Med pussen på pannan...

ska jag skriva om idag.

Min pappa tycker att jag ska skriva om någe roligt på min blogg... också. "För det är väl inte bara elände exakt hela tiden?" sa han idag.

Han har så rätt.... inte är det så att jag sitter "på kammarn och gråter" precis tjugofyra timmar om dygnet, det skulle ju helt enkelt inte gå att leva då. Men kanske är det så att de små ljusglimtar som jag hittar i vardagen nu försvinner i det stora och sorgliga... de tjänar sitt syfte i stunden de glimtar till, bär sorgen en stund, och försvinner sedan.

Som för dan... när jag var ute på promenad med Pontus P... och såg det vackra äppelträdet på Gärdesvägen, som nu bar fullt med röda äpplen. Senast jag gick förbi det så var äpplena ännu gröna. Det blev en bärande syn... sådär som livet ska vara... växa och bli stark.

Eller som när Carolina och jag ser något på tv:n och skrattar tillsammans. Eller när jag får "order" att fixa någe gott till tv-serien V imorgon. Eller när Carolina berättar om någe roligt som hänt på skolan. Eller när mamma och pappa bjuder på fika. Eller när jag har orkat städa överallt. Eller när.... ja, det finns ljusglimtar. Det gör det.... men det är också en konst att fokusera på att hitta dem hela tiden. Men de finns....

... och idag fanns de alldeles nästan hur mycket som helst. Ljusglimtarna. De där allra allra vackraste. Men idag lämnade de en hammare i min hand... en hammare som jag, när jag sedan satt och väntade på skjuts hem från Sjöjungfrun, ville slå på det elaka livet med. Med all min kraft så satt jag bara där och önskade att jag kunde få slå det hårdaste jag kunde... slå slå slå.... slå mot det liv som gett mig SE idag.... gett mig en stund där jag fick vara bara hans igen... nästan sådär precis och exakt som förut...se och verkligen höra kärleken flera gånger... verkligen vara hans FRU... och så bara... vips... så togs allting ifrån mig igen. Då när jag lämnade honom och gick...

Då tyckte jag att livet var elakt.... och jag tycker nog det nu också. Än om hammartänket har lagt sig en aning... men jag skulle ju så gärna ha velat. Mer än livet. Mer än hammarslag och mig själv. Mer än allt jag äger. Bara få honom tillbaka. Stanna kvar. Hos mig. Den lyckliga sorgens längtan blev svår idag... för idag fick jag honom tillbaka... och så togs han ifrån mig... igen då.

Idag var det dags för tandläkarbesök för SE... och jag följde med som ledsagare. När jag kom dit så kom han gående emot mig i korridoren... och vi började bara prata om vädret. Precis som om jag varit där hela tiden... han höjde inte ens på ögonbrynen när jag kom. Kanske var jag i det läget precis som vem som helst för honom... jag vet inte.

Då vi hade lite tid över innan taxin skulle komma så tog vi en promenad bort till sjön... pratade som vanligt om här och nu... barnen nere vid sjön... graffittin vid pumphuset... näckrosorna... de stora granarna... och lite allting som var runt omkring.

"Här!" säger SE plötsligt. Han har plockat fram någonting ur fickan.. och ger det till mig.
"Men vad fin... ska jag få den?" frågar jag. Å tar emot...
"Ja... det ska du!" säger han. Ganska bestämd.
"Men tack snälla gubben... vad fin den är.." säger jag. Å visar hur glad jag blir... känner värmen... han gav mig ju något! Så stort är det...
... än om det nu bara är en liten kossa-magnet som han antagligen har hittat någonstans. (Nu sitter den på mitt kylskåp.... där ska den sitta. Sen får jag väl "göra upp" med Sjöjungfrun senare...!)

Så kommer taxin.

"Sätt dig fram du" säger SE. (Säger han alltid nu när vi ska åka iväg någonstans... kanske känns det tryggare för honom.)
Som vi sätter oss i bilen så får jag påminna SE om att ta på sig bilbältet. (Så är det också alltid...)
Taxichauffören är en kille i vår ålder... och han är både trevlig och pratsam. Både mot mig och SE.
Å kanske var det just det... tänkte jag sen. Kanske blev SE lite sotis där... jag vet inte... eller så var det bara så, att jag fick denna vackraste stund på jorden sen... där hos tandläkaren... den som jag sen ville slå till det elaka livet för.... kanske fick jag bara bli den stora revan i hans moln... just då... och just där. Jag vet inte det heller... men jag vet att DÅ blev jag den jag alltid har varit för honom... hans lilla fru.

Han satte sig i soffan i väntrummet. Jag satte mig i fåtöljen bredvid...
Så viskade jag: "Vet du att jag älskar dig ganska mycket"? Möter hans ögon. Känner värmen. Ler lite...
"Men vet du att jag älskar dig ganska mycket också?" viskar han tillbaka. Så nära... så medvetet... så ömt. Ler han också..
Då dog jag nästan. För chocken och glädjen över det medvetna och närvarande. Då... i det ögonblicket så var han mig så nära... bara min, och alldeles alldeles frisk. VI fanns igen...vi, då och där. Som om vi delade en hemlighet...

Tandläkaren var lite sen. Folk sprang förbi.... och vi satt där och väntade.
Jag gick och satte mig bredvid honom i soffan...

"Får jag använda din arm som kudde" frågar jag. Vi delar ännu hemligheten... känslan finns där hela tiden.
"Ja, tacka för det... är du trött, gumman?" svarar han. Ömt...
"Ja, men jag har sovit lite dåligt inatt" säger jag. Med huvudet på hans arm..

Så satt vi där... jag med huvudet på hans arm. Folk gick förbi... .

"Bara så du vet... du kommer att få dra på mig hela hela livet ut... både ditt och mitt" säger jag efter en stund. Jag vill att han skulle vara trygg och veta det...
Då vänder han ner ansiktet mot mig... ser mig i ögonen, ler varmt,och säger:
" Jaa, men det gör jag så gärna...!" Å som han har sagt det så stryker han mig med pekfingret på näsan. Ömt och försiktigt... hemligt.
Då dog jag nästan igen... och försiktigt så lyfter han upp sin arm, den som jag har legat på... lägger den omkring mig... och stryker mig på armen. Jag ligger bara där... lyssnar på han hjärta. Jag ligger bara där... med lyckan som slår.

Sen blev dags att gå in till tandläkaren. Å det... SE har aldrig varit någon vän av tandläkare... har alltid dragit sig för att gå dit... men nu.... nu bryr han sig inte alls! Jag ser, där han ligger i tandläkarstolen, att han har knäppt ihop händerna och ligger och rullar tummarna. Precis som om det vore en promenad i parken.... och att all tidigare rädsla för både tandläkare och lagningar nu är helt borta. Märkligt...

Sen gick ut och väntade på taxin som skulle ta oss tillbaka. Gick en liten promenad på området... pratade om bilarna vi såg... de fula konstverken... höll omkring varandra. Strök honom över ryggen... kramades lite... skrattade åt någe tokigt... läste på skyltar... och väntade.

Så stannar jag mitt i gåendet... känner hur jag skulle vilja skrika högt:
"Vet du att jag älskar dig av hela mitt hjärta!"
Men jag skriker ju inte... jag möter hans blick, och säger det så vackert jag kan.
"Vet du att jag älskar dig av hela mitt hjärta!"
Då tittar han på mig.... ser mig... verkligen ser mig... ler med själen... mot mig...det är han som ler... inte herr A... å gud, gud vad jag har längtat efter detta leende...
... och så tar han omkring mig... hårt... säger ingenting... och pussar mig på pannan.

Hela hans kärlek känner jag i den stunden... och i den pussen.
Vi står så en bra stund... alldeles stilla... med armarna om varandra... säger inget mer...och pussen ligger hela tiden kvar på pannan.

Då kommer taxin.... och stunden nyss är borta.

Vi åker tillbaka till Sjöjungfrun. Nu är det svårt att vara trevlig och prata om vardagliga ting med taxichauffören... för jag vill inte alls. Jag vill inte åka tillbaka. Jag vet ju vad som kommer...
... och väl tillbaka på boendet, där han nu ska äta en försenad lunch, svarar han bara "Jaha.." när jag berättar att jag måste gå, men att jag kommer tillbaka sen.
Nu är han hungrig... nu är herr A tillbaka igen... och han bryr sig inte alls när jag går mot den låsta dörren.

Jag går ner till foajén för att vänta in lillebror F som ska hämta mig. Å det är där jag känner hur hammaren tar över tårarna som hotar bakom ögonlocken.... för det finns något som bränner i pannan.... något av det vackraste jag fått... men som gör förtvivlat ont....

... pussen på pannan.

..........

Så med den åker jag sen till mamma och pappa och fikar. Tack snälla ni för både fika och lite pepp... och skjutsen hem sen. Tack till dig också lillebror för skjutsen... tack snälla ni.

Nu är det natt... skrivet blev som det blev... men det är med pussen på pannan jag nu går och lägger mig. Å jag har inte ens tvättat ansiktet ikväll....