... är fantastiska! Inte i det stort kanske.... och inte jämfört med hur mycket fantastiska händelser, vardagar, och människor det finns där ute, och där borta. Men just nu.... just här... jag och Carolina.
Kanske är det inte så heller... men varje, varje kväll så känner jag en slags tacksam förundran över att vi tog oss igenom dagen... vi två... ganska ensamna... mitt i det liv som ingen av oss ville ha... men ändå kämpar på.... kämpar och hittar på.... försöker hitta på små saker som tar oss igenom och förbi dagen. Vi vet ju att vi måste, säger vi. Vi kan ju inte lägga oss ner och dö åt eländet, säger vi också.
Så jag tycker ändå att vi är lite fantastiska....
..........
Idag var det tungt med Pontus P-promenaden. Det bara kom.... den där gråten som bara tycks komma när det passar! Den bara poppade upp, och jag fick hålla handen för munnen och svälja, och svälja... och tårarna som inte ville sluta. Jag kände det redan när jag gick ut... tänkte att jag orkade inte ens ringa till SE idag.... och sen.... när vi kom till parken... kom det bara... och jag fick kämpa med att hålla det borta ända tills jag kom hem igen.
När jag kom in genom dörren hade jag lyckats svälja bort alltihopa....
Ett djupt andetag, och...
bestämde med Carolina att vi skulle gå på långpromenad. Ganska soligt och varmt ute. Vi gick till min lillebror och bjöd oss på kaffe.... och fick skjuts tillbaka av pappa och mamma, som också dök upp. En trevlig stund...
Spikade upp några tavlor tillsammans...
Fixade middagen tillsammans....
Såg film tillsammans...
Nu har hon gått och lagt sig. Jag sitter i soffan och lyssnar på Louis "Satchmo" Armstrong. Han sjunger just nu "What a wonderful world".... och visst är det en underbart vacker låt, men inte vet jag om jag känner att världen är så speciellt underbar just nu! Eller... jag vet, att jag inte tycker det. Inte just nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
En av mina absoluta favoritlåtar.
Visst är ni fantastiska! Starka. Trots gråt och totalt omvänd värld. Gråten är helt normal, men den kanske poppar upp när man minst väntar sig det och på fel ställen. Det har du rätt i. Ibland lever gråten sitt eget liv och vägrar acceptera att man inte vill gråta.
Önskar er en underbar dag, med leenden istället för gråt. Kram på er!
Visst är ni fantastisa du och din Prinsessa! Ni tar er igenom dagarna tillsammans och försöker att mitt i det eländiga se nåt som är bra./Kram
Jag finns med er varje dag och tänker på er. Jag sitter här och tårarna trillar ned för kinden. Jag känner din smärta hit, genom skärmen och i din text.
Jag kan inte säga något peppande eller bra just nu. Bara att jag finns här och "lyssnar".
Kram på er båda,
//Harriet
Ni ÄR fantastiska och starka kvinnor, du och din C., men ibland måste man få vara svag också och tårarna få rinna över. Sedan kan man vara stark igen. Jag önskar er allt gott
kramar,vännen...
Skicka en kommentar