"Känner du igen mig...?"

... var det första hon frågade sin son. Han tittade på henne, och skrattade. Som om hon frågat någonting roligt.... men han svarade inte.

Pappa skjutsade ut mig och svärmor till SE. När vi kom närmare boendet fick vi syn på SE, som var ute på promenad tillsammans med de andra på boendet. Pappa tutade. Då vände sig SE om och fick syn på pappa... sträckte ut armen... pekade på pappa... log stort och förvånat... precis så där glad som man blir när man möter någon man känner igen.

När vi sen möttes där utanför parkeringen så kom SE emot oss. Han gick nästan direkt fram till pappa och frågade om han hade skaffat sig en ny bil. Men han såg varken svärmor eller mig... och det var i det läget hon gick fram och frågade om han kände igen henne. Jag förstod hennes oro mycket väl.... eller det gjorde jag ju egentligen inte.... för hur, hur skulle jag kunna det? Rädslan för att mitt barn en dag ska titta på mig och inte känna igen mig.... den rädslan kan jag inte dela med henne. Inte nu. Å jag hoppas till Gud att jag aldrig behöver det heller....
Men som sagt, han svarade inte.


Sedan promenerade vi bort mot kyrkstugan. Borta var redan nyss.SE tog av sig tröjan, och pratet där vi gick, svärmor, SE, och jag, blev om här och nu. Vädret... den spegelblanka sjön... barnen som badade... hundar som kom.... den spegelblanka sjön... cykelåkare som svischade förbi... vädret.... mina trasiga träskor.... den spegelblanka sjön.... ja, så.

Vi kom lite tidigt, serveringen hade inte öppnat än. Men vi satte oss vid ett bord, och njöt av solen... barnen som plaskade en bit bortanför.... och den spegelblanka sjön. Inte så mycket mer prat än det... här och nu.
"Ja, men jag som har långkalsonger på mig" säger SE plötsligt. Å drar upp ena byxbenet, som för att visa oss.
"Men inte behöver du väl ha långkalsonger nu... i den här värmen?" säger svärmor. Låter förskräckt... vilket jag också blir. Men jag vet ju hans förkärlek för just långkalsonger....
"Ja, inte vet jag" svarar han.
"Men vet du, nu går vi på toaletten... du och jag... å så kan du ta av dig långkalsongerna.... kom här, gubben" säger jag.
Vi går till toaletten. Han går in, och jag stannar kvar utanför. Men jag påminner igen.... "glöm inte att ta av dig långkalsongerna nu då."
Det går ett tag. Jag står där. Å jag hör hur det spolar. Men när han öppnar dörren så ser jag ju att han ändå har glömt att ta av sig långkalsongerna.
Jag får hjälpa honom med det. Vi fixar det bra. Men något jag hittar... något som blir ett hårt slag i påminnelsen om hur det är nu.... när jag hjälper honom av med byxorna så hittar jag tre stora plastpåsar som han har knövlat ihop och gömt där inne i byxorna.
"Vad har du här för nåt?" frågar jag. Lugnt.
"Jo, men du... det kan vara bra att ha" svarar han. Lugnt han också. Som den naturligaste sak i världen.
Vi går ut till svärmor och solskenet igen. Utan långkalsonger.

Vi fikar och njuter. Glass, smörgås och kaffe. SE skrattar åt barnen som plaskar och stojar. Vi pratar inte så mycket.... utan njuter av här och nu. Men SE sträcker flera gånger ut armen och drar den horisontellt jäms med vattenlinjen, och säger: "se, det är alldeles spegelblankt.."!

Vi går sakta tillbaka. Njuter av den lilla skogspromenaden. Småpratar lite om något vi ser... en liten hund... en gammal fallfärdig stuga... en liten pyttagroda... och mellan träden... den spegelblanka sjön!
Svärmor. Å här vet jag inte riktigt hur jag ska skriva.... för jag tycker det blir så sorgligt, samtidigt som jag också känner lättnad i det svåra, för hennes skull, när hon flera gånger på vägen tillbaka frågar SE: "Var har du ställt bilen någonstans?" SE bara tittar på henne, men svarar inte.
Jag svarar istället. Att vi nu är på väg tillbaka till Tomtebo, och Sjöjungfrun....
Då tittar hon på SE och frågar om han har parkerat där. Varje gång.
Lilla älskade svärmor. Så länge jag lever kommer du att vara en förebild för mig.... du har gått igenom så oändligt mycket svårt. Nu går du bredvid din "lille son"... och försöker förstå. Försöker att se och acceptera, liksom så mycket annat som du har varit tvungen att se och möta av svårt de senaste åren. Du står mitt hjärta nära... och just därför... så är jag tacksam ändå... att du inte riktigt kan se och förstå nu. Det kan jag bara säga "Tack Gud..." för, hur många gånger som helst!

När vi kommer tillbaka till boendet så har de nyss ätit lunch. Men en av livlinetjejerna säger till SE: "Jo, men du vet att vi har sparat lite åt dig också, om du vill ha." Men det vill han inte.
Vi går in på hans rum en liten stund. Svärmor lånar toaletten. På golvet utanför så lägger hon sin väska.
"Vems väska är det där... är det din?" frågar SE.
"Nej, det är S väska... hon har gått på toaletten" svarar jag.
"Va.. är hon här?" frågar SE då.
"Ja... hon har bara gått på toaletten" svarar jag. Som om hans fråga är den naturligaste att ställa. Jag vet ju att nyss redan är borta... både kyrkstugebesök och svärmor.
Fem gånger till frågar han vems väskan är.

Det blir som vanligt svårt att gå. Jag ser hur svärmor tar honom i hand, och säger: "Ja, men då ska du ha det bra då så länge.... "
"Ja, nog vet du det" svarar han. Med rösten som försäkrar henne om det.... klart att han ska ha det bra!
"Ja, gubben då går vi... och så kommer jag tillbaka sen.." säger jag som vanligt. Hurtigt också som vanligt.
Å då... som de fantastiska livlinor de här tjejerna är... som om det alltid vet hur svårt det är att gå... så säger en av dem: "Ja, men du SE... visst vill du ha lite fika... kom med mig så ska jag fixa lite kaffe!"
Han skiner upp som en sol. Mot henne. Ger henne hela sin uppmärksamhet. Vi börjar gå mot den låsta dörren.
"Kom nu, svärmor... så går vi" säger jag samtidigt. Men hon har svårt... jag ser ju det... ser hur hon sväljer.... ser ryggen på honom.... kanske väntar hon att han ska vända sig om... säga hej då.... vinka... eller bara nåt litet enda.
Men jag vet ju.... han kommer inte att göra det... vi är redan glömda.... och pinan måste bli kort.
Jag försöker förklara det för henne. Igen.

När vi kommer ner till foajén, där vi ska vänta in pappa för skjuts hem, så säger hon: "Jo, men inte tycker jag att han såg så sjuk ut!"

Älskade svärmor... jag förstår att det är en mammas ord för att överleva det som ingen endaste lilla mamma på jorden skulle behöva se.... sin son dement.

Älskade svärmor... igår eftermiddag åkte du hem. Trött och tagen såg jag ju att du var... men jag vet att du var nöjd med din lilla utflykt till oss. Kanske hade jag önskat att du hade kunnat stanna några dagar till... men du ville åka hem. Å du var så tacksam... både för att du "fått komma ut och röra lite på dig" som du sa, men också för det allra viktigaste... du hade fått träffa din SE.

..........

Älskade pappa... jag vet att du blev så glad över att SE tycktes känna igen dig när du tutade med bilen. Å att han sen såg att du hade bytt bil, och frågade dig om det. Det är sådana "revor i molnet" som bär... att man får en sekund i hans minne.
Tack snälla för skjutsen till och från SE. Det hade blivit lite svårt för mig och svärmor att ta bussen.... tack snälla pappa!