... från 2006. Fulla rader ibland. Tomma sidor ibland. Eller... jag har "hittat" den förut, men då orkade jag helt enkelt inte läsa ur den. Ville inte.
Det är den första tiden... efter att han har fått sin diagnos. Det är den första tiden efter att vi har sålt huset, och flyttat till lägenheten på Himlastigen.
SE hade ingen som helst sjukdomsinsikt. Det hade inte jag heller riktigt.... jag ser det när jag läser lite ur dagboken. Logiskt så gick det väl lite bättre... det stod ju svart på vitt på det läkarintyg som jag gömt undan... men känslomässigt gick det inte alls. Jag fick lära mig allt eftersom...
Jag kommer att skriva lite nu och då ur den dagboken. Jag behöver det.
25 januari 2006.
"SE väcker mig med kaffe klockan 10.
En dag som jag märker att han bara följer med mig på något sätt. Han frågar om hela tiden, och ofta så är det så nu, att saker som nyss inträffat berättar han gärna om och om igen, precis efter att det har hänt. Sen glömmer han bort det...
Vi åker på Coop och handlar. (SE har ännu kvar körkortet...)
Där fikar vi kaffe latté och smörgås. SE säger att han aldrig har druckit det förut... men det har han gjort flera flera gånger!
"Jaså", säger jag bara.
SE sätter upp lampan i köket, vilket går helt perfekt. Fast han klagar på att han ser dåligt...
Sen blir han trött och går och vilar. Jag tar med mig Pontus P på promenad till mamma och pappa.
På kvällen läser jag på internet om Alzheimer, men blir bara deppad så det blir ingen längre stund.
Carolina på RUT. (Kristen tjejgrupp som träffades lite nu och då.) Hon vill också börja dansa på måndagar, men jag tycker det är nog mycket ändå för henne nu.
Nu ska jag sova."
..........
Det kändes skönt att skriva det här. Ett led till någonting annat.... ett framåt på något sätt.
Ute spöregnar det... och jag vet inte vad dagen ska bjuda på. Men en sak kände jag nu när jag skrev... det svåra då kan aldrig aldrig någonsin jämföras med det svåra nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag "hittar" min dagbok ibland också och det händer att jag läser, men för det mesta slår jag ihop dagboken från 2005-2007, för det gör fortfarande för ont.
Ibland känns det bättre att lägga "locket på", kan du känna igen det?
Emellanåt går det förstås inte, för det måste pysa ut..det som bubblar i grytan.
Känner så med dig.
Jättekramar!
Just nu skriver jag min dagbok som jag säkert inte vill läsa om något år.
Ibland kommer jag på mig med att göra som strutsen stoppa huvudet i sanden, vill inte tänka på det som just nu pågår inom familjen.
Ibland hurtar jag till mig och tänker ...att vi alla har vårt kors att bära...fast mest känner jag mig väldigt arg invärtes.
Kram
Så fint och ömt du skriver. Jag har bara läst 2 inlägg är, men tycker att du kämpar med gott mod.
Fy vad livet kan vända snabbt!
Kommer tillbaka till dig!
Kram Karin
Det är både viktigt och modigt av dig att börja bearbeta detta genom att skriva om det. Skrivandet har varit och är fortfarande min räddning.
Söta vännen, vilken fin dagbok du har hittat bland gömmorna. Jag förstår att du nu inser hur långt du kommit i din bearbetning av allt det sorgliga och trista som har hänt sedan den dagboken skrevs. Och mer kommer att hända den dag SE blir sämre, men nu är du rustad på ett annat sätt. Du vet nu att du måste ta fram din överlevnadsstrategi, den som hjälpt dig nu i många år. Och du kan sjukdomsbilden, har vetskap - det betyder mycket.
Tack för din överdådiga kommentar hos mig. Klart jag blir glad att höra allt det vackra du skriver men nog har du tagit till i överkant alltid. Jag är nog ganska ordinär, men träffar man någon man gillar, så kommer allt så lätt.
Hoppas du får en bra dag. Läs du i din dagbok om du behöver det, men låt den inte tynga ditt sinne!
Stor tisdagskram
Skicka en kommentar