onsdag 30 juli 2008

Jag skulle skriva...

... om ännu en underbar dag. Med samma badstrand, samma sol och värme, samma underbara utflykt som gårdagen bjöd oss på igår. Mamma och pappa som både bjöd på fika vid stranden, och grillat senare på eftermiddagen... barnen som lekte vattenkrig... pappa som spelade fotboll... Pontus P som fick följa med... skrattet... b-surret... värmen... ja, allt det där skulle jag skriva om ikväll. För det var, liksom igår, bara en gåva...

Men raderna blir inte så många om det ikväll... för just nu sitter jag här... väntar på att Carolina kanske kliver upp... och vill bli kramad igen. För det blev för tungt för henne ikäll... hon saknar pappa... vi har suttit nu hela kvällen... hon har gråtit och gråtit och gråtit... och jag har suttit och vaggat henne i famnen.
"Mamma, jag vill bara vara liten... och att pappa ska finnas här NU..!!" sa hon.
"NU, mamma... vill jag det! Jag vill att han ska komma hem och bara stå där i dörren... och vara frisk... fråga om jag vill ha fika.... vill att det ska vara han som säger att vi fixar det här... " sa hon också.
Hon sa så mycket mycket mycket... som hon behövde få säga. Behövde få längta... behövde få sakna... behövde få minnas.

Nu blev det avbrott... hon kom in igen.
"Mamma, jag blir ju ledsen för vad som helst nu... för dan såg jag en sån bil som vi hade förut... och då bara tänkte jag på pappa.... jag tycker det är så.... så... jävla orättvist... varför skulle han bli sjuk... min pappa... min pappa" sa hon. (Hon upprepade "min pappa" flera gånger... som om de två orden... min pappa... var för att försöka övertyga sig själv.)

Nu har hon gått och lagt sig igen. Mina ord till henne ikväll har balanserats på vågen mellan att finna en acceptans och en insikt.... att titta framåt... berätta tusen saker om dom två... få sakna och sörja... få vara ledsen och gråta... minnas.... se framåt... och vi har kramats o kramats o kramats!

Jag skrev det här rätt upp och ner.... för att det kändes viktigt att skriva... vi har haft två underbara dagar... han fanns med oss där på badstranden... och kanske var det just det.... att det kändes tryggt för henne... kanske fann hon styrkan i att våga vara riktigt ledsen ikväll?

Jag vet inte... men Gud vad jag skulle ha velat samma sak som hon. Att han skulle stå där i dörren... nu.

tisdag 29 juli 2008

Så där som livet var...



... förut. Så där som livet ska vara om sommaren. Så där som livet skulle ha varit.... och så där som livet förhoppningsvis ska bli igen.
Så var våran dag idag.... alldeles alldeles underbar.

Tillsammans med mamma och pappa, min bror Fredrik och hans familj, så fick vi följa med till de grönskande Bölesholmarna... ett sol- och badställe. Sen kom också min son Jonas, och lilla barnbarnet David dit. Pappa och mamma bjöd på fika...

Kunde livet alltid få vara så här? Tillsammans med andra... skratta och prata... fika... bada... få handdukarna fulla med sand... se en tusenfoting titta förbi... känna värmen... sitta på filten och bara ta emot det som gavs.... inte ensamma...

Sen bjöd Carmen och Fredrik på middag hemma hos sig. Vi satt ute och åt... en himlagod sommarsallad. Kunde livet bara få stanna till lite just nu? Äta gott... tillsammans... skratta åt barnen som leker kurragömma... dricka kaffe... se solen som går ner... börja huttra lite... men känna värmen.... inte ensamma...

Bara vara... bara komma bort. Slippa tänka...

Den viktigaste och vackraste dagen, på mycket mycket länge. Vi behövde den så väl.... och jag säger bara... himlens stjärnor vet vilken tacksamhet jag bär för gåvan av den här dagen. Tack Gud, tack mamma och pappa, tack Carmen och Fredrik. Tack.

Nu ska jag sova... för nu är jag trött. Trött på ett sätt som jag inte har känt på länge... lite lyckligt så där!

måndag 28 juli 2008

Vänortsparken...


(Carolina i Vänortsparken juli 2008)

... och biblioteket blev det idag. Någe bra, och påhittigt, som inte kostade så mycket... solen sken och vi drack kaffe och läsk på en parkbänk.

En bra dag....



Som ofta...

... ville jag bara gå in nu och radera bort allt jag skrev inatt. Mitt förra inlägg.

Det var just det där om ensamheten och paraplyerna... det blev som bara... ja, jag vet inte... men jag tycker bara att det gör ont att läsa... om hur det är. Jag vet inte om jag vill bli påmind om det sen... då, när vi har hunnit en bit på vägen.

Men då var det det där med Gudtänket! Det kändes viktigt.... för det är ett ständigt stort varför som går ditt upp varje dag....
Så tror jag det är för många när det är svårt.... medan man kanske inte funderar så mycket över somligt när man har det bra! Åtminstone gjorde nog inte jag det...

Så det får stå kvar...

Ibland så...

... undrar jag vad Gud har för tänk med somligt. Som nu...

Jag ställer ofta den frågan... "Hörru Gud, vad menar du med det här? Varför blev vårat liv så här? Varför tappade jag allt det här?
Gjorde jag något fel? Såg jag inte allt det braa du hade gett mig... hade jag inte vett nog att vara tacksam över det? Tog jag det för givet?

Det är då det känns värst... när den där känslan kommer över en. Att man straffas...! Och än om jag inte tror på en fördömande och straffande Gud... det har jag aldrig gjort... så finns känslan där ändå!
Varför ?

... och varje kväll så ber jag ändå att han ska ge mig hur mycket styrka som helst för att orka möta nästa dag.

..........

Jag skrev någon gång tidigare att sorgens paraply heter SE. Som ett utfällt paraply så finns han ovanför oss... och därunder står vi och försöker ta oss framåt i det regn som ständigt faller nu.

Men det finns ett ännu större paraply ovanför det... ett som hela tiden hotar våra ständiga försök att ta oss framåt i regnet. Paraplyet av ensamhet.
Det går dagar.... helger... kvällar... nätter... stunder... och här sitter jag och Carolina. Vi två. Som om det inte vore nog tungt ändå...! Jag försöker verkligen att hitta på saker för oss att göra, men det är inte det jag menar.... jag menar, det är ju bara vi två... nästan precis hela tiden!
Så du Gud, är det någon enda fråga som jag verkligen skulle vilja ha svar på... så är det varför vi måste gå igenom det här så ensamma? Varför försvann alla när SE blev sjuk?

Vi lider verkligen.... jag kan inte ens beskriva hur plågsamt det är att måsta ta sig igenom, försöka börja ett nytt liv, hitta nya vägar, vara stark för SE och Carolina... och måsta göra det ensam. Det känns rätt övermäktigt svårt ibland...! (Fast jag önskar att jag kunde skriva att det inte bekom mig ett dugg!!)

....

Nu ska jag sova... sov knappt någe inatt. Carolina brände sig ganska illa på fingrarna sent igårkväll av hetvatten... så det blev att springa med isbitar och blöta omslag hela halva natten! Men ikväll såg hennes fingrar ganska fina ut.... tack och lov!


Sov gott världen...

lördag 26 juli 2008

I natten som var...

... så gjorde Sven-Erik slut med mig! Han hade träffat en ny.... en mörk kortklippt skönhet. Så mycket som hände... de som gick, och jag som stod kvar. Så mycket jag kände... men allra allra mest känslan av att jag hade förlorat hans kärlek. Hans kärlek.
Men så hände det mycket igen... och liksom sommarvinden som bara blåser in... så var han... och med honom all kärlek till mig, tillbaka igen. Hans kärlek.
Då vaknade jag...
Å med minnet från igår... alla hans varma pussar på min kind... de som lämnade lite spår av riv från hans skäggstubb, och doften från hans rakvatten.... då kunde jag faktiskt bara ligga kvar och gråta av den bubbellyckan.
För jag visste då... jag kände då... att inte en endaste skitsjukdom i hela världen kan ta hans kärlek ifrån mig. Å ännu mindre en mörk kortklippt skönhet...

Det är det enda som räknas.... hans kärlek.

..........

Idag blev det Myrorna för mig och Carolina. Vi ska inte vara hemma, och ensamma, mer än nödvändigt ... så jag försöker hitta på saker hela tiden nu. Försöker.... för somliga dagar, och stunder går det inte alls. Men jag kämpar för det... och det är väl det som räknas. För hennes skull...
Carolina hittade högklackade (!!!) skor för 25 kronor... och jag ett armband för 10 kronor. Bra fyndat!

Sen gick vi till mamma och pappa. Mamma har gipsat sin tumme... men måste åka upp till infektionskliniken varje dag och rengöra och lägga nytt. Hon såg ganska liten och medtagen ut, och rädslan finns ju alltid när hon får en infektion.... att den sprider sig till hennes klaffar... då...ja, då är det slut med lillmorsan. Jag vill inte tänka på det...
Men de, eller rättare sagt pappa (eller "Ring Poolia", som han kallar sig själv nu...) fixade middag och bjöd oss på. Helstekt karré, sås och potatis.... himla gott var det. Å trevligt och mysigt att sitta där med dem på balkongen och njuta av sommaren. (... å vi slapp äta ensamma idag!)

Så... en bra dag. Mest för att jag ännu känner hans pussar på kinden...

fredag 25 juli 2008

En lycklig sorg...


(SE och jag idag...)
... idag. Vi var och hälsade på SE på hans boende. Han var så glad och pigg...
Vi gick till Kyrkstugan vid Nydalasjön och fikade...
Vi ringde till hans syster i Stockholm...
Han frågade om Carolina hade nya glasögon... (de var inte riktigt så nya... men han kom kanske ihåg hennes gamla..)
Han skrattade och skämtade... både med henne och mig.
Han pussade mig flera gånger på kinden när Carolina skulle ta fotot...
När vi skulle gå hängde han jackan över axeln, och skulle följa med... jag sa: " Om du stannar här en stund, medan jag och Carolina åker och handlar lite, så kommer vi tillbaka sen..."
"Jaha, ja just det... " svarade han.

En lycklig sorg idag...



Ps. Tack alla ni som orkar följa med... jag orkar också, så mycket jag bara kan nu!



tisdag 22 juli 2008

Två år...

... och 3 månader. Så länge var jag vid hans sida... dygnet runt. Från våren/sommaren 2005 då resan började... fanns både jag och Carolina där.
Den våren då han inte orkade längre... då jag förstod att något var fel... allvarligt allvarligt fel. Då hans sjukdom hade gått så långt att han inte kunde hålla det borta längre. Då var hans förvandling total... hur länge hade han då inte kämpat?

Alla undersökningar den sommaren och hösten, de som han inte förstod vad de syftade till. Alla vredesutbrott och elakheter som började nu... han som knappt höjt rösten åt en enda människa. Jag började förstå....

Den dagen i november när vi fick diagnosen... och han tyckte att läkaren var dum i huvudet. Sen grät han i flera timmar... jag låg bredvid honom då.

Sen började den långa vandringen mot slutet... och i över två år fanns jag och Carolina hemma med honom... där något tappades för honom varje dag. Varje dag såg vi förändringen... försämringen... och vi... vi visste ju att han obönhörligen gick mot mörkret. Inte han...

Inte en gång visade vi honom vår sorg, vår oro och rädsla... inte en gång kunde vi prata med honom om hans sjukdom. Han skulle ändå inte ha förstått... och vår, min och Carolinas, överenskommelse var att inte pappa skulle behöva vara ledsen nu...
Vi fick ta litegrann... lite nu och då... när han inte var i närheten... sorgen, ilskan och rädslan. Det som fanns runt oss hela tiden... men som vi hela tiden fick stoppa ner.
Jag brukade gråta lite i duschen...

Sen gick det inte längre... och nu bor han på ett hem för dementa. Han kommer aldrig mer att komma hem.

Jag tycker vi kan få sörja lite nu...!

måndag 21 juli 2008

Ett litet myrsteg...

... i taget. I vår bubbla nu. Så lever vi de flesta dagar... jag och Carolina. Vi försöker att balansera det liv vi nu ska leva, med det liv vi levde förut. Ibland går det hjälpligt... ibland går det inte alls! Det som förut var rutiner, lycka, och normalt är ju borta ... och därifrån finns bara minnen att hämta nu, både de lyckliga och de mindre lyckliga. Fast det är många, många år sedan vi hade det så.... för som Carolina sa igårkväll: "Mamma, det känns hemskt att inte veta exakt när pappa började bli sjuk!"

(Jag känner likadant! När började vi förlora Sven-Erik? Varför känns det som om det är viktigt att veta det? Jag vet ju ungefär när det började... läkaren sa, när han fick sin diagnos 2005, att du får räkna med att han har haft sjukdomen i minst 10 - 15 år... och att det kom smygande. Så jag vet ju det... men ändå.. vi söker i våra minnen efter saker som han gjorde, saker som blev fel... något han sa... något han gjorde... hållpunkter som på något konstigt sätt ska ge oss bekräftelse på att han var sjuk redan då. Fast vi idag vet att han var sjuk då...! Måste vi kanske hitta några mer konkreta bevis för hans sjukdom? Eller är det bara ett naturligt sökande efter svar... och för att vi så småningom ska acceptera och inse? Idag är det i tanken ett oöverstigligt hinder... att han är dement.)

..........

Dagen har varit myrstegsbra...

Carolina och jag gick i hällande regn på posten. Men sen var vi så frusna och blöta om fötterna så jag ringde pappa, som snällt kom och hämtade oss! Mamma och pappa bjöd på fika....

Jag gick och handlade... också det i hällande regn. (Men som jag och Carolina brukar skämta: vi är ju inte "gjort borta söckre"!)

Middag.... och det är en stund som känns overklig och tom rätt ofta nu. Jag undrar hur länge det ska ta... innan man tycker det känns som vanligt att bara sitta två vid matbordet?

Lillebror K ligger på IVA... igen. Min lille kapten som seglat så illa på livsskutan.... jag undrar hur länge hans kropp ska orka?

Mamma skar sig ikväll... ordentligt i tummen. "Tjurstuppa..." tänkte jag. Varför i hela fridens namn ska hon hålla på med knivarna... hon skakar ju så mycket, så det är ju som gjort för att kniven ska slinta! Sen är hon ju Waranätare sedan många år tillbaka. Men som sagt... hon är tjurig... och hon vill ju så gärna klara det mesta själv... så det blev till att åka upp på akuten och både bränna och sy. Så hon var lite ledsen ikväll...

Pratade länge länge i telefon med min andra lillebror ikväll... han lyssnade, och lyssnade bra!

Nu SKA jag sova... i natten som var gick det inte så bra!

Idag...

regnar det. Å det är sådana här dagar jag inte alls vill gå ut med någon Pontus P.

Igår kunde vi sitta på balkongen och fika... skulle inte tro att det blir någe sådant idag! Himlen ser ut som en jämntjock och jämngrå stor stor bommullstuss...

Det är nu jag vill ropa på Sven-Erik, och säga: "Du gubben, kan inte du ta morgonpinken med Pontus P...?"

lördag 19 juli 2008

Han är i stugan...



(SE på besök i stugan sommaren 2007)


... låtsas vi. Eller i Holmträsk... eller jobbar, eller har bara åkt iväg någonstans på semester. Det är så vi låtsas nu... både jag och Carolina.

Att han inte finns här, för att han sitter på ett hem för dementa.... att han är så sjuk att han inte längre vet att han har en stuga, ett jobb... eller att han har en familj någonstans.... det går bara inte att vilja inse nu. Det går bara inte... vi låtsas för att överleva. Det är ingen medveten strategi... det har bara blivit den enda utvägen, med vilket vi kan hantera att han inte längre finns här... med oss... fast ändå här... utan oss.

Det är så vi försöker börja om på nytt... och än fast vi vet... och förstår... men inte vill, för att det gör för ont... så känns det bra att kunna låtsas så nu...


För dagen pratade jag med honom. När jag frågade vad han skulle göra idag, så sa han: "Ja, jag tänkte komma hem och se efter dig.... så att du inte spring bort".

Det är då det inte går att låtsas... då hjälper inget låtsas i hela världen... då vet jag ju precis var min älskade älskade lilla gubbe är... och då tar jag all styrka jag har till hjälp... för då sitter han på ett hem för dementa... men vill komma hem och se efter mig. Då... ja, jag vet inte hur... men på någe vis så pratar vi på som om allt är som vanligt... eller det är ju mest jag som pratar. Berättar om allt runtomkring... vädret... och Pontus P. Han frågar ingenting... och jag berättar ingenting om tiden som varit... det som han ändå inte minns.
Här och nu... är allt vi har kvar.

Sen när jag lagt på luren... så antingen så kommer tårarna, eller så sväljer jag ner alltihopa, och snart har jag lyckats ställa in låtsastänket igen: "Han är i stugan..."

En god människa...

... vad är det? När man uteslutande tänker på en annan människa, utan att tänka på sig själv... utan att kräva något igen, utan att finna egen vinning, utan att sätta sig själv, och sina egna behov främst. Att vilja vara en del i en annan människas förmåga att överleva... att se det som en självklarhet att finnas där.

Det är för mig en god människa...

När jag sitter här ensam...

... nu, i natten... och det är mörkt och tyst... då är det bara plågsamt rätt igenom. Ensamheten... den förtvivlade stora och mörka....!
Jag försöker mota bort den... varje vaken minut av dagen... och det går ganska bra... men när natten kommer... mörkret gör sitt intåg.... då.... då sitter jag här, vareviga kväll... i en lägenhet, som jag inte ens kan kan kalla hemma än.

Carolina stod i köket och grät ikväll... över hur ensam hon var... hur hon såg att alla andra verkade ha så roligt... att det var fredagkväll... och här satt vi.... från hemmet som hon saknade... till hit... en lägenhet med bara henne och mig.
"Mamma, varför är vi så jävla ensamma?" sa hon. "Varför fick vi det så här? Jag vet att pappa är sjuk... men det är orättvist, mamma.... var är alla som skulle finnas här... mamma, vi har ingen familj... vi har bara vi!" Sa hon. Vi har bara vi....

Vi stod och kramades länge... hon fick gråta... hon fick vara arg och besviken... hon fick säga det som var svårt... hon fick säga det hon kände... och när gråtet och hennes ord tagit slut... så försökte jag hitta de bästa svaren jag kunde... ge henne tro, och tillit till att en dag, en dag... då blir det bättre! Därborta i framtiden... blir det så! Sådant vet ju alla mammor... när de tröstar sina barn!

Men nu är det tyst här.... i lägenheten som vi inte kallar för hemma. Det är så tyst så att ensamheten andas in i varje andetag... tyst och mörkt. Och ensamheten frodas i sådana miljöer... och jag vill inte alls. Då är mamman bara en liten lort, som stirrar ut i mörkret... och är glad över att hon lyckades lugna sin dotter... men som innerst inne håller med henne i varje liten besvikelse och och sorglig insikt...!

Ensamhet

torsdag 17 juli 2008

Nöden är...





... uppfinningarnas moder, heter det. Så idag...


... eller rättare sagt imorse, så stod en mamma och hennes dotter först i kön till tidningen Glamours stora evanemang som var ute på stor turné. De delade ut goodibags till de första 100 besökarna, innehållande smycke och örhängen från Pilgrim, dvd-film, bok, parfym från cacharel, puderdosa från Dr Hauschka...eh, vad har jag glömt... ja, det var iallafall en helt helt överlycklig Carolina som tog emot den rosa papperspåsen! Hennes mamma fick också en påse... men av någon konstig anledning var det lite färre "lyx" i den.... men det gjorde då verkligen detsamma!!

Hon tävlade om en årsprenumeration... fick solkräm... och som grädde på moset så fick hon en makeup alldeles gratis...


Sen tog vi en kaffe på Sandy´s, och gick och satte oss i Rådhusparken.... och ni vet... sitta där och bara se Carolina le stort, och visa innehållet i goodibagen 20 gånger.... vara så överlycklig över det hon fått... ni vet, då tyckte jag att Gud ändå varit ganska god idag! (Jag kände bara gråtet... de där tårarna av glädje... för så är det ju... hennes glädje är ju min glädje!)


Sen gick vi tillbaka till Glamouret... hon ville ju gärna stila lite med sin nya goodie-bag!!


..........


Så nu är jag rik.... trots en lång dag... en lång väntan i kö.... slut i huvudet... och lite annat smågnäll... så känner jag mig rikast av alla idag!


Tack vare uppfinningarnas moder.... och med lite styrfart ovanifrån!




tisdag 15 juli 2008

Samla ihop mig...

... var jag tvungen att göra imorse. Igen.

Jag har märkt att somliga dagar nu, så vaknar jag ledsen... redan när jag slår upp ögonen så känner jag gråtet som bara vill bubbla upp. Tungt och lessigt... och jag vet inte ens varför. Att jag sover lite, och oroligt, så har det ju varit ganska länge... så det kan ju inte vara det, tänker jag. Att jag har börjat drömma om hus allt oftare... kan det vara det? Jo, jag drömmer ofta om hus nu... hus i alla möjliga former och storlekar... och där det alltid händer olika saker i varje dröm.
I "livet förut" så drömde jag också om hus ibland... men då var det alltid ett och samma hus... muminhuset (!).
Men jag vet inte om det har något att göra med det lessiga.... och det är tungt att måsta "samla ihop" sig då.... dra det djupaste, verkligen det djupaste andetag man kan, säga till sig själv på skarpen... att nu... nu ska det bli en bra dag! Det funkar de flesta dagar....

..........

Idag har vi inte gjort så mycket alls... Carolina och jag. Varit på långpromenad (med viktiga tänk och prat om livet nu...), och ätit middag hos mamma och pappa. Det blev inte mer av den här dagen... men bra ändå.

.........

Sorgligt nog.... igen då. Det blir ingen Åsele Marknad för oss i år heller... se http://himlastigen.blogspot.com/2007/07/allting-har-ett-slut.html

SE:s mamma bor ju i Åsele (16 mil härifrån Umeå) och hade så snällt erbjudit att vi fick komma och bo hos henne... hon skulle t om betala bussbiljetten om vi kom!
Men jag har måst inse... vi har helt enkelt inte råd... och hur jag än skulle ha kunnat gjort nästan vad som helst för att Carolina skulle ha fått komma iväg... bara för att ha roligt, och gå på marknaden som hon alltid gjort... så var jag tvungen att säga till henne: Carolina, det går bara inte... hur jag än skulle vilja trolla... så går det inte!! Vi kan inte åka i år heller...
Hon förstod, sa hon.... men nog såg jag hur ridån gick ner...!

(Å det är sådana här gånger man känner sig som den sämsta mamman... gud, jag hoppas med hela min själ att det kommer nya tider... snart!! Löftet som jag gav henne då... kunde jag alltså inte hålla! Det är tungt.)

måndag 14 juli 2008

Vira Blåtira och grodbakelse...

... frågade hon mig om idag. Ett minne som bara var deras... en helig fikastund där dom två... pappa och hon... ofta gick på Café Victoria, och där hon alltid ville ha en grodbakelse och drickan som hette Vira Blåtira.
"Mamma, hur ska jag kunna prata med pappa om det...? jag kan ju inte säga... pappa, minns du när vi gick och fikade.... jag har ju frågat honom förut... och han minns ju ingenting med mig... jag vet ju det!"

Vad kunde jag svara... hon hade ju rätt!

Men det är viktigt... livsviktigt för henne... att jag nu försöker ge henne svar som får henne att orka bära deras minnen vidare i livet. Just nu är det svårt för henne att minnas det ... det gör ont och hon vill inte... samtidigt som hon vill, och skulle antagligen ge vad som helst för att han skulle minnas... just dom två! Men med tiden... så ska hon minnas allt med sin pappa bara med ljus och glädje... och många många caféstunder med Vira Blåtira och grodbakelser!

"Carolina... när det gör för ont att tänka på att pappa inte längre minns dig... när han inte kan minnas allt det du och han gjorde... kanske kan du bära minnet för honom också lite nu. Tänk lite så..."ja, pappa... du minns inte det här just nu... så jag minns det för dig också... men jag vet att du minns iallafall... nånstans därinne så minns du både Vira Blåtira...grodbakelser... cykelresorna hemma i köket... alla 3 miljoner godnattsagor... mammas gnällande på oss... flaggtårtorna som vi alltid gjorde.... ja, allt pappa.... vet jag att du minns - men just nu så sparar jag dem åt dig. Å kanske åt mig också litegrann... så kan jag ta fram dem sen."

Ungefär så sa jag.... och ungefär så säger jag de gånger hon vill höra. De gånger då hon vill höra om när hon var liten... om henne och pappa. Det är viktigare än någonsin nu...

..........

Det var viktigt att skriva det här... för mig är hon viktigast i livet just nu. Å jag vet... verkligen bara så så mycket... att det är likadant för Sven-Erik. Hon var alltid den viktigaste lilla allväderskajsan i hans liv... och det kommer hon alltid att vara!

Skriver inte mer ikväll... men vi hankade oss fram idag också. Å jag bjöd ner mamma och pappa, Jonas och David, och systerdottern Linda på sill och potatis med gräddfil... och det blev lite somrigt och trevligt en stund!

Tack dagen...

söndag 13 juli 2008

Tankar som virvlar...

... finns det många av nu. Känslor och tankar av allting som händer, det som har hänt... och framförallt den stora rädslan när tankarna snuddar vid framtiden. Det finns ingen början och inget slut i de strofer som kommer indansande i huvudet på mig... en mitt-i-tanke, eller känsla som spelar upp en liten snutt av tänkande toner... och försvinner lika fort igen! För att lämna plats åt ännu en strof av mitt-i-tänk... det blir lite jobbigt, ska jag säga!

Jag tänker på ensamhet. Jag tror inte på ensamhet. Jag tror inte att vi är skapade för att vara ensamma... eller åtminstone är inte jag skapad för det! Man kan vara ensam på olika sätt... kanske känner man sig ensam trots att man är två... kanske känner man sig ensam utan att ha en livskamrat... kanske känner man sig ensam i vardagen... kanske vill man leva ensam... eller kanske är det ens lott i livet att vara ensam.
... jag var ensam länge fast vi var två, jag är ensam utan min livskamrat, jag känner mig ensam i vardagen, jag vill inte leva ensam... men kanske är det min lott nu...

Jag tänker på varför. Denna eviga fråga... varför! Den fråga som alltid förblir obesvarad när någonting tas ifrån en, när de drömmar man drömde tas ifrån en, när livet tar en helt annan, och eländigare väg än vad man hade bestämt själv... varför???
Konstigt att detta varför blir så stort när livet går fel... för inte blir ens varför särskilt högljutt när det går bra i livet! Då... om man har rätt glasögon på sig... så tar man tacksamt emot det goda i livet istället. Inte frågar man sig särskilt ofta... "varför har just jag det så här bra?"
... jag har ställt frågan... varför... så många gånger nu... och trots att jag vet att något svar, eller någon förklaring, det kommer jag inte att få i detta livet... så fortsätter jag att fråga.. varför...

Jag tänker på vänskap. Vad är det? Vad gör just dig eller mig till en riktig vän? På Wikipedia står det om vänskap: "Vänskap är en relation mellan personer. Denna relation kan grunda sig i tex pålitlighet eller kärlek. Många menar att man i vänskap ska kunna lita på varandra och kunna dela hemligheter utan att de avslöjas.
Vänskap anses som det finaste bandet mellan många personer i världen.
Eftersom de allra flesta forskarna (psykologiska som biologiska) menar att människan är ett flockdjur, och behöver sociala kontakter med andra människor, så är vänskap väldigt viktigt."

... för mig betyder vänskap också, att ge och ta... att finnas där för någon annan, oavsett vad... att "ge som du känt dig manad i ditt hjärta"... att finnas där i både med- och motgång... det betyder också att någon... kanske... om jag har tur... tackar för att just jag finns till. Just nu så är jag nog inte så mycket på givarsidan... och det stör mig litegrann. Men jag strävar ditåt...!

....

Lite tankar i natten bara... jag är trött och ledsen... o skrivet blev därefter.


Pratade med SE imorse. Han hade inte tid att prata med mig någon längre stund... det var mat på gång!

Jag var ner på stan en liten stund... handlade potatis och sill.

Carolina hade besök av Oskar.

En ensam dag.

Med brända kanter av vemod...

(Utsikt från gården...)

... skrivs resan ned på papper idag. För mitt i det roliga och välbehövliga så finns den ständiga sorgen och saknaden som brända kanter av det blad som en gång var vårt liv.
Men det är ju så det måste bli nu... jag avskyr brända kanter.

Vi har haft det bra och mysigt... mamma och pappa, jag och Carolina... och min bror Fredrik och hans tjej Carmen, vilka dök upp lite i sista minuten.
Jag tänker inte skriva så mycket... för jag har helt enkelt ingen som helst energi nu. Sådana här utflykter, hur trevliga och välbehövliga de än är, tar också så så mycket energi... att inte alldeles förlora den lilla styrka man låtsas ha när man ser allt det välbekanta... det som skulle bli... hans drömmar som inte dröms längre... saknaden... den svåraste och ogripbara längtan... att inte förlora det lilla fotfästet då, när man möts av det... det kräver allt man har.

(Pappa bjuder på mat i Åsele... här mamma
och Carmen.)

(Carolina var hungrig....!)



(Fiskebrudarna Carolina och Carmen på väg
ner till sjön igen...!)


(... efter att först ha letat mask!)

(Tvättat morfars bil...!)



(Badat... men det fick jag inte fota!)


(Så trots brända kanter.... med lite sol, fiske,
bad och biltvätt... så blev bladet rätt bra ändå!)
Tack mamma och pappa... tack Carmen och Fredrik!




fredag 11 juli 2008

Från stugan...


Carolina säger: Han hade så många drömmar, pappa!

torsdag 10 juli 2008

Carolina o Carmen...


... storfiskarna! Carolina fick största fisken... än om den var liten!

Carolina krattar...


... o längtar efter sin pappa! Men vi har soligt o fint, o slåss med myggen...

onsdag 9 juli 2008

Fabelfull...



... är ordet som kommer att följa mig nu i några dagar. Fabelfull.... det ord som min farfar brukade använda! Som beskrev världen med det magiska skimmer som trollat bort de tider som flytt.

Imorgon åker vi till Raja. Min hemby. Allt bestämdes lite hux flux idag. Mamma och pappa, jag och Carolina...

Det ska bli så så himlens roligt... och som Carolina sa ikväll: "Mamma, nu känns det som det börjar vända... åtminstone lite!"

Men det finns en del av mig.... och som jag bara nuddar lite vid nu, för att inte förstöra glädjen alldeles både för mig och Carolina... han, min älskade, som inte kan följa med oss nu.

Förra året åkte vi dit tillsammans... och ju mer jag skriver om det nu, så känner jag dessa eländiga Bergman-demoner komma över mig... ångesten... nej, nu skriver jag inte mer om det! För jag är rädd för att det kommer att bli nog tungt ändå... och att se vår stuga, den som aldrig fick bli färdig,

Håll en tumme att allt blir bra... ett välbehövligt litet sommaräventyr för oss!

måndag 7 juli 2008

Jag är den starkaste du känner...

... sa jag till min pappa idag.

"Njae, ... just nu vet jag väl inte riktigt om jag kan hålla med om det" svarade han.

Men jag vet... jag vet att det är så. Än om jag nu hamnat i en situation som jag inte vet hur jag somliga dagar ska hantera... än om jag vet att det kommer stunder då jag inte vill en enda sekund till... än om jag vet att saknaden får mig att vackla i tron på att jag klarar det... och än om det i sorgens släptåg kommer känslor och reaktioner som jag inte vill ha... så vet jag... innerst inne så vet jag... något som jag alltid har vetat: Jag är stark! Jag fixar det här!

..........

Men idag var det tungt... och alldeles ohjälpligt, otröstligt svårt var det imorse. Då ville jag verkligen inte en enda sekund till... då skulle jag ha kunnat sälja min själ bara för att SE skulle ha suttit här bredvid mig... just då... frisk... bara hållit om mig, och sagt: "Men vi fixar det här, gumman!
Våran bröllopsdag... den första utan honom!

Jag har inte ens ringt honom idag... jag orkade inte höra hans röst. Men nu... just nu... så känner jag den där lilla styrkan som trots allt finns där någonstans ... jag tog mig igenom den här dagen! Visserligen med myrsteg, och trots att jag inte riktigt vet hur... så kom jag över på tisdagen på någe sätt.
Det finns en försiktig styrka i det...

Men tufft... svårt... ensamt... ja, varje vaken sekund är så nu.

Det svåraste kan också ge det vackraste:

"Här är en blomma till dig på bröllopsdagen från pappa... han kunde inte riktigt ge den själv nu... men den är från honom!!"... sa Carolina. En vacker liten snittblomma som hon hade varit ner på stan och köpt till mig...

Bröllopsdag..

... idag. 18 år. Jag ville bara skriva ner det... ordet.

jag skulle skriva någe mer nu... trodde jag var så stark nu här på morgonen... men det går inte... jag börjar bara gråta, och hittar inte ens dom jävla tangenterna...

Kom hem min älskade... bara KOM HEM!!!

Jag vill inte mer utan dig... KOM HEM SNÄLLA!!!

söndag 6 juli 2008

Lördag idag...

... fast nu har klockan blivit söndag. Det spelar egentligen inte så stor roll om det är helgdag eller vardag, alla dagar känns rätt lika. Så har jag känt det länge...
Förut, i en annan tid... då såg man fram emot helgen. Då fick man vara tillsammans, och lördagen började alltid med att man fick kaffe på säng....

Så är det inte nu... och på måndag har vi varit gifta i 18 år. 18 år. Jag vill inte att det ska bli någon måndag...

...........

"Ja, jag ska bara fika lite... så kommer jag hem sen" sa SE i telefon idag. Flera gånger...
"Ja, men det låter bra... " svarade jag. Flera gånger..
"Ja, men då ses vi på en stund..." svarade jag också. Flera gånger det med...

Det är svårt när han säger så... det gör ont. Fastän jag borde vara van... och fastän jag vet att han i nästa minut har glömt att han nyss pratat med mig... så är dessa ord: "jag kommer hem" de ord som... ja, de är insikten som alltid är lika plågsam... för jag vet ju att han kommer aldrig hem mer. Det vet jag ju... men ofta har jag tänkt: "Tänk om verkligheten varit en annan... tänk om vi hade funnits kvar... då hade hans "jag kommer hem" varit de tre vackraste orden att få... att vänta hem honom... att vänta hem honom... att vänta hem honom.

Carolina och jag tog en promenad till Myrorna.
Fick lov att ringa morfar och be om skjuts tillbaka, då vi hittade en byrå till Carolina. Vi hade inte tänkt köpa någon.... men det var nödvändigt. Den var billig och snygg... och Carolina blev glad. Hon möblerade om, och städade sitt rum... så glad blev hon! (Å jag hade kunnat köpa 200 byråar till, bara för att få se henne glad...!)

Sen blev den nygamla byrån också lite som plåster på såren för henne... hon fick ett sms att hon inte längre hade något jobb. Hon blev... ja, åh vad jag hörde hennes besvikelse, när hon berättade att hon inte längre behövde komma och ta hand om hunden. Den som tidigare hade tagit på sig jobbet... men som slutat för ett annat jobb... ångrade sig... och fick komma tillbaka. Så... jag förstår att hon blev ledsen... hon hade ju så behövt det här nu. Så beslutet att köpa en byrå till henne kändes ganska lätt att ta...


Vi såg Göta kanal filmerna tillsammans...

O nu är det natt... eller snart morgon.

Sov gott alla...

fredag 4 juli 2008

Svårt som vanligt...

med skrivet nu.

Imorse när jag gick ut med Pontus P så ringde jag samtidigt till min kurator. Vi pratade länge...! Utan henne vet jag inte riktigt hur det skulle gå nu! Jag berättade för henne hur förtvivlat hårt vi kämpar på... jag och Carolina... tillsammans... och hur vi rasar ihop för saker och ting... och hur vi försöker resa oss. Jag sa till henne att sorgen med SE har fått stoppas ner och bort ett tag... nu är det ren och skär överlevnad som gäller här. Hon förstod det...!

Gick ner på kajen... tittade på båtarna... satte oss vid det lilla kajkaféet och tog en glass. Sen strosade vi bort mot biblioteket... Carolina ville låna böcker. Men det blev lite konstigt där... för precis innan vi kom fram till lånedisken så sa hon bara: "Nej, förresten... jag orkar inte låna några böcker!
" Men är du säker...?" frågade jag, Tyckte det lät lite märkligt när hon hade gjort sig sånt besvär med att leta fram dem.
"Ja, jag har ingen lust bara... jag vet inte... men jag känner inte för det nu!"
Så... det blev inget boklånande idag.

Carolina gick iväg på sitt jobb som hundrastare. (En timma varje dag onsdag - söndag...) Å hon tycker det är roligt att säga: "Ja, nu ska jag iväg och jobba!" och jag hör även stolthet i rösten. Jag är så stolt över henne... på många sätt nu!

Middag... sallad. Vi två...

Vi ser "Jönssonligan" tillsammans på dumburken...

Vi tar kvällspinken av Pontus P tillsammans...

..........


Livet är kaos... och just nu skriver jag två dagböcker. Den här bloggen... och en annan. Bara för just nu... tills jag har bestämt mig för hur vi ska fortsätta vår resa. Med eller utan...?

Nu...

... ska jag och Carolina gå ner på kajen och ta en glass.

Inte idag...

... ska jag skriva om det svåraste hittills. Mötet.

Jag måste börja om... eller rättare sagt, jag och Carolina börjar om. Eller ändå rättare sagt... vi fortsätter den väg vi går på nu.

Om jag ska skriva om vår resa nu, ska jag ljuga och försköna... eller ska jag berätta om vår vardag, som den ser ut nu..?

Det finns så så mycket jag skulle vilja skriva ner just nu... men jag väljer i dagsläget att inte göra det... mer än att jag nu samlat ihop ett litet uns av egen styrka. Igen.

Elisabeth


Ps1. "Det svåraste" har ingenting med SE:s syskon att göra... !
Ps2. Jag står för allt, precis allt, som jag har skrivit i den här bloggen.. men jag önskar att de som bär fram utdrag ur den till mina föräldrar kan tänka sig för lite...!

onsdag 2 juli 2008

Inte nu heller...

... vill jag skriva om eländet.

Jag är här... bara är just nu. Idag har det inte blivit någe gjort... mer än suttit i soffan, eller legat och sovit.
Så mycket som bara virvlar runt...

Men jag andas... gick ut med Pontus P... pratade med SE... grät... och... ja, jag vet ärligt och uppriktigt inte om det har funnits en bra minut idag.

Jo, det har det ju... jag sitter ju här nu. Det är bra. Carolina och jag har kramats, ätit middag, hon har varit på stan med en kompis... det är också bra.

Imorgon blir det en ny dag... imorgon får jag besök.

......

Ikväll hittade jag texten till en låt jag brukade sjunga för SE ibland... han skrattade alltid, för han tyckte jag lät töntig när jag försökte sjunga på norska...

"Du ska få en dag i mårå som rein og ubrukt står,
med blanke ark og farjestifter tel.
Og da kæin du rette oppatt æille feil ifrå igår
og da får du det så godt i mårå kvell.

Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du ska få en dag i mårå som rein og ubrukt står
og med blanke ark og farjestifter tel."
(Alf Proysen)

... aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig.... har jag saknat honom som idag. Han var ju mitt skydd mot stormarna. Inte mer... aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig mer. Gud...

..........

Tack alla ni därute... för så mycket nu.

tisdag 1 juli 2008

Inget bra skriv..

... för jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har sovit två timmar...

Igår kväll hade de stor födelsedagsfest... min familj... bara några kilometer härifrån.

Varken jag eller Carolina var bjudna. Vi hyrde film, och åt ostkrokar...

Jag vet inte om vi klarar det här någe mer... vi håller på att drunkna

Elisabeth