söndag 30 augusti 2009

Kontaktsvårigheter...

... har jag inte. Men jag har svårt att få kontakt med somliga.

Länge, länge har jag väntat på att få en samtalskontakt (terapeut, kurator e dy..), och "min" läkare har varje evigaste gång lovat att "prata med den läkare som kommer från psykiatrin" och som gör någon slags första gallring.
Nu inser jag, vilket jag kanske borde ha gjort för länge sen.... att ska jag vänta på att få någon kontakt och hjälp från det hållet.... då får jag vänta till döddagar!!

En bra samtalskontakt kan fungera precis lika bra som vilken medicin som helst.(I SvD finns en mycket bra artikelserie om mediciner och depressioner.) Mediciner fungerar ju inte när det gäller mig...

Så imorgon åker jag upp till öppenvårdsmottagingen på psykiatrin på sjukhuset.... håll tummarna! Jag gruvar... kräkgruvar.

..........

Två små steg som jag måste ta nu. En strategi som jag har hittat för att komma framåt... någon att prata med, och någe roligt att göra. (Kanske en kurs av någe slag...?) Men någe litet bara... komma ut och träffa andra... och för att överleva helt enkelt.
Sen vet jag ju också... att den gamla Elisabeth, hon är borta. Nu gäller det att hitta den nya Elisabeth... och överleva på det bästa sätt jag kan. De
två små stegen ska hjälpa mig med det...

På tisdag ska jag ha ett avstämningsmöte igen. Med läkaren och försäkringskassan.... känns gruvigt det med!

.........

Idag har det inte hänt så mycket... mer än att jag har tvättat, och varit och handlat. Carolina har blivit snuvig... hoppas det inte blir så långvarigt. Men en ljusglimt i tvättandet... jag har manglat för första gången på... ja, mycket länge.

lördag 29 augusti 2009

Ljusglimtar x 5...

... har det varit. Fast stavningen ser lite annorlunda ut.
Foppa-tofflor, restaurangbesök, bondens marknad, hjortronsylt, och morotsmarmelad.
Ljusglimtar...

Igår förmiddag kom lilla barnbarnets mamma E hit. Med sig hade hon både gofika och present. Hon hade inte behövt ha med sig vare sig det ena eller det andra.... bara att hon kom var ju glimtigt nog. Presenten, ett par snygga röda foppa-tofflor, hade hon köpt till mig, för att, som hon sa: "ja, nu kan du ju slänga dom där vita trasskorna". Hon syftade på mina skönaste vita trätofflor som stod i hallen.... mina absoluta favoritskor... men lika absolut så trasiga!
Tack snälla snälla E.... för att du kom, för gofika, och för de snygga röda skorna! En ljusglimt...

Å så den här mamman och pappan jag har... de fantastiska. Jag vet inte riktigt var de får den här kraften ifrån nu... kraften att alltid orka "vilja hjälpa". Jag tycker de har så nog av sitt eget... mamma är inte frisk... och varje dag så ser jag ju.... hennes hjärta som jag vet går allt sämre, hennes KOL som hon försöker att inte låtsas om... hennes allt större intag av mediciner... hennes skakningar... hennes... ja, jag kan hålla på länge och berätta om min lilla mamma... och jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte är orolig för henne... jag ser ju. Jag ser ju...
Pappa, den starka och orädde... hennes riddare på den vita hästen... ja, han skulle glatt bära henne genom vilken storm som helst... vilket han ju faktiskt har gjort ganska länge nu. "Jo, men det är ju min tur nu..." brukar han säga, med den där självklara, och den där "vadå-det-är-väl-inget-märkvärdigt-rösten" som man brukar ha när kärleken övervinner allt. Amor vincit omnia... och i deras fall har den övervunnit mycket! Jag kan bara beundra honom... och mamma med förstås!

Igår bjöd de på restaurang. Alla i familjen blev bjudna på restaurang Maria.. "och nu tar ni vad ni vill ha... nu ska vi ha det lite festligt!" sa mamma. Bestämt.
Pappa var som en liten tomte, sprang och fixade bord, pratade med personalen, lotsade oss dit vi skulle sitta, och hade samtidigt fullständigt koll på att allt skulle bli så bra som möjligt för mamma...
... och maten... ja, den var fantastiskt god! Lövbit... en sådan där som nästan smälte i munnen. Med olika såser, grönsaker, och olika sorters potatis till. Som avslutning bjöds vi sedan på kaffe och kaka.
När jag satt där... så tittade jag på mamma och pappa, som satt där bredvid varandra... såg hur pappa hjälpte mamma att skära upp köttet... såg hur han ställt undan sin egen tallrik för att hjälpa henne först... såg hur hon log mot honom...och så hörde jag henne säga: "Tack gubben min, nu klarar jag mig nog själv". Stolt och ömt. Då först tog han sin egen tallrik...
Tack snälla mamma och pappa... för att jag fick dela den stunden med er. Den ska jag spara i mitt inre... som sagt, Amor vincit omnia. Tack också för en underbart god middag... tack snälla! 1 ljusglimt...

Å så en gång till... den här fantastiska mamman och pappan. Idag ringde de och frågade om jag hade lust att följa med på "Bondens marknad". En marknad med lokala förtecken... där man kan köpa allt från potatis och rädisor... till marmelader och amerikanskt fläsk. Eller få sig en strömmingsmacka om man är hungrig...
Visst ville jag det.... så tillsammans åkte vi ner till stan, och gick där en bra stund. Hittade både det ena och det andra...
... och sen åkte vi hem till mig och fikade. (De hade som vanligt fikabröd med sig...) 1 ljusglimt...

Hjortronsylt... köpte jag på marknaden. Lyxigt kändes det nästan... men glass med varm hjortronsylt är bland det godaste jag vet. 1 ljusglimt...

Morotsmarmelad... köpte jag också på marknaden. Med krusbär och kanel i... och som var väldig god. 1 ljusglimt...


Så.... sammantaget så blev det 5 vackra ljusglimtar under de här dagarna. Vackra, och viktiga... speciellt ikväll då det inte känns riktigt så ljusglimtigt. För jag håller på att träna inför det som jag också vet måste komma.... den dagen jag blir helt själv. Den dagen då Carolina lyfter sina vingar fullt ut...
... och i eftermiddag så var hon hembjuden till en klasskompis och de skulle tillsammans fixa middag, och sen skulle de gå och lyssna på någon gratis konsert nere på stan. Men nu när jag tänker efter... trots att jag tränar... så är det ju faktiskt också en ljusglimt.... en stor, stor sådan... att hennes liv går den väg den ska gå.

torsdag 27 augusti 2009

Med pussen på pannan...

ska jag skriva om idag.

Min pappa tycker att jag ska skriva om någe roligt på min blogg... också. "För det är väl inte bara elände exakt hela tiden?" sa han idag.

Han har så rätt.... inte är det så att jag sitter "på kammarn och gråter" precis tjugofyra timmar om dygnet, det skulle ju helt enkelt inte gå att leva då. Men kanske är det så att de små ljusglimtar som jag hittar i vardagen nu försvinner i det stora och sorgliga... de tjänar sitt syfte i stunden de glimtar till, bär sorgen en stund, och försvinner sedan.

Som för dan... när jag var ute på promenad med Pontus P... och såg det vackra äppelträdet på Gärdesvägen, som nu bar fullt med röda äpplen. Senast jag gick förbi det så var äpplena ännu gröna. Det blev en bärande syn... sådär som livet ska vara... växa och bli stark.

Eller som när Carolina och jag ser något på tv:n och skrattar tillsammans. Eller när jag får "order" att fixa någe gott till tv-serien V imorgon. Eller när Carolina berättar om någe roligt som hänt på skolan. Eller när mamma och pappa bjuder på fika. Eller när jag har orkat städa överallt. Eller när.... ja, det finns ljusglimtar. Det gör det.... men det är också en konst att fokusera på att hitta dem hela tiden. Men de finns....

... och idag fanns de alldeles nästan hur mycket som helst. Ljusglimtarna. De där allra allra vackraste. Men idag lämnade de en hammare i min hand... en hammare som jag, när jag sedan satt och väntade på skjuts hem från Sjöjungfrun, ville slå på det elaka livet med. Med all min kraft så satt jag bara där och önskade att jag kunde få slå det hårdaste jag kunde... slå slå slå.... slå mot det liv som gett mig SE idag.... gett mig en stund där jag fick vara bara hans igen... nästan sådär precis och exakt som förut...se och verkligen höra kärleken flera gånger... verkligen vara hans FRU... och så bara... vips... så togs allting ifrån mig igen. Då när jag lämnade honom och gick...

Då tyckte jag att livet var elakt.... och jag tycker nog det nu också. Än om hammartänket har lagt sig en aning... men jag skulle ju så gärna ha velat. Mer än livet. Mer än hammarslag och mig själv. Mer än allt jag äger. Bara få honom tillbaka. Stanna kvar. Hos mig. Den lyckliga sorgens längtan blev svår idag... för idag fick jag honom tillbaka... och så togs han ifrån mig... igen då.

Idag var det dags för tandläkarbesök för SE... och jag följde med som ledsagare. När jag kom dit så kom han gående emot mig i korridoren... och vi började bara prata om vädret. Precis som om jag varit där hela tiden... han höjde inte ens på ögonbrynen när jag kom. Kanske var jag i det läget precis som vem som helst för honom... jag vet inte.

Då vi hade lite tid över innan taxin skulle komma så tog vi en promenad bort till sjön... pratade som vanligt om här och nu... barnen nere vid sjön... graffittin vid pumphuset... näckrosorna... de stora granarna... och lite allting som var runt omkring.

"Här!" säger SE plötsligt. Han har plockat fram någonting ur fickan.. och ger det till mig.
"Men vad fin... ska jag få den?" frågar jag. Å tar emot...
"Ja... det ska du!" säger han. Ganska bestämd.
"Men tack snälla gubben... vad fin den är.." säger jag. Å visar hur glad jag blir... känner värmen... han gav mig ju något! Så stort är det...
... än om det nu bara är en liten kossa-magnet som han antagligen har hittat någonstans. (Nu sitter den på mitt kylskåp.... där ska den sitta. Sen får jag väl "göra upp" med Sjöjungfrun senare...!)

Så kommer taxin.

"Sätt dig fram du" säger SE. (Säger han alltid nu när vi ska åka iväg någonstans... kanske känns det tryggare för honom.)
Som vi sätter oss i bilen så får jag påminna SE om att ta på sig bilbältet. (Så är det också alltid...)
Taxichauffören är en kille i vår ålder... och han är både trevlig och pratsam. Både mot mig och SE.
Å kanske var det just det... tänkte jag sen. Kanske blev SE lite sotis där... jag vet inte... eller så var det bara så, att jag fick denna vackraste stund på jorden sen... där hos tandläkaren... den som jag sen ville slå till det elaka livet för.... kanske fick jag bara bli den stora revan i hans moln... just då... och just där. Jag vet inte det heller... men jag vet att DÅ blev jag den jag alltid har varit för honom... hans lilla fru.

Han satte sig i soffan i väntrummet. Jag satte mig i fåtöljen bredvid...
Så viskade jag: "Vet du att jag älskar dig ganska mycket"? Möter hans ögon. Känner värmen. Ler lite...
"Men vet du att jag älskar dig ganska mycket också?" viskar han tillbaka. Så nära... så medvetet... så ömt. Ler han också..
Då dog jag nästan. För chocken och glädjen över det medvetna och närvarande. Då... i det ögonblicket så var han mig så nära... bara min, och alldeles alldeles frisk. VI fanns igen...vi, då och där. Som om vi delade en hemlighet...

Tandläkaren var lite sen. Folk sprang förbi.... och vi satt där och väntade.
Jag gick och satte mig bredvid honom i soffan...

"Får jag använda din arm som kudde" frågar jag. Vi delar ännu hemligheten... känslan finns där hela tiden.
"Ja, tacka för det... är du trött, gumman?" svarar han. Ömt...
"Ja, men jag har sovit lite dåligt inatt" säger jag. Med huvudet på hans arm..

Så satt vi där... jag med huvudet på hans arm. Folk gick förbi... .

"Bara så du vet... du kommer att få dra på mig hela hela livet ut... både ditt och mitt" säger jag efter en stund. Jag vill att han skulle vara trygg och veta det...
Då vänder han ner ansiktet mot mig... ser mig i ögonen, ler varmt,och säger:
" Jaa, men det gör jag så gärna...!" Å som han har sagt det så stryker han mig med pekfingret på näsan. Ömt och försiktigt... hemligt.
Då dog jag nästan igen... och försiktigt så lyfter han upp sin arm, den som jag har legat på... lägger den omkring mig... och stryker mig på armen. Jag ligger bara där... lyssnar på han hjärta. Jag ligger bara där... med lyckan som slår.

Sen blev dags att gå in till tandläkaren. Å det... SE har aldrig varit någon vän av tandläkare... har alltid dragit sig för att gå dit... men nu.... nu bryr han sig inte alls! Jag ser, där han ligger i tandläkarstolen, att han har knäppt ihop händerna och ligger och rullar tummarna. Precis som om det vore en promenad i parken.... och att all tidigare rädsla för både tandläkare och lagningar nu är helt borta. Märkligt...

Sen gick ut och väntade på taxin som skulle ta oss tillbaka. Gick en liten promenad på området... pratade om bilarna vi såg... de fula konstverken... höll omkring varandra. Strök honom över ryggen... kramades lite... skrattade åt någe tokigt... läste på skyltar... och väntade.

Så stannar jag mitt i gåendet... känner hur jag skulle vilja skrika högt:
"Vet du att jag älskar dig av hela mitt hjärta!"
Men jag skriker ju inte... jag möter hans blick, och säger det så vackert jag kan.
"Vet du att jag älskar dig av hela mitt hjärta!"
Då tittar han på mig.... ser mig... verkligen ser mig... ler med själen... mot mig...det är han som ler... inte herr A... å gud, gud vad jag har längtat efter detta leende...
... och så tar han omkring mig... hårt... säger ingenting... och pussar mig på pannan.

Hela hans kärlek känner jag i den stunden... och i den pussen.
Vi står så en bra stund... alldeles stilla... med armarna om varandra... säger inget mer...och pussen ligger hela tiden kvar på pannan.

Då kommer taxin.... och stunden nyss är borta.

Vi åker tillbaka till Sjöjungfrun. Nu är det svårt att vara trevlig och prata om vardagliga ting med taxichauffören... för jag vill inte alls. Jag vill inte åka tillbaka. Jag vet ju vad som kommer...
... och väl tillbaka på boendet, där han nu ska äta en försenad lunch, svarar han bara "Jaha.." när jag berättar att jag måste gå, men att jag kommer tillbaka sen.
Nu är han hungrig... nu är herr A tillbaka igen... och han bryr sig inte alls när jag går mot den låsta dörren.

Jag går ner till foajén för att vänta in lillebror F som ska hämta mig. Å det är där jag känner hur hammaren tar över tårarna som hotar bakom ögonlocken.... för det finns något som bränner i pannan.... något av det vackraste jag fått... men som gör förtvivlat ont....

... pussen på pannan.

..........

Så med den åker jag sen till mamma och pappa och fikar. Tack snälla ni för både fika och lite pepp... och skjutsen hem sen. Tack till dig också lillebror för skjutsen... tack snälla ni.

Nu är det natt... skrivet blev som det blev... men det är med pussen på pannan jag nu går och lägger mig. Å jag har inte ens tvättat ansiktet ikväll....

onsdag 26 augusti 2009

Så summa summarum...

... glömde jag.
Det blev en av de vackraste dagar, men den svåraste att komma hem med. Bara längtan att vara kvar nära honom...
Det blev en av de svåraste nätter, för vi åkte till Stockholm och skulle hämta hem SE.
Å genom hela mardrömsnatten så jagades vi av en vit skåpbil...
... och jag sov med lampan tänd.

Varför dessa evinnerliga mardrömmar....??

Jag vet inte vilket...

... som är svårast. Att se honom långhårig och med gubbyxor... eller som igår, nyklippt och snyggt klädd. För om det ena visar på den krassa verkligheten... att han har tappat det mesta av den egna uppfattningen om sitt yttre... så visar det andra på hur lite det egentligen behövs för att man vill blunda hårt för samma krassa verklighet. Bara ta honom i handen och gå hem....

... men det gjorde jag ju inte. Vi gick på SURSTRÖMMINGSFEST istället! På Sjöjungfruns demensboende. En helt fantastisk restarurang i dessa tider...

När jag kom dit så satt SE ute med sina kompisar på balkongen. Jag hörde hur dom pratade och skrattade åt något... jag vet inte vad. Men han såg mig inte... inte ens när han tittade på mig, så såg han att det var jag. Gav mig bara ett ögonkast.. vände sen bort blicken... och fortsatte prata med dom andra.

("Får jag ge dig en kram?" frågade hon. En av de här livlinorna omkring SE nu. Innan jag gick ut till SE på balkongen... och vi hade stått och pratat lite om det som är svårt just nu. Å den värmen, i den kramen kommer jag att bära med mig länge i minnet... den stärkte mig precis där... då, innan jag skulle gå ut till honom som inte hade sett mig. Tack snälla... )

Gladan-masken på.
När jag kom ut på balkongen så tittade han på mig... lite frågande sådär. Jag log, men sa ingenting först...
"Ja, jag såg nog innan att det var du... " sa han. Självsäkert och glatt...
"Jaså det gjorde du... och ändå sa du ingenting!?" svarade jag. Låtsades lite förnärmad.
"Nä.. du kunde få undra lite!" Han var som en liten spjuver...
"Jaha, du tycker det du... " svarade jag. Fast jag inte riktigt förstod vad han menade...

Sen gick vi in på hans rum... och han fick prova den nya skjortan som hans mamma hade skickat. Perfekt satt den... å han blev så snygg... och gladan-masken rasade! Den förtvivlade längtan-masken dök upp istället...
"Men vad snygg du blev... å du är då den snyggaste jag har sett på länge... du blev bara så snygg ... ja, du är snygg annars också, men nu.... o nyklippt i håret... och jamen Sven-Erik... gud, vad jag älskar dig... gud, du är bara så himla min..." kom bara bubblande ur munnen på mig.

(Å det här minnet är svårast att skriva nu... jag vill vara kvar där... i hans famn... jag vill ju det.)
Som jag rabblar allt det där... ser hur stolt han blir... liksom sträcker på sig... stryker med handen på skjortan... så går jag fram och tar omkring honom och kramar honom så hårt jag bara nånsin kan.
"Åh, vet du vad jag älskar dig.... JAG ÄLSKAR DIG så mest i hela världen, gubben.." säger jag, och borrar in huvudet i skjortkragen. Ja, jag borrar in... å så drar jag det djupaste andetag jag kan, liksom för att få in så mycket som bara är möjligt av den vackraste jag vet... han. Å för att han inte ska se hur jag måste svälja. Gud, vad svårt... och än värre blir det när han sen lägger armen om mig, stryker mig över ryggen, och säger:
"Å jag dig."

Men... det gick bra. Jag svalde ner, och så ringde vi till hans mamma, så att han fick tacka för den fina skjortan. Å berätta hur bra den passade...
"Ja, å så har jag Elisabeth här..." säger han till henne. ("han kom ihåg mitt namn.." tänker jag där jag sitter och lyssnar. Glad blir jag ju... men samtidigt kommer följdtanken: " han vet att det är jag... att det är jag som är här." Hans "reva i molnet", hans medvetenhet i korta sekunder gör ont... man blir så lurad... för man tänker: "om han är medveten om att det är jag.. kanske han är/blir medveten om andra saker också... som att varför jag är där.... varför han är där... varför han inte kan följa med hem sen". Så tänker man... varje evigaste gång den där revan i molnet visar sig... och hur glad jag än blir när den infinner sig.

"Ja, jag tänkte ta och komma och hälsa på dig sen" säger han också till sin mamma.
"Ja, jag tar väl bilen..." svarar han när hon (förstår jag) frågar hur han har tänkt sig att ta sig dit.
"Ja, men det finns att köpa bilar..." säger han också till henne.

Efter en stund så avslutar vi samtalet, och går ut till de andra. Frågar om jag kan hjälpa till med något, men de har allt under kontroll säger de. Så jag tar med mig SE på en promenad bort till Nydalasjön. Arm i arm så går vi bort till sjön.... pratar om här och nu.... går och tittar på den gamla träbåten som nästan ligger helt under vatten... ser en fisk som slår på sjön.... pratar om näckrosorna.... skrattar åt graffitin som någon har dekorerat ett pumphus (tror jag det är) med... och bara njuter av här och nu.Vi två.
Sen går vi samma väg tillbaka... och pratar om samma saker. De är ju nya nu...

När vi kommer tillbaka till restaur.... nej, jag menar sjöjungfrun, så har de dukat fint med vita linnedukar, servetter, och vackra glas. Vi får ett alldeles eget bord... å inte nog med det... de springer och passar upp oss med både det ena och det andra. Ja, jag säger ju det.... värsta restaurangen är det!!
Nej, jag skojar lite... men faktum är att personalen verkligen ÄR helt fantastiska! Inte bara vad gäller att agera serveringspersonal(!), utan också det faktum att den omtanke och medmänsklighet som de äger avspeglar sig i deras profession både i mötet med de boende och deras anhöriga. Jag kan se SE:s glädje när han möter någon av dem... höra dem skratta och skämta med honom... höra dem fråga hur jag har det... se och känna deras omsorg om honom... hitta på roligt och bjuda in... och framför allt ge mig den trygghet som jag så väl behöver nu.... att vara istället för mig.
Det är en trygghet som bär... jag vet att dom ser till att han har det bra.

Å tack snälla för en underbar surströmmingsfest... att jag fick vara en del av den. Tack snälla...

Men det blev lite trist där i surströmmingsätandet. Jag såg att SE inte längre kunde skala potatis... och än mindre rensa någon surströmming. En ny sorglig insikt att ta till sig... ytterligare något som har förlorats... något mer, som förvandlats till ett aldrig mer. O än om jag vet att det är så nu... så kändes det sorgligt. Men det visade jag ju förstås inte...
... utan jag hjälpte honom att skala potatisen, och bena en strömming. Han protesterade inte...
Sen kom de med filéer istället, vilket ju var bättre.
En märklig sak också... han som aldrig någonsin någonsin ätit sill... som totalvägrade i skolan... och även som vuxen... han tog nu flera sillbitar... och tyckte det var "jättegott"!

"Var är Carolina då?" frågade han plötsligt. Mitt i maten. Å precis som vid "revan-i-molnet-tänket" när han tidigare hade sagt mitt namn så blev jag lika glad nu... men också lika orolig.
"Ja, hon är ju på skolan, vet du ju..." svarade jag. Så där som om det var det varit den naturligaste frågan att svara på...
"Jaha!" svarade han bara. Å sen var det borta lika fort... o han koncentrerade sig åter igen på maten. Så skålade vi i lättöl och vatten... skål gubben!!

Men sen tog jag upp mobilen och vi ringde till Carolina, som kommit hem från skolan. Å SE var den som pratade mest med henne.
"Ja, du kan ju spara lite pannkaka tills jag kommer hem" sa han när hon berättade (förstod jag) att hon ätit pannkakor idag. (Hon tyckte det var svårt att höra... "tills jag kommer hem".)
"Ja, och så tar du och städar och gör lite fint tills jag kommer" sa han också. Med pappa-rösten...
Det blev ett litet tufft samtal, mest för henne då förstås... men SE tyckte det var väldigt roligt att säga "puss puss" till henne när de skulle avsluta samtalet. Han skrattade och tyckte det var himlens roligt med just detta "puss puss"....


Sen hjälptes vi åt att stöka bort, för sedan blev det kaffe med tårta, och likör. Då visade jag honom några foton som jag hade tagit med mobilen.... nej, han kände inte igen mig, inte lille barnbarnet, inte Jonas... men Carolina, och mamma och pappa kände han igen utan vidare, och utan att tveka.
"Lill-gubben... och käringa" sa han när han såg bilden på pappa... precis så där som han brukade kalla honom. En reva i molnet det också...

Sedan skulle jag gå. Då blev det svårt... som alltid. Men tack vare U (SE:s närmaste livlina) som såg att jag var på väg, och kom till undsättning, så gick det bra den här gången också: "Ja, men du SE... kom och berätta för mig... var det god mat idag... blev det någon tårta... pratade hon på.
Hon tog honom under armen... de vände på klacken... jag gick mot den låsta dörren. Men jag kunde inte hjälpa det... inte den här gången heller... jag var tvungen att vända mig om, och se om han skulle vända sig om... jag stod där och väntade... dumjag... utifall att... stod där tills de försvann.. men han vände sig aldrig om. Jag var redan borta...

..........

Det var svårt att åka hem. Min lillebror F var den som skjutsade dit mig idag... och som sedan hämtade mig. Tack snälla snälla för det... och tack för att du även imorgon ska skjutsa dit mig... då ska jag följa med SE till tandläkaren.

Igår kväll satt jag och Carolina länge och tittade på bilden av SE. Den som jag tagit på "surströmmingshippan"! Den fina... den finaste... eller för att beskriva hur vi såg på den "han ser så pappig ut där, mamma" som Carolina sa.
Jag hörde och såg att det blev svårt för henne...

..........

Nu ska jag dricka påtår...

måndag 24 augusti 2009

"Världen bryter alla...

... och efteråt är många starka på de brutna ställena". Så skrev Hemingway.
Jag hoppas komma till det där efteråt en dag... vara stark på de brutna ställena. Nu är jag inte alls där, känns det som... inte alls.
Å det kommer att bryta länge än...

Imorgon ska vi äta surströmming tillsammans. SE och jag. Jag kommer att skriva om det... för det är viktigt. Vi två... så där som förut.


Min blogg är min blogg. Den är min att skriva... och andra att läsas. Å de som då har trista synpunkter på hur jag bör leva mitt liv.... att jag utifrån deras verklighet bör ha sörjt både färdigt nu, och gått vidare... de får gärna behålla dem för sig själva.
Jag kan förstå att man inte förstår... och har respekt för det... självklart. Men jag kan inte förstå hur andra tror sig kunna veta, och ha svar på när det är dags för någon annan att "gå vidare i livet"?
Det finns inga färdiga mallar för det.... det måste få ta den tid det tar. Å när det gäller sorgen över att förlora någon sakta, sakta till en demenssjukdom.... då är det den som styr. Sjukdomen. Man sörjer om och om igen.... varje dag.

Jag vill skriva för mig. Jag vill skriva för Carolina.
Jag vill skriva för de som skrivit till mig: "gråten i duschen... ja, jag också", eller "precis så är det", eller " tack för att jag får läsa hos dig... då känns jag mindre ensam i det här".... osv osv.
Jag vill skriva för alla de som, liksom jag, tycker om vänskap.
Dom vill jag skriva för....
... jag vet bara inte riktigt hur längre.


Sen vill jag också tacka för alla varma kommentarer och mail som jag har fått. Värme, glädje, delad sorg, uppmuntran, stöd, förståelse.... ja, jag kan bara säga att det har känts som att få en stor och vacker gåva. Tack snälla snälla... och jag ska besvara dem så fort jag orkar.

tisdag 18 augusti 2009

Jag slutar att skriva...

... för ett tag. Eller så slutar jag helt. Jag vet inte.

Allt är kanske inte som det ser ut att vara...

Jag har valt att skriva om mycket på min blogg. Vissa saker har jag dock, så långt det varit möjligt, av respekt för somligt, valt att inte berätta om.
Vissa saker har jag ändå velat framhålla för att det har varit viktigt i skenet av hur en hel familj rasar samman när en allvarlig sjukdom tar någon ifrån dem ... som nu SE:s sjukdom.
I det har jag försökt att vara så ärlig och personlig jag kan... och kanske är det det som har varit felet.

Men kanske skulle jag bara skriva om heminredning och sockerkaksbak istället...

Hej så länge.

måndag 17 augusti 2009

Jag har bakat...



... en sockerkaka idag.

"Låter stort när katta skiter" skulle min mormor ha sagt. Som att baka sockerkaka skulle vara så mycket att orda om...

... men jag tycker det. Bara för att skriva om någe annat. Byta fokus lite.

För övrigt, och till sockerkaksskrytets försvar, så kan jag berätta att kakan blev en riktig torris!

söndag 16 augusti 2009

Adrenalin och styrka...

... behöver jag nu. Det här går bara inte längre.
Vi kan inte överleva så här länge till... gå här dag ut och dag in, hela tiden lägga ner vår energi på att hitta små saker som får oss att överleva dagen. Bara vi. Carolina och jag.
SE åkte iväg i januari 2008.... och sedan dess har det i stort sett varit bara hon och jag, här i den nya delen av verkligheten. Men i en annan del av samma verklighet så är det fortfarande hon och jag, och SE.
Mamma och pappa gör vad de kan, men det är ju inte det....
Den naturliga sorgen... förtvivlan... gråten... maktlösheten... den har alltmer fått trängas undan för en enda sak.... ensamheten måste överlevas först. Överleva att leva. Överleva att se förändringarna...

Jag har skrivit spaltkilometer över vår ensamhet. Hur den har plågat oss.... fått oss att gråta... fått oss att sakna... fått oss att inte kunna förstå... hur man kan välja att lämna någon som har det svårt. Hur många gånger har jag inte skrivit det? Helt lönlöst... bokstäver brukar ändå inte väcka något samvete!
Jag har skrivit att vi behöver input. Sådan där viktig input så att man orkar...

Nu måste jag göra någe.... frågan är bara vad? Vad? Och var hittar jag styrkan och orken för det? Jag funderar så jag tror jag håller på att bli galen.... vad behöver jag för att det ska bli bättre? Vad behöver hon för att det ska bli bättre?

- Hitta acceptans för att vi faktiskt är så ensamma som vi är... så så svårt!
- Avsluta de relationer som ändå inte finns.... klart och tydligt.
- Fixa input. Fast jag tycker nog att jag försöker så gott jag kan där redan nu...
- Hitta nya vänner... (och här finns det ju lite på G... både via bloggen och soc)
- Hitta något litet roligt att göra för framtiden... något som balanserar upp det svåra.

Så långt har jag kommit i tänket.... och det är bara ett tänk. Att hitta energi, adrenalin och styrka till att genomföra det... ja, det vet jag inte om jag har. Det har förbrukats rätt mycket av den varan under ganska lång tid nu... åtminstone energin och styrkan. Så jag sätter mitt hopp till adrenalinet... jag försöker hitta det någonstans!

Men jag är också trött på att alltid orka.

lördag 15 augusti 2009

Ikväll skrattade vi...

... när Carolina sa: "Ja, men de skit väl en raggare i!"
Skrattade och kom ihåg. Kände värmen. Minns alla gånger han sagt det... tuffade till sig liksom... låtsades inte bry sig om... vad det nu kunde vara. Carolina försökte härma...
Hans favorituttryck.

"Det skit väl en raggare i!"

Viktigt och vackert...

En snäll dag...

måste jag skriva. För alla dagar och stunder som bjuder på tillfällen att slippa tänka på svårt och ensamt, de kan bara betecknas som snälla.

Först ringde tomten på dörren. Jag brukar kalla min pappa det emellanåt... tomten, som kommer uppdykande som gubben ur lådan, med både det ena och det andra.
Idag kom han med en kasse fylld med mat.
Å det... det är så svårt... för hur oändligt tacksam jag än blir... sådär så jag känner klumpen i halsen... och tycker att mitt tack låter så futtigt... så skäms jag också. Det är inte så här det ska vara.... det är inte det! Det ska ju vara tvärtom... jag som ska hjälpa dem.
Men jag har ingenting att komma med... ingenting alls nu. Det är svårt.

Sen ringde tomtemor... det vill säga mamma då. Frågade om inte Carolina och jag ville följa med ner på stan och "bara komma ut lite".
"Jo, men jättegärna!" svarade jag.
Så tillsammans med mamma och pappa så åkte vi ner på stan. Gick och strosade en stund, tills mamma kom på att hon var fikasugen.... och då bjöd pappa på goda mackor och kaffe på "Hedvigs hörna".
Sen gick vi på Hemtex och tittade lite... och det, det blev någe stort för mig. För mamma köpte ett överkast! Ja, det låter väl kanske inte så speciellt märkvärdigt att skriva om, men för mig var det så himla roligt... att hon, för en gångs skull, köpte något till sig själv! För ärligt... oftast så brukar hon fråga: "Elisabeth, finns det ingenting som du vill ha?"
Så för mig blev det en glädje att se henne... med sitt nya fynd under armen. Jag vill att hon ska ha snyggt och fint...
.... och ännu mera stort blev det! Pappa, som nog aldrig varit på Hemtex i hela sitt liv, hittade en tvålpump som han tyckte var snygg. Å köpte den.
Ja, det var verkligen bara... ja, jag hittar inte orden riktigt... men det var riktigt riktigt roligt att gå med sin mamma och pappa på Hemtex idag!

Sen... känslan fanns ju här också.... det skulle ju vara jag som kom med roligt till dom... inte tvärtom.
Men tack snälla mamma och pappa... för att ni gjorde det här till en snälldag för oss. Tack!

..........

Nu ska jag dippa en stund på soffan, tror jag.

fredag 14 augusti 2009

Bilden på näthinnan...

... har bytts ut. Ett tag såg jag honom sitta ute på balkongen och njuta av solen... där borta på boendet. Nu, sedan vi var där senast, svärmor och jag, så har bilden förändrats... nu ser jag honom gå omkring, visserligen glad och nöjd, men inte längre i sina tuffa jeans, sitt guldarmband, sitt snaggade hår, och sina älskade svarta trätofflor. Nu går han omkring i jeansgubbmodellen, utan sitt guldarmband, långt hår, och blåa sandaler.

Det är svårt att se... förändringen. Det är så svårt att bära den bilden.


Ikväll ska vi ha party... Carolina och jag. På ostkrokar, godis och V.
Det är så vi gör för det mesta nu... hittar små pyttasaker för att det ska bli lite roligt. Överleva varje dag. Igår såg vi på Ernst och åt limpmackor. I övrig så var det som vanligt... Carolina och jag. Pratade med mamma och svärmor i telefon. Pratade också länge med en bloggvän... en underbar kämpe... och en förebild.

Jag brukar säga till Carolina att vi är överlevnadskonstnärer. Men jag tänker också på det som assistenten på soc (hon som ska hjälpa mig att få en "vän") sa: "Hur starka vi än är, så behöver vi alla input som fyller på... så vi orkar vara starka i det svåra... vänner, glädje, skratt, roligheter... sånt som ger ny styrka."
Carolina och jag har Ernst och ostkrokar....

torsdag 13 augusti 2009

Lamp-natt...

... har det varit inatt. Den var mörk och sorglig. Gråtig.

Inatt, i drömmen, kom SE hit.
Ute var det alldeles mörkt. Inne i lägenheten så gick jag omkring och försökte tända alla lampor som fanns... men hur jag än försökte så blev det inte ljusare.
"Ja, men det finns inte annat att göra än att diska bort alltihopa...." tänkte jag. Ställde mig och diskade.
Så.... mitt i diskslammer och tristgöra så ser jag ljuset från hallen.... och in kommer SE. Som om det vore den naturligaste sak i världen.... har hängt upp jackan i hallen... och kommer in i köket.
"Ja, nu tänker jag då inte fara bort nåt mer..." säger han. Jag ser hur ljust det är omkring honom. Ser hur glad han ser ut. Ser hur Pontus P hoppar omkring fötterna på honom.

"Men SE, du kan inte stanna här... du måste fara.... du kan inte bo här.." svarar jag. Låter så där klok och förståndig... hurtigmasken har åkt på... jag vet ju... även där i drömmen... att han inte kan det.
"Säger du det..." svarar han. Inte lessigt... utan bara som om han konstaterar faktum. Han böjer sig ner... kliar Pontus P bakom örat... vänder sig om... tar på sig jackan.... och går mot dörren. Säger ingenting... inte ens ett hej då. Jag står fortfarande kvar vid diskbänken.

Som dörren går igen så fattar jag... han for med ljuset mitt. Å då får jag upp världens fart... rusar mot dörren.... och där... i trapphuset... i mörkret... på själva trapporna... där ligger SE. Han har tagit av sig jackan... och försöker med den att hålla fast sig i trappräcket.

Jag böjer mig ner, lägger handen på hans kind, och säger:
"Ja, men det vet du gubben.... att jag ska följa dig livet ut."

Sen vaknade jag.

..........

Det blir lite som det blir med skrivet nu.... vi har varit hos mamma både tisdag och onsdag. Pappa har åkt iväg upp till Raja, och mamma är så tacksam och glad för varje besök. Hon bjuder på fika och är som "sola i Karlsta´".
Sen är det mycket annat också.... svårt... men som inte kan skrivas här. Tycker det kunde räcka lite nu...!!

tisdag 11 augusti 2009

Fast jag inte...


... tycker om två, så är det två jag har. Två gamla vackra tallrikar som kommer från SE: s farmor. Jag är rädd om dem, de är minnen som inte får gå sönder...

... och den har gått förbi.

Ingenting hände med den dagen. Måndagen. Carolina och jag. Pratade med mamma i telefon. Var och köpte limpa. Åt kräm. Diskade. Tusen tankar. Ensamma. Överlevde.

Idag är det tisdag. Det känns lite bättre... eller åtminstone inte så eländigt som igår. Men jag ringde nyss och bokade om tandläkarbesöket tillsammans med SE. Fick en ny tid längre fram. Ringde sen på sjöjungfrun och bokade om. Pratade också en stund med SE.... om vädret, om att han bara hade fått kaffe på morgonen (men jag vet att han fått frukost), om att han, när jag frågade vad han skulle göra idag, bara skulle fixa lite och sen skulle han komma hem. Det gör ont när han säger det... komma hem.
Det är också svårt att höra.... att han får allt svårare att hitta ord, och ibland blir det bara en mix av alla ord på en gång. Som om han söker det rätta ordet... men ut kommer någonting helt annat.
(Men jag tror inte att han är medveten om hur fel det blir.... jag hör ju det.)
Idag var det mycket så...

Har också pratat med svärmor på morgonen. Hon ville veta om paketet kommit fram.... paketet med kläder som hon skickat till SE. I lördags ringde hon och berättade att nu hade hon varit och köpt lite nya kläder åt SE. Inte kunde jag säga till henne att han har kläder... både det och det har han gott om. Hon är ju mamma. Hon vill ju se om sin son. Helt naturligt.
Så när kläderna kommer så ska jag åka ut till SE... och så ringer vi till henne... så hon hör att det blev bra. Viktigt.

Idag ska jag ta en promenad upp till mamma. Carolina ska städa/möblera om sitt rum.

.........

Egentligen skulle jag skriva om avstämningsmöte... framtid.... rädsla. Men jag MÅSTE bara försöka att ta en dag i taget här. Någe annat går inte... att överleva en dag i taget är arbete nog nu. Mitt i det här.
Sen tänker jag mycket på läkaren, den där "ja, det finns ju de som har det värre än du-läkaren". Jag vet inte vad jag ska göra med honom.... jag behöver adrenalin.

Avstämningsmötet är den 1 september.
Man måste gömma mycket för att orka.

måndag 10 augusti 2009

Ny måndag...

... och jag sitter i sängen. Har fikat. Spelar lite musik i mobilen... lågt för att inte väcka Carolina som sover än. Vaknade halv fyra av att jag låg med knäppta händer och grät. Det är sorgligt att behöva skriva det egentligen.... men det är ju så det är. Varför jag grät... varför jag hade knäppt mina händer... det vet jag inte. Kanske hade jag bett en bön i sömnen...

Det finns saker som skrämmer mig. Som nu.... Carolina klev nyss upp... och då ser jag att min kaffekopp är borta... den står inte på brickan bredvid mig. Var är den? Har jag alltså varit upp... tagit med mig kaffekoppen... och lämnat den någonstans? Jag minns inte. JAG MINNS INTE!! Å det skrämmer mig.... nästan åt kräkskräckhållet.... för det är inte första gången det händer... att jag inte minns vad jag gjort alldeles nyss. Senast i förrgår hade jag bara satt på plattan och gått därifrån... så nu springer jag ock kollar plattan hela tiden.
Jo, jag är medveten om att det är ett problem.... men jag vet inte hur jag ska lösa det.

Nu är det som sagt en ny måndag. Carolina och jag. Nu måste jag göra det bästa jag kan av den här dagen. Eller, rättare sagt.... vi måste båda göra det.

söndag 9 augusti 2009

Bitterkajsa...

... brukar hälsa på här ibland. Hon är en sådan där otrevlig liten sak, som bjuder in sig själv precis när det passar. Som tur är så stannar hon inte så länge... jag brukar få henne att förstå att hennes uppdykande inte är välkommet... och hon försvinner samma väg som hon kom.

Men jag tycker inte om henne.... inte alls. Som nu senast.. igår kväll tror jag det var... när hon kom dragande med hur erbarmerligt svårt livet var... och varför just hon hade drabbats.. och värst av allt... hon visste nästan säkert att livet också i fortsättningen skulle bli så erbarmerligt och svårt.

Ja, men.... blir man lite less eller???

Vilken människa till och vara bitter på livet! Herrejösses, det måste väl ha funnits massor med braigt i livet också, eller? Under snart 49 år så måste hon väl ha fått mycket som skulle få henne att se lite mindre eländigt på tillvaron just nu, tycker jag.

Som en egen gubbe, två underbara barn, ett gult café Gärdes, två snälla föräldrar, en underbar mormor, en härlig farfar, ha armar och ben i behåll, sett solen varje morgon.... ja, och så.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till henne detta... och ändå kommer hon hela tiden tillbaka! Jag har också försökt säga till henne att om hon bara försöker, mitt i det svåra, att hålla fast vid det braiga som finns och fanns.. så behöver hon egentligen inte alls komma hit mer.
Men... hon är lite trög i det fallet! Det kommer nog att ta lite tid...

..........

Igår tog jag och Carolina en promenad upp till mamma och pappa. De bjöd på gott fika, och vi satt där en bra stund. Å Carolina tycker det är roligt med morfar... "ja, men han skojar jämt om allting... mormor och du är mer som ska prata om allting" sa hon idag. Hon har nog rätt i det...
Idag kom de till oss istället. På fika - med fika. För de hade både bröd och annat med sig. Tack snälla snälla ni...

I övrigt så har det varit som vanligt.... Carolina och jag i helgen.

Jo, just det... min syster kom idag förbi som hastigast. Hon var på väg upp till mamma och pappa som varit hundvakt i helgen igen.

Ikväll ska vi festa på macka och se på Poirot.

lördag 8 augusti 2009

"Känner du igen mig...?"

... var det första hon frågade sin son. Han tittade på henne, och skrattade. Som om hon frågat någonting roligt.... men han svarade inte.

Pappa skjutsade ut mig och svärmor till SE. När vi kom närmare boendet fick vi syn på SE, som var ute på promenad tillsammans med de andra på boendet. Pappa tutade. Då vände sig SE om och fick syn på pappa... sträckte ut armen... pekade på pappa... log stort och förvånat... precis så där glad som man blir när man möter någon man känner igen.

När vi sen möttes där utanför parkeringen så kom SE emot oss. Han gick nästan direkt fram till pappa och frågade om han hade skaffat sig en ny bil. Men han såg varken svärmor eller mig... och det var i det läget hon gick fram och frågade om han kände igen henne. Jag förstod hennes oro mycket väl.... eller det gjorde jag ju egentligen inte.... för hur, hur skulle jag kunna det? Rädslan för att mitt barn en dag ska titta på mig och inte känna igen mig.... den rädslan kan jag inte dela med henne. Inte nu. Å jag hoppas till Gud att jag aldrig behöver det heller....
Men som sagt, han svarade inte.


Sedan promenerade vi bort mot kyrkstugan. Borta var redan nyss.SE tog av sig tröjan, och pratet där vi gick, svärmor, SE, och jag, blev om här och nu. Vädret... den spegelblanka sjön... barnen som badade... hundar som kom.... den spegelblanka sjön... cykelåkare som svischade förbi... vädret.... mina trasiga träskor.... den spegelblanka sjön.... ja, så.

Vi kom lite tidigt, serveringen hade inte öppnat än. Men vi satte oss vid ett bord, och njöt av solen... barnen som plaskade en bit bortanför.... och den spegelblanka sjön. Inte så mycket mer prat än det... här och nu.
"Ja, men jag som har långkalsonger på mig" säger SE plötsligt. Å drar upp ena byxbenet, som för att visa oss.
"Men inte behöver du väl ha långkalsonger nu... i den här värmen?" säger svärmor. Låter förskräckt... vilket jag också blir. Men jag vet ju hans förkärlek för just långkalsonger....
"Ja, inte vet jag" svarar han.
"Men vet du, nu går vi på toaletten... du och jag... å så kan du ta av dig långkalsongerna.... kom här, gubben" säger jag.
Vi går till toaletten. Han går in, och jag stannar kvar utanför. Men jag påminner igen.... "glöm inte att ta av dig långkalsongerna nu då."
Det går ett tag. Jag står där. Å jag hör hur det spolar. Men när han öppnar dörren så ser jag ju att han ändå har glömt att ta av sig långkalsongerna.
Jag får hjälpa honom med det. Vi fixar det bra. Men något jag hittar... något som blir ett hårt slag i påminnelsen om hur det är nu.... när jag hjälper honom av med byxorna så hittar jag tre stora plastpåsar som han har knövlat ihop och gömt där inne i byxorna.
"Vad har du här för nåt?" frågar jag. Lugnt.
"Jo, men du... det kan vara bra att ha" svarar han. Lugnt han också. Som den naturligaste sak i världen.
Vi går ut till svärmor och solskenet igen. Utan långkalsonger.

Vi fikar och njuter. Glass, smörgås och kaffe. SE skrattar åt barnen som plaskar och stojar. Vi pratar inte så mycket.... utan njuter av här och nu. Men SE sträcker flera gånger ut armen och drar den horisontellt jäms med vattenlinjen, och säger: "se, det är alldeles spegelblankt.."!

Vi går sakta tillbaka. Njuter av den lilla skogspromenaden. Småpratar lite om något vi ser... en liten hund... en gammal fallfärdig stuga... en liten pyttagroda... och mellan träden... den spegelblanka sjön!
Svärmor. Å här vet jag inte riktigt hur jag ska skriva.... för jag tycker det blir så sorgligt, samtidigt som jag också känner lättnad i det svåra, för hennes skull, när hon flera gånger på vägen tillbaka frågar SE: "Var har du ställt bilen någonstans?" SE bara tittar på henne, men svarar inte.
Jag svarar istället. Att vi nu är på väg tillbaka till Tomtebo, och Sjöjungfrun....
Då tittar hon på SE och frågar om han har parkerat där. Varje gång.
Lilla älskade svärmor. Så länge jag lever kommer du att vara en förebild för mig.... du har gått igenom så oändligt mycket svårt. Nu går du bredvid din "lille son"... och försöker förstå. Försöker att se och acceptera, liksom så mycket annat som du har varit tvungen att se och möta av svårt de senaste åren. Du står mitt hjärta nära... och just därför... så är jag tacksam ändå... att du inte riktigt kan se och förstå nu. Det kan jag bara säga "Tack Gud..." för, hur många gånger som helst!

När vi kommer tillbaka till boendet så har de nyss ätit lunch. Men en av livlinetjejerna säger till SE: "Jo, men du vet att vi har sparat lite åt dig också, om du vill ha." Men det vill han inte.
Vi går in på hans rum en liten stund. Svärmor lånar toaletten. På golvet utanför så lägger hon sin väska.
"Vems väska är det där... är det din?" frågar SE.
"Nej, det är S väska... hon har gått på toaletten" svarar jag.
"Va.. är hon här?" frågar SE då.
"Ja... hon har bara gått på toaletten" svarar jag. Som om hans fråga är den naturligaste att ställa. Jag vet ju att nyss redan är borta... både kyrkstugebesök och svärmor.
Fem gånger till frågar han vems väskan är.

Det blir som vanligt svårt att gå. Jag ser hur svärmor tar honom i hand, och säger: "Ja, men då ska du ha det bra då så länge.... "
"Ja, nog vet du det" svarar han. Med rösten som försäkrar henne om det.... klart att han ska ha det bra!
"Ja, gubben då går vi... och så kommer jag tillbaka sen.." säger jag som vanligt. Hurtigt också som vanligt.
Å då... som de fantastiska livlinor de här tjejerna är... som om det alltid vet hur svårt det är att gå... så säger en av dem: "Ja, men du SE... visst vill du ha lite fika... kom med mig så ska jag fixa lite kaffe!"
Han skiner upp som en sol. Mot henne. Ger henne hela sin uppmärksamhet. Vi börjar gå mot den låsta dörren.
"Kom nu, svärmor... så går vi" säger jag samtidigt. Men hon har svårt... jag ser ju det... ser hur hon sväljer.... ser ryggen på honom.... kanske väntar hon att han ska vända sig om... säga hej då.... vinka... eller bara nåt litet enda.
Men jag vet ju.... han kommer inte att göra det... vi är redan glömda.... och pinan måste bli kort.
Jag försöker förklara det för henne. Igen.

När vi kommer ner till foajén, där vi ska vänta in pappa för skjuts hem, så säger hon: "Jo, men inte tycker jag att han såg så sjuk ut!"

Älskade svärmor... jag förstår att det är en mammas ord för att överleva det som ingen endaste lilla mamma på jorden skulle behöva se.... sin son dement.

Älskade svärmor... igår eftermiddag åkte du hem. Trött och tagen såg jag ju att du var... men jag vet att du var nöjd med din lilla utflykt till oss. Kanske hade jag önskat att du hade kunnat stanna några dagar till... men du ville åka hem. Å du var så tacksam... både för att du "fått komma ut och röra lite på dig" som du sa, men också för det allra viktigaste... du hade fått träffa din SE.

..........

Älskade pappa... jag vet att du blev så glad över att SE tycktes känna igen dig när du tutade med bilen. Å att han sen såg att du hade bytt bil, och frågade dig om det. Det är sådana "revor i molnet" som bär... att man får en sekund i hans minne.
Tack snälla för skjutsen till och från SE. Det hade blivit lite svårt för mig och svärmor att ta bussen.... tack snälla pappa!

fredag 7 augusti 2009

torsdag 6 augusti 2009

En helikopter...

... flög nyss förbi. Därborta på himlen.
"... undrar om inte SE ser den också just nu?" tänkte jag.
Där bortifrån.

onsdag 5 augusti 2009

Nyss...

... ringde de från Sjöjungfrun på Tomtebo. Där SE bor nu...
Han skulle ha varit hos tandläkaren igår... men jag hade alldeles glömt bort det. Jag brukar ju följa med honom dit.... så nu blir det på tisdag istället.

På förmiddagen tog vi en promenad upp till mamma och pappa, som bjöd på fika. Stackars mamma hade skurit sig på osthyveln så hennes lillfinger blödde rätt ordentligt. Hon äter ju waran, så det brukar vara ett litet aber när hon råkar ut för småsår och dylikt. Nu har hon iallafall ett förband stort som en mindre golfboll om lillfingret.... hoppas det stoppar upp.

Carolina har följt med storebror Jonas och lille David på Nydalabadet. Härligt för henne... både att få bada, och att slippa mig en stund!

Å jag skulle städa.... skulle jag! Svärmor kommer ju imorgon. Inte för att hon är den som någonsin brukar anmärka på hur jag har städat eller inte.... men lite fint vill man ju ha!
Fast just nu känns det bara jobbigt....

... för det är så mycket annat som måste orkas också. Å i det "orket" måste jag backa. Viljan finns där någonstans, men framtiden måste helt enkelt få vänta lite. Framtiden måste få vänta lite, skriver jag igen. Som för att övertyga mig själv om att det är okay.... att överleva varje dag är framtid det också... och precis det jag klarar av idag.
Just nu ska jag nöja mig med det. Vara här. Klara av det först.

tisdag 4 augusti 2009

Har du visor, min vän....

Händelselösa dagar är inte så mycket att skriva om.... dagen idag har mest bestått av vardagliga bestyr, och mycket tänk. En trist dag, skulle jag vilja säga.
Men vi har avslutat den med allsång på Skansen, och en brittisk deckare. Jag och Carolina.
..........

En av de vackraste visor jag vet.... med en text som ger input... om hur viktigt det är att leva nu!

Har du visor min vän

Har du visor min vän, sjung dem nu!
För nu är tiden då visor ska sjungas
och den som ska sjunga är du!
I morgon är kanske för sent, min vän.
Så synd om de sånger som aldrig blir sjungna!
Så tala inte om visor med mig.
Lå-t visorna tala för dig.

Vill du älska min vän, gör det nu!
För nu är tiden för kärlek inne
och den som ska älska är du!
I morgon är kanske för sent, min vän.
Så synd om den längtan som aldrig har vågat!
Så tala inte om kärleken.
Lå-t kärleken tala min vän.

Vill du leva ditt liv, gör det nu!
För nu är tiden då ditt liv ska levas
och den som ska leva är du!
I morgon är kanske för sent, min vän.
Vem bryr sig då om vad du drömde och ville?
Så vänta inte på någonting sen.
Det är nu du ska leva min vän!

Det finns trygghet...

... i svårt. Det finns rädsla för förändring. Jo, men så är det. En välkänd sanning för många... man vet att man har klarat av det hittills, men man vet inte om man klarar av några nya svårt.
Tro på det som är bra. Det är också svårt. För vad är det som säger att inte nästa förändring också ska komma med ett svårt? Å i mitt fall... så vet jag ju att en del av mitt liv kommer att förändras just så. Med ännu mera svårt.
Men i den förändringen har jag varit så länge, så där finns en trygghet. En trygghet som säger att jag har ju klarat av det hittills. Hur starkt den tryggheten sen bär... ja, det vet jag ju inte.

Jag tänker mycket på framtiden. Å hur stor min rädsla än är, så vet jag ju att den kommer... vare sig jag vill eller inte! Jag måste bara hitta ett sätt att ta mig över rädslan-planket. Och framförallt... hitta en ny och bra förändring.... något som jag kan balansera med det svåra. Det svåra där tryggheten finns...

Friskt mod.... någon som kan skicka?

Inget bra inlägg...

... egentligen. Bara ord om den där sanningen som tycks ha en helt enastående förmåga att poppa upp alldeles av sig själv när det inte passar. Som på natten. När man har kämpat på ett bra tag med att lägga alla andra sanningar till ro... som sorg och saknad.
Då är det precis som om skyddsnätet för somligt tänk upphör att gälla... och in klampar den sanning som man i dagsljuset så ihärdigt försöker att hålla under kontroll. Eller hålla under ytan kanske. Eller försöka acceptera.

Man sanningen är den, att jag har svårt för den sanningen. Svårast. För det är ett medvetet val som någon gör. Ett medvetet val, som jag i varje skrymsle ligger där i natten och försöker hitta förståelse för. Vänder och vrider.... vrider och vänder.

Just denna sanning... att inte hjälpa.

..........

Idag är det tisdag. Igår var det måndag... och Carolina blev bjuden hem till en klasskompis på fika och film. Pontus P följde glatt med. (Å Carolina var så himlens glad över kompisen sen, som hade bjudit både på Ballerina och the.... så då var jag också glad.)

På torsdag är det torsdag. Då har jag bjudit hit svärmor, som kommer med bussen. Jag är dock lite orolig för henne... hon är trots allt 76 år gammal, och lite virrig ibland.
Nu ringde jag igår och talade om för henne exakt när bussen skulle gå.... och jag lovade att stå där och möta henne på busstationen när hon kommer.
Men som sagt, jag är lite orolig... förra året när hon var hit, så blev bussresan lite tuff för henne. Jag hoppas så att det går bra.... och jag ska verkligen göra allt för att hon ska få det trevligt. Självklart så ska vi ju åka till SE..... det är ju nästan det viktigaste för henne. För hur sorgligt och svårt det än är för henne, så är det ju hennes lille son som sitter där.

Nu ska jag diska... fast jag inte vill!
Å spika fast skyddsnätet.... hårdare.

måndag 3 augusti 2009

Jag hittade en dagbok...

... från 2006. Fulla rader ibland. Tomma sidor ibland. Eller... jag har "hittat" den förut, men då orkade jag helt enkelt inte läsa ur den. Ville inte.
Det är den första tiden... efter att han har fått sin diagnos. Det är den första tiden efter att vi har sålt huset, och flyttat till lägenheten på Himlastigen.

SE hade ingen som helst sjukdomsinsikt. Det hade inte jag heller riktigt.... jag ser det när jag läser lite ur dagboken. Logiskt så gick det väl lite bättre... det stod ju svart på vitt på det läkarintyg som jag gömt undan... men känslomässigt gick det inte alls. Jag fick lära mig allt eftersom...

Jag kommer att skriva lite nu och då ur den dagboken. Jag behöver det.

25 januari 2006.
"SE väcker mig med kaffe klockan 10.
En dag som jag märker att han bara följer med mig på något sätt. Han frågar om hela tiden, och ofta så är det så nu, att saker som nyss inträffat berättar han gärna om och om igen, precis efter att det har hänt. Sen glömmer han bort det...
Vi åker på Coop och handlar. (SE har ännu kvar körkortet...)
Där fikar vi kaffe latté och smörgås. SE säger att han aldrig har druckit det förut... men det har han gjort flera flera gånger!
"Jaså", säger jag bara.

SE sätter upp lampan i köket, vilket går helt perfekt. Fast han klagar på att han ser dåligt...

Sen blir han trött och går och vilar. Jag tar med mig Pontus P på promenad till mamma och pappa.

På kvällen läser jag på internet om Alzheimer, men blir bara deppad så det blir ingen längre stund.

Carolina på RUT. (Kristen tjejgrupp som träffades lite nu och då.) Hon vill också börja dansa på måndagar, men jag tycker det är nog mycket ändå för henne nu.

Nu ska jag sova."

..........

Det kändes skönt att skriva det här. Ett led till någonting annat.... ett framåt på något sätt.
Ute spöregnar det... och jag vet inte vad dagen ska bjuda på. Men en sak kände jag nu när jag skrev... det svåra då kan aldrig aldrig någonsin jämföras med det svåra nu.

söndag 2 augusti 2009

Två tomater...



... har jag plockat in från min tomatplanta idag. Jag höll dem i handen, som lite glad och stolt över att det kommit något från min lilla planta på balkongen.... och så plötsligt såg jag någonting annat..... de var två. Två.

Å det är märkligt det här med ett och två. Man ser dessa siffror ur lite olika perspektiv beroende på var man befinner sig i livet. Om man är en etta eller en tvåa.... typ.

Innan jag mötte SE så var två ett trist tal. Överallt, precis överallt, så tyckte jag mig se par som gick och höll varandra i hand, som satt tätt tillsammans, som dansade tillsammans, som bodde tillsammans osv osv. Siffran ett var än tristare... jag var ju en sådan.

Sen kom SE... och då, "poff" så försvann alla de där paren. Nu såg jag dem nästan aldrig. Som om allt vad tvåsamhet hette bara försvann, och där min medvetenhet inte alls registrerade varken ettor eller tvåor.

Så blev SE sjuk. Jag blev ensam... vilket jag blev långt långt innan han fick sin diagnos. Å då... med samma sorts "poff" så har nu både ettorna och tvåorna kommit smygande tillbaka. Å mest, allra allra mest, så är det nu tvåorna jag ser. För nu är jag en etta igen.

Märkligt är vad det är....!

..........

Carolina varit med kompisen PH på Nolia idag. Roligt för henne....

lördag 1 augusti 2009

Älskade, älskade, älskade....

... är de enda orden jag kan minnas för stunden idag. Medan handen ännu stryker honom över kinden... både i hissen... vid kaffekoppen... och precis när vi skulle gå.

Vi bestämde oss, hips visp. Vi åker till pappa idag. Som om gruvet kändes lite mindre gruvlig idag, och innan de mörka molnen bestämt sig för om de skulle dra vidare, eller bjuda oss på fortsatt regn...

På bussen tog jag på mig en av maskerna.... den som måste hantera och stålsätta varje nyans av förändring, möta varje liten detalj som skulle göra ont, och lyssna på varje evigaste lilla ord som han skulle säga.... eller rättare sagt, inte säga... eller säga fel.
Jag gissar att Carolina gjorde samma sak... för vi var båda rätt tysta. Å när vi gick in genom ytterdörren till Sjöjungfrun, så tog jag på mig den andra masken. "Nu är det "gladan-maskerna på!" sa jag till Carolina. Hon log... tummen upp. Jag log... tummen upp. Djupt andetag....

Han satt vid matbordet tillsammans med de andra, när vi kom. Han hade nyss ätit lunch, och till och med fått efterrätt... Han tittade på mig... höjde på ögonbrynen... men sa ingenting. Å jag började bara babbla på som vanligt.... "å här kommer vi... och tänkte att vi skulle gå iväg och fika... å så har du nyss fått både mat o efterrrätt" sa jag, lite låtsassur.
"Jo, du här får man...." skrattade han.

När vi sen skulle gå så var hans jeansjacka bara helt borta! Jag gick in på hans rum och letade igenom alla garderober. I en av garderoberna hittade jag hans ryggsäck... fullpackad. Där hade han bland annat packat ner tofflorna, sina gamla kameror, en tröja, sin fina svamp-lampa... och trots att jag vet att han packar ned, om, och bort, rätt ofta nu... så gjorde det ont ändå.
Men... sen kom en ur personalen, en av dessa varma och godhjärtade livlinor kring SE... och som hade letat igenom hela halva avdelningen.... med jackan, och vi kunde gå.

Vi gick till kyrkstugan och fikade. Å han var som en liten... ja, jag vet inte... men som en liten spelevink... skrattade och busade. Nästan så att det gick till överdrift. Men jag och Carolina sa sen att kanske blev han spänd och nervös. Kanske han inte riktigt visst hur han skulle vara. Eller kanske var han helt enkelt bara väldigt glad. Å det här var hans sätt att visa det...
Jag vet inte riktigt... det är svårt att veta sånt. Men ett vet jag... att ju längre tiden gick... ungefär där vid fikat utanför kyrkstugan... där kom lite mer av pappa/vuxenrollen smygande... lite allvarligare... lite "jo, men du vet...", och sen "ja, men det där ska vi fixa när vi kommer hem!"

Mitt i kaffedrickandet så hade de mörka molnen bestämt sig.... vi kände dropparna. Carolina slog ut sitt trasiga paraply.... SE såg det trasiga, och sa: "Sånt där går att fixa!"
Vi skyndade oss att packa ihop... för ingen av oss ville hamna i en störtskur. Men hur det nu var... det kom inte mer än de där dropparna vi tidigare hade känt.... så vi kom "hem" torrskodda. Men det som både jag och Carolina sedan gömde... det var när han, precis där på vägen hem... tittade på hennes paraply, och sa.... "ja, men det där ska vi fixa när vi kommer hem"! Han hade hållit hennes paraply i minnet.... han skulle fixa det åt henne så fort vi kom hem... jag vet att detta stora lilla kommer att bära Carolina länge....

Vi hade en underbar stund tillsammans. Vi tre. Som det skulle ha varit... och som det är lite ändå.

Men det blev så sorgligt när vi skulle gå..... när vi skulle kramas... när han lyfte upp mig.... och när jag sa: "Ja, du kan ju lägga dig och vila nu, så åker jag och Carolina ner på stan fram- och tillbaka å så kommer vi tillbaka sen..."
"Men... får inte jag följa med?" svarade han. Lågt. Frågande. Tyst. Ledsen.... jag hörde ju det... å då dog jag bara där. Å masken svarade:
"Nej, men du vet, vi ska bara åka iväg å köpa lite tråd... så vi kan fixa dina byxor sen... men jag kommer ju tillbaka när det blir middag!" Strök honom över kinden... log som solen. Log mot de lessiga ögonen.

Han började låtsasgråta. (Så där som han brukade låtsasgråta när han skulle skämta till det i livet förut.... då brukade vi skratta tillsammans åt det.)
Jag kramade om honom igen.
Jag började också låtsasgråta lite. Sen log jag igen. Fort nu...
"Men du gubben... då kommer jag tillbaka på en liten stund" kunde jag bara säga.
När jag stängde dörren till hans rum så låtsasgrät han fortfarande.

När jag kom ut till personalen så försökte jag skämta till det lite: "Å nu ska jag fara hem och gråta.... !" För jag hörde ju själv att rösten inte ville bära riktigt...
... och på bussen hem åkte våra masker av. Då var det två små sorgliga varelser som satt där... och fick hjälpa varandra att bära det nyss svåra.

..........

Men det blev inget gråt hemma... vi fick besök av sonen Jonas, och lilla barnbarnet David. Det blev Carolinas rabarberpaj med vaniljsås istället. Deras besök värmde... och paj är bättre än gråt.

..........

... men innerst inne ekar det: älskade, älskade älskade.

Fika



Vi är hos SE idag.,


... å vi ska fika på kyrkstugan.