måndag 30 juni 2008

Just idag är jag stark...

... ja, kanske inte så där stark som stark betyder, men iallafall lite tro på att jag kommer att fixa det här. Å det... det betyder så mycket... den enda lilla känslan av att en dag inte har känts alldeles nattsvart... det gör att jag just nu, här i natten, känner styrka i ordet stark. Imorgon kanske ordet stark har ramlat bort för ett tag igen...

För jag vet ju också att det behövs så så lite... för att jag ska ramla ner. Å vissa stunder, och dagar, behövs det inte ens lite för att jag ska befinna mig i det nattsvarta... då finns det där alldeles av sig självt!

Men just nu.... är jag stark.

"Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida"
(Kenta G)

.........

Carolina var stolt idag....
Varit ute en timma med den lilla hunden. Nästa lördag ska hon dit igen... och kanske, kanske blir det mer än bara helger. För det hade tydligen gått väldigt bra, och Carolina tyckte det var "så himla kul", som hon sa, när hon kom hem.

Hon var så himla stolt och glad över detta stora steg framåt... så hon ställde sig och bakade bananmuffins!

Annars har dagen varit som vanligt... en jag- och Carolinadag. Så är det...


Så tack snälla, snälla Gud för den här dagen... Tack! Å jag hoppas det blir bra med sovet inatt också...!

söndag 29 juni 2008

Skrivit rätt upp och ned...

... i natten nu. Å långt blev det också...!

Jag läste nyss om sorg... och sorgebearbetning. Vi famlar på så mycket nu... vi reagerar så upp och ned nu... både jag och Carolina. Så jag sökte på internet...

Vad är sorg?

Sorg är en normal och naturlig känslomässig reaktion på en förlust av något slag. Sorg är alla de ofta motstridiga tankar och känslor som våra förluster väcker inom oss. Hur förlusterna upplevs är individuellt, men dödsfall och skilsmässor är oftast smärtsamma. Ofta förknippas mest dödsfall och skilsmässor med sorg. Detta trots att separationer, övergrepp, relationsproblematik (till partner, föräldrar, barn, vänner, kollegor), egen eller annans sjukdom, att förlora ett husdjur eller att livet inte blev som man hade tänkt sig kan orsaka sorgereaktioner. Även utbrändhet/utmattningsdepression bottnar ofta i sorg, eftersom oförlöst sorg ofta ligger bakom de beteenden som orsakar dessa symptom.Det finns lika många reaktioner på sorg som det finns människor. Sorg är individuell och unik. Det går därför inte att beskriva hur en typisk känslomässig reaktion vid en förlust ser ut. Vanliga reaktioner är dock:
En känsla av bedövning
Humörsvängningar
Koncentrationssvårigheter
Oregelbunden sömn
Förändrade matvanor
Energiförlust

Hur detta ser ut i praktiken är dock individuellt, samt varierar även hos varje enskild person över tiden. Vad vi beskriver är ingen tidsbestämd process som sker i stadier, utan kan bättre beskrivas som ett flöde som böljar fram och tillbaka. I detta sammanhang kan det även vara lämpligt att nämna att det inte är tiden i sig som avgör om sorgen läker, utan det är vad man gör under tiden som avgör om läkning uppnås eller inte.

Myter om sorg

Att känna sorg när man är med om en förlust är normalt och naturligt. Däremot saknar de flesta av oss kunskap om hur man genomför ett sorgearbete. Istället florerar en massa myter och rädslor kring sorg i vårt samhälle. Bristande kunskap och isolering är de två främsta anledningarna till att sorgen förblir oförlöst.Ett exempel på detta är att sorg ofta förväxlas med depression. Medicinering ger i dessa fall oftast bara en tillfällig lindring av symptomen på sorg, symtom som till exempel nedstämdhet, ångest, koncentrationssvårigheter, energiförlust, samt störd sömn och aptit. Sorg är en känslomässig reaktion på en förlust, men de flesta av oss har lärt oss att hantera sorg på ett intellektuellt sätt. Många av samhällets föreställningar om hur man ska hantera förluster kan summeras i sex myter. Dessa är så vanliga att de flesta av oss känner igen dom. Här följer de vanligaste myterna:
Var inte ledsen
Var stark (för andras skull)
Sörj i ensamhet
Tiden läker alla sår
Ersätt förlusten


Håll dig sysselsatt ”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta. De andra fem myterna är på motsvarande sätt missuppfattningar som motverkar ett läkande av sorgen.

Omgivningens reaktioner

Medan den sörjandes reaktioner är normala och naturliga bottnar omgivningens reaktioner ofta i okunskap och rädsla. Sörjande söker på ett naturligt och hälsosamt sätt ofta tröst och hjälp från sin omgivning. Samtidigt har de flesta välmenande människor i sörjandes närhet inte någon egen erfarenhet av framgångsrik sorgbearbetning att dela med sig av. Istället kan omgivningens reaktioner ofta sammanfattas i följande punkter:
De vet inte vad de ska säga
De är rädda för våra känslor
De intellektualiserar och ger svårföljda råd
De lyssnar inte på oss
De försöker byta samtalsämne
De vill inte tala om döden Sammantaget bevarar detta en rädsla för att visa de normala känslor som följer på emotionella förluster, vilket gör att vi börjar låtsas som att vi mår bra när vi egentligen inte gör det. För att inte bli helt ensam börjar den sörjande hålla färgen utåt och säga att allt är bra, fast det egentligen kanske inte är det. På detta subtila sätt uppmuntrar omgivningen omedvetet den sörjande att agera som om deras sorg har läkt. Detta sker samtidigt som sörjande människor vill och behöver bli hörda.


Tillfälliga lättnader

En nära anhörigs död, skilsmässor och alla andra större förluster producerar en otrolig mängd känslomässig energi. Eftersom de flesta av oss har blivit socialiserade från tidig barndom att hantera sorgliga och smärtsamma känslor felaktigt lagrar vi denna känslomässiga energi inom oss.En klichéartad berättelse illustrerar detta faktum väl. Ett litet barn kommer hem från förskolan efter att ha blivit sårat av de andra barnen på lekplatsen. Mamma, pappa, mormor eller någon annan vårdnadshavare säger: ”Vad har hänt?” Barnet svarar med tårar i ögonen att ett av de andra barnen var elaka. Vårdnadshavaren säger då välmenande: ”Var inte ledsen, här får du en kaka så mår du bättre.” På så vis lär sig barnet från en av dess viktigaste källor till kunskap den livslånga läxan att känslor kan hanteras med hjälp av mat.Här följer några exempel över beteenden som, om de uppträder av fel anledning, kan ha en negativ inverkan på sörjande människor:
Mat
Alkohol och psykofarmaka
Arbete och träning
Shopping
Sex
Ilska

De flesta av dessa handlingar är inte skadliga i sig själva. De kan dock bli skadliga när de görs av fel anledning. Att bara äta en kaka bearbetar inte den känslomässiga smärta som en förlust orsakat. Att handla är ingen långsiktig lösning på den smärta som ett dödsfall eller en skilsmässa orsakat. Tvärtom kan detta ha en rakt motsatt effekt: Shoppingrundan följs ofta av ångest över alla pengar som spenderats. Detta distraherar ytterligare från den egentliga känslomässiga orsaken.

...........

Jag känner igen mycket av det jag läser.




"Mamma, om vi dog här precis nu... av matförgiftning...hur länge tror du vi skulle få ligga innan nån saknade oss?" Frågade Carolina mig ikväll...
Det är sådana gånger man vill förbanna de osynliga... att man som 17-åring frågar en sådan sak, tyder bara på en endaste sak... hon är förtvivlat förtvivlat ensam.
Därför har jag bestämt att lämna de osynliga nu... vi kan varken vänta, eller nöja oss med småsmulor av futtiga pliktskyldiga besök och samtal!
Vi behöver inte dessa småsmulor av dåliga relationer... inte nu, och inte sen heller!
Ibland undrar jag, rätt ofta nu, om osynligheten hade varit mindre om SE faktiskt hade dött? Men jag tror, helt ärligt och uppriktigt, inte det...!

Mamma ringer ju nästan varje dag... men det är nog inte riktigt det Carolina menar! Här går måndag till söndag... de enda vi träffar lite nu och då är mormor och morfar.

Så här ska inte min dotter behöva ha det... att behöva bearbeta sin förlust av sin pappa... och inte ha det naturliga band av stöd som borde ha funnits där... det är mer än grymt! Så... därför har jag bestämt mig för att lämna de osynliga nu... för vi måste helt enkelt överleva!! Vi måste få en chans att bearbeta vår sorg, utan ytterligare problem...

Min svägerska sa iallafall till tröst: "Du kan hälsa Carolina att så skulle det inte bli... hennes farmor frågar mig varje varje dag om jag har hört något ifrån er... och har varken jag eller hon hört något... då vill hon ringa och kolla att allt är bra!"

Vi kan inte utsätta oss för mer nu... ! Vi ska hitta nya vägar... nya människor... nya vänner att krama... och det kommer vi att göra en dag!

Låter jag bitter och tigeraktig... nja, bitter blir jag om jag fortsätter utsätta oss för det här... och tigeraktig... ja, det är jag! Hur mycket som helst för hennes skull!

Imorgon ska hon "iväg på jobb"! Sa hon stolt ikväll... när hon hade ringt en kvinna som affischerat om hjälp med att rasta sin hund. I alla fall på helgerna.. och mot viss ersättning!
Carro... älskade, älskade lill-pluppa, vad jag är stolt över hur du försöker...!!


(... och jag är rädd att imorgon kommer jag att vilja radera allt jag skrivit nu! Men just nu känner jag så här... och det är också så här vår vardag ser ut nu. Så vi får se...!)

fredag 27 juni 2008

Livsglädje...





... vad är det för något? Föds man med det... eller är det glädje som skapas i ens inre vartefter det man upplever i sitt liv?
Jag vet inte riktigt... men jag känner att det finns någe där. Något som kämpar... något som vill framåt och upp... bort från det mörka det här... till något ljusare det där.
Mammas läkare sa till oss, vid hennes sista hjärtoperation, att hon inte skulle ha överlevt den, om det inte hade varit för just hennes... livsglädje.
Så vad det än är... så måste det iallafall vara en stark motor i den!

..........

Jag tänker inte skriva så mycket om dagen... mer än att det har varit "full rulle" med en liten David. Men det var roligt.... och behövande! För bara jag och Carolina dagarna är nog många ändå...

Carolina har fått vila... sova ut ordentligt... bara vara. Hon hade fortfarande lite ont på förmiddagen... men nu ikväll kände hon sig ganska bra, sa hon.


Ikväll pratade vi om ensamhet. Länge... Jag sa till henne att vi aldrig kan begära att andra människor ska se, och förstå hur ensamt vi har det... Vi kan bara önska...!

Men vi kan bestämma oss för en sak... att vi är starka, och vi fixar det här... tillsammans!

Vi pratar om en del annat också, som t ex en förälders ansvar att finnas till för, och ta had om sina barn, oavsett vilket... och inte ett barns ansvar att ta hand om sina föräldrar. Åtminstone inte förrän barnen vuxit upp och föräldrarna blivit gamla eller sjuka... då vänder liksom det där ansvarstagandet litegrann!


........


Jag ringde min nya handläggare på försäkringskassan imorse. För hur det än är... och fast jag somliga dagar bara inte vill ha någon ny dag... så finns där också en stark vilja om att komma vidare. På någe sätt... och inte just nu... men ändå... jag MÅSTE ju... jag har ett ansvar... jag vill ju... inte alla dagar... men någonstans måste jag börja. Leva vidare.

Idag kändes det så... och det sa jag till min handläggare.... jag vill ju inte lägga mig ner här och dö.... hur sorgligt det än är... jag måste ju försöka hitta ett nytt sätt att leva...

(Åh, det här blev svamligt... och det tyckte nog hon från f-kassan också! Men hon kändes förstående och bra att prata med... hon tyckte det var ett mycket bra initiativ att jag ringt henne, och vi bestämde att till hösten så ska vi ha ett möte för att se hur det är då... hur jag mår... vad läkaren säger. Vi får se hur allting blir... kanske sitter jag bara där och gråter åt alltihopa och orkar ingenting... eller så kanske jag har kommit ett myrsteg längre! Jag hoppas på det senare...!! Slut på svamlet!)


Jag skriver sällan nu om min dåliga sömn... men de som följt mig vet ju. Jag avskyr egentligen att gå och lägga mig... för tänket som bara poppar upp, sovet som aldrig vill infinna sig, mardrömmarna, och allra värst... de underbara drömmarna med SE... de där som gör morgonen så plågsam! För det är då man inte ens vill kliva upp...


Men nu ska jag iallafall försöka... sova.


Sov så gott... och tack snälla, för alla bra-för-magen-tips! Vi ska prova oss fram...


Hennes mage...

... strejkade inatt igen. Carolinas....Med kramp och illamående. Så vi satt uppe till tre inatt... då det värsta hade gått över, och hon kunde gå och lägga sig igen.
När det var som värst tänkte jag att vi kanske skulle vara tvugna att åka upp på akuten igen... hur skulle jag fixa det? Med lilla barnbarnet här...?

Jag tror att gårdagen blev för mycket, och för stressig för henne. Under tiden som jag var på försäkringskassan så hade hon städat hela diskat, dammsugit, dammtorkat och skurat hela lägenheten. Hon ville ju göra mig glad... lill-gumman.

Sen gjorde hon middag - spagetti och köttfärssås.... (jag borde ha stoppat där...!)

För sen hade hon bestämt att hon skulle ha en helkväll med lille David... (mitt lilla barnbarn) och han skulle sova över här... och de skulle ha busigt och kul...
- gå till lekparkerna..
-gå och köpa godis..
-spela dataspel..
-göra chokladbollar..

... och idag skulle de fortsätta med bus och kul.

Men nu har jag sagt ifrån. Jag tar hand om David och hon ska vila! För jag förstår ju... det har blivit för mycket för henne... för mycket måsten och krav, och vill räcka till...och inatt... hennes kramper och gråt var bara... ja, det var tufft. Hon har haft det så här tidigare, men vi har bara varit tvungna att åka till akuten en gång... då konstaterade läkaren magkatarr. Hon är som sin pappa.. hon stressar inom sig, man ser det inte. Nu fick jag mig en riktig känga av insikt igen... hon SKA inte stressa!

Nu är en ny morgon... hon får sova ut. Jag och lille David får hitta på något.... NU! Han sitter och väntar... (därav lite stressigt skriv nu!)

torsdag 26 juni 2008

Pontus P...




... promenaderna. Viktiga. Både för mig och för honom...
Mina tankar... alla de tusen frågorna utan svar, alla funderingar om livet och döden, om svek och ensamhet, om gråt och skratt, om telefonsamtal till SE och svärmor, om kärlek och hat... om ja, allt som bara får plats på en hundpromenad. Tankar utan början och slut... ibland går det bra, ibland inte! Idag gick det nog inte så bra att lämna tänket kvar där ute i parken...

För det blev en så tung förmiddag för både mig och Carolina. Jag vet inte riktigt hur det började... mer än att både jag och Carolina grät. Mest jag... sorgligt nog. Det är väl bara så det är nu... vi saknar ju. Från ett liv med trygghet, kärlek, pappa, HAN.... så står vi här nu. Utan honom... fast ändå med honom. Man vill bara ge upp... alltihopa... gå iväg... smälla igen dörren... aldrig vända sig om igen. Inte mer nu... tänker man. Man vill inte vara stark i den stunden... man vill inte orka någe mer... men sen så, hur det än är.... så drar man ett djupt andetag, och man känner den där lilla bräckliga känslan av styrka och ork som finns där ändå.
Visst klarar vi det här, Carolina! "Jajje-box", det gör vi!

Sen tog jag Pontus P med mig på promenad upp till mamma och pappa ... de bjöd på smörgåstårta och jordgubbstårta från gårdagens födelsedagskalas. Jag lovade mamma att komma med en present senare...

Carolina blev bjuden på fika på stan av en kompis. Tack kompis... det behövde hon verkligen!

Jag gick och handlade lite...

Carolinas kompis O kom förbi en stund. Tack du också..!!

Carolina bjöd på soppa idag... gott.

Sen dippade både jag och Carolina i varsitt rum... två timmar! Vi behövde det...!

Nu är natten sen... och jag ska försöka hitta ro... och gå och sova. Men först...


Till er alla därute:

Så tänker jag mig en dag i framtiden... Om jag för ett enda ögonblick tror att "ensam är stark", då är jag illa ute, och det blir svårt att klara alla de påfrestningar livet utsätter oss för. Vi använder vår blogg på olika sätt, och för olika syften - men ett är säkert: bara genom ett enda ord som du skrev eller läste kan du ha förändrat livet - antingen för dig själv eller för någon annan! Vi har alla fått en skimrande möjlighet....!

Tack för att ni finns...

onsdag 25 juni 2008

Orkar inte...

... skriva så mycket om gårdagen. Men den blev både bra, och mindre bra...

+ Pratade med SE i telefon...
+ Var på "Brobergs" och fikade med Carolina...
+ Köpte en ny BH till henne...
+ Lagade middag tillsammans...
+ Allsång på skansen och Morden i Midsomer... delar av det...

- Glömde bort min mammas födelsedag! Det gör ont... jag har aldrig gjort det...
- SE lite "låg" i telefon... han hade inte fått någon mat än...
- Tung kväll... men vi tar nya tag...
- Jag orkar inte skriva mer minus nu...


Nu ska jag gå ut med Pontus P...

Om dagen...

... skulle jag skriva. Men det får bli imorgon... jag orkar inte nu.
Carolina blev så himla ledsen över.... ja, allting.... livet, pappa, alla minnen, varför just vi... och tusen andra saker som hon behövde få fram. Vi har suttit tills nu...

Länge längre längst....

Ännu så länge...
ännu så länge är vi två
Vi har ännu lite skydd mot stormarna...
Jag skyddar dig ännu, min älskade

Gå inte än...
ännu så länge är vi två
Vi har ännu lite tid kvar tillsammans...
Jag skyddar dig en stund till, min älskade

När stormen tilltog..
fanns inte längre vi två
Vi hade inte längre något värn...
Jag kunde inte skydda dig längre, min älskade..

Men längst kommer min saknad att vara....

(Till SE från E...juni 2007)


Det stormar här nu...

tisdag 24 juni 2008

Idag...

... ska inte bli en pyjamasdag. Det blev det igår...

Idag ska vi gå på stan och fika. Därför att jag har bestämt det... och därför att Carolina kom inatt och berättade att hon hade vaknat av att hon grät.

Det är sådana gånger man vet vad som är viktigast... sådant som får vänta, eller sådant som behövs för att överleva ett tag till.

Gud, jag vet att du håller med... vi får fixa det andra sen.

måndag 23 juni 2008

Gud, hjälp mig...

... att vara stark imorgon. Det ber jag om varje kväll nu. Varje morgondag kommer... och den måste bara ta mig igenom på något sätt, men jag vet inte hur.


Ensam har jag varit länge. Men nu är det plågsamt.

Igår gick bra... vi, jag och Carolina, tog en promenad i regnet upp till mamma och pappa, som bjöd på fika.
Gick på Coop och handlade.
Vi hade solen i ryggen när vi gick hem... och vi pratade pratade pratade... sådär som vi alltid gör nuförtiden.... om allt, om oss, om då och nu, om pappa.... och om framtiden.

Men vi är ensamna. Det har jag skrivit förut. På resan mot det liv där vi är nu, så försvann de allra flesta... och det känns fel och hemskt att min mamma och pappa, som är över sjuttio år ska vara de enda som vi möter i detta ensamma helvete...

Sven-Eriks syster från Stockholm pratar jag ofta i telefon med nu.... en kontakt som har kommit att bli mycket värdefull och viktig för oss. Jag har också kontakt med "lill-snärlan" (som SE alltid kallade sin andra lillasyster... antagligen för att hon var minst i syskonskaran!).
Vi har förlorat samma person....


Jag plågas
Carolina plågas
Hon är orolig för mig
Jag är orolig för henne

Å att ta sig igenom sorg.... då någon inte finns längre.... han som var mer än livet för mig... han som var bästa pappan i världen för henne.... han är borta... och vi måste båda klara av att överleva det, hitta en ny vardag och låta sorgen få sin tid.
Men att göra det ensamna... det är nästan så att det inte går.
Så mycket lättare det skulle ha varit med ett stort skyddsnät omkring oss... jag tror, nej, jag vet att det skulle ha varit så!

Jag försöker varje dag...
Hon försöker varje dag...

Men vi vaknar upp nu, varje morgon... från det vi öppnar ögonen så vet vi... vårt nya liv... han finns inte längre i det livet...

..........

Vår ekonomi har också rasat. Jag skriver det... för det är så det är. Vi har inte råd till mycket nu... och det plågar mig också. Mest för Carolinas skull...
I ett annat liv... i en annan tid, så skulle jag ha skrivit att pengar är av underordnad betydelse... huvudsaken man får vara frisk, ha så att man klarar sig, och att man kan unna sig lite extra emellanåt.
Men i det här livet.... just nu... ensamna och utan pengar... ja, då faller ord om pengars underordnade betydelse ganska platt.
Pengar kan aldrig ersätta vänskap och kärlek.... det har alltid varit min tanke... men nu... pengar, och vad man kan göra med dem, skulle iallafall bära dagen. Så att man kunde överleva lite lättare.... Så känns det nu...!

Det blir en lång sommar...



(Å det blev gnälligt det här.... men jag struntar i det. För det är så här det är... så här det känns... och så här vi försöker överleva. Men just för en stund sedan... så kom det också en liten ljusglimt... Carolina fick besök av sin kompis Malin... och jag hör att dom skrattar därinne! Och det sprider många många ljusglimtar till en mamma...!)

söndag 22 juni 2008

Inatt...

... var han bara min, och jag var lycklig.
Nu vill jag inte ens minnas att han var här...

Inatt drömde jag att vi, jag och SE, var och hälsade på hans syster och hennes man i Holmträsk. Som den naturligaste sak i världen. Jag minns inte så mycket av drömmen... mer än att min svägerskas man stod innanför deras ytterdörr av glas när vi kom uppför trappan. Han tycktes jobba med glaset på dörren....(Varken dörren, eller trappan ser ut så i verkligheten..) Där innanför kom också min svägerska gående nedför trappen från övervåningen. Hon kom emot oss med utsträckta händer och i vinröd morgonrock!
SE gick före mig uppför trappan... och jag gick tryggt tryggt tryggt där bakom honom. ( Deet går verkligen inge bra att skriva det här nu... det gör ONT!!!)

Men vi stod där på trappan... och SE var så intresserad av vad svägerskans man skulle hitta på med glasdörren... och jag bara stod där.... bakom... tryggt.

Sen vaknade jag...

Plågsamt så jag drog täcket över huvudet...
Jag tycker om drömmarna när jag är där... med honom... men jag tycker inte om att vakna upp här... utan honom.

Jag är rädd för att det blir en tung Pontus P-promenad i dag också....

Jag tycker att vi...

... är fantastiska! Inte i det stort kanske.... och inte jämfört med hur mycket fantastiska händelser, vardagar, och människor det finns där ute, och där borta. Men just nu.... just här... jag och Carolina.
Kanske är det inte så heller... men varje, varje kväll så känner jag en slags tacksam förundran över att vi tog oss igenom dagen... vi två... ganska ensamna... mitt i det liv som ingen av oss ville ha... men ändå kämpar på.... kämpar och hittar på.... försöker hitta på små saker som tar oss igenom och förbi dagen. Vi vet ju att vi måste, säger vi. Vi kan ju inte lägga oss ner och dö åt eländet, säger vi också.
Så jag tycker ändå att vi är lite fantastiska....

..........

Idag var det tungt med Pontus P-promenaden. Det bara kom.... den där gråten som bara tycks komma när det passar! Den bara poppade upp, och jag fick hålla handen för munnen och svälja, och svälja... och tårarna som inte ville sluta. Jag kände det redan när jag gick ut... tänkte att jag orkade inte ens ringa till SE idag.... och sen.... när vi kom till parken... kom det bara... och jag fick kämpa med att hålla det borta ända tills jag kom hem igen.
När jag kom in genom dörren hade jag lyckats svälja bort alltihopa....

Ett djupt andetag, och...
bestämde med Carolina att vi skulle gå på långpromenad. Ganska soligt och varmt ute. Vi gick till min lillebror och bjöd oss på kaffe.... och fick skjuts tillbaka av pappa och mamma, som också dök upp. En trevlig stund...

Spikade upp några tavlor tillsammans...

Fixade middagen tillsammans....

Såg film tillsammans...


Nu har hon gått och lagt sig. Jag sitter i soffan och lyssnar på Louis "Satchmo" Armstrong. Han sjunger just nu "What a wonderful world".... och visst är det en underbart vacker låt, men inte vet jag om jag känner att världen är så speciellt underbar just nu! Eller... jag vet, att jag inte tycker det. Inte just nu...

fredag 20 juni 2008

Sju önskningar...



... under kudden i år också. Men den ser lite annorlunda ut i år..

1. Att Sven-Erik fick bli frisk..
2. Att Carolina och Jonas får vara friska, starka och lyckliga i sina liv..
3. Att mamma fick bli frisk..
4. Att svärmor fick må bra..
5. Att alla nära och kära får vara friska..
6. Att jag får vara frisk..
7. Att det blir ljust igen..

Liksom mina önskningar förra året, så vet jag ju att vissa av mina önskningar är orealistiska och ouppnåerliga... men det spelar ingen roll.
Jag har visserligen tappat bort nyckeln till önskelandet... det där magiska landet som finns när man är barn... där ingen enda önskning är för dum eller för konstig... men jag vill ändå tro på önskelandet.... att det finns en nyckel dit även när man blir stor... och att den nyckeln heter hopp. Men som sagt... just nu har jag tappat bort den lite...

"Hoppas, mitt barn,
I morgon och nästa dag också
och varje morgondag.
Förtrösta så länge du lever."
(Victor Hugo)

..........

Vi har varit till mamma och pappa, och blivit bjudna på midsommarbuffé, med efterrätt. Carolina, jag och mamma och pappa.... en trevlig stund.
Tack mamma och pappa.... för att vi fick komma bort en stund, äta gott... och bara fira midsommaraftonen på någe sätt. Tack....

Nu ska jag och Carolina se film...



Den åttonde önskningen... att ni alla därute ska få vara lyckliga.


En dag till...

... har gått. Dagen före midsommarafton.... och dagen som var svårast.

Ringde till honom som vanligt på morgonen. Pratade om Pontus P och vädret. Mitt i väderpratet så sa han... som om han bara kände så, just då:
"Ja, jag tänkte ta och komma hem nu.... och ta hand om dig!"
"Men ska du det... vad du är gullig... det är tur att jag har dig" svarade jag med all min glada övertygelse så att han skulle höra hur glad jag blev.
Men inom mig.... varm och lycklig över hans ord... men samtidigt plågan... den som inte ens vill andas.
"Men du, gubben... då kommer jag och hälsar på dig om en stund" sa jag avslutningsvis. Fast jag redan sagt det några gånger...
"Jaså... ja, gör gärna det!" svarade han. Lät glad över det...

Pappa skjutsade dit mig. Jag hade med mig fika...
Vi satt ute på altanen och fikade... jag, SE och pappa. En härlig, och rolig stund... för som vanligt var SE glad, och skrattade mest hela tiden. Vi pratade mycket om... ja, vädret! Om de mörka molnen som var på väg in... om hur man bara minns de soliga dagarna från det man var barn... med höbärgning, utsläpp av korna på sommarbete, och aldrig minns man att det regnade. Det var mest pappa och jag som pratade... och mindes. SE höll mest bara med... men så plötsligt sa han: "Ja, jag minns när vi släppte ut korna... då hade vi en "gammko" som sprang rakt ner i diket... och där stod hon. Hon kom inte upp... så vi fick daska till hon med kvisten!"
Vi skrattade gott alla tre när han berättade....

Sen blev det dags attgå... och då skulle han följa med. I ena hörnet på dagrummet hade jag sett hans jeansjacka, några cd-skivor och ett par skor redan innan vi kom. Nu tog han på sig kepsen, stoppade ner cd-skivorna i jeansjackan, slängde jackan över axeln, tog skorna i handen, och sa: "Jaha... ska vi fara då?"
Men Gud, tänkte jag... vad gör jag nu? Pappa tittade olyckligt på mig... och jag kände bara paniken som kom.
"Men Sven-Erik, du vet.. du vet... " var allt jag kunde få fram. Sökte i paniken... vad gör jag nu? Hur ska jag säga till honom att han måste stanna kvar.... att det är jag och pappa som ska åka!
Han stod bara där och väntade, inställd på att nu skulle VI åka...

Jag gick till personalen... och sa att de var tvungen att hjälpa mig nu. Att de måste försöka hitta på något övertygande till varför han måste stanna kvar. De kom...
"Men Sven-Erik... du måste hjälpa oss litegrann... vi ska ju ha lite kalas här nu... och det är en del saker som måste fixas... kom får du se!" sa personalen till honom.
" Men vad bra, de behöver din hjälp nu, Sven-Erik... du vet ju lite hur det ska vara... jag kommer förbi sen... så kan vi fika du och jag!" sa jag. Världshurtigt.
"Jaså, säg du det... " svarade han. Resignerat.

Han bara vände om... följde med personalen. Pappa och jag gick fort därifrån...

Jag orkar inte skriva mer om det. Det blev tungt att gå... och tungt att tänka på det nu.

..........

Tog med mig Carolina ner på stan. Måste komma ut... vi åt hamburgare, och köpte en fyndpåse på Glitter för 25 kronor. Carolina blev överlycklig... för två par skärp, flera par örhängen, armband, halsband... det var verkligen ett fynd. Å en lycka... då hon blev glad.


Carolina och jag satt och pratade länge ikväll. Hon grät... minnena av pappa gör ont. De minnena som dom två ägde... och framtiden utan honom. Lilla lilla gumman... jag älskar dig.


Dagen är slut... tack och lov.

torsdag 19 juni 2008

Dagen är över..

.... och det är bra.

Carolina hade sin kompis här inatt... och hon är fortfarande glad och uppåt för det. Det är jag också glad för...

Tog med mig Pontus P på promenad till mamma och pappa och drack kaffe. Carolina hurtig sprang...

Vi åt chokladpudding och glass ikväll. Satt sen bara och spelade "bookworm" på datorn.
Så blev den här dagen... fast jag hade velat så mycket annat. Men det ville inte bli mer...

Imorgon, eller idag blir det ju, så ska jag åka och hälsa på SE.

..........

Tack alla därute... för mer än jag har ord för nu.


onsdag 18 juni 2008

Jag tycker heller inte om...

tungt. Tungt, tungt, tungt.

Jag vill vara glad och skratta....
Jag vill njuta av livet...
Jag vill känna glädje över det jag har...
Jag vill göra roliga saker...
Jag vill kramas...
Jag vill tacka livet varje morgon...
Jag vill äta glass...
Jag vill vara mer än ensam...
Jag vill känna allt utom tungt...

... listan kan göras längre än ett inlägg på en blogg på allt jag vill....

Men det går ju bara inte.... nu har jag ramlat ner igen. Jag dör inte... men jag kämpar... gud, vad jag kämpar på här nu... med det tunga som bara finns här, fast jag inte inte vill.
Jag vet att jag måste igenom.... jag gör det också.... men ändå.... måste det verkligen vara så här?

Jag blir arg... arg på mig själv för att jag känner så här.... arg på livet som har satt mig här... arg på hela världen, känns det som.

Jag vill inte vara här.... men jag verkar inte ha något att säga till om. Det kommer som ändå...



(Jag tänker ofta nu.... herregud, vilken deppblogg det här har blivit.... och är det något jag hatar så är det deppskriv och depptänk.... så jag förstår verkligen de som inte alls orkar med att läsa.... det skulle inte jag heller göra! Men det är ju så här mitt liv ser ut just nu.... jag kan inte göra så mycket åt det.... och jag måste ju igenom på något sätt!)

Jag tycker inte om...


(SE sommaren i Raja 2007)

... sommaren i år. Nej, jag gör ju inte det. Jag hade ju tänkt njuta av fågelkvitter, gräsdoft och solens värme. Äta glass, och deppa som mest över mina fula tår... och som därför alltid göms i alldeles för varma sommarskor!

Men så kom den här sommaren.... poff! Det är första sommaren utan honom.. och det är då alla sommarminnen kommer. Det var då vi åkte på semester med husvagnen, det var då vi åkte till Raja för att bygga på stugan, det var då vi åkte till Holmträsk... och det var då... VI... jag och min man hade semester!! Vi hade vi.... varje sommarsolig dag.

De tre senaste åren har det inte heller varit så mycket med sommarfirande. Sommaren 2005 bestod mest bara i väntan och oro för det som jag visste var på gång.... sommaren 2006 och 2007 kunde vi inte göra så mycket. SE var sjuk... jag var hemma med honom... och att ta hand om oss var det jag orkade dessa somrar.
Det var bra somrar.... det är inte det.... vi hade mysiga stunder också... men det var ju inte somrar som var som vanligt... semester... åka iväg... bada i sjön i Mora... åka bil till Åsele Marknad... då var jag inställd på att gilla läget... idag kan jag säga att jag saknade det... saknade allt det vi hade kunnat göra åren innan. Jag saknar det ännu mer nu...

Nu sitter jag här i soffan... och sommaren har kommit. Vad ska jag göra nu? Vad ska vi göra nu? Hade jag råd så skulle jag sätta mig och Carolina på ett plan och åka iväg till Grekland... eller hyra en privatchaufför med bil som skjutsade oss runt i Sverige. Komma bort bara.... det är flyktkänslan som talar... jag vet ju att det inte skulle vara så särskilt lyckat just nu... vi måste landa i det här nya livet först...
Nej, men jag önskar iallafall att vi kunde göra små utflykter...


Men jag tycker ändå inte om sommaren i år!


tisdag 17 juni 2008

Jag kommer hem...

... sa han idag. Eller rättare sagt:

"Ja, jag kommer hem på en stund... för nu har jag fått mat".

"Ja, men vad bra, då ses vi på en stund" kunde jag bara svara.

Det är sådana här gånger jag undrar om han längtar hem... och det är då jag vill dö. Hur logisk jag än försöker att vara... hur mycket jag än vet att han har glömt vårt samtal så fort vi lagt på... hur mycket jag än vet att hans längtan bara fanns där just då... så kommer den djupaste rädslan, och misstanken ändå... tänk om... tänk om han faktiskt längtar hem hela tiden. I sitt hjärta så kanske han saknar oss... gråter... är ledsen... och bara vill åka hem. Tänk om... dessa ord... tänk om... jag önskar att de inte fanns.

Vemodet och jag gick hem.. tungt.
......

Men jag pratade också med hans kontaktperson därute... idag skulle dom grilla, och plantera blommor.
Jag vet att han har det bra... jag vet att han MÅR bra... jag vet att jag aldrig, på mycket mycket länge, har sett SE så nöjd och glad som nu... sen han flyttade ut till Sjöjungfrun. Jag vet ju det... och ändå kan minsta lilla ord från honom om längtan, hem, saknad, medvetenhet, få mig att tappa den "vetheten" som jag har... för jag blir så rädd. Tänk om...

Tack snälla Gud ändå.... för Sjöjungfrun. Hans hem nu. Jag är trygg i det....

måndag 16 juni 2008

Jag pratar med honom...

... nästan varje dag. Sven-Erik.

Det är med vemodet runt omkring mig jag ringer... men det får han ju aldrig höra. Jag ser mannen i sina blå jobbarbyxor som går med grästrimmern runt sitt hus - jag ser Sven-Erik. Jag ser mannen som är ute och rastar sin stora schäfer - jag ser Sven-Erik. Jag ser mannen i sin vita arbetsbil som kör förbi - jag ser Sven-Erik. Jag ser paret som ligger och kramas i gräset - jag ser oss.
Jag känner doften av sommar - jag hör hans röst. Det gör ont - alltihopa.
Men det får han ju aldrig höra....

Igår hade han kokat kaffe. Det berättade han stolt flera gånger... liksom han frågade mig flera gånger vad jag gjorde.
Han hade strålande sol och varmt... vi hade ruskigt och kallt, några kilometer bort.
Han var hungrig som en varg... men han hade ätit Cornflakes.
Han var glad... jag var glad.
Han visste nog inte vem han pratade med... jag hörde det.
Jag visste vem jag pratade med... Sven-Erik. Min Sven-Erik... bara min... men ändå inte mer.
När vi lade på hade han glömt samtalet.
När vi lade på hade jag vemodet runt omkring mig.

.....

Det var en bra söndag ändå... vi hankar oss fram, jag och Carolina. Sakta så försöker vi hitta ljuspunkter tillsammans. Fick besök på kvällen av lillebror Fredrik och hans kompis Janne som hjälpte oss att få upp tv:n på väggen, den tunga spegeln, lite lampor och tavlor. Sådant betyder mycket... mycket nu. Att få hjälp med det man inte klarar själv... sådant som man inte behövde kunna, då det fanns någon annan som kunde. Sven-Erik.

lördag 14 juni 2008

En "bja" dag...

har det varit. (Min sons uttryck när han var liten... och hans dag varit bra!)

Vi har varit på kalas hos min lillebrors flickvän. Att komma ifrån, och göra sådana där roliga vardagliga saker är verkligen livlinor för oss nu. Förut... i tiden innan... så tyckte jag också att kalas var roligt... men nu... nu är de livsnödvändiga för oss.

Sen bjöd mamma och pappa oss på pizza. Vi åkte på en trevlig restaurang/pizzeria... jag, Carolina, mamma och pappa... och ja.... det var helt underbart roligt... ljuvligt... livlineaktigt att sitta på Restaurang Maria och äta. En känsla av liv... prata och skratta lite... och det låter kanske lite löjligt och uppblåst... vadå, äta pizza... gå ut och äta... det är väl inget livsnödvändigt med det? Men jo, det var det... för oss!
Det är tufft... ganska så ensamt... roligheterna duggar inte så tätt.... då kan jag säga att saker som att träffa andra, gå på kalas, och äta på restaurang är som om livet knackar på igen... med det där som håller en uppe!

Inom mig så skickar jag en önskan dit upp.... Gud, du får gärna skicka ner fler sådana dagar!

Så solen sken idag... på många många sätt.

Men kvällen blev lite lessig för Carolina. Hon var och fikade med sin kompis PH... och det blev inte alls så bra som hon hade trott. Så jag fick peppa när hon kom hem...
Pepp är livsviktigt det också... speciellt nu. När man är sjutton år är kärlek och vänskap som går i kras bland det svåraste som finns.... då kan ett flickehjärta brista! (Visst minns man...?)

..........

Sov så gott alla ni livlinor där ute! Jag har sagt det förut, och jag kan säga det hur många många gånger som helst.... era ord av omtanke och stöd bär långt nu. En dag, när jag har kommit över denna sorgliga bro.... då ska jag skicka livräddarmärken till er alla!!

Idag ska jag titta på solen...

... som är här.

Jag blev så frustrerad inatt. På mig. Tänkte på det inlägg som jag hade skrivit, och var på vippen flera gånger att kliva upp och starta datorn. För att radera alltihopa.
Men jag somnade till slut...

Men jag är fortfarande lika... ja, jag skriver frustrerad. För jag tycker inte om att titta bakåt... jag tycker inte om depp...
Jag tycker inte om att känna mig ledsen och nere... det är nästan omöjligt svårt att komma framåt då.
Men kanske är det så, när jag i mitt sökande efter förståelse över den sorg som jag bär, måste ner i alla skrymslen och vrår, för att så småningom kunna lämna det? Jag vet inte... jag har aldrig varit här.

Men ett vet jag... jag tycker om glädje och skratt.. MYCKET. Jag vill att de ska vara mina vapen...


Jag låter ändå mitt inlägg stå kvar... för det är ju... hur gärna jag än vill förneka det... också precis som det är.
Nu ska jag gå ut... titta på solen... pinka en Pontus P... och söka i mitt inre, och känna glädje över allt det jag faktiskt också har... Carolina, Jonas, Sven-Erik, Pontus P, fin lägenhet, mamma och pappa, två ben, ögon att se med... att solen också skiner. Mycket att glädjas över i det svåra... DET har jag faktiskt också! Det gäller bara att försöka se det....


Skrattet är mitt vapen, och glädjen är min sköld
(Martin Luther King)

fredag 13 juni 2008

Det blir värre...

... framåt kvällen och natten. Solen går ner - bokstavligt talat. Lite kan jag förstå det... då jag alltid har varit en morgon- och förmiddagsmänniska. En sådan där som har mest energi och lust till den nya dagen när den precis har vaknat och bjuder på ljuset. Alltid har det varit så... och det finns ju kvar. Men nu... dagarna går bra, men kvällarna... och nätterna... de tycks bara kasta ner mig i... ja, jag vet inte... men det blir så stort svart och ogripbart. Alltihopa. Allt som har hänt ramlar bara in allt mer nu... precis som solen går ner.

Samma år som som SE fick sin diagnos (2005) så hade jag nyss börjat ett nytt jobb. Ett jobb som jag var så glad över... efter en lång tid på mitt föregående arbete med stora omorganisationer och mycket övertalighet. Däribland jag. Det var också en turbulent tid... med mycket gråt och lite sov. Så när jag fick erbjudande om arbete på ett privat företag som arkivarie så var jag så himlens tacksam.... tills domen kom och gjorde slut på oss. Sven-Eriks dom.

.........

Jag tror allting ramlar ner på mig nu. Som en skur av stenar som ramlar ner i huvudet på mig... så kommer allting nu. Lite utpytsat... och mest på kvällen... så kommer det bara.
Jag tror... så skriver jag... för jag vet ju inte. Jag vet bara att det känns så tungt ibland... som nu... och saker... allt som hände... under så lång tid... nu kanske vågar sig fram.

Jag inser att det varit lite tungt ganska länge...

Jag skriver ner det. Lite utpytsat det också. Jag önskar mest att det fanns en soparkiv någonstans för sånt här. Sorgliga saker som man bara kunde arkivera under ad acta, och sen bara gallra bort till förbränning:

Gallringsförteckning
(Förteckningen utan årtal, men är upprättad i kronologisk ordning efter händelser. Vissa av serierna går också parallellt med varandra.)

A. SORGLIGA SAKER
A1. Arbetet jag
A1a. Omorganisation gamla jobbet 2003-2004
A1b. Sjukskrivning och elände 2004-2005

A2. Arbetet SE
A2a. Sjukskrivning 2005-2006
A2b. Pension 2006

A3. SE sjukdom
A3a. Åren före diagnos t om 2004
A3b. Året för diagnos 2005
A3c. Åren efter diagnos... 2006 - ej avslutad. Se ny förteckning "Nya livet"

A4. Huset
A4a. Sälja huset 2005
A4b. Sökning nytt boende 2005
A4c. Utflyttning 2005

A5. Himlastigen 52
A5a. Inflyttning 2005
A5b. Boende nov 2005- april 2008
A5c. Utflyttning 2008

GALLRAS: Juni 2008


Så skulle en gallringsförteckning över "sorgliga saker" kunna se ut. Jag gjorde den bara för att... ja, jag vet inte riktigt varför... men jag har i mitt tidigare arbete gjort många, många sådana här gallringsförteckningar... och just nu så leker jag med tanken... tänk, tänk om man bara kunde göra så här... en gallringsförteckning över sorgliga saker. Gallra ut från ens inre... och så vore det bara borta!!

..........

Carolina och jag var på stan idag... tog en fika, och köpte en liten present till lillebror Fredriks flickvän som fyller år imorgon. En trevlig stund på stan...
Vi gjorde middag tillsammans... såg film tillsammans... tog kvällspinken med Pontus P tillsammans... det är så nu. Tillsammans. Nya livet.


Stark...

Längtan är plågsam och stark.
Inatt är ensam inte stark.
Imorgon ska jag vara stark.
Han var ju stark.
Jag saknar stark.

onsdag 11 juni 2008

Nordkap...

Mitt i allt elände så måste man skratta åt det.... också! Idag pratade jag med SE i telefon. Som vanligt så frågade han flera gånger vad jag gjorde... och jag svarade lika många gånger. Så frågade jag vad han gjorde...
"Ja, jag är på väg till Nordkap" , sa han. Bestämt.
"Öhh...jaha?"svarade jag, och kände hur full i skratt jag blev. Men lilla gubben, tänkte jag... var fick du det ifrån? Skämtar du med mig nu, eller? Nej, det låter inte så...
"När åker du då?" frågade jag. Som om jag tog hans svar på fullaste allvar.
"Ja, flyget går ikväll halv tio" svarade han lika bestämt.
"Jaha, just det... vad roligt!" kunde jag bara säga.
Sen fortsatte vi med att prata om vädret.

Så är det... ibland blir det bara så tokigt... och han låter så säker och bestämd trots att det kan vara hur galet som helst. Å vad ska man göra... det blir så tokigt så att det blir roligt. Eller jag väljer iallafall att ta det så.
Skulle jag ha sagt: "Nej, men lilla gubben, nu är du ute och cyklar.... inte ska du åka iväg till Nordkap inte... du är ju på Tomtebo nu... och bla bla bla... vad skulle det ha tjänat till? I hans värld åkte han till Nordkap (kanske såg han just då en affisch eller en bild där det stod Nordkap, kanske hade han hört något på radion, kanske kom det bara ramlande in i hans fantasi just då..), och han skulle flyga iväg ikväll!
Hade jag frågat en gång till vad han gjorde... så kanske jag hade fått ett helt annat svar.

Nej, jag skrattar MED honom... inte så att han hör... men det som blir lite tokigt nu får bli till en glädje istället. Jag väljer så.... för det är nog förtvivlat ändå.

Onsdag idag...

"Världen bryter alla, och efteråt är många starka på de brutna ställena."
(Ernest Hemingway)

Jag klamrar mig fast vid det.... att det kommer ett efteråt. Att min värld snart ska ha brutit färdigt...

..........


Någon frågade mig hur jag hade orkat flytta... och det enda jag kunde svara var: "Jag vet inte".
För så är det... jag kommer knappt ihåg de flyttningar vi gjort sen SE blev sjuk. Då tänker jag... om, och jag hoppas det där om:et kommer en dag, om min värld en dag har brutit färdigt, att jag mår bra och får bli lycklig igen... vad kommer jag då att minnas av den här tiden?

Carolina har avslutning idag.... hon var så vacker min lilla allväders-kajsa. Hon gick nyss iväg i sin svarta klänning med vita prickar. Hon ÄR vacker... på många sätt.
Jag ska fortsätta vardagen här hemma en stund nu...

tisdag 10 juni 2008

Men det blev så tungt...

... att komma hem. Vi hade ju sett fram emot resan... glada och förväntansfulla, både jag och Carolina.

Men kanske åkte vi iväg för tidigt... kanske hade vi förväntat oss att det skulle kännas precis som förut, när vi åkt iväg... kanske trodde vi att det bara gick att glömma sorg och sorgligt liv en stund... men så blev det inte alls.

Vi hade trevligt... bodde alldeles underbart vackert... fikafrukost med vacker utsikt...



... nationaldagsfirande på slottet....


... fikastunder och shopping....


... skoinköp...


... familjepromenad på Skeppsholmen....



.... ja, allt var verkligen så himla välbehövligt just nu. Och ändå... som vi kämpade för att låtsas... för varandra... till alla andra... så fanns det ändå med oss... hela tiden. Sorgen... där hemma... det förlorade och saknade livet. HAN...

När vi kom hem var det som om ridån gick ner fullständigt. Men... jag blev nästan skräckslagen? Vad var det här? Nu skulle jag ju komma hem med nya krafter... ny energi ... nytt hopp för framtiden... och så ville jag bara grina åt alltihopa!!
Tungt... tungt... tungt... är de enda ord jag kan beskriva det med.... så är det nu.

Igår träffade jag min väninna, vars man har samma sjukdom som SE, och som även han bor på Sjöjungfrun... och hon blev inte ett dugg förvånad... hon förstod precis!
Hon hade varit med om precis samma sak... varit bortrest och bara längtat hem... till den trygga bubblan...

..........

Så trots att vi hade några underbara dagar... mycket tack vare den stora gästfrihet vi mötte från SE:s kusin... , och trots att vi verkligen behövde byta miljö och komma iväg... så var detta resande lilla myrsteg ganska tufft!

Det är bara så svårt att vara stark somliga dagar...

onsdag 4 juni 2008

Imorgon går tåget...



... till Stockholm.

Det känns bra... och så himla välbehövligt, både för mig och Carolina. Mest för henne skulle jag tro...
Vi åker buss till Sundsvall... och därifrån X 2000- tåget. Vid halv 4 så är vi där.... bort från... och nu skulle jag skriva tänkvärt... men...

nu är det nagellack som ska målas, resväskor som ska packas, en Pontus P som ska iväg, lite resfeber... herrejösses... har vi aldrig rest förut?
Diska det sista... två yra höns... allt ska klaffa... kolla mjölken.. köpa åksjuketabletter... där är biljetterna... ja, sista minuten på allt blev det nu.

Men jag så himlens himlens himlens lycklig för Carolinas skull... jag hoppas till Gud att det blir bra och roligt.

..........

Vi åker hem på söndag... och hur gärna jag än hade velat träffa flera av er... så blir det bara Carolina-tid den här gången... men nästa gång????

måndag 2 juni 2008

Man gör de måsten...

... man vill nu. Lite så är det nu... och så måste det få vara. Man orkar inte så mycket mer...
Somliga måsten får vänta... somliga gör man inte alls... och de måsten som blir kvar är helt enkelt det man orkar, eller vill göra. Just då...

Vi pratar om det ikväll... jag och Carolina... när vi tar kvällspinken med Pontus P.
- Hon orkar inte vara med Malin imorgon efter skolan...
- Jag orkar inte ringa det där halvviktiga telefonsamtalet...
-Hon orkar ta med sig datorn till skolan imorgon... fast det orkade hon inte idag...
- Jag orkar skriva lite just nu... fast det orkade jag inte för en timme sen...

Det är ingen strategi vi lagt upp... utan bara överlevnad. Dag för dag...
Länge, länge levde vi den lyckliga familjen... sen kom åren då vi anpassade oss till det svåra... och nu... nu är vårt viktigaste måste att orka, och vilja ta oss igenom.

..........

Idag har jag varit på möte nästan hela dagen. Sen hem, handla mat, middag, brorsbesök, och Carolinapratochpepp... så nu orkar jag bara inte skriva någe mer. Ögonen vill bara ramla ihop hela tiden... men jag sov rätt dåligt inatt.

Sov gott... änglavingar. Alla... alla...alla.

söndag 1 juni 2008

Glass och gråt...



blev det idag.

Just nu är det svårt att skriva om den vackra och glada dagen vi hade tillsammans därborta på "Sjöjungfrun". Där Sven-Erik bor nu. Carolina blev så ledsen ikväll...

Jag, Carolina och herr Pontus P tog bussen ut till Tomtebo. Carolina skulle gå med Pontus till familjen som Pontus ska få vara hos när vi är i Stockholm, och jag skulle gå till Sven-Erik på Sjöjungfrun. Så skulle Carolina och Pontus P dyka upp senare...

Sven-Erik blev nog glad när jag kom... men det var inte åh-vad-roligt-att-du-kommer-känslan, utan snarare jaha-här-kommer-någon-som-jag-känner-känslan. Det är svårt att förklara en sådan känsla... det är bara något man vet, att så är det. Det är inte en känsla som gör ont... inte längre. Snarare lite tvärtom kanske... jag känner en trygghet i den vemodiga insikten. En trygghet i att veta att han har det bra... han skrattar mycket, och ofta... jag skämtar på om allt möjligt...han saknar inte mig när jag har gått... och det... det är ändå det allra allra viktigaste.... HAN har det bra. Och sen... idag hade jag en starkare dag...

Men visst kan jag nu... när natten ger mig skydd... känna. Känna hans hand i min... känna de små utslagen som han hade på sin arm... känna hans rakvatten när jag gick därbredvid honom på cykelvägen runt Nydalasjön. Känna hur jag saknar... det jag mist. Nu får det göra ont...

Men vi fikade iallafall glass och kaffe... och sen gick vi på en lång ljuvlig promenad runt sjön, Jag tänkte där vi gick... vi ser ut som vilket par som helst... håller hand... skrattar och pratar...! Det var liksom lite skönt att tänka så... ingen sjukdom... inget boende... ingen ensamhet... vi som alltid... ja, det kändes bra.

Sen kom Carolina och Pontus P... och det blev lite trist. SE såg inte alls Carolina... men blev glad då han såg Pontus P.

Reaktionen kom ikväll... hon har gråtit gråtit gråtit... hon blev så ledsen över att han inte såg henne därborta... saknar sin gamla pappa... saknar huset... hon förstår inte varför allt detta drabbat henne... "har jag gjort något fel, mamma... eftersom det blev så här?"... frågade hon.

Hon grät till och med när vi tog kvällspinken med Pontus P.... och jag försökte peppa med alla ord jag hade. En mamma är stark för sitt barn... och jag är Hulken. Hon måste känna det nu... i en tid då hennes pappa... den som egentligen var Hulken för henne under hela hennes uppväxt... inte längre kan vara det.

Tuff dag...