... det som jag vet kommer att bära mig idag.
Mamma ringde nyss. Mamma? När orkade hon ringa mig senast? Visserligen är jag rätt övertygad om att hon fick hjälp att slå numret... men ändå. Hon ville höra hur det gått för Pontus P igår... om Carolina gått iväg till skolan... och om jag skulle jobba hela dagen. Lite vardagsprat sådär... och jag lovade att komma imorgon.
Å jag tänker... att jag låter som en kvitterfågel när jag pratar med henne, det är ju precis som det ska vara, men att hon orkar göra det... det är stort av en liten sjuk mamma!
Tack på dig "gammeljänta" eller "bästa mamman i världen" som jag också brukar kalla dig.
Jag älskar dig
torsdag 31 maj 2012
onsdag 30 maj 2012
tisdag 29 maj 2012
Ett inlägg med lyckliga bokstäver...
... som berättar hur glad mamma var igår över att hon orkat gå från sängen till köksbordet. Visserligen med stöd av rollator och trygga händer men ändå. "Jag var så glad att bena bar mig" sa hon. Sen att hon låtit som ett ånglok.. och sov mer eller mindre resten av dan... ja, det är ju så det är nu.
Jag kan ge henne kärlek, trygghet, och det hopp hon behöver nu. Ännu kan jag göra det. Jag kallar henne "gammeljänta" varje dag,och hon protesterar skrattande.
Jag kan ge henne kärlek, trygghet, och det hopp hon behöver nu. Ännu kan jag göra det. Jag kallar henne "gammeljänta" varje dag,och hon protesterar skrattande.
måndag 28 maj 2012
Å så blir det måndag morgon...
... och man vaknar upp till verkligheten.
Stockholm? Nu? När mamma är så sjuk, och vi inte vet mer än dag för dag.
Sven-Erik som... ja, hur fort kommer det att gå? Han som jag knappt vågar tänka på nu för tiden. (Fast det är ju en sanning med modifikation... han finns ju här hela tiden... det är nog mer så att jag måste, och lyckas rätt bra just nu, med att "välja mina strider"!)
Men å andra sidan... vilken bärkraft det finns i dessa drömmar!!
Jag ser hur Carolina lyser upp och börjar planera... och för det skulle jag kunna resa imorgon dag.
Jag målar upp bilder över alla ställen vi skulle gå till... och med det vill jag drömma med henne.
Åh, vad det skulle vara roligt ändå..
Stockholm? Nu? När mamma är så sjuk, och vi inte vet mer än dag för dag.
Sven-Erik som... ja, hur fort kommer det att gå? Han som jag knappt vågar tänka på nu för tiden. (Fast det är ju en sanning med modifikation... han finns ju här hela tiden... det är nog mer så att jag måste, och lyckas rätt bra just nu, med att "välja mina strider"!)
Men å andra sidan... vilken bärkraft det finns i dessa drömmar!!
Jag ser hur Carolina lyser upp och börjar planera... och för det skulle jag kunna resa imorgon dag.
Jag målar upp bilder över alla ställen vi skulle gå till... och med det vill jag drömma med henne.
Åh, vad det skulle vara roligt ändå..
söndag 27 maj 2012
lördag 26 maj 2012
fredag 25 maj 2012
Just nu och just här...
... så finns det sådant som bär.
Det fyller mitt hjärta med vad jag har
Det fyller mitt hjärta med vad jag har kvar.
Tacksamhet just nu och just här.
Carolina står i duschen.
Pratat med mamma i telefon.
Har ingen tandvärk.
Det räcker gott just nu... tack Gud.
(För om det så bara är minuter av tacksamhet,
så ska man vara rädd om dem, och minnas dem
sen.)
Det fyller mitt hjärta med vad jag har
Det fyller mitt hjärta med vad jag har kvar.
Tacksamhet just nu och just här.
Carolina står i duschen.
Pratat med mamma i telefon.
Har ingen tandvärk.
Det räcker gott just nu... tack Gud.
(För om det så bara är minuter av tacksamhet,
så ska man vara rädd om dem, och minnas dem
sen.)
torsdag 24 maj 2012
Sent igårkväll...
.. så satt jag här och tänkte skriva om mamma.
Hur dålig hon är, och hur vi hela tiden kastas mellan mycket förtvivlan och lite hopp. Men varför då? Varför ska jag skriva om hur lite hon kissar nu, om hur hon låter som ett tröskverk så fort hon rör sig, om hennes alltmer ökande vikt, om hur hon inte får ihop det i tänket, om hennes rassel i lungorna... ja, allt det som är så plågsamt för henne nu, och så svårt för oss att se, och följa med på. Varför ska jag skriva om det? Vill jag minnas det? Nej, det vill jag inte!!
Jag vill minnas den mamma som satt där i pyjamasen, och log mot mig med hela sitt mammahjärta! Det vill jag minnas...
Å hur glad hon blev över att jag hade med mig färska frallor när jag kom dit igår.
Ikväll kommer lill-kajsa hem. Jag har saknat henne mycket mycket de här dagarna.
(Jag undrar hur mamma har sovit inatt.. skönt att min syster finns hos dem nu.)
Hur dålig hon är, och hur vi hela tiden kastas mellan mycket förtvivlan och lite hopp. Men varför då? Varför ska jag skriva om hur lite hon kissar nu, om hur hon låter som ett tröskverk så fort hon rör sig, om hennes alltmer ökande vikt, om hur hon inte får ihop det i tänket, om hennes rassel i lungorna... ja, allt det som är så plågsamt för henne nu, och så svårt för oss att se, och följa med på. Varför ska jag skriva om det? Vill jag minnas det? Nej, det vill jag inte!!
Jag vill minnas den mamma som satt där i pyjamasen, och log mot mig med hela sitt mammahjärta! Det vill jag minnas...
Å hur glad hon blev över att jag hade med mig färska frallor när jag kom dit igår.
Ikväll kommer lill-kajsa hem. Jag har saknat henne mycket mycket de här dagarna.
(Jag undrar hur mamma har sovit inatt.. skönt att min syster finns hos dem nu.)
onsdag 23 maj 2012
tisdag 22 maj 2012
måndag 21 maj 2012
söndag 20 maj 2012
Hur kan världen runt omkring mig...
... fortsätta att snurra, när min egen värld stannar upp allt mer för varje dag?
Som om ingenting händer... de blå bussarna som bara går och går... Coop konsum som har öppet 8 - 22 varenda dag... fåglarna som kvittrar... björkarna slår ut... och radion kommer alltid alltid med morgondagens väder.
Kanske finns det en tröst i det ändå... att världen fortsätter att snurra vad som än händer?
Min lilla mamma... hon kämpar så för livet sitt.
Igår var en... nja, jag vet inte om jag ska skriva en bättre dag, men iallafall bättre än de senaste dagarna. Idag sämre igen. Igår fick vi duscha henne.. idag orkade hon bara med lite "kattvätt". Pappa och min syster finns omkring henne dygnet runt, och jag försöker att vara där så mycket jag kan.
Nu är det söndagkväll, och imorgon åker Carolina till Stockholm. Jag är glad för hennes skull... att hon får möjlighet att komma dit igen. Det blir mycket studier, men också tid för lite kul och äventyr, tror jag. Å då vi inte kommer att göra någon Stockholmsresa tillsammans i år... så känns den här resan som en liten skänk från ovan.
Å nu blir det gofika...
fredag 18 maj 2012
Men hur det än är...
... med allting... precis allting... så är jag mamma först och främst.
Så ska det vara.
Så nu på morgonen fikar vi lite tillsammans... och sedan ska vi gå ner på stan en stund och köpa lite bra-att-ha-grejor inför hennes Stockholmsresa nästa vecka. En studiesresa som för henne också ska vara rolig och fylld med lite äventyr. (Oavsett vad... eller som jag sagt till Carolina flera gånger nu: "Du vet, mormor skulle slå någe hårt i huvet på dig om du inte skulle åka bara för att hon är dålig!")
Sen har jag lovat mamma att komma upp med Kahls kaffe idag... (och inom mig så är jag där hela tiden .. stryker henne med tvättlappen över pannan och håller henne i handen.)
Sven-Erik.
torsdag 17 maj 2012
Jag undrar...
... i vilken del av hjärtat som sorgen ska sparas.
Idag satt jag och höll mammas hand.
"Jag orkar inte längre, Elisabeth" sa hon.
Hon sa det flera gånger... medan jag strök henne över handen.
Det var svårt.
Det har varit en sämre dag för mamma idag.. mycket sämre, tycker jag. Waranvärdet tydligen skyhögt, och AHS-teamet vill att vi ringer om hon börjar blöda näsblod.
Morgonen började rätt bra.. hon hade till och med orkat in till köket för att tvätta sig vid diskbänken. Carina hade hjälpt henne. När jag kom så hjälptes vi åt att stödja henne tillbaka till sängen. Å sen var det som om luften tog slut alldeles för henne. Hon kunde knappt andas - varför hon fick inhalera. Hon sov sedan hela förmiddagen.. och blev på eftermiddagen mycket orolig, nedstämd, och fick ont. Fick mer morfin igen.. och blev lugnare.
Vi gjorde makaronpudding där till middag... och nu har min syster nyss varit hit och duschat... för att sen åka upp till mamma och pappa igen. Jag åker dit imorgon bitti..
En natt i taget..
Idag satt jag och höll mammas hand.
"Jag orkar inte längre, Elisabeth" sa hon.
Hon sa det flera gånger... medan jag strök henne över handen.
Det var svårt.
Det har varit en sämre dag för mamma idag.. mycket sämre, tycker jag. Waranvärdet tydligen skyhögt, och AHS-teamet vill att vi ringer om hon börjar blöda näsblod.
Morgonen började rätt bra.. hon hade till och med orkat in till köket för att tvätta sig vid diskbänken. Carina hade hjälpt henne. När jag kom så hjälptes vi åt att stödja henne tillbaka till sängen. Å sen var det som om luften tog slut alldeles för henne. Hon kunde knappt andas - varför hon fick inhalera. Hon sov sedan hela förmiddagen.. och blev på eftermiddagen mycket orolig, nedstämd, och fick ont. Fick mer morfin igen.. och blev lugnare.
Vi gjorde makaronpudding där till middag... och nu har min syster nyss varit hit och duschat... för att sen åka upp till mamma och pappa igen. Jag åker dit imorgon bitti..
En natt i taget..
Tänk att lite gul urin...
... kan göra skillnad mellan hopp och förtvivlan.
Men så är det nu... kanske vänder det igen... kanske fixar hon det den här gången.... också. Det är så man tänker... hoppas... ber. Bara för att hon kissar lite bättre.. och att färgen är gul.
Igår var vi där hela dagen... hon sover mycket, får smärtstillande, men är mer klar än hon har varit den senaste tiden.
Läkaren som var dit igår berättade att hennes njurar var avsevärt försämrade. Han sa också att hon behöver mycket glädje och skratt omkring sig. Så det är "gladan-masken" på för oss allihopa nu..
Min syster sov där inatt också, då mamma känner sig tryggare med det. Jag går hem med Carolina, och och nu ska jag strax gå upp dit igen.
En dag i taget idag också...
Men så är det nu... kanske vänder det igen... kanske fixar hon det den här gången.... också. Det är så man tänker... hoppas... ber. Bara för att hon kissar lite bättre.. och att färgen är gul.
Igår var vi där hela dagen... hon sover mycket, får smärtstillande, men är mer klar än hon har varit den senaste tiden.
Läkaren som var dit igår berättade att hennes njurar var avsevärt försämrade. Han sa också att hon behöver mycket glädje och skratt omkring sig. Så det är "gladan-masken" på för oss allihopa nu..
Min syster sov där inatt också, då mamma känner sig tryggare med det. Jag går hem med Carolina, och och nu ska jag strax gå upp dit igen.
En dag i taget idag också...
onsdag 16 maj 2012
Onsdagmorgon...
... och natten har varit...ja, inte så sovande.
Strax efter mitt inlägg här igår så ringde pappa igen. Det hade blivit sämre, mamma ont överallt och hon var inte riktigt kontaktbar.
Vi slängde oss i bilen och åkte upp igen.
Vi blev kvar där hela dagen. På kvällen gick jag hem med Carolina, och Carina stannade kvar hos dem och sov där.
Nu ska jag strax gå dit igen... AHS-läkaren är på väg.
Hon kissar knappt någonting. Har en ny infektion i kroppen.
Får morfin, urindrivande, och antibiotika intravenöst.
Det blir en lång dag idag också...
... och på måndag morgon åker Carolina till Stockholm med sin klass.
Strax efter mitt inlägg här igår så ringde pappa igen. Det hade blivit sämre, mamma ont överallt och hon var inte riktigt kontaktbar.
Vi slängde oss i bilen och åkte upp igen.
Vi blev kvar där hela dagen. På kvällen gick jag hem med Carolina, och Carina stannade kvar hos dem och sov där.
Nu ska jag strax gå dit igen... AHS-läkaren är på väg.
Hon kissar knappt någonting. Har en ny infektion i kroppen.
Får morfin, urindrivande, och antibiotika intravenöst.
Det blir en lång dag idag också...
... och på måndag morgon åker Carolina till Stockholm med sin klass.
tisdag 15 maj 2012
En tidig morgon...
... och vi hörde fåglarna, som nog vaknat med solen, kvittra starkare än vanligt när vi gick upp till mamma och pappa.
Pappa ringde 03.23 och bad oss komma. Mamma blöder näsblod, och natten varit orolig för dom båda. Hon andas rossligt och tungt varför hon får inhalera. Hon har inte kissat särskilt mycket, och urinen är mörkfärgad. Vi dricker sen kaffe och äter goda ostfrallor tillsammans.Nu är vi hemma igen, och ska dricka påtår. Sen duscha, fixa till lite här hemma, och så åka upp till dem igen. Å kanske får mamma och pappa sova några timmar till nu... de behöver all sömn de kan få.
En ny dag tar sin början..
(Igår ringde jag till Tomtebo. Sa att jag inte kunde komma på vårdplaneringsmötet idag.. och varför. Sven-Erik varit till tandläkaren.)
(Skrivet blir lite som det blir nu... både viktigt och oviktigt. Jag får väl redigera sen, tänker jag...)
Pappa ringde 03.23 och bad oss komma. Mamma blöder näsblod, och natten varit orolig för dom båda. Hon andas rossligt och tungt varför hon får inhalera. Hon har inte kissat särskilt mycket, och urinen är mörkfärgad. Vi dricker sen kaffe och äter goda ostfrallor tillsammans.Nu är vi hemma igen, och ska dricka påtår. Sen duscha, fixa till lite här hemma, och så åka upp till dem igen. Å kanske får mamma och pappa sova några timmar till nu... de behöver all sömn de kan få.
En ny dag tar sin början..
(Igår ringde jag till Tomtebo. Sa att jag inte kunde komma på vårdplaneringsmötet idag.. och varför. Sven-Erik varit till tandläkaren.)
(Skrivet blir lite som det blir nu... både viktigt och oviktigt. Jag får väl redigera sen, tänker jag...)
måndag 14 maj 2012
Det är märkligt
... hur liten man känner sig när ens förälder är svårt sjuk.
Idag blev jag tvungen att jobba... för att kunna vara ledig resten av veckan. Nu måste vi hjälpas åt..
Min syster, som har varit hos mamma och pappa hela dagen berättade att mamma ökat 7 kg i vikt det senaste dygnet. Jag måste bara ha hört fel... snälla Gud.
Idag blev jag tvungen att jobba... för att kunna vara ledig resten av veckan. Nu måste vi hjälpas åt..
Min syster, som har varit hos mamma och pappa hela dagen berättade att mamma ökat 7 kg i vikt det senaste dygnet. Jag måste bara ha hört fel... snälla Gud.
söndag 13 maj 2012
Som om ordet förnöjsam...
... allt mer smyger sig in hos mamma.
Kanske är det fel ord, men allt mer så ser man ett slags lugn. Som om livsgnistan tagit en ny riktning... som en gnista mot någonting annat.
Jag vet inte... och idag sträckte hon ut armarna mot pappa och ville kramas.
Hon har börjat öka i vikt igen. Kissar mindre och mindre igen. Så så trött.
Men glad, vill så gärna vara med, sitter i fotöljen... men vill inte sova.
Mor lilla mor... vem är väl som du?
Ingen i hela världen...
Kanske är det fel ord, men allt mer så ser man ett slags lugn. Som om livsgnistan tagit en ny riktning... som en gnista mot någonting annat.
Jag vet inte... och idag sträckte hon ut armarna mot pappa och ville kramas.
Hon har börjat öka i vikt igen. Kissar mindre och mindre igen. Så så trött.
Men glad, vill så gärna vara med, sitter i fotöljen... men vill inte sova.
Mor lilla mor... vem är väl som du?
Ingen i hela världen...
lördag 12 maj 2012
Melodikrysset...
... är ingenting som jag brukar lösa.
Idag är dock ett undantag. Min syster, Carolina och jag sitter tillsammans vid köksbordet och gör vårt bästa. Skapar en stund av gemensamhet.
Strax åker vi upp till mamma igen... som mest sitter i fotöljen nu. Vi ska ta med oss lite Kahls kaffe.. det vet vi att hon blir glad över.
Lill-mamma och lill-momma våran...
Tänk om Gud skulle viska i mitt öra att någon jag har kär bara har dagen idag. Hur skulle jag då vilja förvalta den dagen?
fredag 11 maj 2012
torsdag 10 maj 2012
onsdag 9 maj 2012
tisdag 8 maj 2012
Mamma sover mycket nu...
... och hon är trött.
Min syster har varit där hela dagen idag... och imorgon åker vi upp tillsammans.
Idag hade läkaren ett samtal med min syster.
Så blir det nästan som om tiden saktar ner och tar ett djupt andetag... och vill hålla kvar.
Min syster har varit där hela dagen idag... och imorgon åker vi upp tillsammans.
Idag hade läkaren ett samtal med min syster.
Så blir det nästan som om tiden saktar ner och tar ett djupt andetag... och vill hålla kvar.
söndag 6 maj 2012
Mamma min...
... förlåt mig.
Förlåt att jag inte orkar sitta bredvid dig ikväll på sjukhuset och hålla dig i handen. Så du inte behöver känna dig så ensam och rädd. Men jag måste få sova lite... och ladda om.
Förlåt mig, mamma.
Men jag försöker låtsas att du står bakom mig... frisk och glad... så där som du brukade vara... och så säger du: "Ja, men då ses vi snart, gumman!"
Förlåt mig, mamma.
Jag vet att Carina känner precis likadant. Hon sitter mitt emot mig vid köksbordet nu... och hon kommer ju upp imorgon bitti. Jag ska åka och jobba lite.
lördag 5 maj 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)