söndag 16 augusti 2009

Adrenalin och styrka...

... behöver jag nu. Det här går bara inte längre.
Vi kan inte överleva så här länge till... gå här dag ut och dag in, hela tiden lägga ner vår energi på att hitta små saker som får oss att överleva dagen. Bara vi. Carolina och jag.
SE åkte iväg i januari 2008.... och sedan dess har det i stort sett varit bara hon och jag, här i den nya delen av verkligheten. Men i en annan del av samma verklighet så är det fortfarande hon och jag, och SE.
Mamma och pappa gör vad de kan, men det är ju inte det....
Den naturliga sorgen... förtvivlan... gråten... maktlösheten... den har alltmer fått trängas undan för en enda sak.... ensamheten måste överlevas först. Överleva att leva. Överleva att se förändringarna...

Jag har skrivit spaltkilometer över vår ensamhet. Hur den har plågat oss.... fått oss att gråta... fått oss att sakna... fått oss att inte kunna förstå... hur man kan välja att lämna någon som har det svårt. Hur många gånger har jag inte skrivit det? Helt lönlöst... bokstäver brukar ändå inte väcka något samvete!
Jag har skrivit att vi behöver input. Sådan där viktig input så att man orkar...

Nu måste jag göra någe.... frågan är bara vad? Vad? Och var hittar jag styrkan och orken för det? Jag funderar så jag tror jag håller på att bli galen.... vad behöver jag för att det ska bli bättre? Vad behöver hon för att det ska bli bättre?

- Hitta acceptans för att vi faktiskt är så ensamma som vi är... så så svårt!
- Avsluta de relationer som ändå inte finns.... klart och tydligt.
- Fixa input. Fast jag tycker nog att jag försöker så gott jag kan där redan nu...
- Hitta nya vänner... (och här finns det ju lite på G... både via bloggen och soc)
- Hitta något litet roligt att göra för framtiden... något som balanserar upp det svåra.

Så långt har jag kommit i tänket.... och det är bara ett tänk. Att hitta energi, adrenalin och styrka till att genomföra det... ja, det vet jag inte om jag har. Det har förbrukats rätt mycket av den varan under ganska lång tid nu... åtminstone energin och styrkan. Så jag sätter mitt hopp till adrenalinet... jag försöker hitta det någonstans!

Men jag är också trött på att alltid orka.

11 kommentarer:

Lost in the world of confusion sa...

Ni är inte ensamma. Känner en oehörd frustration då min alzheimersjuka unga mamma bor 70 mil härifrån och min pappa får bära den största lasten. Jag har precis börjat skriva en blogg och hoppas att det kan vara ett stöd inte bara för mig själv. Hälsa gärna på. Kram från en ny läsare.

Di sa...

Läser och funderar över en sak, innan allt det här med SE hände, hur hade du det då? Vad väckte din glädje och lust då? Är det något som du skulle kunna ha glädje och lust med även nu? Jag tänker, du har så många gånger skrivit om det som du saknar, självklart förstår jag att det är SE, men finns det annat som du saknar, saker som du gjort på egen hand? Jag vet iaf något som du är väldigt bra på, och det är att skriva, så du kanske har fler konstnärliga talanger. Hur skulle det kännas att åka bort en vecka och bli ompysslad, bara du? Finns det möjlighet för det genom soc? Att få åka och vila och hitta något nytt? Alla mina styrkekramar skickar jag dig för att du ska orka bära åtminstone dig själv en stund! kraaaaaaaaaaaaaaaaam

Emma sa...

Bibliotek är gratis (om man inte glömmer att lämna tillbaks böckerna). Låna böcker om medveten närvaro, mindfulness, acceptans och liknande. De pratar om sådant du pratar om. Ny input, man kan sitta där och läsa vilket ger lite miljöombyte och nya ansikten...

Jag hejjar på här nere i Skåne!! Hejja!!

Eleonora sa...

Det här var nog ditt första inlägg som jag tycker andras visst ställningstagande. Rediga tankar om vad du ska/kan göra till det bättre.

... ensamheten måste överlevas ... så säger du. Men du är inte ensam - du har många omkring dig - mor/far/Jonas/Carolina/Ewa/mig/bloggvänner. Den ensamhet du talar om tror jag är för att SE inte bor hemma. Det är nu som det är med det och jag tror att du (som så många andra kvinnor) har bundit upp ditt liv kring mannen. Man MÅSTE kunna leva själv och i sig själv. Finna glädje och styrka i sig själv. Även när man lever i 2-samhet.

Ett år av sorg, gråt, ensamhet måste ta slut. För dig tror jag det är att hämta fysiska krafter bla.

Inget kommer att förändras för SE och du vet hur bra han har det på Tomtebo. Ta det till dig helt, djupt och fast. Han finns där att hälsa på och krama om - det är så livet blivit nu.

Energi, adrenalin och styrka - visst har du förbrukat mycket av den varan MEN det konstiga med människan är - att det bildas nytt hela tiden, så det har du nog gott av att plocka fram.

Din sammanfattning visar på styrka och tillförsikt tycker jag.

1. Medvetenhet och acceptans
2. Avsluta dåliga relationer, som bara stjäl energi
3. Input (har du) och nya vänner (finns när du får styrkan att närma dig andra)
4. Ny läkare (superviktigt) som ser till dina behov och
5. Någon form av arbete, ½ -tid eller så, så du känner att du uträttar något/känner dig behövd/får en liten inkomst

Du har förstått, du har gråtit och du inser nu att en förändring måste ske NU. Det är upp till dig, ingen annan att bygga styrka, utföra under och ta tag i det liv, som det är i nuläget, du bara du min sötaste vän kan göra detta!

Älskade lilla vännen - du får aldrig tröttna på att orka ta hand om dig själv. Vem ska annars göra det? Jag ringer till dig endera dagen så kan vi prata mer.

Styrka, ork, energi, livsglädje, värme och kärlek sänder jag till med med puss och kram. Din vän K.
3.

Mia sa...

Hej nu ska ll jag ge dej en massa små tips som kan ge lite i vardagen. Kanske tycker du att en del bara är jobbiga och flåshurtiga. Tänker att det är ju lätt för andra att säga! Me nhär kommer lite och kanske kan du hitta något.

Låna lite Feng Shui böcker t ex Birgitta Tryberg som är lätt tillgänglig och jordnära...här finns säkert en del tips som du kan ta till dig i hemmet och vardagen. Feng shui är ju hur vi påverkas av omgivningen och hur omgivningen påverkas av oss. Menar inte att du skall göra om hela ditt hem på en vecka utan med myrsteg.

Du kan t ex börja i en lagamatcirkel där ni lagar mat och åter ihop. Få inspiration till maten hemma samt den sociala kontakten att äta med några en gång i veckan.

Kanske bara veckoplanera maten, baka bröd, koka böner osv....


En bokcirkel .....

Friskis Svettis...dag tid.

Vara volontär i någon förening ..du har så mkt egen erfarenhet att dela med dig av.

Hoppas du inte uppfattade detta som påträngande och flåshurtig ....

Kram

bollebygdsbo sa...

När jag läste det du skrivit for en massa tankar genom huvudet - men hur skulle jag kunna uttrycka mig på ett bra sätt.
Klickade in mig till kommentarena och såg vad de andra skrivit.
Eleonora har fått ned så mycket av vad jag vill säga, så det blir inget mer från mig just nu.
Kramar från mig i Bollebygd

Elisabeth sa...

Lost in the world of confusion: Tack snälla. Förstår oerhört väl din frustration... att känna maktlösheten över att inte kunna hjälpa som man vill. Förstår även att det måste vara tungt för din pappa. Jag har varit in och kikat lite på din blogg.. Varm kram..

Di: Ja, det var en svår fråga! Mycket! Jag måste nog tänka till lite där... för min mesta tid gick ju åt till hem och familj. Tack för dina uppmuntrande ord om mitt skrivande... bär mycket, ska du veta! Speciellt de dagar man känner att man har tänkt ge upp bloggskrivandet... tack snälla! Åka bort själv? Nja, jag känner mig ju oerhört privilegierad som fick åka iväg till Sthlm... men en sådan där hälso/sparesa kanske inte skulle vara så fel.. Varm kram..

Emma: Tack snälla du för det tipset! Jag blir verkligen både tacksam och glad för alla tips och input som jag får... du vet, än om mycket bara befinner sig på planeringsstadiet än... så hoppas jag ju komma dit en dag! Å tack också för ditt påhejande... tack snälla snälla! Varm kram..

Eleonora: Nja, min vän... det är nog inget konkret ställningstagande. Än så länge ligger det bara i sin linda på ett planeringsstadium. Å vägen till en mera konkret handlingsplan är mycket mycket lång än... så är det.
Min ensamhet, jo visst, självklart finns saknaden efter SE... men det var nu inte riktigt den ensamheten jag syftade på i mitt inlägg... jag pratar om konkret förlust av familj och vänner som försvann i samband med SE:s sjukdom.

Du skriver "ett år av sorg, gråt och ensamhet måste ta slut". För det första så har min sorg, gråt och ensamhet funnits mycket mycket längre än så... och sedan, när det gäller sorg så finns det inga mallar att gå efter... för sorg är en känsla. Känslor kan man aldrig råda över. Än om jag nu önskade att det fanns en sådan här "måste-ta-slut-knapp! Sedan... och det är det viktiga... SE lever fortfarande. Vi sörjer den vi redan har tappat, men samtidigt så måste vi sörja varje dag som någon ytterligare färdighet, eller kunskap hos honom förloras. Varje dag... till slutet, ska vi vara med i det. Så är det också.
Men i det så måste vi någonstans hitta en balans att orka just det... att förlora hela tiden nu... och det är då man behöver vänner och familj.

Min kära vän... kanske är det svårt att förstå... och jag vet ju hur väl du vill oss... men det här är en resa som måste få ta den tid det tar.

Varm kram...

Mia: Tack snälla för dina tips! Å aldrig skulle jag ta emot dem som jobbiga och flåshurtiga! Så absolut inte... och faktiskt, det där med volontärtänk och Feng Shui har jag haft lite i tankarna också! Du ska veta att jag blir oerhört glad, och tacksam över med vilken värme och omtanke både du, och andra, kommer med tips och råd nu... tack snälla! Input som ger tänk som ger stöd som ger mod som ger styrka... att våga gå vidare! Varm kram..

Bollebygdsbo: Ja, min vän... jag känner igen det där med tankar som far genom huvudet. Varm kram..

trollmor sa...

Nu du min vän ska du ut ur din lägenhet på onsdagkväll för middag någonstans och sedan bio med mig.
Något förslag vad du skulle vilja se ? Vi hörs.
kramis ewa

Musikanta sa...

Jag tycker att Eleonora har gett ett väldigt fint uttryck för sina tankar om dig och din situation i sin kommentar.

Det är ju ungefär så som jag känner att jag skulle vilja skriva till dig.

Du är ju så ung fortfarande och har statistiskt sett så många år framför dig att leva. Det kan ju inte bara vara så att ditt liv är slut när du inte ens fyllt 50!

Det finns många som behöver din kärlek och din hjälp, Karolina, dina föräldrar och de vänner du har kvar. Kanske dags att försöka ge igen lite av allt du själv har fått under det sista året och inte bara sitta hemma och ta emot.

Planera och genomföra en utflykt med dina snälla föräldrar t.ex. Det behöver inte bli så dyrt och din pappa har väl bil, efter vad jag förstår. Besöka något ställe med hantverk, titt i någon gammal, vacker kyrka och avslutande kaffe någonstans. Inget som kostar särskilt mycket.

Varm kram/M

Anonym sa...

Jag säger som Bollebygdsbo - läste ditt inlägg och tankarna började fara runt i huvudet och jag insåg sedan att det som Eleonora och Musikanta skriver är ungefär sammanfattar jag också skulle vilja ha sagt.
Jag vet att du befinner dig i ett sorgtillstånd som är ett slags ingenmansland, en tillvaro utan fotfäste, men inget som varar för evigt!
Kanske just därför är det så nödvändigt att försöka hitta en form av neutral balans i livet. Ett sätt att förhålla dig till den tunga sorg och börda som dragit ner dig i ett mörkt svart hål. Hitta en jämnvikt, en väg ut i livet igen. Ut ur ensamheten.
Det är tufft att kämpa sig upp mot ljuset, jag förstår det, men vad jag har förstått får du stöd och hjälp på vägen.
Hoppas det fungerar!

Varmaste kramarna!

Dubbelörn sa...

Skulle vilja skriva en lång kommentar, men blir helt mållös av somligas kommentarer!

Herre Gud säger jag bara... Vad är det man inte kunnat läsa i din blogg?! Vad är det man inte förstått??!!

Den största varmaste dunigaste omtankeskramen till dig just ikväll!!

Jag ringer imorgon!