fredag 25 juni 2010

Midsommarmys...


... nere på kajen. Vi njuter av solen o glass.

torsdag 24 juni 2010

Sven-Erik dansar...

... på Sjöjungfruns demensboende.
"Lilla pappa" sa Carolina nyss, när vi tittade på det. Jag hör hennes längtan.
Jag säger ingenting... för det finns inga ord som berättar hur det känns att se honom. Han är så fin min gubbe i sin rutiga skjorta...



Detta visades på teven igår i "Västerbottensnytt". De
frågade mig för ett tag sen, om det var ok, men jag hade
glömt bort det. Ikväll såg vi det...

onsdag 23 juni 2010

Idag...

... ska Carolina följa med mig och min vän M (kontaktpersonen) ut. Hon gjorde det förra veckan också. Vi ska gå på Café Göteborg - och det kostar ingenting.

På eftermiddagen får vi se vad det blir...

Jag hittade någe fint och tänkvärt:

"Varje kung har en gång varit ett hjälplöst litet barn
Varje ek en gång ett ekollon
Varje mäktigt hav en gång en rännil
Varje imponerande byggnad en gång en ritning på ett papper

Det viktiga är inte var du befinner dig idag
utan vart du är på väg."

tisdag 22 juni 2010

Tro inte...

... att jag tillåter att vi sitter och dör åt eländet! Tänker jag nu, där jag som vanligt sitter i sängen med den urdruckna koppen bredvid mig. Men det är som att sitta och brodera... man måste fokusera stygn för stygn på det broderi man har framför sig... och hålla synålen stadigt i handen. Annars går mönstret förlorat från detta livets broderi.

Det blev inget göra fint på balkongen igår.
Det blev "Pensionat Oskar" och "Kär i Paris" istället... med fika däremellan.
På biblioteket kunde man låna filmer, och Carolina ville gärna se filmen av Jonas Gardell. (Varför visste jag inte det... att man kunde låna filmer på biblioteket??)

Nu hade jag egentligen tänkt skriva någe om natten... om morgonen nu... när jag sitter här och ännu har honom bredvid mig. För inatt var han min... bara bara min... och här hos mig.
Men det går inte nu.... Carolina är på uppgång märker jag... så den känslan får stoppas bort... och jag ska fortsätta brodera.

Idag ska hon ut och springa. Jag ska gå på RK.
.

måndag 21 juni 2010

Det är måndag...

och jag sitter som vanligt i sängen och skriver. Carolina sover fortfarande, och Pontus P ligger på min fot och snarkar. Kaffet är urdrucket och på radiolan pratar de om Italien...

Å jag tycker det känns för ämligt... jag har inte ens råd att bjuda Carolina på fika på stan idag. Igår bestämde vi att gå ner på biblioteket idag och låna lite nya böcker.. och sen, om det var dåligt väder, så skulle vi gå hem och dricka choklad med limpmackor till. Nu strålar solen från en nästan klarblå himmel.. så det får nog bli någe annat än varm choklad.

Jag är mycket medveten om två saker nu... antagligen så finns det de som tycker att jag inte ska skriva om dålig ekonomi... och lika antagligen så kommer jag att få anonyma och fula kommentarer om det.

Men just nu så väljer jag att strunta i det... det är som det är. Jag klagar inte... jag har det bra ändå... det finns de som har det så mycket mycket värre... mina barn är friska... jag kan kliva upp ur sängen varje morgon... men jag blir bara så... uppgiven och less ibland. Som nu... det vore ju nu man skulle ha behövt lite... så där så att man kunde fixa lite extra input. För henne.. Å säg den som inte vet hur det är att kämpa på med lite trist ekonomi...

Men som jag brukar skämta ibland... "pris ske gud - här kommer skatteåterbäringen", så är det snart fredag. Midsommar.

..........

Jag hade egentligen skrivit så mycket mycket mer nu på morgonen... men som jag hela tiden brottas med nu... "ska jag lägga ut... ska jag berätta... ska jag våga... har jag kraft nog" så bestämmer jag mig för att inte göra det... utan sparar det jag skrivit som utkast så länge.

Nu har Carolina klivit upp... och vi ska göra den här sommarlovsdagen till den bästa... den här dagen också. I eftermiddag ska vi fixa fint på balkongen...

söndag 20 juni 2010

Input...


... kom det idag. I form av en tomatplanta o sommarplantor som min kusin o hans fru svängde förbi med. Jag blev så himla glad... o imorgon ska jag o Carolina göra lite midsommarfint på balkongen.

lördag 19 juni 2010

Min lillebror Fredrik...

... med familj, var hit och drack lite kaffe idag. De hade sockerkaka med sig... och en ny liten hundvalp, som vi fick träffa för första gången. De var lite stressade, men det var trevligt att få besök.
Vi pratade mest om kungabröllop och hunduppfostran...

Nu har snart Carolina och jag firat bröllop färdigt. Någon prinsessbakelse fick vi inte tag i, men väl en "slabang" med en liten flagga på...

... och visst är det väl så att man sitter och minns sitt eget bröllop en sådan här dag. Åteminstone har det varit så för mig.
Den 7 juli har vi varit gifta i 20 år. Kom jag på precis nu...

Att skrämma någon...

... till tystnad brukar fungera dåligt. Det gäller här också...

Jag ska skriva. Men just nu så ska jag strax gå ner på stan med Carolina, och köpa kronprinsessbakelser. Om vi hittar några...
Sen ska vi duka fint här i rummet... äta bakelser... och se på prinsessbröllop.

Ämligt? Kan vi inte hitta på någe roligare att göra? Nja, det är inte så lätt av förståeliga orsaker. Så då får vi göra av det vi kan...

Men jag ska skriva... oavsett anonyma kommentarer. Jag har sparat en del...

måndag 14 juni 2010

Jag önskar...

... att jag kunde berätta hur det är. Men jag vet ju, som sagt, inte hur jag ska skriva längre...

Som att sitta som de enda två överlevande på en öde ö... en kapten och hans matros...efter ett skepp som förlist... bygga koja... leta virke till en flotte... hålla värmen vid lägerelden... leta mat... hålla utkik efter räddning... hålla fast vid att den kommer... och prata med varandra för att man inte har någon annan att prata med... och längta tillbaka... längta hem. Så är det.

Men en dag är flotten färdig... har kaptenen bestämt.

Tack alla som kommer med bra tänk, uppmuntrande stöd och pepp, och framförallt tack för att ni finns.

lördag 12 juni 2010

Det är lördagmorgon...

... och jag sitter som vanligt i sängen med min kaffekopp på brickan, och datorn i knäet. Carolina är redan uppe och ska göra sig iordning för att träffa kompisen PH idag. Jag ska... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på.

Den senaste tiden har jag funderat mycket på min blogg. Den livlina som verkligen har gett, och fortfarande ger mig så mycket. En viktig dagbok, framför allt för mig och Carolina, om hur vårt liv förändrades, och fortfarande förändras, i takt med SE:s sjukdom. En dagbok där jag vet att många kan känna igen sig. En dagbok som har gett mig vänner som jag nog inte skulle ha mött annars. En dagbok som behövde få vara min ventil.
Med andra ord... en dagbok som jag inte riktigt vet hur jag skulle klara mig utan idag.

Men det känns alltmer som om många har åsikter om det jag väljer att inte skriva om. Har jag med mina ord öppnat upp för hur andra människor tycker att jag ska leva mitt liv? Att de utifrån det jag har skrivit drar sina egna slutsatser... och... ja, jag vet inte... men jag försöker att skriva så öppenhjärtligt jag kan, men många kloka förstår ju att somligt kan jag helt enkelt inte skriva om än... och de förstår också, utan ord, att detta somligt ändå måste bäras.

Du förlorade din man i tsunamin. Jag förlorade, och förlorar, min man i en demenssjukdom. Alla har vi förlorat någon som stått oss nära... och alla har vi olka sätt för att hantera det. Det finns inga rätt och inga fel i hur man ska överleva i en sådan sorgeprocess.. vi gör alla olika... men målet delar vi... att överleva förlusten.

Nu pratar jag inte om de elaka anonyma kommentarerna. De får jag rätt ofta, och speciellt när jag skriver om Carolinas förtvivlan när det gäller vår släkt och sin pappas sjukdom. Det är lite märkligt, tycker jag.
Men dessa kommentarer gör mig inte så mycket. Eller rättare sagt, de berör mig inte alls. Som idag igen... en kommetar som bl a hånar mig för att jag igår skrev att jag skulle köpa chokladbollar till mig och Carolina. Men vem... vem orkar bry sig om sånt??? Inte då jag iallafall... jag blir oftast bara lite full i skratt... så där som en vuxna ler åt något roligt som ett barn skrivit.

Nu blev det lite rörigt i skrivet känner jag, men det får bli som det kan. Min tanke är ändå att kanske har min blogg blivit alltför personlig och utlämnande.... och kanske skulle jag börja skriva om vädret istället.

Jag vet inte...

fredag 11 juni 2010

"Jag tror hon tycker...

... att det blev en bra dag igår... ändå!"
Funderar jag lite nu, där jag sitter i sängen med kaffekoppen och några skorpor. Carolina sover fortfarande... jo, hon har ju sommarlov nu... och Pontus P ligger här bredvid mig.

Solen bjöd på sina vackraste sommarstrålar, och jag kände mig så stolt när jag såg henne komma gående där från Wasaplan. I en sommarklänning (visserligen svart!), en liten blomma i håret, en stor stråväska, allt inköpt på HM i Stockholm, så var hon för mig bara den... ja, den vackraste vackra sommarflickan.
Hon var glad, och hördes så tacksam... och berättade om klasskompisen Linus som hade förstått... och som hade peppat och hämtat både chokladboll och dricka... och som hade suttit med henne i aulan... och som hade... ja, helt enkelt funnits där för henne när hon behövde någon som bäst. (Tack Gud, för snälla kompisar, tänker jag nu. )

Hon visade betygen. Å jag kände då igen... stoltheten. Nästan toppbetyg i allt. Inte för att jag brukar tycka att betyg i sig är så viktiga... men just att hon kunnat kämpa på så bra som hon gjort... trots allt det som varit, och är... DET kände jag, och känner fortfarande, en sådan beundran och stolthet inför. Styrkan hon ändå äger... (Tack Gud, här också...!)

Sen skulle vi gå på båten och fika. Men där serverades bara dyr mat nu... så det fick bli kinesisk lunchbuffé på Eastern Palace istället. Mycket billigare... och som jag tror... mycket godare! Vi fick till och med små chokladprickar till kaffet...

Sedan gick vi och strosade en stund på stan... och tittade på studenttåget med alla vackra stundenter som åkte förbi Rådhusesplanaden.
"Mamma, tänk... nästa år... då står jag där... å då kommer du att står här och gråta... för det vet jag ju att du kommer att göra...!"
"Ja, å du kommer att skämmas..." skämtade jag.

Vi gick till RK. Vi var kissnödiga, och sen så skulle jag ju jobba där på eftermiddagen. Carolina blev kvar där med mig en stund, och sen gick hon iväg för att möta sin gamla kompis PH. Å de hade haft en trevlig stund... och suttit och druckit latte på en uteservering.

På kvällen kom storebror Jonas med sin lilla familj. Jag hade köpt glasstårta, och det blev en mysig liten stund här också. Å inte nog med att de kom... hon fick dessutom ett presentkort på HM av dem... ja, ni vet... jag riktigt kände, då igen, stoltheten... och glädjen... över vilka fina barn jag har. Tack snällaste Gud för det... å tack Jonas och Sandra för att ni gav Carolina en sådan fin avslutning på hennes dag.

Tack Linus, PH, Jonas, Sandra för att ni fanns där för Carolina igår. För utan er så hade det blivit en betydligt betydligt tuffare dag...

..........

Idag vet jag att alla i min släkt åker till min syster över helgen. De ska bl a fira min systerdotter som tagit studenten. Det gör ingenting...
Jag har lovat Carolina att vi ska gå ner på HM... hon KAN ju göra någe fynd, och hon har ju sitt presentkort. Vi ska njuta av solen som lyser idag, Köpa chokladbollar på Ica så vi har framför teven ikväll... så... ja, det gör ingenting. Vi har vårat liv nu...

torsdag 10 juni 2010

Idag ska vi gå och fika...




... på båten. Precis så där som vi brukar göra när Carolina har avslutning. Det ska bli en toppendag, har jag bestämt.

Egentligen så hade hon/vi planerat lite annat för den här dagen. Men hon fick ett sms igår där Leif gjorde slut... det blev en lessig eftermiddag... så idag måste vi bara ha en toppentoppendag!!!

onsdag 9 juni 2010

Jag hade skrivit...

... ett helt annat inlägg, men valde att spara det som utkast i stället.

Men vem kan finna något som helst nöje i att skicka elaka och insinuanta kommentarer till oss under anonymitetens skydd? Jag bara undrar hur man som människa är funtad då...?

..........

Carolina har gått till skolan... igårkväll var igårkväll... och hon behövde få gråta. Vi satt en bra stund på hennes rum.

Å jag tycker hon såg lite gladare ut imorse...

Nu ska jag dricka påtår... hämta upp täcket och filten som jag tvättat... och gå och köpa ägg till sockerkakan ikväll. På så sätt så slipper man tänka så mycket...

tisdag 8 juni 2010

Carolina hade dukat bordet...

... när jag kom hem från RK ikväll. Blåbärskräm med ostmackor och tomater.

"Mamma, jag ber om ursäkt om jag är lite låg ikväll" sa hon för en stund sedan.
Å jag förstod ju... ensamheten... Leif som åkt hem... pappa... inga kompisar... familjen... bara hon och jag hela sommaren här hemma... ja, hon behövde få prata om det.

"Men vet du gumman, du får känna dig nere du också, precis som alla andra gör emellanåt... det är helt okay... å jag förstår att det känns tufft och ensamt när det är bara vi... men som jag sagt tusen tusen gånger... det kommer nya tider... å imorgon är en ny dag... då kan vi mysa lite och baka en sockerkaka till "Morden i Midsomer, och kanske köpa lite glass till"... du vet, vi ska försöka hitta på lite kuligt när det går som tyngst... å så går det en dag... och så vips, så känns det lite lättare igen." Sa jag. Med bästa peppar-mamma rösten...

För det måste få vara okay att vara ledsen också... bara man vet att man får vara glad en annan dag!

(Nu hör hur hon snorar på rummet... jag måste gå dit. Hon är ledsen...)

Carolina sover...

... och jag vaknade tidigt. Har fikat lite, och varit ner i tvättstugan och satt på tvättmaskinerna. På torsdag har hon skolavslutning, och jag skulle så gärna ha velat köpt henne någe riktigt riktigt fint. Men jag har inte råd nu, så det får bli sen. Hon vet hur stolt jag är över henne ändå.... och kanske kan vi gå och fika. Men hon kanske vill/ska fika med pojkvännen... och det förstår jag ju isåfall. Vi får se...
Min vän M har köpt en avslutningspresent till henne. Underbara människan...

Jag vaknade med bilden och tanken på näthinnan... "undrar om inte SE redan har stigit upp och sitter och dricker kaffe med personalen?"
Jag såg det innan jag ens slagit upp ögonen.
Så det blev fort upp... jag ville inte ha kvar den tanken.

Helgen har varit bra, med mina mått mätt. I söndags kom sonen med familj hit, och jag fick rå om dem lite. Å bjuda på middag...

Annars är det ju mest bara Carolina och jag nu... det blir en lång sommar. Men Leif (Carolinas kille) dyker ju upp lite nu och då... tack och lov.

Skrivet blir lite som det blir nu också... jag vet inte varför. Kanske tycker jag det är lite för kämpigt att skriva om det kämpiga också.

Men nu... tillbaka till tvättstugan! Å tack alla ni som förstår...

fredag 4 juni 2010

Jag försöker hålla fast vid...

... att varje dag är en gåva. Den där skimrande möjligheten som har getts mig att förvalta... min dag. Min tid. Mitt liv.

Att den sen somliga dagar och stunder har gjort, och fortfarande gör sitt bästa för att sätta krokben för att jag ska tappa bort, och inte se mina skimrande möjligheter... ja, det är väl det som kallas för livets prövningar, gissar jag.

Man får ju liksom inget gåvobrev på ett fixt och färdigt toppenliv här i världen... det får ingen - utan man måste helt enkelt fixa det själv! Å inte för att det i slutändan kanske blir det där absoluta topplivet som man drömde om... men jag tror ändå att man med ett skimrande möjlighetstänk kommer sig en bra bit på väg...

Som nu ikväll... jag tycker det känns rätt bra att jag sitter här i rumssoffan med en skål fruxo-godis och har kaffe kvar i koppen! Carolina har tagit en "powernap" efter att ha spelat brännboll på skolan halva dagen. Vi har ätit blåbärskräm till middag. Solen lyser.

Så... kanske inte det toppenliv som jag drömmer om... men väl en liten skimrande möjlighet.

torsdag 3 juni 2010

Lilla svärmor ringde...

... i eftermiddag. Hon behövde få veta "hur det verkligen förhåller sig" som hon sa...
Hon berättade att hon hade ringt och pratat med SE idag, som "nu hade köpt sig en bil, och skulle snart komma hemöver!" Hade han sagt.
Å jag förstod ju hur svårt det måste vara för henne, lillgumman.... lite virrig emellanåt, och av hela sitt helaste hjärta så vill hon ju hålla fast vid att SE snart ska bli frisk igen. (Vilken mamma bär inte sådant hopp för sitt sjuka barn... ?)

Å jag vet att jag måste försöka balansera mitt svar... jag måste hitta ord som hon kan ta till sig, men utan att såra och göra det ännu svårare för henne. Men ändå, så gott det nu går, försöka hålla mig till sanningen..

"Nej, men nu hade nog SE sett någonting på teven, eller så kanske han har drömt... men du vet, SE har ju inte ens körkortet kvar... det tog dom ju 2006" sa jag.
"Ja, men han sa ju att han hade körkortet i börsen" svarade hon. Hon lät så osäker... och ville ju så gärna tro att det var sant det han hade sagt.
"Jo, det har han... men det har gått ut... och han får inte köra bil idag. Men vet du, jag tror ändå att han hade sett någonting om bilkörning på teven och..." mer han jag inte säga förrän hon avbröt mig och sa:
"... ja, han kanske levde sig in i det så starkt att han trodde det var han!" Hoppfullt, för hon behövde ju en vettig förklaring att hålla fast vid.
"Ja, men precis.. det tror jag också... du vet, en gång när jag ringde till honom så sa han att han var i Nordkap... och då hade han sett någonting på teven om just Nordkap."
Då skrattade hon lite gott.
"Så du tror inte att han kommer och ta bilen och köra hemöver nu då?"
"Nej, det tror jag inte... eller rättare sagt... jag vet det. Han kan inte köra bil längre... och vi har ju heller inte kvar bilen"
Då hörde jag... hur sorgligt det blev för henne. Tyngsta insikten... hennes förstfödde... hennes för evigt lilla pojke... obotligt sjuk. Å som ska gå samma väg som hennes make några år tidigare...

"Jaså, du säger det... ja, det är ju så här med den här sjukdomen... alzheimer. Dom försvinner mer och mer... "

Vad ska jag svara på det... "ja, så är det... men vi får försöka göra så gott vi kan ändå" är allt jag får fram.

Å när vi lagt på luren... så känns det trist... kunde hon inte ha fått slippa det här... lilla svärmor. Hon har ju kämpat, och kämpar så nog ändå...

onsdag 2 juni 2010

Vänner är som skrutt...

... tänker jag. Riktiga vänner... och det spelar ingen roll om dom får betalt för att vara det. Åteminstone inte när det gäller M... för som jag sa till henne idag, så skulle jag inte klara det här så särskilt bra om det inte vore för henne. Min vän M, kontaktpersonen... som kan trösta knytten.

"När skruttet läst sitt brev med mycken möda
(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och skruttet flög helt glatt i knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt,
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"

(Ur "Vem ska trösta knyttet?" av Tove Jansson)

Frukost tillsamman på MVG... lite ögonshopping på stan... och så ett kaffebesök hos henne ikväll... ja, det känns som en bra "knytte-dag" tycker jag. Ikväll blev det mycket prat om det svåra...

Carolina är lycklig över sin nygamla säng! Igår kom Jonas hit med deras gamla säng... en stor fin säng som är 120 cm bred... så hon och Leif fick möblera om på hennes rum. "En riktig prinsessäng" som hon uttryckte det...

Nu är jag så så tom och trött... så nu släcks glädjelamporna ner för natten.

..........

Å jag ringde inte till SE idag heller...



tisdag 1 juni 2010

En älg sprang nyss förbi här...


... o stora Elisabeth blev rädd som en hare, o lille Pontus blev tuff som en tiger!! Hmm... o jag hann inte få någon bild på den stackas vettskrämda älgen.

Med ett enda ord...

... så skulle jag kunna berätta allt. Med ett enda ord så skulle jag kunna förklara varför resan blev så mycket svårare. Som om SE:s sjukdom inte var, och är nog svår... Å med detta enda ord så skulle sedan allting få sin förklaring, och det osynliga skulle bli synliggjort.
Det osynliga, som när Sven-Erik blev sjuk visade sig med all sin tydlighet....

Men jag väljer, som så många gånger förr, att tills vidare skriva om det som inte får synas på ett annat ställe. Av respekt för... nej, någon sådan har jag inte längre, då respekt är något man förtjänar. Men det ligger nog rätt nära sanningen att jag för första gången i mitt liv måste " släppa taget om illusionen, det som kunde ha varit, och att ta till mig och acceptera faktum, det som är!" Jag måste också lära mig, och prioritera det som är viktigt för mig nu - och och inte bara det som är viktigt för andra. (Lät ju väldigt ego det här... och jag har alltid alltid fått höra vilken egoist jag är de gånger som jag har försökt att tänka på mig själv istället för dem! Familjen. Men nu väljer jag så iallafall... att tänka på mig, Sven-Erik och barnen.) Det är en process att ta sig igenom det... svårt, och svårt att skriva om det också. I allafall just nu...

(Här hade jag skrivit mer... men jag valde att ta bort det härifrån.)

..........

Men nu är det tisdag... och jag ska gå vidare i livet! Å jag ska börja med att gå ut med herr Pontus P igen. Kanske "vågar" jag ringa till SE idag... eller kanske inte. Jag märker att det känns allt svårare att göra det... men jag försöker intala mig att det bara är något som jag känner just nu... och att det blir lättare längre fram. Jag hoppas det... för man känner sig som "en liten lort" när man inte ens orkar det.

Å sen ska jag gå på RK... och ha en bra dag! Den blir vad man försöker göra den till, tänker jag...