... att vara stark imorgon. Det ber jag om varje kväll nu. Varje morgondag kommer... och den måste bara ta mig igenom på något sätt, men jag vet inte hur.
Ensam har jag varit länge. Men nu är det plågsamt.
Igår gick bra... vi, jag och Carolina, tog en promenad i regnet upp till mamma och pappa, som bjöd på fika.
Gick på Coop och handlade.
Vi hade solen i ryggen när vi gick hem... och vi pratade pratade pratade... sådär som vi alltid gör nuförtiden.... om allt, om oss, om då och nu, om pappa.... och om framtiden.
Men vi är ensamna. Det har jag skrivit förut. På resan mot det liv där vi är nu, så försvann de allra flesta... och det känns fel och hemskt att min mamma och pappa, som är över sjuttio år ska vara de enda som vi möter i detta ensamma helvete...
Sven-Eriks syster från Stockholm pratar jag ofta i telefon med nu.... en kontakt som har kommit att bli mycket värdefull och viktig för oss. Jag har också kontakt med "lill-snärlan" (som SE alltid kallade sin andra lillasyster... antagligen för att hon var minst i syskonskaran!).
Vi har förlorat samma person....
Jag plågas
Carolina plågas
Hon är orolig för mig
Jag är orolig för henne
Å att ta sig igenom sorg.... då någon inte finns längre.... han som var mer än livet för mig... han som var bästa pappan i världen för henne.... han är borta... och vi måste båda klara av att överleva det, hitta en ny vardag och låta sorgen få sin tid.
Men att göra det ensamna... det är nästan så att det inte går.
Så mycket lättare det skulle ha varit med ett stort skyddsnät omkring oss... jag tror, nej, jag vet att det skulle ha varit så!
Jag försöker varje dag...
Hon försöker varje dag...
Men vi vaknar upp nu, varje morgon... från det vi öppnar ögonen så vet vi... vårt nya liv... han finns inte längre i det livet...
..........
Vår ekonomi har också rasat. Jag skriver det... för det är så det är. Vi har inte råd till mycket nu... och det plågar mig också. Mest för Carolinas skull...
I ett annat liv... i en annan tid, så skulle jag ha skrivit att pengar är av underordnad betydelse... huvudsaken man får vara frisk, ha så att man klarar sig, och att man kan unna sig lite extra emellanåt.
Men i det här livet.... just nu... ensamna och utan pengar... ja, då faller ord om pengars underordnade betydelse ganska platt.
Pengar kan aldrig ersätta vänskap och kärlek.... det har alltid varit min tanke... men nu... pengar, och vad man kan göra med dem, skulle iallafall bära dagen. Så att man kunde överleva lite lättare.... Så känns det nu...!
Det blir en lång sommar...
(Å det blev gnälligt det här.... men jag struntar i det. För det är så här det är... så här det känns... och så här vi försöker överleva. Men just för en stund sedan... så kom det också en liten ljusglimt... Carolina fick besök av sin kompis Malin... och jag hör att dom skrattar därinne! Och det sprider många många ljusglimtar till en mamma...!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Hej Elisabeth!
Jag hittade just till din blogg och jag måste säga att det är nyttigt för en annan att läsa om andra människor emellanåt. Man gnäller ofta över småsaker och glömmer att ta tillvara den tiden man har tillsammans. Men när jag läst åtskilliga av dina inlägg så skäms jag över mig själv. Jag hoppas jag kan bli en människa som är nöjd med livet som det är istället för att bara vilja ha mer och mer.
Jag förstår att din make måste vara i min ålder, ca, och det skrämmer mig att alzheimern slår till i så unga år. ARbetar själv med äldre så jag vet hur det är att ta hand om dom. Däremot vet man inte så mycket hur det är för de anhöriga.
Jag hoppas att din mans dag är en bra dag.
Kramar i massor, Elzie
Kära vännen, du kämpar på och jag förstår att det är tufft nu.
Önskar att jag kunde lindra smärtan lite för er.
Men vet inte vad jag skall göra?
En värmande kram är allt jag kan bidra med, det är inte mycket men något......
Önskar er allt gott
Kramkram
Vännen där. Att smyga in och sitta en stund hjälper kanske en smula. Men en smula är vad det är och förblir. Jag önskar så innerligt att jag hade förmågan att göra mer. Jag kan bara försöka trösta och säga att det kommer en dag, ett annat liv då du ska stå förundrad över att du faktiskt klarade det. Att du kunde, orkade och förmådde så mycket mer än du anat. Det är en smärtsam väg dit, det är en ensam väg. Men här och var vid vägkanten står vi och baddar din panna, torkar dina tårar och blåser lite nytt mod in i dig.
Varma tankar, många kramar sänder jag dig.
Jag har svårt att finna ord för vad jag ska skriva när jag läser våning för våning. Om det nu finns en Gud, vad det nu kan vara för något, så måtte han/hon/det hjälpa dig.
Men lite positivt är det att du har fått kontakt med SE-s systrar i alla fall:-) De bor visserligen inte så nära, men ändå. Kanske de kommer till er och det blir bra för er alla.
Så funderar jag.. måste väl finnas någon anhörigförening, där du kan få lite samtal och glädje i själen.. några som verkligen vet och förstår.
Varm kram till dig oxså.
Kära Elisabeth. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig på ett mer konkret sätt. Inte nog med att du hamnat i en jättejobbig situation, du har dessutom känslan och upptäckten av att människor som fanns förr, numera har försvunnit ifrån dig. Jag önskar att du kunde få sådan kraft och mod att du kan söka dig ut till andra människor.I andra miljöer än de som du vanligen är i. Kurser är ett bra sätt, men kanske ekonomin sätter stopp för det.Jag upprepar det jag skrev i början. Jag önskar jag kunde göra mer. Att jag fanns i närheten. Då skulle vi hitta på roliga saker, utan att för den skull förringa din sorg. Varma kramar Nalle
Gnäll måste ut ibland. Det är bara så.
Tyvärr är det också så att det skyddsnät man tyckte sig ha när allt var helt ok... det faller av någon anledning bort när det händer något. När något förändras i livet. Konstigt tycker jag, det är ju då som skyddsnätet behövs.
Ensamheten kan bli så erbarmerligt stor. Det är som att den växer. Kan inte säga hur man ska känna sig mindre ensam. Själv känner jag mig totalt ensam ibland. Då deppar jag en stund... och sedan kommer jag på något annat och glömmer allt. Men det är jag det. Mina tankar pilar runt hela tiden och drar uppmärksamhet till sig.
Om jag ändå kunde göra dig lite mindre ensam...
Kram!
Men det är ju konstigt att du bara blir övergiven i en sån stund som denna. Fattar folk ingenting? Det är inte nu man ska överge om någonsin, det är nu man ska vara tillhands.
Jag förstår hur det känns, men jag kan fortfarande inte förstå det.
kramar, vännen...
Du eller rättare sagt ni, är starka...hur orkar ni utan att trilla djupt, djupt ner...jo ni orkar för att ni har varandra, er kärlek till samma person, kärleken till varandra och för att ni är ni...jag tänker som vanligt på er varje dag och som vanligt ger jag er en jättekram som jag hoppas känns varm och go.
En dag i taget, vännen! Oroa dig inte så mycket för vad som händer nästa dag...
Det är klart att pengar har betydelse! Den som säger något annat talar inte riktigt sanning tror jag.
Visst är det allra viktigaste i livet att ha hälsa, vänskap, kärlek och respekt från andra, men har man inte nog med slantar i portmonnän är det lätt att glömma de där viktiga värderingarna...
Den som säger att pengar inte är allt ljuger! Eller så har dom pengar så det räcker. Minns en sommar när Janne just startat sin firma...då blev det inte ett endaste sommarkex! Ungarna minns och jag minns. Kan tyckas ytligt men inte för oss. När andra satt på stranden och fikade fick vi se på.Men vi hade i allafall varnadra och då går allt mkt bättre. Det känns så i mitt hjärta allt du skriver om och jag jag blir mer och mer rädd om min familj. Stor och varm kram till dej och din fina Prinsessa!/kajsa
”I de mörkaste stunder,
vandrar ljuset sakta vid din sida
bara för att få glimta till
när det är som mörkast
I de mörkaste tiderna
blir himlen så ljust grå
av ljuset som väntar
bakom alla moln
I de svåraste stunderna
av ensamhet
finns alltid en tvåsamhet
Du är älskad
och kan aldrig bli ensam igen
hur ensam du än känner dig
Minns de stunder av livet
där det fanns, kärleken, värmen
en strimma hopp
För
Även i de mörkaste tider
i de djupaste vatten
finns en spricka av liv
som sakta sprider värmen till dig
snart igen”
Stor kram och många tankar till dig..
Vad skönt att höra C skratta.
Men det gör ont i hjärtat att veta hur du har det dag efter dag efter dag. Skrattar du någongång? Kan du göra det utan att känna dig skyldig? Ett gott skratt kan ju lindra för stunden. Tänker på dig som vanligt. Brukar skänka dig en tanke innan jag somnar. STOR KRAM
Hej Elisabeth!
Be till Gud varje dag att han sänder skyddsänglar som hjälper Dig och Din dotter. Ring jourhavande präst och tala om detta. Fortsätt att stötta varandra.
Var i naturen, i skogen , vid en sjö eller havet. Naturen hjälper oss. Ger Dig kramar från mig.
Gunilla
Skicka en kommentar