söndag 29 juni 2008

Skrivit rätt upp och ned...

... i natten nu. Å långt blev det också...!

Jag läste nyss om sorg... och sorgebearbetning. Vi famlar på så mycket nu... vi reagerar så upp och ned nu... både jag och Carolina. Så jag sökte på internet...

Vad är sorg?

Sorg är en normal och naturlig känslomässig reaktion på en förlust av något slag. Sorg är alla de ofta motstridiga tankar och känslor som våra förluster väcker inom oss. Hur förlusterna upplevs är individuellt, men dödsfall och skilsmässor är oftast smärtsamma. Ofta förknippas mest dödsfall och skilsmässor med sorg. Detta trots att separationer, övergrepp, relationsproblematik (till partner, föräldrar, barn, vänner, kollegor), egen eller annans sjukdom, att förlora ett husdjur eller att livet inte blev som man hade tänkt sig kan orsaka sorgereaktioner. Även utbrändhet/utmattningsdepression bottnar ofta i sorg, eftersom oförlöst sorg ofta ligger bakom de beteenden som orsakar dessa symptom.Det finns lika många reaktioner på sorg som det finns människor. Sorg är individuell och unik. Det går därför inte att beskriva hur en typisk känslomässig reaktion vid en förlust ser ut. Vanliga reaktioner är dock:
En känsla av bedövning
Humörsvängningar
Koncentrationssvårigheter
Oregelbunden sömn
Förändrade matvanor
Energiförlust

Hur detta ser ut i praktiken är dock individuellt, samt varierar även hos varje enskild person över tiden. Vad vi beskriver är ingen tidsbestämd process som sker i stadier, utan kan bättre beskrivas som ett flöde som böljar fram och tillbaka. I detta sammanhang kan det även vara lämpligt att nämna att det inte är tiden i sig som avgör om sorgen läker, utan det är vad man gör under tiden som avgör om läkning uppnås eller inte.

Myter om sorg

Att känna sorg när man är med om en förlust är normalt och naturligt. Däremot saknar de flesta av oss kunskap om hur man genomför ett sorgearbete. Istället florerar en massa myter och rädslor kring sorg i vårt samhälle. Bristande kunskap och isolering är de två främsta anledningarna till att sorgen förblir oförlöst.Ett exempel på detta är att sorg ofta förväxlas med depression. Medicinering ger i dessa fall oftast bara en tillfällig lindring av symptomen på sorg, symtom som till exempel nedstämdhet, ångest, koncentrationssvårigheter, energiförlust, samt störd sömn och aptit. Sorg är en känslomässig reaktion på en förlust, men de flesta av oss har lärt oss att hantera sorg på ett intellektuellt sätt. Många av samhällets föreställningar om hur man ska hantera förluster kan summeras i sex myter. Dessa är så vanliga att de flesta av oss känner igen dom. Här följer de vanligaste myterna:
Var inte ledsen
Var stark (för andras skull)
Sörj i ensamhet
Tiden läker alla sår
Ersätt förlusten


Håll dig sysselsatt ”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta. De andra fem myterna är på motsvarande sätt missuppfattningar som motverkar ett läkande av sorgen.

Omgivningens reaktioner

Medan den sörjandes reaktioner är normala och naturliga bottnar omgivningens reaktioner ofta i okunskap och rädsla. Sörjande söker på ett naturligt och hälsosamt sätt ofta tröst och hjälp från sin omgivning. Samtidigt har de flesta välmenande människor i sörjandes närhet inte någon egen erfarenhet av framgångsrik sorgbearbetning att dela med sig av. Istället kan omgivningens reaktioner ofta sammanfattas i följande punkter:
De vet inte vad de ska säga
De är rädda för våra känslor
De intellektualiserar och ger svårföljda råd
De lyssnar inte på oss
De försöker byta samtalsämne
De vill inte tala om döden Sammantaget bevarar detta en rädsla för att visa de normala känslor som följer på emotionella förluster, vilket gör att vi börjar låtsas som att vi mår bra när vi egentligen inte gör det. För att inte bli helt ensam börjar den sörjande hålla färgen utåt och säga att allt är bra, fast det egentligen kanske inte är det. På detta subtila sätt uppmuntrar omgivningen omedvetet den sörjande att agera som om deras sorg har läkt. Detta sker samtidigt som sörjande människor vill och behöver bli hörda.


Tillfälliga lättnader

En nära anhörigs död, skilsmässor och alla andra större förluster producerar en otrolig mängd känslomässig energi. Eftersom de flesta av oss har blivit socialiserade från tidig barndom att hantera sorgliga och smärtsamma känslor felaktigt lagrar vi denna känslomässiga energi inom oss.En klichéartad berättelse illustrerar detta faktum väl. Ett litet barn kommer hem från förskolan efter att ha blivit sårat av de andra barnen på lekplatsen. Mamma, pappa, mormor eller någon annan vårdnadshavare säger: ”Vad har hänt?” Barnet svarar med tårar i ögonen att ett av de andra barnen var elaka. Vårdnadshavaren säger då välmenande: ”Var inte ledsen, här får du en kaka så mår du bättre.” På så vis lär sig barnet från en av dess viktigaste källor till kunskap den livslånga läxan att känslor kan hanteras med hjälp av mat.Här följer några exempel över beteenden som, om de uppträder av fel anledning, kan ha en negativ inverkan på sörjande människor:
Mat
Alkohol och psykofarmaka
Arbete och träning
Shopping
Sex
Ilska

De flesta av dessa handlingar är inte skadliga i sig själva. De kan dock bli skadliga när de görs av fel anledning. Att bara äta en kaka bearbetar inte den känslomässiga smärta som en förlust orsakat. Att handla är ingen långsiktig lösning på den smärta som ett dödsfall eller en skilsmässa orsakat. Tvärtom kan detta ha en rakt motsatt effekt: Shoppingrundan följs ofta av ångest över alla pengar som spenderats. Detta distraherar ytterligare från den egentliga känslomässiga orsaken.

...........

Jag känner igen mycket av det jag läser.




"Mamma, om vi dog här precis nu... av matförgiftning...hur länge tror du vi skulle få ligga innan nån saknade oss?" Frågade Carolina mig ikväll...
Det är sådana gånger man vill förbanna de osynliga... att man som 17-åring frågar en sådan sak, tyder bara på en endaste sak... hon är förtvivlat förtvivlat ensam.
Därför har jag bestämt att lämna de osynliga nu... vi kan varken vänta, eller nöja oss med småsmulor av futtiga pliktskyldiga besök och samtal!
Vi behöver inte dessa småsmulor av dåliga relationer... inte nu, och inte sen heller!
Ibland undrar jag, rätt ofta nu, om osynligheten hade varit mindre om SE faktiskt hade dött? Men jag tror, helt ärligt och uppriktigt, inte det...!

Mamma ringer ju nästan varje dag... men det är nog inte riktigt det Carolina menar! Här går måndag till söndag... de enda vi träffar lite nu och då är mormor och morfar.

Så här ska inte min dotter behöva ha det... att behöva bearbeta sin förlust av sin pappa... och inte ha det naturliga band av stöd som borde ha funnits där... det är mer än grymt! Så... därför har jag bestämt mig för att lämna de osynliga nu... för vi måste helt enkelt överleva!! Vi måste få en chans att bearbeta vår sorg, utan ytterligare problem...

Min svägerska sa iallafall till tröst: "Du kan hälsa Carolina att så skulle det inte bli... hennes farmor frågar mig varje varje dag om jag har hört något ifrån er... och har varken jag eller hon hört något... då vill hon ringa och kolla att allt är bra!"

Vi kan inte utsätta oss för mer nu... ! Vi ska hitta nya vägar... nya människor... nya vänner att krama... och det kommer vi att göra en dag!

Låter jag bitter och tigeraktig... nja, bitter blir jag om jag fortsätter utsätta oss för det här... och tigeraktig... ja, det är jag! Hur mycket som helst för hennes skull!

Imorgon ska hon "iväg på jobb"! Sa hon stolt ikväll... när hon hade ringt en kvinna som affischerat om hjälp med att rasta sin hund. I alla fall på helgerna.. och mot viss ersättning!
Carro... älskade, älskade lill-pluppa, vad jag är stolt över hur du försöker...!!


(... och jag är rädd att imorgon kommer jag att vilja radera allt jag skrivit nu! Men just nu känner jag så här... och det är också så här vår vardag ser ut nu. Så vi får se...!)

20 kommentarer:

Anonym sa...

Det var en lång text...men verkligen intressant och mycket tänkvärt.
Jag känner igen allt och tycker också mycket stämmer in på mig själv.
Det finns inga mallar, varken för hur sorgens skepnad hur den visas hos en drabbad eller ska behandlas. Egentligen gör det ju situationen väldigt svårlöst...
En sak vet jag och det är att samtal hjälper.
Man behöver prata om sin sorg, sin saknad och allt det ledsna som växer inuti.
Det hjälper, det vet jag.

Många kramar

Anonym sa...

Snälla, rara du radera inte dina ord här! De är så otroligt viktiga och så sanna. Du ska veta att jag känner igen vartenda ord här

"Mamma, om vi dog här precis nu... av matförgiftning...hur länge tror du vi skulle få ligga innan nån saknade oss?" Frågade Carolina mig ikväll...
Det är sådana gånger man vill förbanna de osynliga... att man som 17-åring frågar en sådan sak, tyder bara på en endaste sak... hon är förtvivlat förtvivlat ensam.
Därför har jag bestämt att lämna de osynliga nu... vi kan varken vänta, eller nöja oss med småsmulor av futtiga pliktskyldiga besök och samtal!
Vi behöver inte dessa småsmulor av dåliga relationer... inte nu, och inte sen heller!
Ibland undrar jag, rätt ofta nu, om osynligheten hade varit mindre om SE faktiskt hade dött? Men jag tror, helt ärligt och uppriktigt, inte det...!

Mamma ringer ju nästan varje dag... men det är nog inte riktigt det Carolina menar! Här går måndag till söndag... de enda vi träffar lite nu och då är mormor och morfar.


Om du bara visste vad det betyder att läsa dina ord här....som en bekräftelse på mitt eget liv...så ta inte bort dina ord.
Vi behöver mer av sådant här, vi måste ta fram det i ljuset, sluta vara tysta och ensamma för det blir som att förminska sig själv.
Skäms inte, ångra inte orden. Var stolt över dem istället. Det är vi värda både du och jag, våra barn och alla andra som är i liknande situationer.

Mina varmaste hälsningar

Ann på livsbloggen

Anonym sa...

Du är en jättebra Tigermamma!/Kram

Anette sa...

Jag tror att det som brinner i dig nu är den där livslusten du skrivit om i tidigare inlägg.
Det som får er att vilja, trots allt.
Men visst är det skrämmande att ni är ensamma.....jag har så svårt att förstå hur man inte kan bry sig om att bry sig. Själv tillhör jagkategorin som hellre får ett nejtack efteråt än ett kanske innan.
Jag tror dock att det ligger mycket i det där att "folk vet inte hur de ska bete sig och vad de ska säga"
Så funderade jag på om man gör tvärtom...om du/ni kontaktar dem så inte längre hör av sig....hur skulle de reagera?
Jag tror också att just de personerna kan klassas som energitjuvar. Som tar så himla mycket kraft bara genom att finnas i ens tankar. Ni är kanske på väg att rensa upp i den mentala röran som kommer per automatik när man går igenom svåra saker.

Du väcker sannerligen många frågor som behöver belysas.

kram på er
Anette

Elzie sa...

Jag kan föreställa mig att många som är i din och dotterns situation har det så här - tyvärr. Folk orkar inte riktigt ta in hur andra människor mår utan går hellre undan. Jag är kanske likadan, ska inte försöka göra mig bättre än jag är, men jag hoppas ändå att jag ska ställa upp om nån behöver det. Kanske sitter jag själv i samma sits rätt vad det är. Men så roligt att dottern fått "ett jobb". Alltid något positivt i allt elände.
Kramar i massor, Elzie

Anonym sa...

Så fina rader, radera inte. Vi behöver dessa, du behöver dessa. Alla behöver höra och prata om sorg mycket mer än vi gör.
Det är bara vi själva som kan bestämma när det är dax för nästa steg, att få någon att prata med, älta med är bra. Någon att göra roliga saker med, fika med...det är kanske dax nu för det är ingen ide att vänta på de som blev osynliga...Du är så välkommen hit nästa gång du far neråt. Och även Caroline såklart :).
Stora kramar
Ewa

Anonym sa...

Det är så himla bra med lite jobb!! Både för självkänslan och för ekonomin sen träffar man ju folk runt omkring, det blir lite mera socialt. Tycker det är jätte bra att carro vill försöka och hon behöver säkert den slant det ger.
cilla

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Du tänker så rätt. Bort med de osynliga. Tänk inte mer på deras osynlighet och varför. Det är deras problem, men ett problem som tyvärr drabbat er.
Men ni behöver inte dem.
Dessa rader som jag tagit från din text, tycker jag är så bra:
"Vi kan inte utsätta oss för mer nu... ! Vi ska hitta nya vägar... nya människor... nya vänner att krama... och det kommer vi att göra en dag!"
Dessa rader inger hopp. Men min tanke är att ni redan nu måste ut bland nya vänner. Som sagt bort med de osynliga och in med nya människor och tankar: Var finns det människor att träffa ?
Jag känner inte till Umeå så värst mycket. Men tänk, vart finns människorna i er stad, vad gör de? Och sök er dit. Ingen, ingen kan mota er i dörrn.Det kan vara en kurs, nån förening, kyrka, sångkör,gå ut lyssna på musik, ja vad som helst dit människor går för att träffas.Det behöver inte kosta mycket pengar. Dröj inte.
Varma Kramar Nalle

Gisan sa...

Du låter inte bitter alls. Men mycket mycket sorgsen. Jag vill lyfta dig och Carolina ur den sorgen. Få er att få se ljuset igen. Kramar...

Eleonora sa...

Kära vännen min, ja du det var en lång lång text. Jag känner också igen så mycket på mig själv. Något jag ångrat är att jag aldrig kom iväg och fick prata ut om min sorg - min skilsmässa. Med bearbetning hade jag nog återhämtat mig avsevärt snabbare och enklare. Man måste helt enkelt få prata ut ordentligt. Så tycker jag att Nalle (som vanligt) ger god idé att tänka på: sök dig ut där folk träffas, kurser, sångkör, konserter osv. Om inte annat så får man litet nya vyer framför sig. Carolina kan kanske också försöka hänga på olika evenemang som händer i Umeå. Vad som helst, bara för att öka på sitt kompisförråd. Att utveckla och fördjupa sina intressen/hobbies kan ju aldrig vara fel. Lycka till att hitta något lockande.!

Kram kram söta vännen

~ Eva ~ sa...

Tack för dina finvarma ord till mig Elisabeth...jag var just här hos dig, och gick hem till mig...och fann dem...!

Din långa text är mycket tänkvärd.

Om jag tänker på sorgen...den där sorgen som varit en så flitig gäst här i mitt egna liv...så är det nog som så, att...jag har tvingat mig över den, samtidigt som jag bär den med mig...om än i en allt blekare skepnad, men ändå, så länge jag lever ständigt närvarande...
Det är kanske så som sorgen är...

Vad som gör det hela så otroligt kämpigt med sorgen i ditt och Carolinas liv, det är ju det faktum att SE finns, men ändå inte...och jag tror inte att den sorgen egentligen kan jämföras med en *vanlig* sorg.
En *vanlig* sorg har ju ett slut, och därifrån försöker man vandra vidare. För er blir det på något sätt som att...vandra runt, runt...visserligen lite framåt dag för dag, men ändå...runt, runt omkring SE:s andetag...där din och Carolinas kärlek och trygghet fortfarande ändå finns...


VARM Kram/Eva

~ Eva ~ sa...

...och det har jag berättat för dig förut, att jag tog ett ställningstagande också vid svår sorgkänsla och valde bort...så jag tycker du gör rätt som sållar och väljer bort...för det är så många fler känslor som ligger inbäddade i ett sådant beslut...

KRAM!

Anonym sa...

Du vet att jag följer vad du skriver och tänker på dig och Carolina!
Många varma kramar/Ingrid

Anonym sa...

Alla här har redan sagt allt,,, instämmer helt med allas kommentarer.

Jättekramar

Cecilia N sa...

Jag har varit in och "tjuvkikat" här några gånger. Du kanske känner igen mig från Bloggblad och Elisabet.

Jag känner igen från när pappa var sjuk i nästan två år innan han dog:

Mammas ilska över att de som tog kontakt inte orkade säga "hur är det?" utan bara berättade om saker de var ute på, saker som var ljusår från mammas verklighet, och dessutom på vykort, inte telefon.

Jag har inget råd, men skulle vilja ge dig av det som spränger de gränser som du satts innanför, gränser som du inte vill godkänna.

Kram

mossfolk sa...

Nej, radera inte. Det var ett så tänkvärt inlägg. Något som så många skulle behöva läsa.
Jag har smugit in här så många gånger, men aldrig känt mig tillräcklig att kommentera.
Förvånats och upprörts över vännerna som försvunnit.
Det går visst att säga att det beror på osäkerhet. Det är t.o.m. det mest troliga.
Men vad är man för vän om man försvinner istället för att ta reda på hur det ligger till?!
Som jag hoppas att ni snart hittar människor som är redo att knyta de vänskapsband ni behöver och är värda!

Anette sa...

TACK för din fina kommentar till mig, jag blir alldeles rörd av dina ord...

Unknown sa...

Man är som starkast när man vågar vara svag. Sorgearbete är tecken på styrka inte tvärtom. Skriv av dig hos oss här... Jag läser och "lyssnar". Kram,

//Harriet

Bloggerskan sa...

Jag laeser bloggen aeven fraan andra sidan jordklotet paa semestern, saa jag skulle undra vart ni tagit vaegen! (Klen troest foer Carolina men aenda!)

Jessica sa...

Kära vän!!!!
Vill börja med att tacka för din fina varma kommentar, det blir varmt i hjärteroten när jag vet att något jag skrivit till dig har hjälpt till på nåt sätt.

Det du skriver om folk som inte "bryr" sig längre är tyvärr en alldeles för vanlig reaktion. Hur goa vänner man än tyckt att man varit såvänder många ryggen åt en när de verkligen behövs där. Har svårt att förstå det. Vet man inte hur man ska agera eller vad man ska sägasåtror jag mycket på att man ska fråga. "Du, jag vill bry mig och hjälpa men jag vet inte hur jag ska bete mig mot dig". Något sådant kan kanske hjälpa som en "öppningskommentar". Jag kan iallafall säga dig detta: Hur mycket du än vräker av dig mot livets djävligheter och om din sorg så slutar jag inte bry mig om dig, för någonstans längs vägen har du tagit en plats i mitt hjärta trots att jag inte känner dig.

Stora varma kramar