onsdag 21 november 2012

Vet du när jag besökte Sven-Erik senast?

Vad som skrämmer mig är att vissa människor tycks veta vad jag gör och inte gör... de finns inte i min närhet... jag har ingen kontakt med dem... och jag skriver inte om det. Ändå så vet dom... och dömer därefter.

Vad vet du egentligen? Vad vet du om jag var dit i tysthet förra veckan... eller förra månaden... eller, kanske rent av igår?Eller kanske är det så att den officiella versionen stämmer... att jag inte har varit dit på länge? Vad vet du om jag valde att ingenting berätta av hänsyn till henne, och sparade mina minnen någon annanstans?
Mina frågetecken är många...  för jag förstår inte. Å vem är du att döma vilka som får mest manna i himlen efter det antal besök de lägger ner hos någon?
Idag kan jag däremot säga att jag inte var dit... då var hans syster dit. Idag valde jag att gå hem till Carolina som ringt mig på jobbet och sagt att allt var bra... när det inte var det. Tänk om du hade vetat det istället... och bättre ändå... valt att finnas här för henne. Tänk om du vetat, och förstått, att vi är där med honom i våra hjärtan... varje varje varje dag... de dagar han har kvar.

Jag förstår att mina rader kan verka förvirrande för de flesta, men finns det något som jag aldrig förstått, och än mindre haft någon acceptans för, så är det människor som "köper sig etiketter och sätter på sig och tar en ton" och sätter på sig helgonglorian så fort de gör något som för de flesta andra inte skulle vara så mycket att orda om. En helgongloria som de sen kan ta på lite som det passar...

Å nu i sena kvällen, när jag sitter och funderar om jag verkligen ska publicera det här inlägget så kommer ilskan. Igen då! Jag vet att jag inte ska svära... och jag vet att jag inte har någon rätt att döma andra människor... men förlåt mig snällaste Gud... jag blir bara så förtvivlad på dessa människor som satt på sig dessa etiketter av självgodhet, där somliga dessutom har klistrat dit hur mycket de gjort för henne... så jag måste bara säga det... jävla människor!!! Jag önskar att dessa etikettmänniskor fått vara med när jag kom hem idag...

Jag väljer att publicera det här nu... luddigt och rörigt... sen ska jag sova.
Imorgon är en ny dag... som ska bli den bästa imorgon också.

(Förresten, på tisdag nästa vecka... så ska jag åka till Sven-Erik.
Bara så du vet, tänkte jag...)

3 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Åh, vad tröttsamt det är med människor, som slår sig för bröstet och talar om hur bra de är och vad mycket de gör och hur mycket bättre än alla vi andra de är
Oftast är det precis tvärtom...de är små och förgrämda och osäkra och på något vis så kan de bara känna sig större om de får trycka ner och skvallra och förminska andra.
Det kan inte vara lätt för er att stå ut med deras ständiga nålstick, men vi vet ju också att trollen spricker i solljuset, och att de lever eländiga liv.
Bamsekramar...som vanligt...

Himmel och Plättar sa...

Visst är det väl konstigt hur mycket andra människor vet om oss. Vad vi tänker och känner. Vad vi gör och inte gör och när var och hur vi gör det.

Mycket märkligt är det, en av dessa stora gåtor vi aldrig får någon lösning till. Därför är det bäst att förpassa dessa små människor till ett mörkt hörn och glömma dem. Låt dom tro att dom vet och att dom gör.

För vi vet ju själva bäst ändå vad vi gör, tror, tänker och känner.

Jag hoppas resten av veckan blir bra.

Kram Karina

Bloggblad sa...

För mig är det helt ofattbart att det finns människor som ger sig själva rätt att tycka vad andra ska/bör göra.

Skaffa dig ett tjockt lager med teflon, så att du inte ens märker/känner/hör vad de självgoda säger. Ingen människa har rätt att sätta sig till doms över någons privatliv. Lyssna inte på dem - det är som med mobbare, de går på den som tar vid sig!

Bara du kan leva ditt liv! Sträck på dig och ta för dig!

Kram