tisdag 18 augusti 2009

Jag slutar att skriva...

... för ett tag. Eller så slutar jag helt. Jag vet inte.

Allt är kanske inte som det ser ut att vara...

Jag har valt att skriva om mycket på min blogg. Vissa saker har jag dock, så långt det varit möjligt, av respekt för somligt, valt att inte berätta om.
Vissa saker har jag ändå velat framhålla för att det har varit viktigt i skenet av hur en hel familj rasar samman när en allvarlig sjukdom tar någon ifrån dem ... som nu SE:s sjukdom.
I det har jag försökt att vara så ärlig och personlig jag kan... och kanske är det det som har varit felet.

Men kanske skulle jag bara skriva om heminredning och sockerkaksbak istället...

Hej så länge.

39 kommentarer:

Ingrid sa...

Hej Elisabeth!

Jag förstår dig om du tycker att du inte orkar att vända ut och in på dig själv här i bloggen längre. Samtidigt kanske det har kunnat vara en ventil för dig att få lufta dina tankar och känslor?

Jag som bara skriver om "typ sockerkaksbak" känner ofta att det är ointressant för andra, men ändå betyder det en hel del för mig. Precis som när man skriver dagbok är det gott att gå tillbaka och kolla när man gjorde saker och ting, vad som var bra, vad som var dåligt. Var vädret likadant 18 augusti 2005 som det varit idag? Det skulle man ju lika gärna kunna skriva i en vanlig manuell kalender, men vadå! Jag har min lilla, lilla plats i cyberspace och där gillar jag att göra mina dagliga noteringar där vill jag skriva om Livet på Stenstugu.

Det är tråkigt om du slutar skriva, för jag har hela tiden väntat och längtat efter att du ska finna frid och mening med livet du/ni lever idag, nu kanske jag inte får uppleva det. Men du kanske kommer tillbaka!!??

Många varma kramar till dig och Carolina!/Ingrid

Linda sa...

Hej! Jag upptäckte dig blogg av en händelse när jag läste en av dina kommentarer till Sirpa Hotti.
Jag har varit in på din blogg varje dag sen dess. Jag är riktigt imponerad av ditt sätt att skriva. Du behövs!!! Det är många som skulle sakna din blogg!!
Du ger kraft och mod till dina medmänniskor,att skriva om det du gör är betydelsefullt.
Vem som helst kan drabbas av att en närstående drabbas av en sådan fruktansvärd sjukdom som alzaimer. Men långt i från alla besitter den förmåga du har. Att ta med oss läsare i din vardag där du kämpar.Detta ämne behöver lyftas fram. Det behövs skapas en debatt,forskningen måste få mer pengar osv. Att vara anhörig till en alzamersjuk är extremt känsloladdat. Jag kan inte med ord beskriva hur viktigt detta ämne är!!!
Jag tror också att det är nyttigt för dig själv att skriva ner för att på så sätt samtidigt kunna bearbeta din situation. Att rensa tankarna, reflektera och hämta nya krafter.
Kram från Linda

Linda sa...

Hej! Jag upptäckte dig blogg av en händelse när jag läste en av dina kommentarer till Sirpa Hotti.
Jag har varit in på din blogg varje dag sen dess. Jag är riktigt imponerad av ditt sätt att skriva. Du behövs!!! Det är många som skulle sakna din blogg!!
Du ger kraft och mod till dina medmänniskor,att skriva om det du gör är betydelsefullt.
Vem som helst kan drabbas av att en närstående drabbas av en sådan fruktansvärd sjukdom som alzaimer. Men långt i från alla besitter den förmåga du har. Att ta med oss läsare i din vardag där du kämpar.Detta ämne behöver lyftas fram. Det behövs skapas en debatt,forskningen måste få mer pengar osv. Att vara anhörig till en alzamersjuk är extremt känsloladdat. Jag kan inte med ord beskriva hur viktigt detta ämne är!!!
Jag tror också att det är nyttigt för dig själv att skriva ner för att på så sätt samtidigt kunna bearbeta din situation. Att rensa tankarna, reflektera och hämta nya krafter.
Kram från Linda

Anonym sa...

Jag anar att det finns mer under ytan än det du avslöjar här.
Det är ditt val helt och hållet.
Bloggen är din och den beskrivning av ditt och Carolinas liv är (förmodar jag!) den verklighet ni lever i.
Det som finns gömt bakom dina texter är det ingen som har med att göra.
Du väljer som sagt var...
Både om, när och vad du vill skriva.
Talangen har du och berättelsen om ditt liv så här långt har verkligen gripit tag i hjärtat hos många läsare!
Hoppas få höra från dig, oavsett vad du väljer.

Kram

Vida sa...

Man ska göra precis som man vill så du gör rätt i att ta en paus eller sluta skriva om det känns rätt.. men jag kommer att sakna dig och din läsvärda blogg.

Stor varm kram från Liv

Andrej sa...

Nej. Jag som precis hittat hit. Tack för kommentaren på bloggen.

Andrej sa...

Hej. Sluta inte skriva, nu när jag hittat hit.

Anonym sa...

Nu blir jag riktigt ledsen! Ser dig lite som en förebild för hur man tacklar problem som uppstår när man har en nära anhörig som har alzheimers. Förstår samtidigt att du har det jobbigt och du ska ju naturligtvis göra det som känns rätt för dig. Skulle så gärna hjälpa dig om jag kunnat. Jag mailar någon dag. Sköt om dig!
Kramar till dig och Carolina från Bodil

Di sa...

Kära Elisabeth! Det är synd att du väljer att inte skriva,men det är ditt val och det respekterar jag. Jag hoppas ändå att om du känner och vill skriva så får du gärna maila mig. Du vet var jag finns, och ja, bollar gärna tankar om du behöver! Varmaste varmaste kramar..ps..det tar tid att bygga upp något nytt, och framförallt att prioritera och veta vad man själv vill är min erfarenhet. Kramar igen!

trollmor sa...

Tycker det är synd om du slutar skriva.Dels för jag tror att det är många som känner igen sig i din situation och dels för att jag vet att bloggen har betytt mycket för dig.Är rädd att du kommer att känna dig ännu mera ensam utan den.
Men givetvis ska du känna efter vad som är bäst för dig.Vi får ha bion innestående tills jag kommer hem igen.
Har jobbat sent i butiken ikväll det är lite att fixa och dona med eftersom jag ska vara borta så mycket men tror jag har läget under kontroll nu.Betar av min långa lista eftersom.
Nu ska jag sätta mig vid symaskinen en stund, det är avkoppling för mig.Har tusen ideer som jag vill göra.
Sköt om dig vännen och som talesättet säger I motvind stiger alltid en drake.

Många kramar ewa

✿Ewa sa...

Ta en paus, det kan vara skönt ibland...men jag tror och tänker att ditt skrivande finns inuti dig (precis som för mig och för många andra bloggare). De behöver komma ut...alla känslor, alla tankar, alla om och varför och hur behöver luftas. För det gör skillnad.

För mig är dina texter så otroligt vackra, omän sorgliga. Du har en känsla för språket och uttrycket i det skriftliga. Du kan sätta samman bokstäver så att det blir vackert även när det regnar.

Hjärtekramar till dig min vän och massor av energi, ljus, bus & glädje sänder jag till dig!

bollebygdsbo sa...

Ibland behövs det en paus - jag vet också det.

Ta hand om dig.

Kramar från Ingela

Dubbelörn sa...

Och som jag redan sagt... Jag ringer imorgon!

Goaste kramen är din o Carros ikväll :)

Tummelisa Garn & Design sa...

Men jag kommer att sakna dig sååå...fast jag förstår om du inte har kraft till det...jag vet att ni är ensamma och att alla inte är så snälla...jag hoppas verkligen att du kommer tillbaka till bloggvärlden
kramar, vännen...

Maggan sa...

Kära Elisabeth, jag tycker att det känns väldigt tråkigt, men jag respekterar ditt beslut. Du har gett mig så mycket genom din blogg, insikter och tankar, så det kommer att kännas enormt tomt. Tack, Elisabeth, och välkommen tillbaka.

Mia sa...

Hoppas att det inte hänt något tråkigt p g a din bloggning...

Mellan raderna har man kunnat läsa att det finns mer.....än SE sjukdom.

Men sluta inte skriv ...o mig gör det inget om du "bara" skriver om sockerkakor :-) Det är ju bara du som kan bestämma om vad just du skall skriva om.

Men låt bloggen ligga kvar i alla fall.

Hoppas du också har sol och klarblå himmel idag!
Kram

Hoppas solen skiner på

Lena sa...

KÄRA ÄLSKADE VÄN
Jag förstår ....men jag kommer att sakna dina ord!!!
/Lena

Ormen sa...

Tack för denna tiden E, jag har stor respetkt för ditt beslut men hoppas givetvis att du kommer igen.
Ta din tid och lycka till.

Kramar
Anneli

Anette sa...

Att avsluta skrivet i denna blogg ser jag som ytterligare ett steg på din vandring. Jag hoppas att du återkommer på något sätt...
Många varma kramar

Inger sa...

Hej!
Jag har läst din blogg nästan varje dag utan att kommentera.Du har ett väldigt fint språk som gör att man kan sätta sig in i din situation till en del, helt går det nog inte att förstå en annan människas situation.

Hoppas att du vill komma tillbaka snart!
/Inger

Katarina sa...

Sluta inte...om det inte är absolut vad du behöver just nu.
Vi alla väljer vad vi vill skriva om och du är en otroligt stark kvinna som jag och säkert fler beundrar. Vi kan inte förstå hur det är, vi kan bara föreställa oss.

Hoppas att du får må så bra det bara går, med eller utan skrivandet. Och lika så din dotter. Livet är så tufft när det bara ska var härligt att leva...men det blir ju inte alltid så. Men en dag, då kommer säkert ni med att få må bra utan funderingar, utan dåligt samvete och bara njuta.
Jag hoppas verkligen det.

Nina sa...

Nej, du ska skriva om det du vill skriva om, och så långt du vill. Allt kan man inte berätta om, det gör nog ingen. Och jag tror att du varit ärlig.

Vet inte riktigt... faktiskt... vad som plötsligt hänt eller blivit. Vill inte att du försvinner.

Hoppas det är bra med dig!

Kraaaaaaaaaaaaaaaaam!

Nina sa...

Nej, du ska skriva om det du vill skriva om, och så långt du vill. Allt kan man inte berätta om, det gör nog ingen. Och jag tror att du varit ärlig.

Vet inte riktigt... faktiskt... vad som plötsligt hänt eller blivit. Vill inte att du försvinner.

Hoppas det är bra med dig!

Kraaaaaaaaaaaaaaaaam!

Anonym sa...

Men nej, inte ska väl denna fantastiska blogg läggas ner?

Jag och många med mig kommer verkligen att sakna dig och din speciella gåva att kunna förmedla dina/era känslor.

Jag känner inte dig men att Du är en underbar kvinna/mamma/fru...det har jag förstått!!!

Jag har nämt nån gång tidigare att du hjälpt mig i mitt arbete som usk inom demensvården.
Du gör verkligen skillnad!

Så visst är det synd att du tänker sluta, men jag önskar dig och din familj allt gott.

Mvh Lotta

Unknown sa...

Tror att jag förstår din känsla...

Jag läser här, och beundrar din okuvliga styrka att alltid lyssna inåt till hur Du upplever livsögonblicken!
Resan du tvingas göra tillsammans med SE och Carolina, är mycket svår, och det är nog ingenting man helt och fullt kan sätta sig in i känslomässigt, men jag känner någon slags tacksamhet för att du delar med dig av den...

~Kram från Eva~

chaos sa...

Nej, vad tråkigt! Vet du att bloggvärlden kommer bli en mycket tråkigare, mörkare och kallare plats utan dina ord!

Sköt om dig!

Många varma kramar!

Ancan sa...

Det gör mig ont att läsa dina ord.

vet ju inte vad som ligger bakom, menförstår att det inte är något bra.

Vill att du ska veta, att du när som helst kan nå mig om du behöver ngn "utomstående".

genom min blogg eller via mail davidsfarm@live.se

Ta hand om dig själv, och de dina och "keep up the good work"

Varma kramar från en ganska liten medmänniska...

Isabelle sa...

Men hallå! Inte får du sluta! Jag har varit dålig på att titta in i sommar men oj vad jag tänker på dig ofta. Kommer att sakna dig jättemycket om du slutar blogga. Kanske behöver du bara en paus?

Men visst, om det för med sig dumheter och elände förstår jag om det känns lika bra att lägga ner. Fast jag tror du behöver dina bloggvänner. Kanske kan du lösenordsskydda bloggen?

Vad än du beslutar dig för så hoppas jag att det blir rätt för DIG. Så som DU önskar och vill ha det. Stora kramar!!

Maria sa...

Elisabeth, en stor varm kram till dig, från Maria på Sjöjungfrun, Stjärnas matte. Jag har inte vetat om din blogg förrän nu, och har suttit det mesta av min lediga tid här för att "läsa igen", från -07. Jag har blivit mycket berörd, det har varit givande och intressant och tårar har runnit. Känns bra att få lite mera bakgrund.... Dessutom skriver du på ett sätt som gör att man bara vill läsa mer. Bra helt enkelt! Den gåvan har du!
Så vill jag berätta för dig vilken härlig ömsesidig känsla SE och Stjärna har för varann! Igår morse när vi kom, t.ex. då var han redan uppe, och dom hamnade mitt på golvet och där stod dom och mös och mös... länge... Man ser att dom mår gott. Båda två.
Stor kram/ Maria

Christer sa...

Mycket tråkigt att du slutar att skriva. Du ska naturligtvis göra det som känns rätt för dig själv, det är det viktigaste. Men ta en paus och fundera under tiden innan du bestämmer dig definitivt. Jag tror att det du skriver har stor betydelse för andra i samma eller liknande situation, samt att det har stor betydelse för dig själv också att få "prata av dig" både glädjeämnen och tunga, sorgliga saker. Men som sagt, gör bara det som känns rätt för dig själv.

Om du slutar skriva, kan vi väl hålla kontakt via ett och annat mail hoppas jag.

Allt gott!

birgitta sa...

Må gott min vän. Att skriva om annat kan få en och tänka på annat än det verkliga livet för en stund. Jag hoppas att det löser sig för er till det bästa. Ta väl hand om dig och din dotter och SE såklart. Kram Birgitta

Anonym sa...

sluta inte! skriver jag,belenas syster. det här berör så många av oss. vi vill inte läsa om sockerkakor (ja bara ibland) utan om riktiga livet. fortsätt skriv, vem vet när nån av oss är i din situation! ha det bra, ta hand om dej o tjejen!

Kersti sa...

Välkommen åter om det skulle kännas så. Jag kommer att sitta någonstans nära dig och hålla lite koll på hur det går även om du inte skriver här. Om du har lust att tala om för mig hur du har det kan du ju alltid maila. Det blir jag glad för men känn inget tvång. Jag förstod att du har flera mailadresser och inte läser av den jag har särskilt ofta. Så vill du ha mail så skicka över den aktuella adressen till mig. Inte heller det nått tvång som du förstår. Gör som du känner och orkar. Kram

Tussegumman sa...

Hej min vän! Jag hoppas inte du slutar för gott! Min inspiration har inte varit den bästa att blogga heller. Jag hoppas komma igång bättre nu efter semestern! Jag tänker på er ständigt och önskar jag kunde hjälpa er igenom det svåra. Jag finns här när du behöver mig. Tappa inte hoppet min vän. Många kramar till dig och Carolina från Tussegumman

Annika sa...

Sluta inte skriva - säger jag utifrån mitt eget egoistiska tänk, kommenterat inte alltid, läser inte varje dag men läser ikapp och vill gärna fortsätta läsa din blogg - tror du kan skriva insiktsfullt och läsvärt varse det är sockerkaka eller makens sjukdom.
Däremot kan man komma i ett läge när man måste få vila, vila sig i sig själv. Bara vara och låta världen snurra ändå medan man plockar ihop sig. Sakta.
jag hoppas du återkommer i bloggen och jag unnar dig allt gott!

annebelle sa...

Hej E,
det finns en artikel i dag på svd.se om en kvinna som tidningen följt under flera år från att hon fick sin alzheimerdignos. Hela serien är så fint och respektfullt skriven, väldigt ömsint. Jag tror du skulle tycka om den.

Anonym sa...

vill så gärna följa dig på din svåra väg.Vill någon gång kunna läsa att du har fått ett nytt innehåll i ditt liv och mår bra.Många tankar och styrkekramar.A

Barbro sa...

Jag saknar dig, har följt dig och din kamp med din man. Du skriver så bra och kan berätta hur det är att ha en dement man. Jag känner igen allt då min kära far drabbats av lika sjukdom. Hoppas allt ordnar sig för dig. Kram Babs

Musikanta sa...

Jag förstår inte riktigt vad du menar med "kanske är det det som är felet". Det är ju många som engagerar sig i din situation och försöker hjälpa och stötta dig så gott de kan.

En stor sorg måste man bearbeta på ett eller annat sätt - du gör det genom bloggen. Även om du blir upprörd över en del kommentarer så tror jag ändå att det hjälper dig att bearbeta din sorg.

Ge inte upp utan fortsätt du och skriv. Sen är det kul också att läsa om att du bakar sockerkaka ibland och bjuder Carolina på. Det lyser upp lite i tillvaron, både i din egen antar jag och hos dina bloggvänner.

Många kramar/M