla den lilla stämningen. SE har antingen legat och vilat, eller varit med mig. Han har varit lugnare idag... och jag förstår varför...
- Igår var fyllt av för många måsten för honom... julseder som han inte minns... att måsta vara trevlig och social... vilja hjälpa till...
-Igår hade jag inte tid med honom i den utsträckning som han är van vid nu...
- Idag var det inga måsten för honom, tryggheten och lugnet kom tillbaka...
- Idag kom våra invanda rutiner tillbaka...
- Idag hade jag tid med honom...
- Ikväll avslutade vi med mysfikafilm som vi gör varje kväll.... jag märkte att han var glad!

Tillsammans såg vi också filmatiseringen av Viktor Rydbergs "Tomten", som lästes så stämningsfullt av Hilda Borgström. En underbar stund, och ett vackert minne ska det bli... för helt plötsligt får SE upp en minnestråd av det vi ser.... katten som leker i ladugården! Han säger: "Vi hade två katter hemma.... och jag minns när vi höll på att slå höet. Då... slog jag av bena på katta." Sen såg vi korna i ladugården, och då säger han: " Ja, man blir.. ja, jag minns korna hemma". Man hör riktigt hans längtan i det minnet...! Så helt plötsligt, så säger han: "Ja, jag minns farfar... han var snäll. Han kom alltid med en slant när man skulle med skolbussen". Säger han med samma längtan.... och då, i det ögonblicket... tittar jag på honom.... och ja, det är en sådan där känsla som jag har lite svårt att förklara... men jag skriver... tittar på honom med öm och vemodig kärlek.... för det är precis vad jag känner då.
Borta är den trista gårdagen, den jobbiga dagen idag... och kvar finns bara den här känslan i mig... och därför ska den här stunden med "Tomten" bli en av de vackraste i mitt minne...


Imorgon är det annandag jul....

måndag 24 december 2007

Decembersaga...




Nu sopar blåsten snö över trapporna
och vindens hästar slår ut sina väldiga manar.
Drag för gardinerna, stäng trollögonen ute
Låt mig berätta för dig om tomteman.

Nu börjar han sin vandring,
nu tänder han sin lykta.
Ljuskäglan dansar i blåsten över drivorna.
De små spåren yr alltid igen.
Vi kan inte se dem.

Du tror att det är katten i källartrappan.
Du tror att det är mössen i boden.
Du tror att det är sparvarna på fönsterbrädet.
Du får tro vad du vill, men jag vet.

När mor var borta, ställde någon undan disken.
När far var borta, prasslade det på tidningshyllan.
Vem hittade min blommiga toffel,
vem drack av kattens mjölk?
Du får tro vad du vill, men jag vet.

(Viola Renvall-Krokfors)



Med en varm julkram till er alla....

GOD JUL o GOTT NYTT ÅR!

lördag 22 december 2007

Kanske du inte vet...





Till mina bloggvänner... och alla de som bär nu...

... hur viktig du är? Kanske du inte vet att du bär någon?

Inte vet jag om jag tycker att jag "bär" någon speciellt mycket här i världen! Men när jag hittade dessa tänkvärda rader, så kände jag att kanske är det så, att vi inte tror oss ha så stor betydelse här i världen, och att det vi gör för någon annan inte betyder något, som kan bära och hjälpa henne framåt i livet... !

.... och just därför vill jag berätta för dig nu, hur viktig du är för mig. Att du bär mig igenom min svåraste tid i livet nu....


... och jag kan bara säga TACK...


Mycket fikande...


... blir det nu förtiden! Idag på Cafe Victoria....

Dagarna före jul....



... tänkte jag hinna köpa några julklappar. Idag åkte jag ner på stan för att hämta ett papper på försäkringskassan, och samtidigt springa runt i julrushen lite. (Carolina var inte hemma...)
Efter några timmar var jag less.... och kände som vanligt oron över hemma. Så jag åkte hem...

SE var jättedeppad! När jag kom hem så sa han knappt ett ord, stängde Tv:n och gick och lade sig! Så.... det blev att sätta på sig extra stora peppmasken, och med skratt, kramar och prat om hittan och dittan, få honom på bättre humör. Å det funkade... och innan han gick och lade sig nu så var han på mycket mycket bättre humör, och jag fick t om en godnatt kram....

Jag tror att SE blev både orolig och ledsen över att jag var borta.... och var borta alldeles för länge. Så imorgon förmiddag ska vi gå tillsammans på "Barnens Hus", och köpa några småjulklappar till barnbarnet. Sen blir det fika på Café Victoria....

Nu släcker en mycket trött Elisabeth ned....

fredag 21 december 2007

Våra promenader...



... till Coop varje dag, har blivit vår egen stund av det underbaraste livet kan ge just nu. Vi två... jag och han... går tillsammans, och alltid hand i hand. De människor vi möter på vägen ser inte... vet inte... att här kommer kärleken och går! För så är det.... denna promenad, i denna korta tid är bara så fylld med allt som riktig kärlek bjuder.... och det är ju vi!

Vi skrattar åt någon rolig gubbe som går förbi, jag berättar något lustigt som får honom att tycka att jag är helvrickad... vi tittar på bilar, och han läser bokstäver och siffror på många registreringsskyltar, han kommenterar den fula julgranen som någon satt upp, och jag fyller i med att en sådan ful gran skulle då han aldrig ha släpat hem! Vi pratar om vädret och väglaget... och vips är jag på väg att sätta mig på ändan. Han skrattar gott... och jag låtsas bli arg... och han skrattar ännu mer. Vi går stigen genom den lilla skogen... och jag frågar om han vet hur mycket jag älskar honom egentligen? Jo, det vet han... oftast...

Ibland händer det något som får honom att berätta nåt av de få minnen han har kvar idag. Jag lyssnar, för det är ju första gången jag hör det.... för honom. Vid övergångsstället stannar vi, och håller hårt i varandra innan vi går över.... sen skäller vi lite lagom över alla tokiga cyklister som kommer svichande förbi som galningar. Han går alltid på den inre sidan... det är tryggast så. Jag berättar om något roligt som hänt... ofta med lite påslag för att det ska bli ännu roligare. Han kommenterar mycket av det han ser runt om.... och jag hänger på. Vi är här... vi är nu... vi har roligt... och vi har den vackraste stunden som livet bjuder på nu...

Så här skulle jag kunna sitta hela natten... berätta om allt detta underbara som jag får uppleva varje varje dag. Hur trött och ledsen jag än är... så har dessa stunder fått bli den väg dit inte den minsta lessamhet eller trötthet fått följa med!

"Jag älskar dig" säger jag

"Jag älskar dig mer" säger han

"Jag älskar dig mest" säger jag

De tre meningarna följde alltid med oss på Coop förut.... det gör det inte längre.

Mitt minne i denna natt... som var tvunget att skrivas ner nu. Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om tacksamhet. Men då kom jag på, att är det något som jag kommer att bära med mig så länge jag lever... så är det min tacksamhet över att fått uppleva detta underbaraste i livet just nu. Tack Tack Tack....

torsdag 20 december 2007

Så här dagarna före jul...


... så fyller jag år. Inte en födelsedag jag skulle ha valt själv, om jag fått välja... men vem får det? Så nu är jag dödans trött o måste i säng. Ska iväg tidigt imorgonbitti med en Pontus P för klippning.

Sov gott alla...

onsdag 19 december 2007

Inga julkort...



.... blir det skickade från Himlastigen i år! Det var ett tufft beslut... att inte skicka några julkort! Men jag orkar, och kan inte!

Vi har alltid skickat julkort... många! Till nära och kära, vänner som man inte möter så ofta, ... och speciellt till dem som man vet har suttit ensam på jul!! Ansvaret för att inhandla, skriva och posta dessa julkort har alltid varit på min lott... ett ansvar som jag alltid sett som ett av julens verkliga måsten och höjdpunkter!

Så inte i år! Av många olika anledningar... men främst för att jag helt enkelt inte orkar med det den här julen. Beslutet att inte skicka några julhälsningar överhuvudtaget togs när det tog slut på julfrimärken här omkring.... och jag kände bara att glädjen över julkortsskrivandet övergick i ett jobbigt måste.... ett måste för vad då? Folk måste ju förstå att det här är en jul då mycket inte blir som andra jular för oss.... och än om jag längst längst härinne känner en vemodig sorg över detta beslut... så vet jag att det är rätt beslut för oss, just i år.

Sen... har jag ganska stora problem att skriva nu. Sedan jag opererade mitt högra öga i höstas (näthinneavlossning och gråstarr), och som gjorde att jag fick ett hål på "gula fläcken" så har jag väldigt svårt att fokusera på vissa saker. Å det blir inte bättre märker jag... att skriva på en dator med ljus bakgrund går bra, men att läsa en bok, eller att skriva, det går bara inte längre... jag får anstränga mig hela tiden då bokstäverna bara vill flyta ihop! Så därför kändes beslutet att inte sitta och plåga sig igenom trettio - fyrtio julkort ganska skönt ändå...

Två julkort har vi ändå skickat.... för det var viktigt! Ett till svärmor, och ett till SE:s kusin Mats... (denna kusin som vi nästan aldrig träffar... men SE tyckte det var viktigt att skicka till denne kusin... så då fick det bli så!)

Så med en vemodig känsla... en saknad av en viktig tradition.... så får det bli så här i år! Till alla er bloggvänner, som jag faktiskt också hade tänkt skicka ett julkort till.... i tanken så skickar jag den vackraste julhälsning till er, med önskan om att ni får en fridfull och vacker jul tillsammans med era nära och kära...

tisdag 18 december 2007

Hittar snö i en bild...




.... och den ger lite julstämning till alla som letar...

Carolina kom hem idag och sa: " Mamma, jag har känt mig så himla glad idag.... jag vet inte vad det är, men jag har bara känt mig så himla..... himla glad över allt"
Tack Gud, säger jag bara..... tack tack tack!!!

Och som jag skrev igår.... att det skulle komma en ny dag..... ja, det gjorde ju det! Inte vet jag om julstämningsläget har förändrats så nämnvärt... men deppet har gått över... åtminstone för nu!

Men det har varit en dag full med så så mycket... måsten och mindre måsten! Och i år har jag ändå bestämt att det får bli som det kan... hinner jag inte så hinner jag inte! Gör jag inte alla dessa måsten hittan och dittan... ja, då får det bli så!
Att vi är här... att vi är tillsammans... att vi försöker så gott vi kan.... det är viktigast nu!

Sen vet jag ju också nu att min stresstolerans inte är särskilt hög nu! Jag har lärt mig, och läkaren har också sagt, att jag bör undvika all stress så mycket jag kan nu... så då gör jag det!! Eller åteminstone försöker....

Nu blev det ett kort skriv.... men jag måste släcka ned och försöka sova lite. Imorgon har jag också en hel del att göra.... utan att jag ska stressa!

Till alla er som genom att ni är de varma människor ni är, följer mig på den här vägen nu.... varje liten tanke, varje litet ord... och varje litet samtal betyder mer för mig än vad ni kanske förstår! Jag brukar varje kväll sända en tanke dit upp: "Gud, tack för de här änglarna, som kanske inte ens vet att dom är det... tack för att du skickade dem till mig nu..."

Sov så gott alla.... och vakna lika vacker imorgon...

söndag 16 december 2007

Söker julstämningen...




... med ljus och lykta. Det gör jag.... ikväll! Inte bara ikväll förresten.... den vill liksom inte riktigt hittas... så som den alltid så självklart har funnits där förut.
Jag vet ju varför.... i år är den som en poff i magen! I "mitt tidigare liv" så var julen det magiska kvittot på att vi, familjen, hade fått ännu ett år tillsammans.... och med det kvittot så kände man en trygg förhoppning om att få fira även nästa jul tillsammans...

Men så är det ju inte i år.... inte för oss! Det magiska kvittot har förändrats på många sätt nu... ordet tillsammans har ändrat riktning och fått en ny innebörd... och den trygga förhoppningen om en nästa jul tillsammans, den är över. Slut.

I år är den som en poff i magen.... fast jag kämpar, och Carolina kämpar. Och Sven-Erik kämpar... på sitt vis. Hitta den där julstämningen... eller åtminstone låtsas för allt vad tyglarna håller.... tjo och tjim, spela julsånger, baka lite, julpynta, köpa julklappar, mysa och äta godis... ja, allt allt allt gör vi för att ta oss igenom. Men där innerst innerst inne så vet jag ju att nästa jul.... det kan jag inte skriva ens.... hur har vi det då?

Ikväll är en sån kväll.... då det blir tungt. För det mesta går det riktigt bra, för det måste ju bara gå... och det kommer det att göra! Men ibland...... ibland slår hjärtat och hjärnan om i allt som måste bäras härinne.... och alla känslor av sorgens ansikte visar sig! Det är tungt... och det är ensamt.

Ensam... jag är ensam. Ensam... jag är ensam. Jag skriver ordet flera gånger... för att jag måste. Jag måste berätta för mig själv hur det känns.... sätta ord på hur förtvivlat förtvivlad jag känner mig.... inför att vara detta hatade ensam. Tillsammans... men ändå ensam. Och mer ensamt ska det bli....

Ibland så undrar jag hur jag kommer att minnas den här tiden.... från det SE fick sin diagnos till... ja, till den dagen då...ja....
Kanske kommer jag bara att välja minnena från tiden före? Den tid som vi fick, innan hans sjukdom började... när nu det var...egentligen? När var han han? NÄR började du tas ifrån mig?

Men ett vet jag redan nu:

Jag kommer inte att bevara minnet av den här julen.... jag kommer inte att orka det sen. För jag ska gå vidare.... till nya jular.... ensam och utan honom...

Men två vet jag redan nu:

Jag fixar det här....

Men tre vet jag redan nu:

Imorgon är en ny dag... och jag ska leta julstämning!!!
Å jag hittar nog lite... så småningom....!!


(Ord som jag behövde skriva nu... dagen har burit lite från och till den här känslan... men jag skulle så gärna ha velat skriva om vacker julstämning, fina bilder, och bjudit er alla, som läser här, den julglädje som mött mig överallt nu.... som tack för att ni finns där, när nu andra inte gör det!)


Tog en paus nyss.... och kom tillbaka hit och såg vad jag hade skrivit... och tänkte radera alltihopa!! Tänkte: "Men herregud, nu får du skärpa till dig.... det har inte varit något speciellt trist som har hänt idag! Varför inte berätta om Carolina som bakat lussebullar, om SE som följt med lillebror och tvättat bilen, om vår dagliga promenad till Coop, om att det varit en ganska bra dag ändå...."
Men jag bestämde mig ändå för att allt det jag skrivit fick stå kvar! För det var tvunget att skrivas... jag behövde få skriva ner det. Jag behövde verkligen det.... och kanske just därför kunde jag också "skärpa till mig lite" nu!

Nästa jul...

En mycket vacker och gammal julsång som handlar om att tro på framtiden...

Allt vettigt som kommer från Himlastigen ikväll... för hon som skriver här, har suttit och drömt sig bort lite nu i natten... och orkar inte skriva mer idag...

Sov så gott.. vakna vackert...

lördag 15 december 2007

Amor vincit omnia...




... eller tack för pussen, älskling!

Idag köpte vi en chokladask på Coop.... bara till Sven-Erik.
När vi kom hem sa jag:
" Du gubben, ta ner den här på ditt rum... så har du lite "mysgötta" för dig själv!"
"Men nu är du så... ja, du skulle kunna få en puss", svarade han glatt, och i samma sekund tog han omkring mig och gav mig en puss... mitt på munnen!!

Då frös jag tiden.... i det magiska ögonblicket lät jag minnet fotografera oss. Vi två... min glädje, över hans glädje, att ha fått en egen chokladkartong.... min lycka över att ha fått uppleva något som inte jag har fått uppleva på många år... en puss! Sen gick jag in på toan och lät tårarna rinna.... för den vemodiga längtan efter den man jag en gång haft. Men jag grät också över att.... ja, jag skriver glädjetårar, för att se min älskade älskade man bli så otroligt glad över att få en chokladkartong alldeles för sig själv.. så att jag får en puss! Kan lycka bli vackrare än så? Kan man göra annat än gråta av glädje då?????

Så kärleken övervinner allt.... även i den svåraste av tider..!

Jag ska alltid älska dig....



Fredag...

Jag orkar inte skriva så mycket om dagen.... mer än att det har varit en bra dag. En bra dag, men så himla mycket att göra... det känns som om jag får allt mindre tid för mig... för en Elisabeth som också behöver lite egentid ibland. Det går inte längre... för än om det finns små stunder som han kan vara själv... så märker jag ju att han blir orolig, och när jag kommer hem, efter att jag kanske varit borta en, eller två timmar... ja, då är resten av den dagen vikt för honom!
När jag är borta så sitter han mest och tittar på Tv... eller går och lägger sig! Att komma på att göra något själv, det fixar han ju inte nu längre...

Nu ska jag släcka ner.....

Sov gott och vakna vackert...

Ps. Det grämer mig också MYCKET nu, att jag inte hinner hälsa på hos er som jag skulle vilja... men det kommer väl bättre tider!!? Hoppas ni förstår...

fredag 14 december 2007

Ibland kan lyckan vara...





... en lucia i morgonrock, och med lite glitter i håret! Idag var det så....!

En medelålders, trött, och en inte alldeles fräsch nyponros hade bestämt sig för att komma med ljuset till familjen idag. Sagt och gjort.... med värmeljus, kaffe och lussebullar, så vinglade hon runt och sjöng " se på vår tröskel står, vitklädd med ej ljus i hår...." med en alldeles formidabelt dålig och skrovlig morgonröst! Inte lät det bra.... men den här lucian hade inte riktigt vaknat hon heller!!

Men Lucian gjorde succé.... i sin morgonrock, sitt glitter, och med kaffet och skrovelsången... så fick hon familjen att le... och tycka att hon var den bästa lucia de sett. Visserligen fanns det en och annan som tyckte att hon var en gullig tönt... men det sades också med ett leende!

Så ibland kan lyckan vara så små saker som lite glitter och en morgonrock. Något som sprider ett leende från ett värmeljus och lite dålig sång... något som sedan bär dem dagen igenom!

Nu är jag så så trött... dagen har varit fylld med mycket. Fylld med sådant som gjorde den här dagen underbar...

Sov så gott... vakna vackert...

torsdag 13 december 2007

Vita budbärare...


(Karin Boye som Lucia...)

... finns många, och de kommer i många olika skepnader. Som en liten Karin i luciadräkt, eller som en läkare i sin vita rock! Idag har jag sett dem båda...

Erik Axel Karlfeldt skrev:

"I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i vita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst."


I min natt här på Himlastigen så önskar jag alla ett knarrande på vindens bräder... ett besök av ljusets budbärare... vilken lyser vägen när många andra lyktor släckts!




Onsdag...

Carolina och jag hade som vanligt vår lilla fikastund tillsammans på morgonen. Hon har många prov den här veckan... japanska, samhällskunskap och matte. Jag tycker lite synd om henne, att behöva ha så många prov på en vecka... "ja, men dom är ju lite knäppa våra lärare...", sa hon lite sådär låtsasnonchalant.... men jag vet ju att hon tycker det är "skitjobbigt", och att hon ofta drabbas av "provstress" när det ska skrivas....

Berättade för SE att vi skulle till läkaren idag.... det var ingen hit! Verkligen inte! Hans första reaktion var: "Hörrudu, jag hatar läkare!" Skarpt och irriterat kom det... och jag visste ju att detta med att gå till läkaren aldrig, inte ens när han var frisk, varit något som han tyckt om! Det var bara att trycka på pepp-knappen, och hitta lite vita lögner som skulle mildra hans irritation och säkert också den rädsla som han kände. För tänk om han bara helvägrade???
"Men gubben, du ska ju bara kolla blodtrycket, du vet, du har ju träffat honom flera gånger förut, det kommer att gå på fem minuter..." och så höll jag på en bra stund!

Han gick ned på sitt rum.... och där låg han hela förmiddagen. Första gången jag gick ned och frågade hur han mådde, så låg han ovanpå sängen och sov. Andra gången... strax innan vi skulle fara... då hade han klätt av sig och krupit ned under täcket!! Ehh...jaha? Jag blev så förvånad när jag såg det.... och när jag sa: " Men du, nu måste du kliva upp, vi ska ju snart vara hos läkaren" så svarade han bara: "Jaså! Men jag vill sova... för natta nu!"
Det blev pepp-knappen igen.... och till slut så kom vi tack och lov iväg. Fredrik, min bror, kom och skjutsade oss...

Hos läkaren fick SE först gå in en stund, och sedan jag. Under tiden som jag var inne hos läkaren fick SE ta blodtryck ute hos demenssköterskan. (134/104 är väl rätt bra ändå.... med medicin!?)

Han frågade hur det gick... och han berättade också att han hade frågat SE vad hans dotter hette.... men det minns han inte. (Jag visste ju redan det, men det högg ändå lite när han sa det...!)
Jag berättade om hur vi lever nu, och att vi med våra dagliga rutiner ändå får det att fungera ganska bra - trots att både jag och Carolina nu klart ser den försämring som har skett, och hela tiden ser att det går nedåt! Värst, sa jag, var ändå dessa ständiga humörväxlingar och att hinna parera dem när de kommer. De agressiva utbrotten som nu gör att Carolina inte längre kan vara ensam hemma med honom... det berättade jag också om. Så vi kommer nu att prova en ytterligar medicin som "kapar topparna"... vad som nu riktig menas med det!

Vi tog bussen hem... och SE var som "sola i Karlstad"! Men när vi gick backen upp till Himlastigen så hade han redan glömt läkarbesöket! Lika bra det...!

Jonas skjutsade mig att handla på Willys. SE gick och vilade....

Middag... kroppkakor. Fick gå det med...!

Carolina kom hem från "LUBBEN".... ! (Ledarutbildningen inom kyrkan...) Hon ville ha en liten stund att berätta om sin dag.... viktigt viktigt att lyssna då!!

Jag dippade på soffan... i nästan två timmar!!! När jag vaknade så satt SE helt tyst i fåtöljen bredvid.... såg att han blev glad när jag vaknade. "Vill du ha kaffe, gumman?", sa han och lät verkligen så lycklig bara över att jag hade vaknat! Så... upp och koka kaffe!

Kvällen blev kort... ingen film ikväll. Vi strötittade på TV:n och pratade lite istället... och SE gick och lade sig tidigt tidigt! (Oron på förmiddagen över det läkarbesök han inte minns... vikten av att parera den med tryggheten här hemma... omedvetet förstås... tog nog slut på honom alldeles..!)

NU ska jag i säng också.... släck ned och godnatt!! Snart ska jag upp och morgonfika med Carolina och se på Lucia på Tv. Det är himla mysigt...

onsdag 12 december 2007

Vi har jul...



Hallen...



Tomten sover på sockerskålen...



Jag tycker om hjärtan...



Hallen... igen då!



Julgranen i all sin prakt...


Åsså snyggaste tomten...

Bara lite bilder... vi har jul i vårt hus. Igår var vi på Outlet och SE ville ha en mössa. Han bestämde själv att denna ville han ha.. och jag tycker ju han är snyggast i allt!

Jag vill inte...

Mötet...




Mötet igår var bra... men jag hade gruvat innan. Så mycket att natten blev en villervalla av vakna svåra tankar och små ryckiga stunder av sömn! JAG VILL INTE.... JAG VILL INTE DET HÄR.... ja, så kan man också sammanfatta denna natt! Jag visste ju att detta var ett möte för framtiden.... min framtid, som den så småningom ska se ut. Utan honom...

- Ansöka om plats redan nu för ett särskilt boende.
- Avvakta flytten för dagverksamheten (för yngre dementa) i januari från sjukhemmet till annan lokal.
- Kontaktperson för Carolina på gång.
- "Grönt kort" för SE. Får möjlighet till fri tandvård.
- Övriga frågor och funderingar.

Bra punkter... bra för oss alla. Framtiden låter ju inte vänta på sig... Sen att berätta min/vår historia... vår resa nu, det var tufft! Hur allting började... alla händelser och insikter... var vi befinner oss idag... ja, det var en tur- och returresa till nåt som jag inte vill minnas. Kanske i små glimtar som jag kan, och orkar välja själv.... men inte att måsta ta mig igenom hela helvetesresan på en gång! Svälja och svälja och svälja.... tårar som bara ville upp... det var svårt!

Det var väl den första punkten som kändes, och fortfarande känns svårast! Rent praktiskt så vet jag ju att köerna till dessa särskilda boenden är mycket långa, och därför är det ju faktiskt viktigt att vi/jag gör denna ansökan redan nu... sen finns alltid möjligheten att tacka nej, om det skulle komma ett erbjudande innan vi är "redo"!

Men det är det känslomässiga beslutet... tänket... för ännu, ännu kan kan man lura sig själv lite... att han "bara" är hemma. En ansökan synliggör den väg som jag vet att vi så småningom måste ta... då ska han resa åt sitt håll... och jag åt mitt!! Aldrig har väl bara en ansökan känts som att fälla en dom över någon... det är tungt . JAG ska besluta, vara bödeln, att skicka iväg den andra halvan av mitt liv.... ni vet, ett hjärta kan dö för mindre...

Nu skriver jag inge mer.... det blev bara för tungt. Man kan dö för mindre...


Nu är det jul snart... vi tänker INTE på det här nu.... vi har haft en underbart vanlig dag i vår lilla bubbla... jag och han.... ännu ett tag.

måndag 10 december 2007

Tomtigt värre...




... känns det här just nu. Lite TOMtigt i skallen med andra ord...

Har varit på ett långt möte idag som rör SE och framtiden. Det var jobbigt... berätta vår historia igen. Jag tycker det är lika jobbigt, och svårt vareviga gång... och det slutar ALLTID med att jag sitter och gråter - vilket jag avskyr!! Speciellt i sådana sammanhang!

Men det var ett bra möte.... ett möte för framtiden....

När jag sen kom hem var det SE, fika, Coop, middag, Carolina, film som gällde.... nu är det bara godnatt kvar.

Det kanske inte är så kuligt med skrivet på den här bloggen... men det är å andra sidan inte Herr A heller!!
Men..... julen är i antågande, och den ska firas såsom den aldrig har firats förr... och nu ska jag bara försöka sova, och känna tryggheten i det lilla ljus som gavs idag...


Sov så gott... vakna vackert...

söndag 9 december 2007

Å så har söndagen gått förbi...




... och med den släcktes det andra adventsljuset. Carolina och jag är överens om att det känns tyngre i år. Tyngre med allt, tyngre med tålamod... och tyngre med att hitta någon riktig julstämning.
Vi försöker.... vi försöker så vi nästan blöder. Men vi ser ju, med en alltmer plågsam insikt, att SE:s sjukdom tar alltmer av honom. Den Sven-Erik, den Pappa som fanns för tio år sen, för fem år sen, för två år sen, för ett år sen.... det är ju inte den Sven-Erik, den Pappa som vi ser idag.

Vi pratar om det när vi går på Coop. Jag och hon... för SE fick inte följa med. Han fick stanna hemma.... eller rättare sagt, han var så arg och elak så jag sa åt honom att jag inte ville gå med honom på Coop idag. Han blev ännu mer arg, och gick ned och smällde rasande igen sin sovrumsdörr.... sedan han först slagit knytnäven i väggen några gånger. Allt för att jag, med väldigt väldigt försiktig röst sagt till honom att han INTE kunde öppna diskmaskinen förrän den var klar!! Mer behövdes inte idag....

Så jag sa till Carolina att klä på sig och följa med.... för att lämna henne ensam med honom nu, det går ju inte längre. Grymt, men sant.... av erfarenhet så vet ju både jag och Carolina att då kan vad som helst, vad som helst, hända!

Så vi gick på Coop.... och pratade på vägen dit. Riktigt arg.... det måste vi också få bli... riktigt less... det måste vi också få bli.... bara inte på Sven-Erik! Fastän vi förstår... att hans ilska och elakhet uteslutande beror på hans sjukdom.... så är vi bara människor, som också måste få bli arga och känna ilska och elände över alltihopa!
"Jag blir så jävla arg på han när han är så här", sa Carolina, där vi gick.
"Ja, jag med, man skulle vilja ge han en riktig utskällning, rakt upp och ned", sa jag.
"Jaa, vet du mamma, ibland blir jag så arg så jag skulle vilja skrika "va fan håller du på med?" åt honom" fortsatte hon, och jag kände hela hennes sexton-åriga ilska och frustration över att hennes pappa, hennes pappa, kunde vara så.... elak!
"Jag vet gumman, och jag förstår det... men vi får bita ihop, och så får vi skälla hos varandra istället" sa jag bara.

(Att se någon som nästan aldrig varit arg och höjt rösten, någon som aldrig aldrig varit elak, någon som alltid alltid alltid haft sin dotter som "vackraste lill-go-kajsan".... se denne person nu vara precis dess raka motsats..... det är nog bara det grymmaste världen kan bjuda på!)


Sen sa hon: "Nä, mamma, nu pratar vi om nåt trevligare"....

Så vi gick tillbaka till jule-pratet istället.... och så försökte vi igen... hitta stämningen!


Nu vilar han... hoppas kvällen blir bättre!

En Carolina-dag...



... blev det idag. En dag tillsammans... hon och jag.. en helt underbar dag!

Nu orkar jag inte skriva... att hela tiden dela sin tid mellan två, det tar all kraft man har. Nu är jag verkligen så himla trött... och allt det vackra som ville bli skrivet idag, får skrivas en annan dag istället...

(Det blir verkligen bara så kludd av allt jag försöker skriva nde... raderar och raderar... )

Med det andra ljuset tänt... så önskar jag att ni alla får en vacker och ljus dag...

lördag 8 december 2007

De som för världen framåt...



... har jag fått möta. Henny Ferlin, gift med Nils Ferlin, sa en gång:

"Vi borde vara tacksamma så länge det finns irrationella människor, drömmare och tänkare. Det är de som för världen framåt.

Nalle och Gisan...

Inte vet jag om de är speciellt irrationella människor, jag vet bara att de båda är två stora poeter... och att jag har fått förmånen, och gåvan, att möta dem båda på deras väg.

Igår kom det ett paket till mig... i det låg två böcker. "Svensk Poet 2007" och "Bär mina vingars kraft" låg där tillsammans med ett mycket vackert kort. Till mig... ?!

Om det inte är sådan omtanke och värme som för världen framåt, då vet inte jag... Om det inte är sådana människor som lyser vägen för någon annan att kunna gå framåt i världen, då vet inte jag... jag vet bara att jag är så tacksam över att fått möta dessa två.

Så Fru Ferlin.... jag är ödmjukt tacksam!

Så Gisan och Nalle... med era vackra dikter bär ni mångas vingar i världen framåt.

Tack...

Ps. Jag kan varmt rekommendera båda dessa böcker... bland det vackraste jag läst....

Bara en bild...



... ikväll. Jag är trött nu... och det har varit så så många saker idag. Jag/vi har knappt varit hemma... fylld med både måsten och mindre måsten, så är nu dagen slut och jag ännu mer!

Godnatt och sov så gott.... stjärnorna vakar över er...

torsdag 6 december 2007

Älska mig...




"Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
För då behöver jag
det bäst."

Det är inget roligt att skriva det här. Inte roligt alls.... ändå måste jag skriva det. För det är viktigt för mig att komma ihåg en dag... för trots min strävan, och min visshet att orka ta oss igenom det här, så fanns det dagar då jag inte orkade alls... dagar då jag inte orkade hålla masken, dagar då jag bara var dum. Idag var en sån dag...

Idag var jag verkligen både dum och elak...

Det är svårt... svårare än nåt jag skrivit på länge... men den som fick ta emot all min ilska och frustration var... Carolina. Så helvetssvårt att skriva det... och jag vill bara dö åt det! En stund av ilska då masken föll... och hon stod bara där och tog emot.

Jag skrek inte... men jag sa dumma saker. Hur fan kan man säga till sin dotter att man är less på alltihopa, att man önskade att man bara kunde lämna eländet.... och hur, hur kunde jag säga att hon var då minsann inte så himla bra på att hjälpa till??????? Hur?

Det gick snabbt över... men skadan... tårarna i hennes ögon... var ju redan skedd! Fan, säger jag bara! Å jag tycker verkligen inte om att svära... förlåt mig för det då Gud... men det gör ont nu!! Veta att det var jag som gav henne tårarna... hennes mamma! Hennes MAMMA!!!!

Älskade mitt barn... jag bad dig om förlåtelse. Bad att du skulle förstå att allt det jag hade sagt bara var komna ur min ständiga ständiga förtvivlan och frustration över livet just nu... och att det inte hade det minsta med sanningen att göra! Jag vet inte hur många gånger jag sa det till henne... inte med sanningen att göra!! Jag förklarade också... att hur stark jag än är, och alltid kommer att vara, så finns det dagar eller stunder då jag inte orkar med riktigt... för jag är bara en vanlig liten människa, som också gör fel ibland! Å nog tror jag att hon innerst inne förstod och visste att det var så.... men ändå!

Nu har hon gått och lagt sig... och jag sitter här. Jag skulle vilja slå och sparka på nån... så ont gör det! Här inne... !

Men jag tänker svälja ned det nu.... för jag måste ta ett djupt andetag och lämna det som gör ont! Djupt djupt andetag nu... och "poff"... det svåra får läggas bort... nya tag, ny dag imorgon och då ska jag vara den starkaste mamman i världen igen... som jag är, och som jag måste vara för henne... alltid! Å jag är ju stark.... det är jag!!

Till dukat julbord...




.... bjuds vi nu in till höger och vänster. Och det måste vara något fel... någe allvarligt fel i systemet... eller i tänket, på nåt sätt!

Medan vi bjuds till överdådiga julbord på varje restaurang, hotell eller matinrättning med självaktning.... så finns det barn som samtidigt måste förlita sig på hjälporganisationernas matkassar. I Sverige!! Jag får inte ihop den ekvationen....

Å jag känner mig skyldig också... för hur många julbord har jag inte bjudits på, där jag suttit i godan ro, och känt mig väldigt priviligerad som har blivit bjuden på ett sådant storslaget kalas. Oftast av min chef... som en liten julklappsbonus till personalen! Tänk om han istället hade sagt: "Nej, mina vänner, i år blir det inget julbord - för vi ger pengarna till barnen istället... de som måste hämta sin julmat på Röda korset... !"

Tänk om han sagt det... jag är säker på att ingen enda av oss skulle ha protesterat!

Tänk om fler skulle ha sagt det... jag är säker på att många fler barn skulle ha sluppit matkassarna!

Tänk om alla skulle säga det... jag vet att många barn då skulle få se, och känna vad julen egentligen handlar om!
..........

Det här blev det enda skrivet ikväll.... för jag for så illa när jag läste... om barnen... barn som inte har det bra... barn som far illa.... barn som får hämta en matkasse på jul!

De är barn...

onsdag 5 december 2007

Dåligt samvete...



... måste vissa i den här familjen gå omkring med!

"Det dåliga samvetet bor i en tom chokladask."
(Ruth Gottberg)

Åtminstone om man tittar på innehållet i vareviga chokladask som köps in, för att även andra i den här familjen ska kunna få njuta!! Från den ena dagen till den andra så har innehållet krymt från full styrka ned till.... ja, kanske en eller högst två små övergivna bruna bitar. Va? Vem, eller rättare sagt, vilka är så himla godis-ego? Å vem... vem skulle jag vilja veta, lämnar ALLTID kvar de där bitarna som ändå ingen vill ha...? Vareviga gång...!!

Det verkligt märkliga är att ingen, absolut ingen, i den här familjen har ätit den minsta lilla bit när jag försöker "finna den skyldige"! Helt otroligt...!

Igår köpte vi en stor chokladask.... som jag gömde (ja, skulle jag hinna vara med så...) längst ned i kylen, under äggkartongen! Ikväll tänkte jag ta mig en liten bit, eller två.... visste att det fanns, för nu hade jag ju gömt asken ganska bra, tyckte jag! Men... blev jag stum, eller???? Chokladasken låg fortfarande kvar där jag hade gömt den..... men allt som fanns kvar när jag lyfte på locket var.... två bitar!! Två bitar... igen!! Ja, men.... vad i...?

Så nu sitter jag här... rätt pjutt på somliga... och önskar att det dåliga samvetet ger sig till känna både här och där hos de smygande chokladegoisterna som bor i den här familjen!!

..........

Annars har det varit en ganska lugn och bra dag... inga större händelser eller förändringar! SE har sett på teven en stor del av dagen... och jag har donat och fixat här hemma. För SE är ju teven ett stort sällskap nu.... och så är det ofta med de som är dementa... att de tycker om att se på teve, för de kan bara sitta och ta emot och behöver inte prestera något själva. Så har de på geriatriken förklarat hans myckna tv-tittande nu ... och än om jag har vant mig vid att han gör det så så ofta nu... så ser jag ju också en SE som i tiden innan nästan aldrig tittade på teve. Det känns konstigt... och lite ledsamt...!

En vacker dag är en gåva... jag hoppas ni alla får den imorgon!

tisdag 4 december 2007

Ära den som äras bör...



... gör vi det? Kan vi... och vågar vi det? Vågar vi framhålla en annan människas förtjänter... eller är vi hellre tysta, för rädslan att förminska oss själva? Eller tar vi den andra människans förtjänst som vår egen... kanske också det av rädsla för vår egen litenhet?

Om någon annan gör något bra.... vågar du säga det till henne?
Om någon annan gör något snällt... vågar du berätta för andra?

För mig har det alltid varit ett viktigt tänk! Min mamma brukar använda den frasen..."ära den som äras bör"..., och brukade ofta tuta i oss ungar när vi var yngre att det var något man bara INTE gjorde... att försöka ta åt sig äran och/eller framhålla sig själv. Istället skulle man försöka framhålla andra som hade gjort något bra! Men nog försökte man väl.... för man ville ju att ens mamma skulle tycka att man var bäst av alla! Tyvärr gick det ju inte så bra då....

Idag försöker jag inte det... jag vet att hon tycker jag är bra ändå... med alla mina fel och brister!

..........


Därför vill jag "ära de som äras bör".... det vill säga.... NI. Bloggvänner och livlinor... ni som läser.... ni som kommenterar.... alla er kommer jag att ära.... så länge jag lever. Det låter ju väldans högtidligt... men för mig känns det så! Att ställa upp för en annan människa, i vilken form det än må vara, det kan bara förtjäna all respekt och ära som finns! Ni bör alla äras... för utan er så hade det blivit så mycket mycket tyngre att gå nu! Tack....


..........



Måndag...

Fick lite sovmorgon... då Carolina började skolan lite senare idag. Men sov dåligt inatt... de där tankarna som gärna vill mala när natten kommer, de gör alltid det! Än om jag tycker att det har blivit lite bättre.. så finns dom ju alltid där. Så är det ju...

Carolina-gumman hade gjort fika till mig, och tänt ljus... för den viktigaste stunden på dagen: vår morgonmysstund! Bara hon och jag...

Åkte på ICA-Maxi med Jonas.... men SE var hemma. Jag tror att Jonas förstod att jag behövde komma iväg själv en stund.... och det var verkligen ljuvligt! För några år sen skulle jag nog inte ha upplevt ett vanligt ICA-besök som någon större mirakel-upplevelse... men idag... ja, det kändes bara så underbart att få göra någonting.... alldeles själv! Inte behöva hålla honom under uppsikt hela tiden, gå med honom, prata med honom, styra vagnen med honom, hela tiden tala om vad han ska göra.... och dessutom vara glad hela tiden! Det är inte så att jag klagar, för att gå ut med honom.. det gör jag ofta och gärna. Men ibland känner man ju att man behöver lite egen tid också... sådan tid som det inte finns så mycket utav nu!

SE hade sovit och tittat på teven den stund jag var borta... apparaten stod på, och han såg väldigt nyvaken ut när jag steg in genom dörren. Det gör han oftast när jag går ut en stund... än om det så bara är ner till tvättstugan...

Slog in lite julklappar.... jag och SE. "Jag tycker det är bra att slå in sånt här...!" sa han. Förstod ju att han menade julklappar... och jag visste också att det var precis tvärtemot vad han gillade att göra förut... i livet innan. Men så är det ju nu... mycket har blivit tvärtemot den han var, medan somligt sitter i ryggmärgen hos honom... ännu!

Fikade och mysade... jag och SE. Bjöd på den misslyckade kakan som jag bakade häromdagen... men äsch... den gick att äta ändå, och SE tyckte den var god, så....

Carolina kom hem.... och hade varit och köpt en julklapp till SE på håltimmen.... "Sven-Ingvars hits" tror jag den hette. (Han kommer att bli glad, vet jag.) Hon var så glad, och nästan lite stolt, tror jag, över att hon hade hittat en CD med sin pappas stora favoriter.... lilla lilla gumman!!

Middag... fiskpinnar. Helt ok...!

SE gick och vilade... och jag dippade en timma på soffan! Behövdes kan jag säga...!

Mysfikafilm med SE.... och ikväll blev det två filmer. Ibland blir det så....

Nu är det godnatt... ska bara gå runt och släcka ned först...! Hoppas jag somnar snabbt...!