fredag 27 juli 2012

Nu går vi vidare....

... och vänder blad.

En stark liten familj....
En mamma
En Carolina
En Pontus P
En stark liten familj...

torsdag 26 juli 2012

Vi väljer nu...

... att på detta sätt säga tack och adjö till er.  Till familjen.

Hur ni väljer att fortsätta leva era liv är vi inte längre intresserade av.
Hur ni väljer att fortsätta övertyga varandra om er egen förträfflighet och "den fina sammanhållning" som finns i familjen, är vi inte heller intresserade av.
Hur ni kommer att sprida er destruktiva och negativa energi vidare i livet bryr vi oss heller inte om.


Vi väljer att gå vidare mot den positiva framtid som vi vet väntar oss därborta.
Vi väljer att inte längre utsätta oss för era lögner, ert skuldbeläggande, och era rena elakheter.
Vi väljer livet... och där omge oss med positiva människor som är ärliga i sin omtanke om andra.
Vi väljer att själva finnas där med Sven-Erik den tid han har kvar.

Jonas är min son, och Carolinas storebror, och ni kan aldrig ändra på det. Än om ni gjort ert bästa för att osynliggöra detta faktum i så många år, så kommer jag alltid att finnas här för honom. När han vill.

Hör inte av er via mail, sms , eller telefon. Vi kommer ändå inte att svara.
Det kommer vi, helt ärligt, aldrig mer att göra.

Några allmosor och mutor tar vi heller inte emot mer.


Elisabeth och Carolina
.


(Mamma bad mig många gånger "försök vända andra sidan till, Elisabeth" och "du vet ju hur dom är", och lika många gånger så gjorde jag det för hennes skull. Nu är hon borta och jag behöver aldrig mer vända andra kinden till när det gäller er./Elisabeth)

onsdag 25 juli 2012

En underbar dag vid havet...


... bjuder finaste grannen Gunilla oss på.

tisdag 24 juli 2012

... och det blev värre.

För första gången i mitt liv så är jag så chockad så jag inte vet hur jag ska hantera det här. Vad jag ska göra... vad jag ska skriva... vad jag ska...ja, göra vad då? Men att kalla Carolina för "äcklig människa" och annat ännu värre, och som har fått henne att helt rasa ihop här idag... ja, DÄR... DÄR gick gränsen!!

Idag fick vi mail.. Från en vän. Som förstod att vi inte sett de inlägg och kommentarer som min bror och syster nu skrivit på sina respektive facebooksidor. Jag är ju inte vän med någon av mina syskom på facebook, förutom min bror Kenth, och den här vännen tyckte att går man ut med sådana anklagelser och fula påhopp så måste de som berörs få en chans att försvara sig. Så denna vän hade kopierat det...

Sen när vi läste...  och nu har jag suddat den här meningen x antal gånger för jag vet inte hur jag ska kunna skriva om dessa grova och fula påhopp... å hur. Jag skulle vilja lägga ut det dom skrev... jag skulle vilja bemöta varje bokstav... och jag skulle så lätt kunna sticka hål på deras ballong av lögner och skitsnack... men jag är rätt säker på att det inte skulle tjäna något till? Ingen av dem har någonsin kunnat ta kritik, befogad eller obefogad. De har också svårt att skilja på sanning och osanning... och använder den ofta lite som det passar. Men tack och lov... jag skriver bara det... tack och lov... så kan de inte längre springa till mamma och söka medhåll... så där är jag äntligen äntligen fri.   Jag behöver inte vara tyst längre för att skydda min mamma. Jag har levt med de här människorna så länge så jag vet hur dom fungerar... och "dysfunktionella" är ett ord jag har använt många gånger när det gäller dem
Men jag måste visa Carolina att det här är inte okay längre... så här får ingen göra vare sig mot henne eller någon annan... och jag ÄR en tigermamma.

Så jag får se vad jag gör... för jag skäms ju också över deras beteende.

men...

Ibland är det viktigare att markera sin gräns än att få känna sig älskad.


måndag 23 juli 2012

Carolina...


... fick inatt, nu för en stund sedan, ett sms från min bror Fredrik att vi igår blivit polisanmälda, och att vi idag står under utredning. Han hoppas vi mår bra nu...

Hon måste ha trampat på mycket ömma tår... men jag är en tigermamma, och det hon skrev kunde lika gärna ha varit mina ord.

lördag 21 juli 2012

Det blir inga ord ikväll...

... jag orkar inte. Det får bli en annan dag... denna sorgligaste dag.
Det får bli Carolinas ord istället http://carolinai.spotlife.se/
Så är det...

Å jag tänker: "Tack snälla Gud för att du skickat andra människor... som är just det... människor!"
Tack till alla er därute för vänliga ord, fina kort, och ljuvliga blommor...  tack snälla ni.

Imorgon är en ny dag...

fredag 20 juli 2012

Jag gruvar för morgondagen...



... hur ska det här bli, tänker jag.
Jag vill inte gå till kyrkan imorgon och veta att hon finns där.
Hon är ju kvar här hos mig.
Mamma min... lilla fina mamma... jag längtar så efter dig... fast du är här.
Det ser dumt ut att skriva att jag gråter när jag hör Carola sjunga... som om det vore mina ord... men jag gör ju det... fast bara lite.

För om en stund så ska jag och Carolina tända ljus i köket och fika lite... och försöka bli starka för morgondagen.

Klockan är snart två...

... och det går inte så bra att sova inatt.
Jag försöker samla mod...

När mamma somnade in så pussade jag henne vid hårfästet och sa att hon skulle gå till de sina som stod och väntade... att vi skulle klara oss... och så det viktigaste.. "mamma, nu vet du".

Nu vet hon att det var för hennes skull jag var tyst så många gånger.
Nu vet hon vad jag känner i mitt hjärta.
Nu vet hon...

På lördag... efter begravningen... så vet hon att jag är fri.

Då kan jag skriva vad jag vill...


torsdag 19 juli 2012

Min mamma...


... var ju Sven-eriks svärmor. Så han kommer att vara med mig och Carolina i tanken på lördag. På begravningen.

Han kommer alltid att vara en del av min familj. Han kommer alltid att vara Carolinas pappa. Än om det finns de som inte kan se det...

... men jag måste ta ett svårt i taget nu, känner jag.

Andas Elisabeth Andas

onsdag 18 juli 2012

Det lilla barnet...

... ropar allt mer: "Var är min mamma?"

Idag tog jag med mig Pontus P på promenad upp till mamm.... jag var tänkt skriva mamma och pappa. Men så är det ju inte mer... så idag tog jag med mig Pontus P på promenad upp till pappa.
Å hennes hjärtsäng var redan borta...

"Mamma, var är du?"

tisdag 17 juli 2012

Men vi 'ska göra semester ändå'...


... säger jag till Carolina. Lång frukost... baka sockerkaka... fika på balkongen... allsång o deckare på teven...och så.

Mammas finaste kudde får ligga kvar i påsen ett tag till... kaffefläckar är kära.

måndag 16 juli 2012

Det är svårt med ny sorg...

... när man redan bär en.
Å än svårare blir det när någon säger "ja, men din man lever ju... skulle jag vara du så skulle jag vara där varje dag!"
Då blir man ännu mer ledsen än man var förut... och väljer för den nya sorgens skull att vara tyst.

Hon var min mamma... han var min man... båda är borta.

Eller är det inte om den djupaste sorg och förtvivlan man läser när man får en sådan här kommentar:

" Har inte följt din blogg..hittade den..när jag i min desperation söker svar..förtröstan..hopp..blev berörd av det lilla jag läste..<3
Har precis börjat landa i det ofattbara som händer..
Min älskade..47 år..frontallobsdemens..3 barn..18 15 och 8 år..
Vi kan ta på ..känna..höra vår älskade..men vi når han inte längre varje dag..allt..hela vårt liv har stannat upp..men vi springer ifrån sjukdomen så länge vi kan..
Med hopp om en framtid trots allt <3
Du skriver mycket fint <3"

Fick den i veckan på ett tidigare inlägg "Hur tog jag mig i land" skrivet i juni 2007.

..........

Nåja, jag visste ju hur det skulle bli. Vad vi hade framför oss, Carolina och jag. Nu tar vi en dag i taget och försöker samla mod inför mammas begravning på lördag. Klart vi fixar det... för som en kär bloggvän brukar säga: "Man blir så stark som man måste"!

Jag skulle önska...


... att det fanns en katalog där man kunde skicka efter minnen som man glömt.

Den här katalogen var min farmors, och jag fick den av mamma för flera år sedan.

söndag 15 juli 2012

Jag går i Hagaparken...


... o Pontus P jagar flugor.
Jag måste nog vara lite vacumförpackad, tänker jag. Ler lite åt ordet, och känner så.

Men inatt är det svårt att sova...


... jag luktade på mammas gamla myströja.

lördag 14 juli 2012

Så mitt älskade barn...

... allra först är jag mamma.
Du mår inte bra. Kanske är det en reaktion. Kanske är det sorg.
Du försökte så gott du kunde att skämta ock skoja med mormor de sista dagarna innan hon somnade in. Du ville så gärna ge henne glädje... ändå.. Det måste ha varit svårt att se henne ligga där och höra hur tungt och rossligt hon andades. Det måsta ha varit ännu svårare att vara där när hon somnade in. Se alla som grät... och du som inte gjorde det.
De senaste dagarna som du har följt med till morfar och försökt vara stark, Ingen har ju ändå frågat hur du mår.
Idag har du mått illa, varit yr och blek, ont i magen, Legat hela dagen.

Så mitt älskade barn... allra först är jag mamma. Imorgon blir det både sovmorgon... lång frukost.. och fortsatt myspys. Vilket jag tror var precis vad mormor menade, fast med lite andra ord: "Elisabeth, du måste lova mig att aldrig lämna bort Carolina!"

..........

Nu är det natt, och alla mina andra tankar och skriv får vara där dom är. Mina syskon och min pappa åkte idag till Rajastrand, där mamma och pappa tidigare bodde,. över helgen. Det gjorde dom rätt i. Nästa lördag är det begravning... av "en annan älskad kvinna". För MIN mamma... hon ligger just nu och sover på Himlastigen 14, och imorgonbitti så vaknar hon tidigt, och vill ha kaffe på säng. Likadant var det igår... när vi var på kyrkogården och tittade ut en fin gravplats... eller när vi satt där och pratade med prästen om vem hon var... det var också för "en annan älskad kvinna" Å jag måste få hålla fast vid det just nu... det går inte annars.
.

lördag 7 juli 2012

Bröllopsdag.

Den 7/7 1990 gifte jag mig med Sven-Erik i Risbäcks kyrka.
Jag var lycklig då...

Man kan inte sakna det man ännu inte har förlorat.


Igår dog inte min mamma. Igår dog inte min mamma. Igår dog inte min mamma.

Den meningen skulle jag kunna skriva hur många gånger som helst just nu... för inom mig dog inte alls min mamma igår. Det var en annan älskad kvinna som låg där med halvslutna ögon. Som drog djupa andetag... nös några gånger... och sen kom det inga mer andetag. Det var en annan älskad kvinna vars kropp jag så väl kände igen... och vars schampodoft jag länge kände när jag pussade henne vid hårfästet. En annan älskad kvinna vars varma händer jag höll i mina tills de började bli kalla. En annan älskad kvinna som vi sen tvättade så varsamt och klädde i finaste sommarklänningen. En annan älskad kvinna som hade somnat in 12.30... och när de sen kom från begraviningsbyrån för att hämta denna älskade kvinna, då hade jag redan gått hem.

Min mamma... hon sitter just nu i fotöljen tillsammans med pappa och ser på någon bra deckare.


Så man kan inte sakna det man ännu inte har förlorat... bara nudda lite vid det fruktasvärda. Å känna gråten...

Carolina och jag...


... ska gå ner på stan och fika. Bara för att göra nånting, o för att det är svårt med sorg när man är bara två.

fredag 6 juli 2012

Mamma har somnat in...


Vi får se...

... hur den här natten blir.
Min syster ringde för en stund sedan.
Mamma.
En nattfjäril flög nyss förbi rumssoffan och försvann.
Det är svårt att vara ensam och vänta.
Imorgon är jag stark igen.
Imorgon har vi bröllopsdag.

torsdag 5 juli 2012

När solen skiner...

... och radiolan babblar på där ute i köket så sitter jag här och vet inte alls hur jag ska få ihop någe av alla de miljoner tänk och känslor som tycks ha lagt in en högre växel i huvudet på mig. Det får nog vara just nu... men någe viktigt att komma ihåg för dagen:

Carolina är bjuden på lunch av "Linus" idag. En av hennes bästa kompisar från gymnasietiden.

"Carolina, det här är nog våran tuffaste sommar hittills... och därför ska vi ta emot och vara så så tacksamma för varje input som dyker upp.. å när du får göra någe roligt så känns det ju roligt för mig också!"  Sa jag när hon frågade om det var ok att hon gick

Å ikväll har vi Ernst på teven... det blir också bra.


(Igår pratade jag med min syster. Bara så att jag vet hur läget är med mamma. Det får räcka så.)

onsdag 4 juli 2012

En kaffe på Costas blev det...


... och så delar vi på en cheesecake. Å drömmer om framtiden...

Jag vet inte...

...  riktigt vad mamma ville igår.
Men hon blev glad när vi kom, och sa till Carolina "du får aldrig mer lämna mig". Jag sjöng "jag ska måla hela världen lilla mamma" för henne... och hon tyckte det var "underbart och vackert". (Men hon hörde nog inte den spruckna rösten som tappade text och bytte tonart här och där.)

Vi blev inte kvar länge.
Vi tycker inte om någon av dom andra.


Carolina mår dåligt av det här... jag ser ju det. Mycket mycket dåligt. Hennes mormor ligger och tynar bort.. samtidigt som hennes pappa gör det på andra sidan stan...   det blir för tufft för henne. Att då bemöta henne med luft och annat... nej, då är det min uppgift som mamma att förhindra det.

Sorgen är värd att bli sedd och respekterad, oavsett vem som bär den.  Det behövs heller inga stora gester för att se den.. " hur mår du?" räcker oftast ganska långt..eller "hur går det för dig... eller kanske bäst av allt... en kram. Men aldrig aldrig får den förminskas eller bli trampad på bara för att den är buren av någon som jag inte tycker om.  Det finns människor som jag inte tycker om... men jag måste alltid respektera dem i deras sorg. Kan jag inte det... ja, då har jag mycket kvar att lära om livet.

Sen är det väl också så att man känner om någon tycker om en... eller inte.

..........

Nu blir det en promenad ner till älven "strandpromenaden".. och  kanske hittar vi en glass efter vägen.

tisdag 3 juli 2012

Mamma ringer...


... när vi är ute på promenad. Jag hör knappt vad hon säger, men förstår att hon väntar på mig. Å att hon försökt ringa Carolina.
Vi är på väg upp med bussen nu...

Så nu "roar" vi oss...

... Carolina och jag.
Vi ska, som hon frågade nyss: "Kan vi inte ta en kaffe eller islatte på en uteservering och känna lite Stockholm-feeling?"
Det blir bra... nu vänder vi båten.

Men jag skulle också vilja..


... gå ut och roa mig nu, som min syster och bror. Å 'tänka på annat' som dom säger. Jag har inte riktigt samma förutsättningar...
Men jag kommer nog inte att gå till mamma mer.. förrän det är över.
Hon vet.

söndag 1 juli 2012

Hon tycker jag är vacker i min vita blus...


... och jag biter ihop.
Min bild av mamma tar jag med mig för min egen skull...

'Lill-hjärta mitt...


... var rädd om dig. Jag finns här'.
Sa mamma i drömmen för en liten stund sedan.
Hon var klädd i en vit 30-tals klänning.
Jag måste komma ihåg det...