... man vill nu. Lite så är det nu... och så måste det få vara. Man orkar inte så mycket mer...
Somliga måsten får vänta... somliga gör man inte alls... och de måsten som blir kvar är helt enkelt det man orkar, eller vill göra. Just då...
Vi pratar om det ikväll... jag och Carolina... när vi tar kvällspinken med Pontus P.
- Hon orkar inte vara med Malin imorgon efter skolan...
- Jag orkar inte ringa det där halvviktiga telefonsamtalet...
-Hon orkar ta med sig datorn till skolan imorgon... fast det orkade hon inte idag...
- Jag orkar skriva lite just nu... fast det orkade jag inte för en timme sen...
Det är ingen strategi vi lagt upp... utan bara överlevnad. Dag för dag...
Länge, länge levde vi den lyckliga familjen... sen kom åren då vi anpassade oss till det svåra... och nu... nu är vårt viktigaste måste att orka, och vilja ta oss igenom.
..........
Idag har jag varit på möte nästan hela dagen. Sen hem, handla mat, middag, brorsbesök, och Carolinapratochpepp... så nu orkar jag bara inte skriva någe mer. Ögonen vill bara ramla ihop hela tiden... men jag sov rätt dåligt inatt.
Sov gott... änglavingar. Alla... alla...alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag tycker att du gör rätt som inte pressar dig att göra mer än det som absolut måste göras. Skönt för Carolina att skolan när som helst är slut. Jag önskar er en sommar som ska ge er kraft tillbaka. Kramar...
Det är nog bra att ni tar saker när ni ändå känner att ni orkar. Det får flyta lite...
Jag hoppas du fått en bra natts sömn!
Så där kan jag också känna mig ibland trots att jag inte har sådana sorger som du att kämpa mot.
Det hade kanske varit lättare för Carolina att förstå om SE hade råkat ut för en konkret olycka med efterföljande minnesförlust.
Som det nu är, är det ju en olycka som inte syns, som han har råkat ut för!
Fortsatta styrkekramar till er båda!
Skickar som vanligt många styrkekramar utan en massa ord.
KRAMAR
Livet igenom är full av måsten, som man ställer upp för sig själv.
Man måste ingenting. Man gör invanda saker, lägger till några nya och skapar sig andra. Ställ inte så höga krav på dig själv. Allt kommer att falla på plats i sinom tid!
Snart bär det av på resa. Hoppas så att det ska gå fint för er och packa en lätt väska. Här behövs inga finbyten, folk ser ut hur som helst! Ta bekväma skor bara, du kommer nog att gå en hel del.
KramKram
Ibland är det alldeles tillräckligt att sätta höger fot framför den andra för att ta sig in till köket till frukostbordet. Ibland är det övermäktigt i sorgen att orka andas, duscha och att vila fast sorgen gör att varje andetag smärtar och det känns som hjärtat ska brista. Just när man tror att man alldeles säkert ska dö av den aggresiva smärtan det innebär.
Det är just då man måste våga släppa allt - gå och sätta sig någonstans när det bränner bakom ögonlocken och släppa fram känslorna. Då lättar det efter en stund och man kanske t o m orkar duka fram med ett tänt ljus.
Våga vara i sorgen för även om du aldrig glömmer - det gör man inte - så kommer smärtan att minska. Man måste låta processen ha sin gång för att kunna komma vidare.
Komma vidare gör du så småningom men just idag är det bara ena foten framför den andra du klarar och det räcker alldeles bra. Babysteps är ett jättebra uttryck - ge er själva den vilan.
Kram,
//Harriet
Jag smög in, läste ikapp, tårkade bort tårarna...
Stor varm kram till dig.
Vila dig riktigt ordentligt min vän
Vi finns här när du vill.
Ha det gott
Kramkram
Kram till dig vännen, tänker ofta på dig, även om jag varit frånvarande ett tag!
Jag läser ofta, skriver sällan, men har länge gått och tänkt på en sak. Jag tycker att du verkar som en fantastisk mamma och jag tror att genom all sorg och alla tårar så kommer Carolina att komma genom det här som en klok och stark och levnadsvis ung dam, för hon går genom allt detta med en klok och stark mamma som stöd och som exempel. Och liksom andra kommentatorer hoppas jag att mamman lägger sig på soffan då och då, eller nu kanske i en vilstol i solen.
Skicka en kommentar