Carolina för...

... traditionen vidare. I år är det hon som fixar adventsljusstaken. Förut var det alltid SE som gjorde det...
'Å det här är ju min å pappas grej...' sa hon.

Visst blev den fin...?

Jag skulle ha fått...

... många korvringar för de där skorna! Tänkte jag i bilen när vi åkte hem idag. Å ångestdemonerna satt i baksätet, och slogs om utrymmet...

Min farfar sa ofta "ja, men man skulle ha fått mycke´ korvringar för det där", och "det där" kunde antingen vara någonting som han själv ångrade att han köpt, eller så någonting som någon annan köpt för alldeles för mycket pengar. Enligt honom.

Idag köpte jag mig ett par stövlar. I äkta skinn, på rea för 489 kronor. Å som jag inte alls hade råd med. Men de var ju så snygga... å de var ju så bra pris... å de enda stövlar jag äger har Carolina övertagit... å jag har bara vinterkängorna nu... å vårskorna... å regnstövlarna. Så... i det logiska tänket, som för övrigt vann, eftersom jag ju köpte skorna, fanns det bra skäl för köpet! Men det andra tänket... det där dåliga samvetet... det som hellre hade gått och köpt någe till någon annan... det som visste att jag egentligen inte hade råd... det som visste att det skulle gå bra att fortsätta använda vinterkängorna.... det följde med mig hem!

Det blev så ämligt av alltihopa, att jag började gråta när jag kom hem. Ja, men.... jag har väl aldrig varit med om värre... gråta av dåligt samvete, för att jag köpt ett par skor???
Nåja... nu är iallafall skorna köpta... det logiska tänket har fått jobba hela eftermiddagen med det andra tänket... och nu får det bli som det kan.

Å förresten... så har vi slutat äta korv!

..........

Men vi hade en trevlig dag... min "vän" kontaktpersonen, och jag. Jag får tänka så... gott fika, komma ut ett tag, åka bil, surra om mycket, och bara göra någe roligt! Jag behöver allt sådant nu...

På spaning efter...

... adventsmys. Varje år... ungefär den här tiden. Då går det inte att gå förbi ett endaste litet pyttafönster utan att nyfiket spana in om de har fått upp någe adventsmys, eller inte! Samma sak gäller för balkonger och trädgårdar... där ljusslingor och smålyktor ofta lyser upp.
Å har dom fått upp det... ja, då måste man i samma veva avgöra om det tillhör myskatergorin, prålfacket, eller faktiskt inte alls faller en i smaken! För adventsstjärnor, ljusstakar, kransar, och ljusslingor finns ju i lika många olika varianter som det finns människor, tror jag!

Ja, jag vet... kanske är det både småbarnsligt, och löjligt alldeles... och egentligen så förstår jag inte varför jag ägnar mig åt denna adventsspaning år efter år... men jag brukar försvara mig med att det inte håller i sig så länge... bara tills det första adventsljuset tänts. Men då blir det, om möjligt, ännu fånigare, för då kollar jag in alla de fönster, balkonger, och trädgårdar som INTE har fått upp någe mys!

Så jag funderar... är man kanske alldeles för nyfiken... eller är det bara så att jag gillar allt som har med ljus och värme att göra?
Som en advent med ljus... och en jul med värme.

..........

Idag har jag haft lillebror K på fikabesök. Å det är alltid lika roligt då han dyker upp... för det är ju inte så där väldigt ofta han kommer på besök. Vi fikade... pratade om hur mysigt vi ska ordna det på julafton... och sedan följde han mig till tvättstugan, och hjälpte mig att bära upp tvätten.
Å rätt vad det var... så där storstilat och från hjärtat... så tog han upp plånboken och gav mig 200 kronor.
"Ja, här är lite för mat och sånt... och så ska Carolina ha hundra kronor... så har hon lite att "rusha" med hon också!" Sa han. Å då kunde ju ett storasystershjärta bara ta emot.... all denna kärlek från en lillebror. Min lille älskade kapten...

Sen blev det lite stressigt... för jag skulle träffa U på stan, och vi skulle gå och fika. (U och jag har följts åt länge... vi gör samma resa... och vi har våra män på samma ställe. )
Men jag hann... och vi fick en lång och mysig fikastund tillsammans. Å sen är det ju så... att de som gör samma resa... de kan förstå, och dela mycket av det svåra.
För mig är hon en förebild... hon har ett mod som inte jag har. Iallafall inte än...

..........

Å nu ska jag snart se "Pernillas jul"....

Ord sagda från hjärtat...

... ska man spara på.
Ord, som har formats utifrån kärlek i någons hjärta...

Idag mötte jag min lillebror K. Min "lille kapten på livets skuta" som jag brukar kalla honom. Han sa:
"Ja, jag ska fira jul med syrran (jag), hon och Carro ska inte behöva sitta ensam på julafton!"

De orden ska jag spara på. För jag hörde ju... och visste... att de kom från hans hjärta.

Så till jul ska jag ordna till den finaste jul jag bara kan... för Carolina, lillebror K, och mig. Har jag bestämt. Å så ska vi ju åka och jula till det lite med SE förstås...

..........

Idag har jag varit till min samtalskontakt på psyk. Å hon sa... "ja, det märktes nästan på en gång då du kom in här... att det var en annan Elisabeth som kom... å inte hon som jag träffade senast."
En replik på mitt... "ja, nu är det ett nytt liv här!"
Å jag berättade om djupdeppet... om valet jag gjort... om den nya väg som jag har bestämt mig för att gå. Om framtiden där borta... och om vad, och vilka som inte ska följa med dit. Å nu har resan dit börjat...

Å det var roligt att se hur glad hon blev för min skull. Å det är skönt att veta att hon kommer att finnas där framöver, med både pepp, stöd och insikter.

..........

Nu ska jag fixa middagen... och tråkdiska! För så är det ju... vissa saker förändras aldrig, oavsett hur mycket "nytt liv" och learning by doing" det kommer in här... diska är tråkigt, och kommer nog att förbli det i Ingelssonska hemmet!

En bild ikväll...

(SE jan 2008)

... av den vackraste jag vet.

Min Sven-Erik.

Å någonstans inom oss... så är vi ju alltid tillsammans. Alltid.

Saknar dig. Fast du får vänta lite nu... jag vet du förstår, gubben.

..........

Idag har jag varit på avstämningsmöte med försäkringskassan, där även läkaren var med. Det blev ett bra möte.. mycket bra, och hoppingivande. Fast nog såg de lite förvånade ut när jag berättade om mitt nya "learning by doing", men medan tjejen från f-kassan gav mig ett varmt leende, så gav mig läkaren lika mycket som ett blankt papper... det vill säga... blankt och ingenting.

Jag berättade om hur jag på någe sätt nått "vägs ände" och insett att valet nu var mitt att göra. Antingen så skulle JAG gå under... eller så skulle JAG resa mig upp och säga: Valet är MITT att göra... vill jag gå vidare så måste jag hitta det starkaste verktyget som jag vet att har haft, men som jag har tappat någonstans under den här resan... verktyget som heter tron på mig själv, och min egen styrka.

Så berättade jag om mitt nya "learning by doing"... motion med hundpromenader, nytt tänk, ny input, bilden av den nya mig därborta.

Om de två handläggarna på soc som jag nu fått. Som har gett mig ytterligare verktyg att jobba med.

Å jag berättade mycket mer... å jag kommer inte riktigt ihåg allt jag sa... men det kändes bra. Bra att få säga: "Ingenting i min värld har egentligen förändrats... förutom JAG själv!

Både läkaren och tjejen från f-kassan var nog inställda på att vi skulle skriva en ansökan om sjukersättning. Förstod jag ju...

Men nu blir det så här... i mitten av december så ska jag tillsammans med f-kassan träffa af, där vi tillsammans ska gå igenom mina förutsättningar inför det nya som kommer. Vad och hur det blir vet jag inte riktigt... men jag tror det blir bra. Tjejen från f-kassan förklarade en hel del... på ett mycket positivt sätt.

Det kommer att ta tid... sakta men säkert. Någon heltid därborta i framtiden är inte att tänka på... sa både f-kassan och läkaren. Men någe blir det... någe roligt. Har jag bestämt.

........

Nu är jag trött... mer tom i hjärnan än vanligt! Men det nya får också ta den energi det behöver nu...

Jag har hunnit...

... en hel del på morgonen.
Fikat med Carolina, förhört henne på läxan, duschat, varit ute med Pontus P i 50 minuter, ätit en ordentlig frukost med både gröt och frukt.
Det är ju "learning by doing" nu...

Igår blev jag lite låg på eftermiddagen... men å andra sidan, så går det ju inte i en handvändning heller. Det gäller att kämpa på...
Vi tog en promenad upp till mamma och pappa, som bjöd på gott fika. Tack snälla...

Nu ska jag iväg på avstämningsmöte med f-kassan. Det sista antagligen... då jag blir utförsäkrad från och med den sista december. Men det går nog det också... nästan så att jag lite försiktigt ser fram emot det, i mitt nya "learning by doing". Bara jag får något bra stöd från arbetsförmedlingen sen... men det förutsätter jag.
Men jag undrar vad f-kassan säger om det här nya "learning by doing-tänket"?

Kämpa på.... och snart är det jul!! Å nog vet jag att det blir tufft med mycket... men det finns ljusglimtar i det också.... har jag bestämt.

"Men nu får du ta...

... ett snack med Gud, mamma!" sa Carolina alldeles nyss. Lite skämtsamt så där...
"Om vadå?" frågade jag.
"Jamen, be han skicka hit nån snö... nuuu..." svarade hon.
"Ja, jag ska skicka en liten not ditupp" sa jag, och skrattade.

Så käre Gud, kan du skicka hit lite snö nu? Det är så mörkt och grått och ojuligt här utanför, och vi behöver lite vitt och julstämning här nu. Tack Gud."

Fast lite julstämning har vi ju redan ordnat, för...

... jul har det blivit hos Ingelssons på Gustav Garvares gata. Igår kom den hit.
För precis som förra året så bestämde Carolina, så här en vecka före första advent, att nu var det dax för jul här.
Så då fick det bli så!

Å precis som förra året så ville Carolina fixa den själv. Jag fick inte vara hemma... utan fick först gå ut på 7-mila promenaden med Pontus P, och sen fick jag gå ner på stan. Å jag hade fått order på att köpa med mig "tomtegröt" hem...
Det var skönt att gå lite på stan... titta och strosa lite i affärer. Å titta på sådant som jag ska köpa när jag blir rik... få drömma och fantisera lite. Å inte bry sig om alla människor som verkade ha hittat till stan just idag... och skapade rena julträngseln på flera ställen.
Skönt var det iallafall... och hem gick jag sen med tomtegröt, mjölk, och skumtomtar. Men jag saknade snöknarret under fötterna...

När jag kom hem... ja, men lilla tomtegumman min.
Hon hade städat, och julpyntat... och till och med satt upp vår fina lilla julgran. Den gröna, som vi köpte förra året, och som bara är klädd med vitt.
Det var så fint... så juligt... så stämningsfyllt... och hon såg så stolt ut. Å då.. då kan bara en mamma fyllas med den största och mest bärande känsla som livet kan ge.... kärlek! Denna stora och och lyckliga kärlek över henne... denna tacksamhet till livet för henne... denna glädje över att hon velat göra så fint och juligt för oss.
Tack, min älskade lillgumma...

Sen blev det julgröt och Bing Crosby.
Tända ljus och skumtomtar.
Carolina och Jag.
Jul och inte snö.

Så tack Gud för en ännu en underbar dag.... men kan du skicka hit lite snö nu?