måndag 31 december 2012

Min önskan...



Må änglarna sitta på varsin sida om dig, på vilken livsbänk du än vilar på!" Med de orden vill jag önska alla ett riktigt gott slut, och ett nytt nytt nytt fint år...

söndag 30 december 2012

Hur många gånger...

... har jag inte tänkt att jag ska skriva om den här julen. De här dagarna just nu.
Men det vill sig inte alls... vi har fullt upp med att ta oss igenom dem. Men så idag, med väder som gick från vintervitt och kallt till plusgrader och regndroppar så kände jag: "Ja, men det är våren... våren som är på väg!!!" ´Jag känner hopp... mitt i julen som äntligen varit... och bara några mer helgdagar kvar att ta sig igenom.. det kommer en vår!!!
Kanske finns det styrka att skriva om julen sen, främst för att jag vill minnas det som ändå var roligt och fint. Hur vi mitt i vårt "white cristmas" och "jag drömmer om en jul hemma" gjorde den finaste fina julen som någonsin gjorts. Mycket tack vare "xen" (till mina bröder, och min son), grannar och vänner långt bort. Carolina och jag.

Men för nu... ett GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla... och snart "det kommer en vår!!!"

torsdag 27 december 2012

Jul jul strålande jul....

... skulle jag försöka sammanfatta i ett skriv ikväll. Men just nu, efter en lång dag på jobbet, och efter att nyss ha läst det ärligaste och mest sammanfattande skriv av året som gick... Carolinas skriv... så tror jag det får vara. I alla fall ikväll...
http://carolinai.spotlife.se/

onsdag 19 december 2012

Vilken födelsedagsmiddag...

... hon bjöd på! Grannen G som bjöd både mig och Carolina på fin restaurang. Jag skriver mer om dagen imorgon... nu är jag för trött.


måndag 17 december 2012

Kära medmänniska...

... den här julen behöver jag din hjälp.
Min mamma dog i somras, och det blir en tuff jul. Min man sitter svårt sjuk på ett demensboende, och det blir en tuff jul. Min far, syskon och son har vi inte längre någon kontakt med, och det blir en tuff jul.
 Jag hade inte kunnat förhindra eller ändra det svåra som livet har gett mig nu, men jag kan välja hur jag överlever. Å det är här du kommer in, kära medmänniska. Med ditt skratt så kan du locka mig att skratta... med din värme så kan du värma mig... och med din glädje så kan du mildra min sorg... då är du den medmänniska jag behöver just nu.

Visst förstår jag, mer än väl, att även du kan ha dina sorger och ditt svåra att bära. Men om våran enda gemensamma nämnare är att bara delge varandra det svåra och trista så är jag nog den sämsta av medmänniskor att söka stöd hos just nu. Jag skulle gärna vilja, och en dag kanske , men just nu så har jag inte den styrkan.
 För jag tror inte på att leva i sorg. Den finns där och ska få finnas, men den ska mildras och överlevas... och man kan finna mycket hjälp hos de som går bredvid och stöttar med glädje, värme och omtanke. Så det är därför jag ber om din hjälp nu... kära medmänniska.

(Jag ber sällan om hjälp... nu gör jag det.)

Sen ska jag också skriva att vi har haft en fin helg, Carolina och jag. Bakat lite kakor, skrattat åt tokigt, busat med Pontus P... och så. Små stunder av fina minnen... där vi vågat minnas lite det som var... mamma och Sven-Erik. Några andra minnen ska vi inte ta med oss från den här helgen... iallafall inte just nu.

fredag 14 december 2012

Snälla Gud...

... låt det här bli den bästa julen någonsin. För hennes skull.


torsdag 13 december 2012

De två ljusen är tända igen...

... och Lucia dagen har blivit kväll. Lucia kom imorse både i skepnaden av en mamma med glitter i håret, ljus i hand,  och som sjöng vackert (nåja) och väckte Carolina. Sen kom Lucia också i en bättre version på teven, med lussebulla, smörgås och pepparkaka till. En mysig Luciamorgon blev det...fast det där gråtet, som hela tiden ligger på lur i halsen på mig, höll på att förstöra alltihopa när de sjöng "Betlehems stjärna". Jag hörde bara mamma sitta med och sjunga....

Sen blev dagen lite så där som vanligt... jag gick på Röda Korset och hade möte. Carolina var på stan med "sina pojkar", som hon kallar dem (hennes två bästa killkompisar sedan gymnasiet). De köpte julklappar.

Å som sagt... nu har Luciadagen blivit kväll.

Tack Gud. Det blev bra.

(Tack också för den här grannen G som du har skickat! Fast jag är rätt säker att hon inte har den blekaste aning om vilken ängel hon är.... och var igårkväll när hon ringde på dörren och frågade om vi ville följa med på ICA-maxi. Vi behövde det verkligen... så tack Gud! Tack för alla änglar nu...)

Luciamorgon...


onsdag 12 december 2012

Idag har jag tänt den finste ljuslyktan...

... som jag fick av mamma. Jag har längtat efter henne idag.


söndag 9 december 2012

De viktigaste orden...

... är mys, mys, och mys nu. Å än om jag ibland känner att jag inte skriver om annat än just det... hur vi myser, myser, och myser, så är det just de minnena vi ska ta med oss dit bort till framtiden. Finns det sådant som är svårt nu, så ser jag fram emot den dagen när jag kan skriva att de fanns.
Så den här helgen, precis som de flesta andra helger nu, så har vi myst, myst, och myst. Vi har som vanligt spelat julmusik... snart fikat upp de bullar och kakor som Carolina bakade...  städat och tvättat lite.. och sett både adventskalender och julfilmer.
Vi gick inte på Gammlia julmarknad i år. Vi ska skapa annat mys nu.

"Å snart är det jul!!!" peppar vi varandra flera gånger om dagen med.



Andra advent...

... snön vräker ned, och vi tar påtåren adventskaffe i köket.


lördag 8 december 2012

Ju närmare julen man kommer...

... desto mer magisk blir risgrynsgröten. Den byter till och med namn till tomtegröt, och runt omkring den dukas det fram både leverpastej, tända ljus, skratt, tunnbröd, och önskelistor. Å det, tänker jag, måste väl vara magi om någe... att en liten köpt grötkorv från Findus kan skapa en sådan stämning.
Ialla fall här hos oss ikväll...

Bredvid min tallrik låg en tidig julklapp. På den lilla lappen stod det:
"Älskade mamma!
Tack för att du är så underbar. Jag vet att jag kan vara
rätt jobbig och slarvig ibland, men en sak är säker: Jag
skulle inte överleva utan DIG!
Förlåt för en stressig morgon"

I paketet låg en dvd-box med filmer av Charles Dickens, min favoritförfattare. Hon hade tänkt ge mig den i julklapp först på julafton, men... ja, nu ville hon ge mig den idag. Å än om jag kände larmklockan inombords (vilket jag naturligtvis inte sa, men julafton är snart här) så blev jag jätteglad och varm i hjärtat...  och allra mest över hennes fina ord på den lilla lappen.  Tack, gumman...

.........

Nu är natten här, och jag undrar om jag kommer att drömma om mamma inatt igen. I natten som var så drömde jag om henne. En stark liten dröm som har följt mig i känslan hela dagen.. och det känns viktigt att komma ihåg den, och ta den med till framtiden.
Mamma stod i en dörröppning, med bruna karmar och brun dörr. Vem som bodde där vet jag inte, men hon stod där och sträckte ut handen mot mig. Hon var klädd i den vitaste t-shirt jag sett, nästan så att det lyste om den, men jag vet inte vad hon hade på sig i övrigt. Hon var så fin... så vacker och frisk och jag tyckte det var konstigt... hur kunde hon vara så där fin och stark och vacker... hon såg ju inte alls ut sådan när jag såg henne senast... tänkte jag där i drömmen.
Sen vaknade jag... och som sagt, drömmen har följt mig hela dagen... och känslan har vuxit sig allt starkare... hon vakar över mig, och vill ge mig styrka.

Nu.. fort fort bort med tänket på drömmen. Men jag vill minnas den ändå..

..........

Godnatt världen... och imorgon blir det fortsatt julmys.


torsdag 6 december 2012

Carolina...

... har suttit hemma hela veckan och pluggat inför tentan imorgon. Hon är stark, men framför allt så är hon tjurig. Det har hon ärvt efter sin pappa och farfar...

Ikväll blev det därför inte så mycket med julmys och gofika... utan vi tar det imorgon kväll istället.
Å hela helgen sen... julmys!

onsdag 5 december 2012

Nu är den tiden kommen...

... att vi mer än någonsin förut måste minnas Sven-Erik som han var. Inte som han är. Så av hänsyn till Carolina, och för att vi helt enkelt ska överleva, så skriver jag ingenting om den här dagen. Åteminstone inte nu... och inte efter hennes reaktion när jag kom hem och berättade. Jag sa inte mycket, men det lilla jag sa, om hur illa det var med honom, fick mig snabbt att inse hur svårt det blev för henne. "Ja, men det är ju min pappa" sa hon.

Så jag skriver istället att det blev den trevligaste stunden, fin julmusik, och mycket gott adventsfika som personalen bjöd på. Sven-Erik mådde bra. Jag mådde bra. Allt var bra. Jag skriver så.

Sen vände vi snabbt på bladet... för nu måste julen få bli det som bär. Aldrig har jag känt det så starkt...  och jag vet att Sven-Er... nej, just det... inte tänka på honom just nu.
 Hon ställde sig ock bakade... och sen blev det gofika med nybakta bullar och kakor.
Vi har spelat julmusik mest hela kvällen... och som sagt, nu måste julen få bli det som bär.

Jag har sagt till Carolina att jag ska sova gott hela natten... och det är klart att jag ska det!!



Nära.. en stund till.


Onsdagmorgon...

... och jag sitter med ljusen tända. Kaffekoppen står urdrucken bredvid mig, och adventskalendern är slut. Carolina, som sitter hemma och tentapluggar den här veckan, ligger och sover. Jag hör Pontus P som ligger och snarkar i sin korg.

Idag ska jag åka till Sven-Erik igen. De bjuder på adventsfika på Sjöjungfrun. Det brukar vara en stund med fin julstämning och gott fika.

En del av mig vill inte. Det är den delen av mig som hellre skulle gå på julgrötsfirandet på jobbet i kväll. Skratta med vänner... sjunga julsånger... äta lite julmat... och låtsas som om det svåra inte finns. Det som jag lyckas rätt så bra med annars... låtsas.

Den andra delen av mig... ja, jag vet inte om jag kan skriva att den vill. För att se min Sven-Erik...  minnas den han var... och nu se vad sjukdomen har gjort med honom... det är... ja, det är... nej, jag hittar inte orden för hur ont det gör att se det.
Men jag tänker... kanske, och ganska troligt, så är det vårt sista adventsfirande tillsammans. Nyss tänkte jag också på något som jag i tanken har nuddat vid ibland... slutet.. hans slut. Det är väl ett sätt att förbereda sig, tänker jag... att nudda vid svårt. Men jag är för det mesta rätt bra på att stänga igen dörren för somligt... än om det känns lite svårare att göra det just idag.

Vi kommer heller inte att åka till Sven-Erik på jul. Det går bara inte. Carolina och jag ska fixa den bästa bästa julen någonsin det här året... hon och jag. Vi har ju visserligen firat ensamma jular förut... men det är annorlunda i år. Men vi säger det positivt... "den nya lilla familjen som ska fixa till en riktigt superduperjul i år!!"

Nej, nu blir det påtår... och Carolina har vaknat.
Det här ska bli en bra dag... ändå.


tisdag 4 december 2012

Ikväll hittade jag...





... denna vackra sång. Den vill jag ge till dig därute... för att du ska veta hur jag ser på dig, och vad du betyder för mig. Tack min ängel...  alla ni därute.
Din kram, dina ord, din hand, ditt leende... ja, varje ögonblick som jag fått finnas med dig i ditt hjärta har gett mig kraft att möta varje ny dag. Kanske har jag aldrig mött dig och ändå har du burit mig så här långt. Tack min ängel... alla ni därute.

måndag 3 december 2012

Stolthet...

... hur ofta hittar vi den känslan inom oss själva... för oss själva?
Jag hittar den då mycket sällan! Å faktum är att jag inte kan komma ihåg en endaste gång som jag har känt en sådan stolthet över mig själv som jag gjorde idag.

Där jag låg i tandläkarstolen, och tittade upp i taket och väntade på att han skulle börja borra igen. Då tandläkaren med sin lugnande norrbottensdialekt sa: "Ja, det här gå bra... nu är du int lika spänd längre... jag ser det på ögona dina... det här gör du bra!"

Ja,men ni vet.... aldrig aldrig någonsin har jag tänkt tanken: "Elisabeth, vad du är duktig... vad modig du är!!!"  Å aldrig aldrig har jag känt det heller.... att jag är duktig... eller särskilt modig. Men det gjorde jag just då... där i tandläkarstolen.

Sen var det en mycket mycket stolt Elisabeth (om än på vingliga ben) som gick därifrån... stolt över sitt mod att våga något som för många är rena vardagsmaten....  att gå till tandläkaren.

Men jag var stolt... och det är jag än!!

Sen gjorde det ju inte saken sämre att mina tänder inte var i så dåligt skick som jag tidigare varit så rädd för; tandröta, tandlossning, karies... och säkert skulle jag nu få dra ut varenda tand... alldeles säkert. Så jag blev både förvånad... och riktigt riktigt glad...  när han sa att mina tänder är i ganska gott skick... lite tandsten och ytterligare en avslagen tand som de nu ska fiixa till... hos en tandläkare som jobbar med de som lider av tandvårdsrädsla. Va? Hur bra kan inte det här bli?

Så idag är dagen min... jag är STOLT ÖVER MIG SJÄLV  och LYCLIG!!

Tack snällaste snälla Gud för stödet...
Tack mamma för modet (du var alltid så orolig för mina tänder)...

Måndagmorgon...

... och jag sitter och väntar på att tandläkarjouren ska ringa.
Inte sovit så mycket inatt, och äter alvedon. Jag har ont på hela vänstersidan.
Jag gruvar.

Som om inte det vore nog, och kanske sorgligare... Pontus P har kissat inne.Igen.
Det är andra gången nu... på mitt "nya" rum. Jag vet inte om det är en protest av
någe slag... eller om det är någe annat. Han blir ju 11 år i maj... lillgubben våran.

Men det får gå det här också... och på onsdag ska jag åka och adventsfika hos Sven-Erik.

(Å jag är INTE deppig... det är bara lite mycket nu... och man får ta många djupa andetag.)

söndag 2 december 2012

"Om du bara blundar var är du då?"...

... frågar jag Carolina nu på morgonen.
Vi sitter uppkrupna i soffan med tjocksockorna på och julmysfikat är fikat färdigt. Ljuset brinner fortfarande och på teven har adventskalendern övergått till Adventsgudstjänst.
"Holmträsk.. hemma hos farmor och farfar" svarar hon nästan på en gång.
Jag var också där.
Svärfar som sitter i sina tjockstrumpor i fotöljen... svärmor som sitter och stickar på någonting... och Sven-Erik som snart är på väg ut till garaget. På bordet står ett fat med hembakta julkakor och urdruckna kaffekoppar, granen är redan klädd, och över alltihopa så sprider adventssånger och värmande ljus sitt varma sken över oss.

Vilken gåva vi fick med oss... en känsla av ett ögonblick som vi alltid kommer att bära med oss.Vi har varit med om något vackert som vi aldrig kan förlora. Känslan av kärlek och trygghet. Det finns både värme och tårar i sådana gåvor...

"Var inte rädd"... säger prästen på teven nu.

En fin första advent önskar vi för alla...


lördag 1 december 2012

Att skriva om ensamhet...

... är ingenting man gör när man är just det... ensam. Eller jo, det gör man nog. Men i vart fall så skriver man inte om det när man vet att ens dotter är ute och har det kul. Det vet varje förälder... att då är dörren igenslamrad för allt vad svårt och tungt heter. Punkt och slut.

Så skrev jag tidigare ikväll.Nu är hon hemma. Trött, men glad över att vara hemma då hon tyckte att det blev lite för mycket drickande och för lite julmat för somliga...

Imorgon ska vi nog gå någonstans och julfika lite... hoppas jag.

Carolina som ska på julsittning ikväll...


Snön vräker ner ikväll...


Julmys med adventskalendern...

... o lite julfika. En mysig morgon, o vi fuskar med att tända det första adventsljuset...


torsdag 29 november 2012

Det är svårt med bråk...

... när man bara är två. När det inte finns utrymme för annat svårt än det som redan är. Ändå så är det oundvikligt... och efteråt så är det bara att börja om igen... med peppet och ljusglimtarna.

Så sagt och gjort. Efter en morgon som inte blev så bra så blev det många förlåt från och till varandra. Vi bestämde, för vilken gång i ordningen, att ha den bästa jular av alla. Vi ska gå på stan och gofika på söndag. Vi ska stiga upp tidigt på lördagmorgon och se julkalendern tillsammans. Baka en ny kaka ikväll. Tillsammans.

Vi har bara varandra nu. Å inte för att vi går omkring och sörjer den familj som ändå aldrig fanns där... det gör vi inte... men vi saknar en familj... och vi har så nog av sorger ändå. Ibland kunde man ju önska lite naivt att det fanns en sådan att beställa någonstans... bara hips vips sådär. Det skulle ha varit bra...

Men... nu är det torsdag. Peppet och ljusglimtarna är på igen.
Nu blir det påtår och "törpepparkaka"... :)



(Sen kan jag inte låta bli att undra varför somliga människor hela tiden vill insinuera vilken hemsk människa jag är. Som att jag skulle vara högfärdig för att jag inte sett dem och hälsat när de gick förbi. Dom vet ju. Jag ser dom inte. För jag kan inte det längre. Jag har ett hål och en skada på mitt öga som gör att jag inte längra kan fokusera på de människor jag möter. Jag ser bara ett konturlöst ansikte. Dom vet ju allt det här sedan länge... och ändå vill de framställa mig så simpelt. Fast å andra sidan... jag vet inte om jag skulle hälsa på dem än om jag såg! )

Nämen nu då... påtår!!!

onsdag 28 november 2012

Det är väl som med vissa människor...

... tänker jag. De är vackra utanpå, men ganska oaptitliga inuti. Men det är lättare att göra sig av med en sockerkaka...


En ny dag...

... och solen måste lysa idag också. Åteminstone här på Gustav garvares gata... och med hjälp av den vita värld som vi vaknade upp till imorse.

tisdag 27 november 2012

Tom...

... känner man sig. Eller så är det bara ett annat ord för chockskadad. För just nu, efter besöket hos Sven-Erik... min Sven-Erik... som inte alls var samma min Sven-Erik... utan en annan gammal man som satt där med gråsprängt hår och grå mustash. Som inte sa mer än några grymtande läten ibland... som rycktte till rätt ofta... och som jag fick mata med bulle och kaffe... så just nu så tror jag att detta är mitt hjärtas sätt att skydda det grymmaste som livet gett mig... ... min riddare i livet sittande som ett kolli på ett demensboende. (Jag skulle vilja beskriva det vackrare... men just nu finns inga ord för att göra det vackrare.)

Så många små minnen att vara rädd om från det här besöket... en liten hand i min... blev presenterad som "Sven-Eriks fru"för en ny vårdare... pussen på pannan... hemligheten jag viskade i hans öra... de minnena får vara så länge. Jag vill inte minnas det ikväll. Inte heller hur jag gick in på hans rum och grät på toaletten, och blev arg över den röda overallsjackan han hade på sig... han som avskydde rött!!! "Tjejfärg" brukade han säga.

Men mitt i tomheten så är jag så oändligt tacksam och lycklig över de människor han har omkring sig nu. De som vårdar honom som inte länge jag kan göra... de som ger honom trygghet och stöd... de som finns där och ger honom mat... byter på honom... lägger honom till sängs... och finns där. Tack alla ni vackraste vårdare därborta på Sjöjungfruns demensboende som vårdar min skatt... min Sven-Erik.

Tom.

Imorgon är en ny dag.

Ett leende..


Ute på promenad..


Min finaste..


Idag ska jag träffa Sven-Erik...

... och det känns svårt.
Egentligen så tänkte jag inte orda så mycket om det, främst för Carolinas skull. Hon har så nog ändå med svårt nu. Hon sa heller ingenting nu på morgonen, men så fick jag nyss ett sms:
"Lycka till hos pappa... det kommer att gå bra... det vet jag."

Jag svarade: "Det kommer att gå bra hos pappa, för det har jag bestämt:)!"

Så mycket känlor.

måndag 26 november 2012

Vi firar...

... med saffranssemla. Carolina fick VG på hemtentan...


onsdag 21 november 2012

Vet du när jag besökte Sven-Erik senast?

Vad som skrämmer mig är att vissa människor tycks veta vad jag gör och inte gör... de finns inte i min närhet... jag har ingen kontakt med dem... och jag skriver inte om det. Ändå så vet dom... och dömer därefter.

Vad vet du egentligen? Vad vet du om jag var dit i tysthet förra veckan... eller förra månaden... eller, kanske rent av igår?Eller kanske är det så att den officiella versionen stämmer... att jag inte har varit dit på länge? Vad vet du om jag valde att ingenting berätta av hänsyn till henne, och sparade mina minnen någon annanstans?
Mina frågetecken är många...  för jag förstår inte. Å vem är du att döma vilka som får mest manna i himlen efter det antal besök de lägger ner hos någon?
Idag kan jag däremot säga att jag inte var dit... då var hans syster dit. Idag valde jag att gå hem till Carolina som ringt mig på jobbet och sagt att allt var bra... när det inte var det. Tänk om du hade vetat det istället... och bättre ändå... valt att finnas här för henne. Tänk om du vetat, och förstått, att vi är där med honom i våra hjärtan... varje varje varje dag... de dagar han har kvar.

Jag förstår att mina rader kan verka förvirrande för de flesta, men finns det något som jag aldrig förstått, och än mindre haft någon acceptans för, så är det människor som "köper sig etiketter och sätter på sig och tar en ton" och sätter på sig helgonglorian så fort de gör något som för de flesta andra inte skulle vara så mycket att orda om. En helgongloria som de sen kan ta på lite som det passar...

Å nu i sena kvällen, när jag sitter och funderar om jag verkligen ska publicera det här inlägget så kommer ilskan. Igen då! Jag vet att jag inte ska svära... och jag vet att jag inte har någon rätt att döma andra människor... men förlåt mig snällaste Gud... jag blir bara så förtvivlad på dessa människor som satt på sig dessa etiketter av självgodhet, där somliga dessutom har klistrat dit hur mycket de gjort för henne... så jag måste bara säga det... jävla människor!!! Jag önskar att dessa etikettmänniskor fått vara med när jag kom hem idag...

Jag väljer att publicera det här nu... luddigt och rörigt... sen ska jag sova.
Imorgon är en ny dag... som ska bli den bästa imorgon också.

(Förresten, på tisdag nästa vecka... så ska jag åka till Sven-Erik.
Bara så du vet, tänkte jag...)

måndag 19 november 2012

"Jag fick som ett helt annat lyft nu, mamma"....

... sa hon för en halv minut sen.
Jag gjorde det bästa jag kunde ha gjort.
VI SKA BYTA RUM.

Å hon får ett större rum, med vita tapeter, och en stor garderob som hon ska använda som walk in closet-garderob. Mitt "nya" rum blir lite mindre, men vad gör väl det.

Tack Gud för inputet...

Som mamma så skriver jag...

... bara om hur mysigt vi har haft det i helgen. Men jag ser ju... så Gud, kan du skicka ner lite input till henne? Min kvällsbön inatt...

söndag 18 november 2012

Det blev Carolinabak istället...

... och nu blir det gofika. Med julmusik och tända ljus.


fredag 16 november 2012

Nu stinker jag som en parfymfabrik...

... för det blir resultatet när man provar en parfym som har ketchupeffekt! Carolina tyckte det var väldigt roligt med en mamma som inte fattade hur hon skulle trycka. Å det var väl huvudsaken... att hon fick skratta lite.
Kanske är det här inte så mycket att skriva om, men för mig är det viktigt att minnas att vi fick en mysig dag tillsammans. Med gofika, ögonshopping, köp av ansiktsmask... och 14 liter parfymdoft!!

Nu busar Carolina med herr Pontus P...

Jag undrar vad hon tänker på...


Lite julmysfika på NK..


onsdag 14 november 2012

Idag hade hon längtat hem hela dagen...

... och kanske var det lite för att hon visste att jag var hemma.
Så jag bjöd på gofika med lussekatt (visserligen köpt) när hon kom hem. Å lite mamma-mys.
Älskade älskade min dotter... jag ser hur du kämpar. Jag ser bakom masken. Det är mycket som kan tyckas mörkt nu... men jag lovar dig... det kommer att bli ljusare igen. Men fram tills dess så finns jag här.... alltid. Älskade älskade min dotter.

Så skrev jag i eftermiddag. Nu är det kväll, och vi har ätit middag med julkänsla i. Mitt i middagen tog jag ett beslut. Det blir ingen ledarskapsutbildning för mig på RK till helgen. Det blir istället en bullbakande och trygg mamma som är hemma. Hon behöver mig.

Bara att jag finns här.

Det är onsdagmorgon...

(Mycket roligare med en snöbild, eller hur?)


... och jag är ledig idag. Utanför mitt fönster börjar världen vakna till ännu en gråmulen dag, och Carolina har åkt iväg till universitetet. Struktur, tänker jag alltid på dessa lediga dagar. Jag måste ha struktur och hitta på någonting när jag är ledig. Det spelar ingen roll vad jag hittar på... bara jag fokuserar på att inte tänka. Inte på något svårt. Punkt.

Idag ska jag planera inför morgondagens möte som jag ska ha med våra volontärer på RK. Det känns lite spännande och nytt att ha fått det förtroendet. Men framför allt så känner jag... oändligt stor tacksamhet. Tacksamhet mot Röda Korset, vars grundvärdering om att hjälpa de som har det svårt har hjälpt mig genom min svåraste tid i livet, och de gör det fortfarande.
Hur skulle det här ha gått utan RK, tänker jag ofta.

Tack Röda Korset. Ni räddar liv på mer än ett sätt...


Nu... hopp i duschen... och påtår.
Å självklart... på med julmusiken.



söndag 11 november 2012

En bra dag för att fira...

... att Carolina och jag har fixat till ännu en bra dag. Speciellt idag, och starkare än förut. Fars dag.
Vi har mysat på hela dagen, med jul-cd:n på hög volym, och gofikat och ätit om vartannat. Alla tankar på det speciella med just den här dagen har vi trollat bort med prat om allt mys vi ska hitta på till jul... vad vi ska baka... och hur vi ska pynta granen... och framför allt alla miljoner julklappar som ska ligga där under granen.
Men ärligt... innerst inne... där i våra djupaste hjärtan...  och bakom våra masker... så finns ju våra tankar hos Sven-Erik. Där finns dom ju alltid... men kanske än starkare idag... det här året. Nästa år... ja, dit går vi inte nu.

Igår följde Carolina med sin kompis Linus ut för att vara smakråd då han skulle köpa farsdags-present till sin pappa. "Jo, men det var värt det, mamma... så himla mysigt... så där som när vi gick på gymnasiet... så jag kunde tänka bort pappaköpet sen."

Någon funderade om man firade fars dag i himlen... jag undrar om man firar fars dag i.... ja, var då?

Nu kvällsmys med påtår... dagen är ju inte slut än.



lördag 10 november 2012

Så mycket bättre ...

.... att ha lite julglögg, skumtomtar och clementiner i kväll.
Med "Så mycket bättre" på teven...

fredag 9 november 2012

Ibland tycker jag att döden är som en gubbe i lådan...

... som nu.
Ikväll kändes det nästan lite åt jomendetärjudethärlivethandlaromockså-bra hållet. Att gå på after work med tjejerna på RK... äta gott... skratta och prata om annat än jobb... lite lagom finklädd... och sen gå hem och ha jomendetärjudethär-känslan med sig hem... det kändes... ja, det kändes som om den där framtiden som jag så ofta drömmer om var lite på G nu. Åt rätt håll iallafall..

Så får jag ett sms.

Min faster Runa dog inatt. Hon som alltid har funnits i mitt liv. Hon och farbror Uddo som alltid fanns där för mig när jag var liten, och tog mig i försvar när ingen annan gjorde det. Hon var stark, Runa... och kämpade många gånger i motvind.  Men jag vet att nu har hon det bra.. och äntligen får hon vara med sin Uddo och den dotter som aldrig fick bli. Vi ses, Runa... och hälsa mamma. (Inte börja gråta nu!!!!!)

Jag skriver det igen...  och nästan så att jag blir arg... ibland tycker jag att döden är som en gubbe i lådan. Kunde jag inte ha fått glatt mig åt den här kvällen ifred?
Han har dykt upp rätt många gånger de senaste åren... när dyker han upp nästa gång?

onsdag 7 november 2012

Det har snöat lite här...

... på morgonen. Både Carolina och jag längtar efter snö nu, då den alltid kommer med ljus och julmyskänsla.

Igår skrev jag:
"Dagen idag är en betydelsefull dag! Den är min... bara min... och det är upp till mig att fylla den. Det är upp till mig att välja hur jag ska hantera det som livet har tänkt att jag ska få... både på gott och ont. Det är också den enda dag som jag säkert vet att jag får... så jag ska vara rädd om den. En betydelsefull dag i mitt liv..."

Så idag, när jag är ledig och Carolina bara har föreläsning till tolv, så ska jag bjuda henne på gofika på stan. Sen kanske gå runt och titta lite på julpyntet som redan börjat säljas...

Idag en betydelsfull dag i mitt liv... och dessa ord, och denna inställning, är mina verktyg.

tisdag 6 november 2012

Bjudit Carolina på lite varm choklad...

... nu på morgonen. Inte som Sven-Eriks kanske, men hon tyckte det var mysigt ändå.


måndag 5 november 2012

Varje morgon nu...


... så säger jag högt ut i luften: "Nu klär vi på oss, mamma".
Så tar jag på mig det lilla guldförgyllda silverkorset som alltmer tappat sin guldfärg. Låset är också lite trasigt så Carolina får för det mesta hjälpa mig att få fast det runt halsen.
Det var det enda jag bad att få när pappa frågade mig vad jag ville ha efter mamma... korset som hon bar runt halsen, och som hon hade på sig när hon somnade in.
Å varje kväll så säger jag "Nu klär vi av oss, mamma". Lägger korset på nattduksbordet till nästa morgon.
.........

Tack och lov så är helgen över. Jag skriver tack och lov, för en sådan här helg, när man ska minnas de som inte längre finns hos oss, då blir det svårt. Svårt på många sätt.
 Mammas grav har jag inte besökt alls. För min mamma är ju inte där... hon är inte alls död... hon är hemma på Himlastigen och sitter glad och lycklig vid köksbordet i sin röda plyschtröja och väntar på kaffe. Med kubb.
Sven-Erik... han är ju inte heller död. Han är hemma på Gärdesvägen, och ligger under huven på nån bil och har blåoverallen och fulkepan på sig. Nej, förresten... han har nyss stått vid spisen och kokat upp ådetärbaraminchokladsomdugertillCarolina-chokladen som hon ska ha med på nån utflykt igen. I termos.
Å ändå så finns ingen av dem hos mig längre... och jag saknar dem båda mer än livet själv.

Men som tur så finns det flera tack och lov! Så tack och lov för underbara grannar som ringer på dörren en söndagkväll, och kommer in med både själ och hjärta. För det är svårt med svårt när man bara är två, speciellt såna här dagar.

Sen skulle jag skriva lite om ikväll tänkte jag... om hur allting slutade med att Carolina och jag mitt köttsoppan hade Sven-Erik vid middagsbordet, och den stora längtan hon haft efter honom hela dagen idag. Men det får nog bli en annan dag...

... för nu ska vi gofika lite, Carolina och jag.
Sen blir det nog " Nu klär vi av oss mamma" rätt tidigt ikväll.



söndag 4 november 2012

"Lånar" min dator en liten stund...

... innan Carolina kommer in. Hon är ute på långpromenad med Pontus P.
Hennes dator har pajat... hon har hemtenta... och hon behöver använda datorn.

Vi hade en fin dag igår... med bakdoft i hela lägenheten. Limporna blev bra, och man fick nästan lite julmyskänsla. Kvällen blev lite tuffare... eller rättare sagt, det blev mycket tuffare. När Magnus Uggla sjöng om "jag och min far" så grät Carolina. Hon grät länge.

Idag är en ny dag... och jag ska hjälpa henne lite med finliret av hemtentan.

Men först... en limpmacka och kaffe!!

lördag 3 november 2012

Å så baka några limpor...

... och inte låtsas om de brända drömmarna! Som med livet, tänker jag. Å är glad över de vackra drömmar jag har kvar...


fredag 2 november 2012

Jag kanske ska baka ikväll...

... tänkte jag nyss vid diskbänken. Någon kaksort kanske? Sånt som ger mys, och man slipper tänka på annat.                                    Carolina sitter hela helgen på universitetsbiblioteket och pluggar med en hemtenta. Hon har fått låna min dator, då hennes har pajat. Jag är stolt över henne... mycket. Att hon orkar som hon gör...


onsdag 31 oktober 2012

Minnet av skrattet...

... blir det som bär när jag sen får höra att hon suttit hemma och gråtit.
Som igår. När jag kom hem från jobbet så berättade hon hur gråten bara hade kommit. Hur hon suttit där på hallgolvet och gråtit. Hon visste inte exakt varför, och Pontus P som hade försökt trösta så mycket som bara en hund kan.

Idag på morgonen, till julmysarfrukosten som jag ställt iordning, så sa hon att hon inte ville åka och hälsa på Sven-Erik mer. Inte till jul, och inte alls. Å sen det svåraste för henne (är jag rätt säker på), och med rösten full av gråt så sa hon att hon inte längre minns Sven-Eriks röst. "Jag minns inte längre hur pappa lät".

Så idag blir det pepp. Jag är ledig.
(För än om gråten fanns inom mig också idag, för att jag mitt i alltihop bara blev så längten efter mamma... så... ja, jag är ju mamma först och främst. Sen finns det, vilket jag är noga med att tala om för henne, en stor stor skillnad på vår sorg efter våra respektive föräldrar. Jag fick "ha kvar" min mamma tills hon var 73 år, då hon fick somna in efter mycket lång och svår sjukdom. Hon fick "ha kvar" sin pappa tills han var 49 år, men han finns ändå kvar i en lång och svår sjukdom. )

Så, som sagt... idag blir det mys och pepp hela dagen.

(Sen någonstans här inom mig så försöker jag ständigt nu att mobilisera lite styrka... styrka för att åka och hälsa på honom. Kanske inom de närmaste dagarna... eller så.)

måndag 29 oktober 2012

Det är så roligt att höra henne skratta...

... inifrån sitt rum. Kompisen Jennelie är på besök.

söndag 28 oktober 2012

Det är först efteråt...

... som man inser att det lyckliga liv man levde kunde förändras, och till och med tas ifrån en. Kanske var man naiv och omedveten... kanske ville man helt enkelt inte måla f-n på väggen... eller tro att lyckan i ens liv kunde vara förutbestämd?
Så är det nog för många av oss när det svåra knackar på dörren... och man inser efteråt att inte ens det lyckligaste lås i världen kunde hålla den dörren stängd.

Jag tänkte på det när jag satt i den röda soffan på Bibliotekscaféet idag. Bredvid mig satt min tidigare granne från den lyckliga tiden. Vi bodde på samma gata. Hon i det blå huset, och jag i det gula. Hennes lilla familj... min lilla familj... och vi levde våra liv med "hundar, ungar, och hembryggt äppelvin".
Nu bor hon ensam i en lägenhet på andra sidan stan, och jag bor kvar i området, men inte i det gula huset. Borta är både hus, män och... ja, det hembryggda äppelvinet.

Det var så roligt att träffa henne igen. Kanske döljde vi de djupaste såren, och höll oss till de gemensamma minnena av tiden i det blåa och gula huset. Kanske döljde vi hur samma insikt om lyckans beständighet drabbat oss. Kanske döljde vi det faktum att vi båda satt där ganska ensamma,
men det spelade egentligen ingen roll.  För vi var där ensamma tillsammans...

... och när jag kom hem så tänkte jag: "Ja ja, men det kommer att finnas nya lyckliga liv att hämta där framme nånstans... inte än kanske... men någon dag framöver... och jag har ju kommit en bra bit på väg!"

Så det är först efteråt man inser det också... lycka kan se ut på olika sätt.

..........

En bra helg. Än om det kändes svårt att vända blad när Carolina igår morse kom och väckte mig med julmysarfrukosten. Jag vaknade med drömmen om mamma... som skulle dö... för att hon blivit dement.

Men vi hade en fin och mysig dag tillsammans på stan. Med både gofika och skoinköp till Carolina. Å en hel del  titta på julsaker och drömma högt om den bästa julen vi ska göra i år...

lördag 27 oktober 2012

Mysig julfrukost bjuder Carolina på...

... och ute har det kommit lite vitt. I'll be home for christmas sjunger de i bakgrunden. Så så himla mysigt... tack gumman.      


fredag 26 oktober 2012

... så nu är det slut på morgonmyset

... och jag ska gå iväg och jobba lite. Utan att lyfta, och med alvedon. Det blir bra... och ikväll blir det fredagsmys.


"Man får göra allt man kan"...


... sa jag igår när hon frågade hur det går, och hur vi klarar upp det.
Å jag sa det lite så där... ja, lite som om hon bara hade frågat om någonting lättsamt och vardagligt.
Nästan glättigt sa jag det... för jag tror att det var vad hon ville höra... att vi orkade... genom vårat svårt. Hon ville inte höra... och jag ville heller inte berätta... om sanningen som den är... att det är det svåraste jag gjort. Hon ville höra att jag gör allt jag kan... och att jag fixar det.

Men att ha sin man på ett demensboend... ens mamma har nyligen gått bort... och sen sagt tack och adjö till en släkt och familj som ändå aldrig fanns här...  det är det svåraste jag gjort.

Nästan så att jag ibland kan önska tillbaka... ha Sven-Erik sjuk hemma... mamma allt sämre men ändå vid liv... och en familj som tyckte sig vara så stöttande och hjälpande, men bara gjorde oss illa. Det svåraste jag gjort.

Sen, hur vi än säger det... vi gör allt vi kan. .


(Det är också därför skrivet blir lite som det blir nu... sporadiskt och okonsekvent. De som förstår förstår ju... och de som inte gör det... ja, de gör inte det.)



tisdag 23 oktober 2012

Med alvedon och lite solsken...

... så går det. Idag också.

Å jag har funderat lite över det. Varför går det så "jo, men jag fixar väl det här" vissa dagar, medan andra dagar, och stunder, känns som de tyngsta och sorgligaste man någonsin upplevt?

Många dagar ser ju precis likadana ut... oavsett ryggskott.

Det är väl en process...

måndag 22 oktober 2012

Med lite alvedon...

... så går det mesta!
Så jag försöker ta mig till jobbet, och så får vi se hur det går
För vad är väl lite ryggskott? Det finns det som är mycket värre....

(Fast blåsa ut ljusen som står på lite lägre nivå kräver sin man... eh... jag menar kvinna.)

Första snön...

... och grått försvinner. Julmyskänsla.


söndag 21 oktober 2012

Tänkte skriva lite...

... om veckan som varit o lite annat tänk. Men det blir inte så... jag har förmodligen fått en släng av ryggskott, och har nu intagit viloläge i rumssoffan. Men vi har iallafall gofika ikväll... o jag är säkert bättre imorgon... bestämmer jag.


En kaka på en söndag...

... är bra input.


måndag 15 oktober 2012

söndag 14 oktober 2012

Jag fick kämpa med gråten ett tag...

... nu innan jag skulle gå och lägga mig. Bara för att jag råkade se ett foto på lillmamma. Det är tufft ibland..


Det är när det går som tyngst....




... som vi är som starkast, tänkte jag nyss.
Sen när det går lite lättare så finns den styrkan kvar... och vi vågar vara svaga.
Jag tror på det.

Idag, eller förresten hela helgen, så är det mycket. Det blev inte som jag tänkt mig med att fira barnbarnet... för Carolina tentapluggar hela helgen och jag jobbar hela helgen med att ställa iordning inför Röda Korsets medverkan på den stora modeveckan här i Umeå.
Men vi kommer att fixa någonting kuligt tillsammans med David framöver istället... det blir bra.

Sen... man får verkligen fixa till allt vad bra input heter när det är såna här dagar. Mycket att göra, tankar som vill snurra, och sen det surgråtristaste väder som kan få en att verkligen vilja... ja, dra täcket över huvudet. Men det är då man blir som starkast.... och det är då jag bestämmer mig för att ta fram allt vad solsken heter. Det skulle bara inte gå annars.... inte nu.

Nu iväg på jobbet...



(Igår ringde vår kontaktperson Ulla från Sjöjungfruns demensboende. Hon ville boka träff för vårdplanering i november. Vi pratade en bra stund... och hon berättade om hur det är med Sven-Erik nu. "Han är uppe och går... men han äter ju inte själv... och pratar inte.." sa hon bl a.
Känslan blev både svår och konstig, eller som jag sa till Carolina sen: "Man får det inte att gå ihop i huvvet... pappa uppe och går... men han finns ju inte längre... om han är uppe och går så skulle han ju vara uppe och gå här hemma hos oss!!"
"Men du vet ju mamma, det är inte så... det blir aldrig mer så... och jag vill inte tänka på det mer nu." svarade hon.)

lördag 13 oktober 2012

'Lämna det bakomflutna framför sig'...

... var en mening jag vaknade med idag. Lämna det förflutna bakom sig..


fredag 12 oktober 2012

torsdag 11 oktober 2012

Vänliga själar...

... tycker jag om.
Vi har mött några idag.

Det vänliga synlaget som nu ska hjälpa mig med alla möjliga resurser så att jag kan se lite bättre.
Den vänliga grannen som kom över på en pratstund ikväll.
Den vänliga kompisen PH som Carolina gick och fikade med ikväll.

Jag undrar om de vet vilken skillnad de gjorde i en annan människas liv idag?

Men Gud....

... nu innan jag går, tack för ljusglimtar också!!
Det är ju det som gör att det går... och man klarar nästan precis vad som helst faktiskt!
Tack snälla Gud... en solig morgon.

onsdag 10 oktober 2012

"Hur fixar jag det här då?"

Den frågan tror jag de flesta som följt min blogg känner igen.... jag använder den rätt ofta. För så är det, och så har det alltid varit... en slags självgående tanke som automatiskt poppar upp så fort det är någe som behöver lösas.

Som nu... det här med mina ögon.
Idag fick jag veta riskerna i mitt fall med en eventuell gråstarrsoperation på mitt vänstra öga. Eftersom jag redan haft näthinneavlossning på mitt högra öga så är risken större att jag vid eventuell operation på mitt vänstra öga drabbas av samma sak där. Dessutom finns risk för ökade skador på gula fläcken på det ögat då också... och då kommer min värld helt att förändras från att idag "bara" se dåligt till att för all framtid se samma värld  i ett krokigt perspektiv och med synbortfall. Å jag vet inte om jag är beredd till det... nej, jag tror det lutar åt ingen operation alls.  Känner jag nu.
Idag skrev läkaren bl a "makula skador + hål hö öga" och " gråstarr vä öga".

Ja, HUR fixar jag det här?

Imorgon ska jag iallafall träffa "synlaget" på RK. Ett resursstöd som ska hjälpa mig till förbättringar på arbetsplatsen vad gäller ljus och annat i förhållande till min ögonskada. DET blir bra...

Nu blir en stund till med julmusiken... och sen godnatt!

tisdag 9 oktober 2012

Att spela julmusik...

... i oktober kanske låter helt galet för många. Men för mig är det... ja, som om trista höstregn och gråa moln glöms bort, för längtan efter julemys och flingor som gör världen vit. Det blir lite ljusare på någe sätt.
Så här går julcd:n med Bing Crosby och Nat King Cole varm just nu...

..........

Idag har varit en bra dag - också. Carolina har varit på universitetet och jag har jobbat. Jag undrar ofta hur det här skulle ha gått om vi inte hade haft någonting annat att göra. Någonting annat utanför vår bubbla nu där man måste tänka och fokusera på annat. Men vi var också rätt trötta ikväll... både Carolina och jag... så det blev bara risgrynsgröt till middag. 

Ingen tandvärk idag.

Ikväll ringde Elin. Mamma till mitt äldsta barnbarn. Hon tillhör inte längre familjen, men vi har alltid haft en fin kontakt.  Hon undrade om vi ville träffa och fira honom när han fyller 12 år nu i veckan. Vad glad jag blev. Vi har ju inte längre någon kontakt med vare sig min son eller familjen i övrigt...  så jag var nog rätt säker på att mitt barnbarns födelsedag skulle få gå oss förbi. Så... vad glad jag blev..."han ska ha en bra kontakt med sin farmor och faster" sa hon...  och på söndag ska vi hitta på någe bra födelsedagsmys.

Ikväll blev Carolina bjuden över till grannen/nya kompisen Anna. De hade haft det "himla mysigt" och ska hitta på mer kuligt framöver. Det blev jag också glad över...

Imorgon... gruvet för dagen. Ögonläkaren. Min syn har försämrats mycket det sista halvåret... och nu är det så illa att jag varken ser text eller ansikten på teven. Jag vet att jag fått "en bommullstuss" av gråstarr på mitt friska öga... men jag vet inte... och det är det som känns gruvligt... vad läkaren kommer att säga om mitt skadade öga.
Nej, jag kommer INTE att dö av det... och får jag bara se så pass som jag gör nu... så ska jag vara glad över det också. Vi får se vad "il doctore" säger imorgon! 


Men... en bra dag. Med "White Cristmas" just nu...

Carpe diem...

... det har jag varit ganska dålig på göra den sista tiden.

Nej, det stämmer inte riktigt, för det gör vi ju varje evigaste dag nu. Å vi gör det rätt bra, tycker jag... i det här väntrummet som vi fortfarande sitter i. Men att skriva om det... är betydligt svårare. Hur dagen än sett ut...
... för i den nya vardag som vi försöker hitta formen för nu, så finns Sven-Erik alltid närvarande. Där i bakhuvudet... det stänigt dåliga samvetet... gruvet för att åka dit..  se honom... och väntan på. Ja, helt ärligt... jag skriver väntan på.  Sen sorgen som inte liknar den andra sorgen... inte än... den nya...  min mamma.  I det valde vi sen att fortsätta ensamma... vilket vi inte ångrat en dag...  men det gör ju ändå att väntrummet är rätt tomt. Så vår vardag nu, och det vi fixar till i det här väntrummet, och att vi lyckas hålla undan mycket av det svåra... det är ren överlevnadsinstinkt.
Så det är lite svårt att skriva om vårt liv nu... men jag vill gärna försöka. Hur dagen än ser ut...

...

Idag har jag varit på workshop med RK.
Idag har Carolina varit på universitetet mest hela dagen.
Idag har...

... ja, ikväll blir det inte mer skriv än så. Men jag måste ju börja någonstans... hur dagen än sett ut.


(Inatt drömde jag om Sven-Erik igen... där jag sprang omkring på en stor tankbåt och letade efter honom. Jag måste ha hittat honom... för helt plötsligt så satt vi i Muminhuset, och han bjöd mig på korv med mos. Å jag satt bara där och var lycklig, för han satt ju mitt emot mig igen, och åt och såg så glad ut och... ja, han var hemma igen. Det var känslan i drömmen... min Sven-Erik var hemma igen. Ja, det var en underbar dröm, men det var inte så roligt att vakna med den känslan sen ... ).

söndag 7 oktober 2012

Tända ljus...




... är bättre än sorgligt tänk och skriv.

På varje promenad...

... följer mamma med mig nu.

Från det jag går ut genom dörren, och oavsett om det är en Pontus P-promenad eller en promenad ner till stan eller Röda Korset, så är hon med mig.
Hon känns så nära mig, och i nästa sekund så står jag där vid hennes säng... och böjer ner mitt huvud intill hennes öra, och säger: "Mamma, gammeljänta min... jag är här nu!"
Jag vet aldrig om hon hörde mig... men jag vill tro att hon hade väntat på mig... och att jag skulle få vara där när hon for sin väg.
För jag hade ju bett kvällen innan... då när den där lilla fina fjärilen kom och besökte oss, och försvann lika fort... "nej, mamma... inte ikväll... du får inte dö inatt... vänta på mig".

Sen hennes rosslande andhämtning. De sista djupa djupa andetagen. Så bara borta. Å det blev så tyst och fridfullt bland våra tårar. Å ingen mamma fanns längre kvar... bara denna mest älskade lilla plågade kropp. 

Sen skulle vi tvätta och göra henne fin. Min syster och jag. Precis som hon velat. Det var... ja, det följer också med mig på promenaderna. Hur vi sen skulle vända på henne och det vackraste lilla fina... ja, jag måste ju skriva det... livlösa huvudet föll ner på sänggriden för att vi inte förstod. Så stod vi där och sa förlåt. Till mamma i finaste sommarklänningen. .

Det här var svårt... att skriva och att minnas. Men jag behöver komma ihåg att hon följer mig på vägen nu. Som en slags process kanske. Sen är det på promenaderna jag vågar sörja lite...


(Vi har haft en fin helg, Carolina och jag. Med hembakat och nybakat så fixar sig det mesta... och så måste det vara nu.Å vi har redan börjat julmysa lite...)

.

fredag 5 oktober 2012

Det regnar, regnar....

... och molnen hänger så lågt att dom kan trilla ner!


Men:
När man har gått hem i regnet med trasigt paraply, så gör det ingenting när man blir bjuden på hemlagade köttbullar vid dukat bord. Å sen till gofikat nybakade bullar och kardemummamuffins... Tack min älskade dotter!

Vänskapens betydelse...

... syns aldrig så starkt som när man behöver den som mest.

Nyss såg jag Carolina utanför fönstret. Hon stod och väntade på en kompis som hon inte sett på flera år, men som hon nu fått lite kontakt med igen. En kompis som nu flyttat till våran gata, och som också har hund
Å ni vet... i ett mammahjärta... när jag ser den här kompisen ta omkring Carolina och krama henne... då blir mitt hjärta varmt och jag känner tårarna.
För jag vet ju.... jag vet ju hur oändligt ensam Carolina är... och jag vet hur mycket det här betyder för henne.
Att ta en promenad med en kompis...

Tack snälla snällaste Gud.. det fixade du bra!

(Å tack också för finaste grannen G som igårkväll ringde på dörren, och kom in en liten stund. Hennes smittande glädje och coachingtips bär långt... )

Imorgon är det lördag... och jag ska göra köttgryta.

onsdag 3 oktober 2012

Varje dag som jag får....

... är precis som med det första intrycket... man får aldrig chansen igen.
Så det gäller att göra ett gott intryck, kan man säga.

"Idag är jag stolt över mig" sa Carolina nu på morgonen. (Hon tyckte hon var fin i sina nya linser.)Viktiga ord från någon som aldrig sagt det förut, och viktiga ord som sen ger ett gott intryck att ta med sig till morgondagen.

Idag ska jag gå förbi kyrkogården och säga hej till mamma igen... fast hon inte är där.


Ica Maxi...

... är ju verkligen en rubrik som känns både dötrist och långtråkig. Men för oss, Carolina och mig, var den ikväll som... ja, som en bal på slottet ungefär.
Finaste grannen G  ringde på dörren och bjöd oss med på en biltur dit ut... och sedan gofika med nyinköpta bullar, lite surr, och kaffe latte hemma hos henne.
Så jag tänker nu... precis som Askungen... alldeles underbart!!

Tack fina grannen...

(Carolina har inte varit till en optiker sedan hon gick i sjunde klass...  idag var hon dit. Nu blir det både linser och ett par billigare glasögon. Det var tvunget.)

måndag 1 oktober 2012

Vi har städat ut...

... och städat bort.
Vi har haft en fin helg, Carolina och jag. Städat på dagarna, och mysat med gofika framför teven på kvällarna. Det blir inte så mycket mer skriv än så.... för somliga saker, och dagar, måste bara levas först.

(Som att städa bort minnen som gör ont. Som köksbordet... det som min farmor och farfar en gång ägde... det som har en historia... det som jag fick av min pappa i utbyte mot en soffgrupp... och det som Sven-Erik sen slipade och gjorde så fint. Nu har vi bestämt att inte ha det kvar. Så fort vi kan så ska vi köpa ett nytt bord. Ett vitt. Ett nytt liv. Carolina och jag.)

Så det här blir bra... vi är på väg.

onsdag 26 september 2012

Men glädjen....

... den där vackraste känslan som blir murbruk i det som ska bygga lycka i våra liv,  den söker jag alltid.

Idag är det kallt ute, rätt grått och trist.
Idag har jag ont i munnen igen.
Idag har jag skickat in mottagningsbeviset, och att jag inte kommer till bouppteckningen efter mamma.
Rätt mycket trist egentligen...

... men så mitt i det.

Idag kvittrar en röd liten fågel om att ge med hjärtat.
Idag finns en ängel som börjar på M.
Idag tog jag en alvedon så det slutade göra ont.
Idag, eller iallafall just nu, så försöker solen tränga igenom.
Idag läste jag nyss om mod och verklig glädje, av någon som
jag vet kämpar på därute:
"Nu har jag flyt i livet tjoho vad det går!
Det är ju så här det skal vara:) att det skal ta en sådan tid för tio öringen att trilla ner.Det var väl någon gång på 80-talet den försvan
igentligen."
 

Jag blir verkligen så glad... mitt i allt sorgligt och trist...   av sådant här murbruk av glädje!!

Tack!

söndag 23 september 2012

Just nu ville jag skriva om sorg...

(... om den där känslan som rätt vad det är poppar upp i halsen på mig. Som i fredags, när jag på väg till Röda Korset gick förbi kyrkogården. Först så kunde jag säga "Hej, mamma" i tanken. Å det gick bra. Men sen när jag tänkte: "Nej, men så där brukar jag ju inte säga... jag sa ju jämt" hej på dig, gammeljänta" och så skrattade du"... då gick det inte. (Å det gör inte det nu heller märker jag... när jag minns det.)
Då kom bara denna stora stora längtan efter mamma... (å fy vad jag balra vill gråta nu) ... så jag skriver inte mer än att till slut började det göra ont i halsen. Det blir så när man får svälja och svälja.
Sen när jag gått förbi kyrkogården vände jag mig om lite och sa, högt den här gången: "Hej då, mamma... du är ju inte där".
Så gick jag vidare mot Röda korset... med ont i halsen.)

Nu tänkte jag radera alltihopa, men ångrade mig då jag tycker det är både viktigt och riktigt att få visa sin sorg. I min tidigare familj var det inte så... utan där skulle sorgen stoppas undan för vissa... för att bära de som tyckte sig ha större rätt att äga den.
Mamma berättade, när hon bodde hos oss, hur mycket hon i sin ensamhet gråtit där hemma och längtat efter sin mamma då hon gått bort.

Men nu.... bort med det här tänket! För så är det.... de tankar och känslor av den här sorten som poppar upp och vill ta plats får inget större utrymme här just nu. Här gäller istället att "klara skivan", och hitta vardagsljus som bär. Hur litet eller stort det än är...
Å jag säger ofta "det är inte riktigt min grej" det här med depp och nattsvart förtvivlan. Inte alls faktiskt! Men däremot så är det oerhört viktigt, både för Carolina och mig, och för alla människor, att få äga och visa sin sorg. Det är stor skillnad på det...

NU... kaffe och sockerkaka (...och INTE bakad av mig nu heller:)!)



Sen så måste jag säga... det är med hela min mamma-stolthet som jag tänker på Carolina som just nu sitter och pluggar på universitetet inför en stor tenta på onsdag...  "åh, vad du är duktig, gumman!!"


(Märker att det blev lite rörigt skriv nu... varken särskilt nyanserat eller objektivt...  men det får väl vara så då!)

På en hundpromenad...


... kan man se ett ljus.
Något att ta med hem sen...

lördag 22 september 2012

8 bitar godis...

... blev fredagskvällens mys.
Ikväll blir det... ja, glass kanske.

(Inte så mycket att skriva om egentligen, men samtidigt viktiga bokstäver
om styrka och målmedvetenhet.)

torsdag 20 september 2012

Inläggets rubrik...

... hittar jag inga ord för.
Idag är det svårt att släppa tankarna på människors elakhet... bara för ett brevs skull.
Men jag måste...

onsdag 19 september 2012

För vissa människor...

... måste man belysa, och jämföra, vad tacksamhet och insikt egentligen handlar om.
Hur betydelsefullt det är att bli sedd för den man är... av de man älskar.

Min mamma gick bort en kort tid efter att hon fyllt 73 år. Jag var då 51 år gammal. Nästan till sitt sista andetag så visste hon vem jag var... hennes dotter. Å jag får bära med mig den gåvan i det liv jag har kvar... jag var hennes dotter in i det sista. Det är så så viktigt för ett barn... oavsett ålder.

Carolinas pappa började "gå bort" en tid efter att han fyllt 49 år. Hon var då 14 år gammal. Länge så försökte han behålla hennes namn i minnet... men redan innan hon fyllt 18 så hade han helt glömt bort det. Nästa år fyller hon 22 år... och han vet inte ens om att han har en dotter. Det är ingen gåva att få... och ingenting man vill bära med sig... att ens pappa inte ens visste om att man fanns den tid han hade kvar. Det är så så svårt för ett barn... oavsett ålder.

Så jag är tacksam.... tack snällaste Gud... för mammas "Å vad jag älskar dig, Elisabeth" dagarna före hon reste.
Men jag skulle utan att blinka byta med Carolina... att hon fått den gåvan istället. Från sin pappa.

(Det blev lite gråtvarning här nu, känner jag... å egentligen så skulle jag göra någe helt annat... bl a svara på kommentarer och fixa lunch... men det kändes viktigt att få ner det jag så ofta tänker på.)

.......

Sen är jag oerhört tacksam för de fina fina vänner jag har därute... och som jag har skrivit många gånger... utan er skulle det här gå mycket tyngre. Tack underbaraste människor... tack!!

tisdag 18 september 2012

Att vara modig och stark...


... finns lika många uttryck för som det finns människor.
För alla har vi vårt eget sätt att bygga det inom oss...
... och alla har vi vårt eget sätt att förmedla det.

Som igår kväll... Carolinas brev till sin storebror.
Brevet som aldrig kommer att bli avsänt. Hon skrev
det bara i sin bok - i sin blogg.

Idag är det tisdag.
En ny dag.
Ett nytt blad...

Carro... vad jag tycker att du är modig och stark!!

måndag 17 september 2012

Sent igår kväll...


... undrade hon om hon skulle skriva ett brev till sin storebror.
Han har ingen kontakt med oss idag.
Jag sa att hon ska göra precis som hon känner i sitt hjärta...

söndag 16 september 2012

Jul med Ernst...



... blev söndagsmyset ikväll.
Med många tända ljus i köket, Ernst julbok och "white cristmas" spelande i bakgrunden så blev det nästan som "twas the night before cristmas" här.
Julmys är bra... oavsett när... nästan.

Mina dagar...

... kommer inte att få annat innehåll än vad jag väljer att fylla dem med. Så sammanfattade jag tänket igår eftermiddag när jag stod och diskade,  samtidigt som jag i tanken försökte fundera ut någe mer mys för lördagkvällen.

Fast fredagskvällen var det inte jag som valde... det gjorde grannen G för oss! Hon ringde och bjöd över Carolina och mig på färska bär med glass. (Å fortfarande är jag lika förundrad över att det finns såna människor... och grannar... som bara är så... ja, helt fantastiska!!)

Igår, lördag, gick vi på stan, Carolina och jag. En underbart härlig höstdag... där vi köpte morötter, men ingen marmelad... gick och gofikade på mat&prat... och sen... nästan viktigaste av allt i sådana här tider... gick vi på åhléns och PROVADE PARFYM!!

Sen på kvällen... och efter ett längre diskbänkstänk... så blev det iallafall en riktigt fin myskväll med Körslaget och apelsinpepparkakor till kaffet! Inte världens hippaste mys kanske... men helt okay ändå, tyckte vi!

fredag 14 september 2012

Astrid skriver om 'pys i själen'...


... och inte för att förminska eller försköna, men jag tycker det är ett bra uttryck för när man har det lite tufft.

Vi har redan planerat...

... inför helgen.
Ikväll blir det 8 bitar godis  och filmen 2012.
Imorgon blir det en promenad till "Bondens marknad". Köpa marmelad och grönsaker.
Jag ska jobba några timmar på RK.
Carolina ska plugga lite hemma och sen delta i "Ålidhemsracet" på universitetet.

Det är verkligen inte "think outside the box" nu... än om det som hastigast flyger förbi något litet minne ibland. Men just nu... ja, då planerar vi så stort vi kan varje dag.

torsdag 13 september 2012

Varmt ljus på kall höstbild...


... på en Pontus P promenad.

onsdag 12 september 2012

Vi har...

ätit hemlagad (av Carolina förstås) svamsoppa till middag.
Vi har fikat the och tunnbrödmackor för en stund sedan....

Det blir inte mer skriv än så idag. Nu, liksom många andra dagar, så är det de små vardagshändelserna som är viktigast... det som får det att gå... ändå... och hur oväsentligt det än kan tyckas. För oss är det så... och det är viktigt att minnas dem sen.

Imorgon är en ny dag...

tisdag 11 september 2012

Liv x 2...


... och sånt vi egentligen inte hade råd med.

1. Jag blev bjuden på restaurang ikväll av tidigare arbetskompisen Karin. Så himla roligt...
2. Carolina klarade omtentan. Så himla roligt det också...

Så... den vackra höstbuketten som Carolina köpte idag. Hon bestämde att vi behövde lite höstvackert här hemma... och det blev det ju. Höstvackert. Än om jag... ja, ni vet.

Så det blev liv x 3 idag... viktiga minnen av en bra dag.

måndag 10 september 2012

Ingenting...


... kan hindra det som vill växa.

söndag 9 september 2012

Det här är nog det svåraste...

... jag gjort i mitt liv. Även om vissa delar varit helt nödvändiga.
En bra lugn helg ändå... Carolina och jag.

lördag 8 september 2012

Minnen när man sitter på youtube...

... och Carolina har gått ut med klassen.

Hon hette Meimi, och var min pojkväns mamma. Jag var 16 år, och bodde hos hans familj i Åsele.  Hon kom att bli ett stort stöd för mig under några år..  var som en extramamma... och den dagen jag gjorde slut med min pojkvän så saknade jag henne mer än honom. Hon var en av dessa få människor i mitt liv som lärde mig om styrka och villkorslös kärlek... och jag vet, genom hennes dotter, att den dagen när hon läste min och Sven-Eriks förlovningsannons i tidningen så var hon lycklig för min skull, och hoppades att jag hade hittat "en riktig man". Å det gjorde jag ju...

Jag hörde henne nu... minns hur hon alltid skruvade på radion och sjöng med...när de spelade:



Jag älskar dig, Meimi... jag vet att du har det bra i himlen.


fredag 7 september 2012

Ett vackert hjärta...


... med fallna orkideblad.
Sven-Erik 'hemma' på boendet igen.
Jag drömde om mamma inatt.
Tanden har lossnat.

Så nu går vi från katastrofläge till beredskapsläge... igen.

Ikväll blir det apelsinpepparkakor till kaffet...

torsdag 6 september 2012

... och nu ringde neurologöverläkaren.

De har lagt in honom för observation.
Vi pratar om stelhet och förmodat blodtrycksfall.
Han vill veta om Sven-Erik... jag berättar så mycket jag kan.
Han vill veta om utifall att "livsuppehållande åtgärdet"... jag säger nej till det. Förklarar mitt beslut.Han förstår... och "ja, han är ju mycket svårt sjuk" säger han.
De ska ge honom näringsdropp... och antibiotika om det skulle behövas.
En fin läkare... han också.
Jag får ringa när jag vill...

Jag har berättat för Carolina. Mellan orden så andas jag in övertygelsen om
att han är "hemma" imorgon igen.

Det blir en lång natt...

Jag har pratat med ortopedläkaren ikväll...

... om Sven-Erik.

I eftermiddag ringde sköterskan från Sjöjungfrun. Hon berättade, på min telefonsvarare, att Sven-Erik ramlat på toaletten i går morse, och idag, ända sen morgonen, så hade de märkt att han inte ville/kunde stödja på sitt ena ben.  Nu var han på väg med ambulans till akuten.

Jag ringde boendet, och pratade med "Ulla",  vår kontaktperson, och min livlina,  på boendet. Hon berättade....

.... och precis nu, mitt i skrivet, så ringer ortopedläkaren igen (tänk om alla läkare vore så?) bara för att berätta att de inte har hittat någe på vare sig röntgen av skelett eller på skiktröntgen. Men han är mycket trött, och har också haft "frånvaro-attacker" ... med stora pupiller och någon form av epilepsianfall. Har svimmat. Kanske en försämring av hans grundsjukdom.   sa hon. Nu höll neuro-läkaren på att undersöka honom... och mest troligt åker han tillbaka till boendet... till tryggheten... redan ikväll.

Hon sa också, den mycket mycket fina och förstående läkaren: "Vilket trauma det här måste vara för er...  ingen som själv gått igenom nåt sånt här förstår hur svårt det är." Det kändes som en bekräftelse på... eller rättare sagt... jag blev bara så tacksam över att hon sa det... att hon förstod.

Skrivet rätt upp och ner just nu... och jag är ledsen... och har dåligt samvete för att jag inte orkar finnas där med honom just nu.

Idag är det två månader sen...

... kom jag att tänka på nyss. Två månader sedan mamma somnade in.
Fast det var ju (fortfarande och för att det ska gå) en annan mamma...

Jag går och funderar på det här med styrka. Vad är det som gör att
människor ändå orkar med? Små saker. Stora saker. Vad?
Jag ska skriva om det... men just nu håller jag på att samla på mig
just det... styrka. Fast jag har ju en hel del redan..

Igår pratade jag med Sjöjungfrun. Om Sven-Erik.
"Han är lite trött idag, men just nu sitter han och äter" sa killen jag pratade med.

En dag i taget.

lördag 25 augusti 2012

MEN så kommer morgonen...

... och jag tänker, så där som jag alltid gör "Hur löser jag det här då?"
Så på måndag ringer jag till tandläkaren... det får bli som det kan.

Nu är det helg, och vi ska fixa till den här helgen bra.
Så där som vi alltid gör... Carolina och jag.

Mina tänder håller på att rasa sönder...


... det är sånt som gör att man inte kan sova. I eftermiddags lossnade en bit av en tand igen.
Jag måste fixa det på någe sätt...

onsdag 22 augusti 2012

Någonstans där i bakhuvudet...

... så ligger ett räkneverk.
Igår var det en månad sedan mamma begravdes.
Igår var det ungefär lika länge sedan som vi valde att fortsätta själva.

Medan det ena bara konstateras, för jag pussar ju henne varje kväll på pannan, där vid hårfäset, så ger det andra en insikt om att det är ingenting vi saknar.

Ikväll har jag stekt fläskkotletter, och bakat sockerkaka med chokladbitar i.
Inte så intelligent skriv kanske... men bara för att minnas hur mysigt vi har det ändå.

En solig bild...


... så jag slipper mötas av mitt föregående inlägg.
För än om jag står lite i skuggan nu, så väntar solen därborta...

tisdag 21 augusti 2012

"Den lyckliga sorgens längtan"...

... det är länge sedan jag skrev de orden.
Ikväll gör jag det. För ikväll, alldeles för en stund sedan, så fanns den här igen.  Den liksom bara öppnade dörren från sitt innersta gömställe... mitt hjärta... och där vid köksfönstret... och kvar ännu... den vackraste vackra kärlek som två människor fått dela. Sven-Erik och jag. En sådan känsla är lika stark som de hjärtan som bär den...  en sådan känsla kan gömmas i evighet och ändå stå lika stark... och en sådan känsla kan ingen sjukdom bryta ner... och den kan aldrig dö. Det är den lyckliga sorgens längtan.

Kanske var det för att vi pratade om Sven-Erik ikväll. Carolina och jag.
När vi tog kvällspromenaden med Pontus P så fanns bara minnena där... de roliga och fina. Carolina som minns då han skulle lära henne att cykla hemma i vårat kök. På cykeln hon fått av farmor och farfar... och hon hade sin vita mimmi-pyjamas på sig. Eller då hon för första gången fick sitta i framsätet, och ville att han skulle lära henne att köra bil. "Mamma, jag minns..." sa hon flera gånger runt hela kvarteret. Så skrattade vi... kände värmen... mindes... och så låtsades vi, med mörka pappa-rösten: "Ja, du Carolina, nog vet du vi ska ordna det här" precis så där som han brukade säga.

Då får man minnas lite sen också. Sen när man kommer hem. Då när hon har gått och lagt sig, och man sitter i rumssoffan och ... ja, man vill gråta... och samtidigt känner man sig så oändligt varm och  lycklig över de minnen man äger. Så det är en lycklig gråt... på någe märkligt sätt... mitt i sorgen finns den lyckligaste längtan.
 Så...
Jag älskar dig, Sven-Erik....och jag vet att du kommer att stå där och vänta på mig när jag kommer. Å för att använda en sliten fras... då ska du och jag aldrig skiljas åt mer. Punkt. Punkt.

(Det här var svårt att skriva... men ikväll behövde jag göra det. Å det är svårt att förklara... men ikväll är han här hos mig. Fast jag vet att jag snart måste stänga dörren till mitt gömställe, och återvända till verkligheten...)

söndag 19 augusti 2012

Schema för sommarens omtenta...


... och gumman, vad du gör det bra mitt i allt annat svårt!
Men det kommer nya somrar...

lördag 18 augusti 2012

Efteråt...



















... så kanske jag kan skriva om hur svårt det var vissa dagar.

Nu kan jag skriva om hur bra det går. Andra dagar.
Nu kan jag skriva om den styrka jag äger. Alla dagar.
Nu kan jag skriva om hur rätt mitt beslut känns. Alla dagar.

Det svåra ligger inte i att förlora en familj. Det svåra ligger
i att få bekräftelse på att man gjorde rätt...

Det svåra ligger inte i att skriva. Det svåra ligger i att få bekräftelse
på att det man skriver blir ett eldigt underlag för de som säger sig
aldrig läsa här.

(Nu blir det inte mer skriv om det... eller rättare sagt, jag har raderat så mycket nu så jag ger upp ikväll.)

..........

I torsdagskväll ringde fina grannen på dörren. "Har ni lust att hänga med på Coop en sväng... jag ska bara dit och handla lite" sa hon. Det blev en trevlig liten utflykt, som sen avslutades hemma hos henne med roligt och trevligt prat, och gott gofika. Jag kände två saker sen: "Underbara underbara människa" och " tack Gunilla, för att du gav Carolina det utrymme hon behövde... att både få prata och synas... och att du lyssnade på henne utan att ifrågasätta och kritisera. I andra församlingar har hon bara tystnat."

tisdag 14 augusti 2012

Mitt i all sorg...

... så finns en annan känsla.
En känsla som jag nu förstår bara har legat där och väntat. Bidat sin tid för den dagen då den starkt och obändigt skulle ta steget  ut i frihet.
Den känslan heter just det... frihet.

Jag kände det när mamma gick... äntligen var hon fri, och äntligen var jag fri.
Då kunde jag också gå... med de vackraste minnen ett barn kan få, för aldrig aldrig har jag varit min mamma så nära som då. De vackra dagarna innan. (Men det får jag tänka på en annan dag, känner jag.)
Å när det sista andetaget var taget, så pussade jag henne på pannan, där vid hårfästet, och sa: "Nu vet du, mamma".
Jag behöver aldrig mer skydda henne..


Aldrig mer behöva vara tyst och svälja.
Aldrig mer behöva bli skuldbelagd.
Aldrig mer behöva lyssna på viskningar.
Aldrig mer behöva bli trampad på.
Aldrig mer behöva  bli förminskad och osynliggjord.
Aldrig mer...

Mitt i all sorg... så finns en annan känsla.

Carolina har bakat cheesecakebrownies...


... så goda!
Jag får med mig några stycken för att bjuda på RK...

måndag 13 augusti 2012

Så kommer måndagmorgon...

... och jag funderar om det verkligen var rätt att skriva mitt föregående inlägg.
Skriva det överhuvudtaget, skriva det nu, och skriva det här?
Jag står självklart för allt jag skriver, och där varje ord krävde mycket mod.. men ändå.
Min åsikt har alltid varit att man bör säga sanningen, men alla sanningar behöver inte sägas.
Så det är inte helt enkelt...

Å för mig handlar ju livet egentligen om någonting helt annat nu... det handlar om det som kanske var tvunget att ske för att jag skulle kunna bli fri. Det handlar om hur viktigt varje steg är... för att vi ska kunna gå åt rätt håll.

De handlar om mig och Carolina... och Pontus P.

söndag 12 augusti 2012

Mig har du slagit...

... både psykiskt och fysiskt.
Men det gör ingenting idag... faktiskt inte.
Du lärde även andra att det var okay att göra så... det gör ingenting det heller.

Den fasad du så ihärdigt försöker att visa upp nu... det gör ingenting.
Den offerkofta du vill låtsas att du inte äger... det gör ingenting om du vill spela oskyldig.
Den roll som du tilldelat dig själv...det gör ingenting att jag vet vilka vägar du gått för att få den.

Men ett vet jag... och något jag aldrig någonsin kommer att acceptera... det är när du slår på mina barn, eller på de som redan ligger. Då reagerar jag som den sunda mamma och människa jag är... att ingen... och allra minst du... ska få fortsätta slå! Gör du det, så får du ta konsekvenserna av det...

Jag menar... om jag nu ska välja det som är viktig för mig att skriva om... för att förstå. Skriva om det som aldrig fått nämnas... skriva om det som gjorde så ont... skriva så att jag förstår varför jag blev övergiven när jag behövde som mest hjälp i mitt liv. Skriva om det... en process... och sen... frihet!!
Börja om från början med mitt liv... och ge Carolina de förutsättningar hon behöver för att
frimodig och stark kunna gå ut i världen och välkomna livet. Då ska hon inte... och aldrig
mer behöva bli illa behandlad av såna som dig och dina gelikar!!

,,,,,,,,,,

En kram till alla er därute... ni som länge kunnat läsa mellan rader... och med ert hjärta och er klokhet varit, och är, verkligen i ordets rätta bemärkelse, livlinor för både mig och Carolina. Jag är oerhört tacksam för vänner som er... tack snälla ni. Tack Gud... och tack mamma, för att du ger mig mod nu.


Nu... blir det mer hostmedicin... och sen gofika till Poirot!!

(Slutligen... jag gissar att jag kommer att få många elaka "anonyma" kommentarer på det här inläggget... jag brukar få det.  Men jag säger bara... det gör ingenting det heller!!)

onsdag 8 augusti 2012

Fika på trendigt café Nybro...


Lunch på Brännlands Wärdshus...


... bjuder finaste grannen oss på. En del människor... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.