måndag 31 januari 2011

Soffläge idag...

... har inte mått så bra. Magen vill bara krångla.
Imorgon ska jag ringa läkaren igen..
Carolina fått sköta det mesta av "marktjänsten" hemma.
Imorgon SKA jag må bättre...

söndag 30 januari 2011

Syskonen Lindgren...



Thord njuter..



'Starkare än Amor'...


... som Thord skrivit. Sen ' Glöm inte bort dina vänner'...

Idag är den skönaste dagee du får...


... sjunger de.

Nu kommer lill-Thord..


... o vi ska lyssna på Pro- kören som pappa leder.

"Varför går det så svårt nu, mamma"....

... varför kändes det lättare förut?" frågade Carolina i fredagskväll.

Jag svarade, att det finns nog många orsaker till det. Det är tre år (!) sedan jag åkte iväg med SE till geriatriken. (Tre år??? Fast det känns som om det var förra veckan...)
Större delen av den tiden har gått åt till att överleva, och så är det nog fortfarande. Men vi har också försökt hitta vårt nya liv... vi två... utan honom. Eller som en vän på Röda Korset uttryckte det: "Vissa dagar kan man bara överleva... medan andra dagar så kan man leva lite. Det beror på vad som händer runt omkring... dagsformen... och hur man mår."

Vi vet också att tiden, i den här sjukdomen, tar ifrån honom alltmer av det som var just han... hans kunskaper, hans intellekt, hans fysiska förmågor... och framför allt, och svårast för Carolina, att han inte längre minns att han varit hennes pappa. Å att lämna en pappa... bit för bit till änglarna.. och hålla fast vid att Gud ändå finns... och försöka köpslå med honom att hon ska göra vad som helst, bara hon får behålla sin pappa... jag har sett hur svårt det är för henne.

Att vi är så ensamma som vi är. I det här. För det blir verkligen en fråga om ren överlevnad när det går helg efter helg och vi sitter här, hon och jag, och försöker hitta på... hitta på... hitta på. Från en stor släkt till två.
Jag skriver inte så mycket mer om det... men alla ord om ensamhet som jag hittills skrivit på den här bloggen... ja, de får gälla nu också.

Livet slutar ju inte gå för det. Hur många gånger har jag inte sagt, och skrivit det? Bara för att vi sitter i detta väntrum och väntar på den ovärdigaste död som livet bjuder... så betyder ju inte det, krasst skrivet, att livet slutar komma med andra sjukdomar, och annan död. Nu ligger min älskade älskade morbror Thord på Axlagården. Ett cancerhem. För jävla tufft.. och jag ska åka dit idag. Ta adjö blir det nog... för det går fort nu.

Ja, det finns många orsaker till att det går lite tyngre nu... och jag märker att jag alltmer försöker anstränga mig att inte tänka så mycket när jag skriver. Varför då? Jag vill skriva... men inte känna. Jag läser också in lite less och bitterhet mellan mina rader... som betyder, kunde det inte bara få räcka lite nu? Kunde inte bara änglarna få komma och hämta Sven-Erik nu? Och Thord förstås...

Tack E, för de vackra vita tulpanerna! Tack Elin för ditt besök i torsdags! Tack alla som gör en skillnad...

onsdag 26 januari 2011

Ibland får det tänkta skrivet...

... bli bara just det. Ett tänk.
Min tanke ikväll var egentligen att skriva om hur svårt det är att veta vad man är just nu. Är jag "fru, fröken, eller singel?" Jag fick den frågan i ett formulär idag...

Jag skulle också skriva om nya snyggaste hallen...

Men det känns så... ja, jag vet inte vad, futtigt och ovidkommande kanske, när mamma nyss berättat på telefon hur trött min morbror är nu, och att han sover mycket. Därborta på Axlagården. Å till helgen ska jag åka och hälsa på honom.

Nej, jag går och lägger mig istället.
Imorgon är det bättre.

måndag 24 januari 2011

Att bli bjuden på fika...

... hos nya grannen idag, och ha en liten pratstund vid hennes köksbord, är kanske inte så märkvärdigt mycket att skriva om. Men för mig är det det...

En stund av något jag saknar...
En stund som var så himla trevlig...
En stund som jag hoppas det kommer fler av...

Man får kryssa lite.,


... mellan målarfläckar o burkar. Men den som väntar på någe gott...

Nytt på tapeten....



... eller rättare sagt, nya tapeter. Vi ska få omtapetserat i hallen... där det hittills har suttit en alldeles hiskeligt ful orange tapet.
Nu har målaren nyss varit hit... och jag har valt vackra vita tapetet, med stora cirklar i.
Han börjar idag.

Det känns spännande och himla roligt. Lite ny input, känner jag...

söndag 23 januari 2011

"Livet slutar ju inte gå för de"...

... har jag sagt till Carolina många gånger. I helgen har jag fått säga det ännu mer. I helgen har jag också fått fylla ut dem med prat om trygghet, tacksamhet, och Sven-Erik.

För det är svårt för en nittonåring som behövde få bli lite kär och lycklig... när det sen visar sig att den nyfunna kärleken var en stor bluff.
Då måste man berätta... då när man förlorat någon... igen då... att livet slutar ju inte gå bara för att man har förlorat sin pappa. Hur grymt det än är...
För livet är inte så funtat... att man bara kan beställa ett enda elände under sitt liv, eller iallfall att man får önska sig ett elände i taget. Eller ännu bättre, beställa inga eländen alls!

"Men de kommer, gumman... lika säkert som amen i kyrkan så kommer du att möta både små och stora eländen... och fast än pappa inte kommer att sitta bredvid dig längre, och trösta dig så där som han alltid gjorde så... ja, bäst i världen.
Men Carolina, du vet... pappa skulle ju aldrig släppa dig. Oavsett var han befinner sig just nu... Minns du när vi var och hälsade på honom senast... minns du hur han hela tiden sökte din blick... hur han småbusade med dig... ville nypa dig på armarna... och satt så nära dig.. minns du det? Å hur han ville följa med när vi skulle gå...
Du vet... han kände bandet... det där osynliga bandet som inte behöver några ord... bandet mellan honom och dig... bandet som kallas för kärlek. Å jag vet att du kände det också...
Var trygg med det, Carolina... känn i ditt svåra nu... att pappa finns här ändå... nära dig, fast kanske inte rent fysiskt... men i ditt hjärta... och kanske någonstans här runt omkring oss. Han kommer alltid att finnas här... hos dig. Och om du bara vågar lyssna till ditt hjärta, så tror jag att du kan höra honom... trösta så där som han brukade. Var inte rädd, gumman min... det kommer att bli bra!"

Så sa jag... och mer ändå. Som att livet också kommer med mycket braigt och fint... än om det kanske ser lite mörkt ut just nu. Som att välja att känna tacksamhet för detta braiga och fina... än om vi skulle behöva lite mer av den varan just nu då. Som att vi ska försöka hitta en ny morot någonstans... någonting att se fram emot. Ja, lite så...

Men nu är kvällen här... och jag är lite slut på, känner jag. Helgen har varit och farit... och jag har först och främst försökt vara "världens bästa mamma!" Å världsbäst har vi varit både Carolina och jag... att vara med oss själva.
I fredags var jag till läkaren... och med mina tidigare ord till Carolina... jag känner stor, eller rättare sagt den största tacksamheten i världen, om det bara är fråga om en kraftigare magkatarr.

Min morbror Thord... ja, han ligger på Axlagården nu. Mamma och pappa har varit där nästan varje dag... det är starkt av dem. Jag har inte orkat åka dit än... men jag ska. Jag vill. Men det känns så svårt... att se honom... att veta... och att ta adjö. Förlora någon... igen då. Men som sagt, "livet slutar ju inte gå för de"...

Nu blev det lite hoppigt i skrivet, känner jag... men det blir väl bättre. Å som vanligt skriver jag... det här är inget deppskriv. Det är bara lite som det är just nu...

... och jag har bakat två limpor idag! Jag är så himlens tacksam och glad för orken till det också...

lördag 22 januari 2011

En bild bara...


... där man ser solen bakom husknuten. Vackert att hålla fast vid...

onsdag 19 januari 2011

Suffléer och matlagningsprogram...

... är både tänk, och rubrik ikväll.

Allt mer så har jag börjat se alla möjliga matlagningsprogram på teven. Märkligt, tänker jag. Jag som aldrig varit någon vidare virituos i köket, och inte varit särskilt intresserad av det heller! I allafall inte i den klassen...
Men någonstans i detta kökskaos av kockar som pratar recept, har tusen kastruller på spisen, kokar ihop och garnerar, sauterar, bräserar... och ja, allt vad de nu gör... så finner jag någon slags ro.
Att det som började som ett kaos blev till någe tillagat färdigt, och som jag tycker ser så himla gott och fint ut. Så där som jag önskar att mitt liv en dag ska se ut. Gott och fint.

I ett av programmen ikväll så skulle de göra suffléer. Poff!!! Så var tanken där... mer behövdes inte... hos Sven-Erik.
Eller rättare sagt... den var först hemma hos oss i köket på Centrumvägen i Mellansel. Vi hade nyss flyttat ihop... och Sven-Erik skulle stå för middagen den dagen. Å minnet... hur han böjde sig ner, och tog fram något ur ugnen... jag som satt vid middagsbordet... och hur han sen, stolt som en tupp, ställde fram den fina och höga sufflén mitt på bordet... det minnet... just det lilla minnet... det är också ett av mina vackraste.
Men som alltid, varje evigaste gång i alla dessa vackra minnen nu... följdtanken blir alltid vetskapen om var han är idag. Å därför går det oftast inte så bra att tänka vackra minnen...

.........

I övrigt så försöker jag bara vara nu. Det är lite mycket, tycker jag... och skrivet blir lite som det blir.

Men för dagen så blev jag bjuden på "gofika" på NK av min bloggvän från Vännäs. Så himla gulligt gjort... och vad trevligt och "inputtande" det var. Tack snälla...

Idag har jag varit till Mamma... försöker så gott jag kan finnas där för henne nu. Det är svårt när någon nära blir allvarligt sjuk... och än svårare när man inte är så frisk själv. Pappa finns ju där för henne, men det är svårt för honom också.

Ikväll har Carolina varit ute och fikat med en gammal barndomskompis från tiden då vi bodde i huset på Gärdesvägen. Hon hade frågat hur det var med Sven-Erik nu... och Carolina sa sen till mig: "Mamma, jag berättade ju... hur det är med han nu, och så. Men det var som om jag pratade om nån annans pappa... inte MIN pappa... inte MIN Sven-Erik... inte han som finns här i hjärtat på mig!" Sa hon, och pekade på sitt hjärta. Å jag hörde hur liten hon lät... gråtet som fanns där.
Lilla, lilla gumman min...

Imorgon ska jag gå på RK. Det blir bra...

söndag 16 januari 2011

I vissa stunder...

... då måste man verkligen dra det djupaste andetag man kan. Knäppa sina händer, och dra in all den luft som man förmår, och i detta djupaste andetag, bestämma sig för att, med all sin kraft, bara fokusera och hitta, eller hitta på, ljuspunkter i den nya dagen.

Jag gjorde det imorse... innan jag ens stigit upp ur sängen... och det är väl så de flesta måste göra för att överleva när alternativet inte är ett alternativ.

Så idag har jag köpt billig frukt på lill-konsum... sett "Kapten Corellis mandolin på teven... lyssnat på Dean Martin... och tänkt lite... eller rättare sagt, skapat en, just nu iallafall, hållbar fantasi om hur bra det ska bli framöver... med våren och allt. Så ska det bli.
Å det är märkligt vilken kraft en sådan fantasi har... om än kanske bara för stunden... för i en sådan fantasi ryms aldrig någe elände. Ingen logisk framförhålling för det svåra man vet ska komma... ingenting som heter svårt eller sorgligt. Som om det svåra bara försvunnit av sig själv... och kvar finns bara en stark och målmedveten önskan över hur bra allting en dag ska bli.

Så just nu ska jag köpa mig en kappa när våren kommer.... och många många vita tulpaner.

lördag 15 januari 2011

Min morbrors händer...



... tog jag en bild av hösten 2009. Då, när jag besökte honom på sjukhuset.

Ikväll fick jag veta att han ligger på sjukhuset... de har hittat en tumör under levern... metastaser vid lungan.

Min älskade morbror, som alltid stått mig så nära... från det jag var en liten baby, då jag vet att han ibland vyssade mig till sömns... till att, tillsammans med sin fru, vara värd på mitt och Sven-Eriks bröllop.
Å då han stod där med gitarren i sin hand, och sjöng för oss:

"Idag är den skönaste dagen ni får,
ni glömmer imorgon, ni glömmer igår.
En dag värd att leva, vad önskar ni mer,
om ni bara mottager allt vad den ger.
Då upptäcks att livet helt underbart är,
fyll den med mening, just nu och just här.
Gör något av den, något ni vill,
fyll den med mening, för er finns den till.
Försumma ej chansen, ni ångrar dig sen
för tiden just nu kommer aldrig igen.
Idag är den skönaste dagen ni får..."

Min bästa älskade morbror i världen...

.......

Det blev som lite tufft det här... nästan så att jag blir lite åt Gud-arg-hållet, känner jag... men jag måste tänka, och hålla benhårt fast vid... att det är den skönaste dagen jag fått ändå!!!

Så vi ska festa med muffins ikväll.. och se en film på teven. Fixa mys ändå..

I två sekunder av bra...

... det är då man ska skriva. Eller rättare sagt, det är då jag vill skriva...
När ont, och oro för ont finns här då vill jag behålla det för mig själv. Som om det blir mindre svårt då... och som Sven-Erik skulle ha sagt: "Så länge hon pratar om det så är det lugnt, men när hon hon blir tyst så..."

Så är det... så därför skriver jag inte mer om det. Just nu så fokuserar jag på solen som lyser utanför fönstret. Carolina sitter i köket och pluggar. Jag ligger på rumssoffan och ser på teven. Å jag håller fast vid dessa två sekunder av bra...

Carolina. Vad skulle jag ha gjort utan henne???? Som har handlat, gått ut med Pontus, diskat, fixat middag, bakat muffins, fixat och donat de senaste dagarna...
Jag vet att hon vill att jag ska skriva om besöket hos Sven-Erik... lägga ut bilderna jag tog... berätta om det svåra, men ändå viktigaste viktiga för henne. Hon vill bevara minnet... men har ändå svårt att gå tillbaka till det nu.
Å så är det ju... vi måste lämna det svåraste. Hur kärt det än är...

Å allra mest i alla två sekunder av bra.

..........

Sen skulle jag skriva om det jag känner för er därute... men för det finns helt enkelt inga ord. Bara en känsla. En känsla som alltid väcker min förundran över vilken godhet som andra människor har... som bär andra... som bär oss... och som alltid får mig att svälja bort denna gråt av tacksamhet. Tack snälla ni...

torsdag 13 januari 2011

Inatt drömde jag...

... att jag och Sven-Erik lagade pannkakor tillsammans. Där vid spisen på Gärdesvägen.
När jag vaknade nu så tänkte jag... för tusende gången... undrar om han drömmer någe om mig... eller Carolina? Kanske har han inte ens kvar sina drömmar längre...

Igår var jag hos läkaren. Min mage mår inte så bra. Vi får se hur det går...

måndag 10 januari 2011

Ett enda liv får vi...

... och aldrig kan vi vända tillbaka. Ingen returresa till det jag borde, eller inte borde ha gjort. Varit en vän för någon annans enda liv. Att ha gett något från mitt eget hjärta... oavsett vad.. kan jag bara göra just nu... och det är det enda jag kan ta med mig till morgondagen... och då behövs där inte längre någon returbiljett.

Tack, min vän därute! Just du...

..........

Egentligen så skulle jag ha skrivit så mycket mycket mer... men av många olika anledningar så har jag valt att vara tyst. Vi har överlevt julen, vi har varit till Sven-Erik, vi har... eller rättare sagt, vi överlever.

Jag skulle skriva om svårt, och ännu svårare. Jag skulle skriva om hur vi mår, och inte mår. Jag skulle skriva om den tacksamhet jag känner. Jag skulle skriva om skenheliga kor. Ja, jag skulle skriva om så himla mycket! Men det blev så ... ja, jag skriver inte om det nu, känner jag... men jag har bara inte orkat skriva. Inte heller har jag velat skriva - då jag fått veta att det finns de i vår närhet som använder mina ord för... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... men jag blev minst sagt chockad när jag fick veta det. Men fult och elakt... ja, det är det. Sorgligt också. Å jag kan bara hoppas att de inte sitter där en dag och önskar sig en returbiljett...

Så jag får se hur jag gör med skrivet... men jag vill ju så gärna berätta. Å kanske mest för den skull om mina ord kan vara till stöd för någon annan...

Till alla mina vänner... och från ett mycket mycket ödmjukt mammahjärta... tack snälla!