Blir så glad och berörd när jag ser hur fint du gör för er. gråter ofta när jag läser det du skriver , men blir ändå lycklig över att du är så kärleksfull och full av värme och omtänksamhet. Önskar att jag skullle haft dig som vän,det hade jag behövt.Kramar till er.A
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
4 kommentarer:
Vilken fest! Hoppas ni hade riktigt trevligt! Kram.
Å, jag kan riktigt se framför mig hur S-E njuter av alla godsakerna! Det vattnas i min mun också...
Blir så glad och berörd när jag ser hur fint du gör för er. gråter ofta när jag läser det du skriver , men blir ändå lycklig över att du är så kärleksfull och full av värme och omtänksamhet. Önskar att jag skullle haft dig som vän,det hade jag behövt.Kramar till er.A
Till Isabelle: Ja, visst var det en trevlig fest... om än tuff också! Kram..
Till Christer: Ja, du och SE har nog suttit vid samma matbord x antal gånger skulle jag tro... Kram..
Till Anonym: Tack snälla för dina fina ord, än om jag nu inte vill att du ska vara ledsen. Å du... här har du en vän! Kram...
Skicka en kommentar