onsdag 26 september 2012

Men glädjen....

... den där vackraste känslan som blir murbruk i det som ska bygga lycka i våra liv,  den söker jag alltid.

Idag är det kallt ute, rätt grått och trist.
Idag har jag ont i munnen igen.
Idag har jag skickat in mottagningsbeviset, och att jag inte kommer till bouppteckningen efter mamma.
Rätt mycket trist egentligen...

... men så mitt i det.

Idag kvittrar en röd liten fågel om att ge med hjärtat.
Idag finns en ängel som börjar på M.
Idag tog jag en alvedon så det slutade göra ont.
Idag, eller iallafall just nu, så försöker solen tränga igenom.
Idag läste jag nyss om mod och verklig glädje, av någon som
jag vet kämpar på därute:
"Nu har jag flyt i livet tjoho vad det går!
Det är ju så här det skal vara:) att det skal ta en sådan tid för tio öringen att trilla ner.Det var väl någon gång på 80-talet den försvan
igentligen."
 

Jag blir verkligen så glad... mitt i allt sorgligt och trist...   av sådant här murbruk av glädje!!

Tack!

söndag 23 september 2012

Just nu ville jag skriva om sorg...

(... om den där känslan som rätt vad det är poppar upp i halsen på mig. Som i fredags, när jag på väg till Röda Korset gick förbi kyrkogården. Först så kunde jag säga "Hej, mamma" i tanken. Å det gick bra. Men sen när jag tänkte: "Nej, men så där brukar jag ju inte säga... jag sa ju jämt" hej på dig, gammeljänta" och så skrattade du"... då gick det inte. (Å det gör inte det nu heller märker jag... när jag minns det.)
Då kom bara denna stora stora längtan efter mamma... (å fy vad jag balra vill gråta nu) ... så jag skriver inte mer än att till slut började det göra ont i halsen. Det blir så när man får svälja och svälja.
Sen när jag gått förbi kyrkogården vände jag mig om lite och sa, högt den här gången: "Hej då, mamma... du är ju inte där".
Så gick jag vidare mot Röda korset... med ont i halsen.)

Nu tänkte jag radera alltihopa, men ångrade mig då jag tycker det är både viktigt och riktigt att få visa sin sorg. I min tidigare familj var det inte så... utan där skulle sorgen stoppas undan för vissa... för att bära de som tyckte sig ha större rätt att äga den.
Mamma berättade, när hon bodde hos oss, hur mycket hon i sin ensamhet gråtit där hemma och längtat efter sin mamma då hon gått bort.

Men nu.... bort med det här tänket! För så är det.... de tankar och känslor av den här sorten som poppar upp och vill ta plats får inget större utrymme här just nu. Här gäller istället att "klara skivan", och hitta vardagsljus som bär. Hur litet eller stort det än är...
Å jag säger ofta "det är inte riktigt min grej" det här med depp och nattsvart förtvivlan. Inte alls faktiskt! Men däremot så är det oerhört viktigt, både för Carolina och mig, och för alla människor, att få äga och visa sin sorg. Det är stor skillnad på det...

NU... kaffe och sockerkaka (...och INTE bakad av mig nu heller:)!)



Sen så måste jag säga... det är med hela min mamma-stolthet som jag tänker på Carolina som just nu sitter och pluggar på universitetet inför en stor tenta på onsdag...  "åh, vad du är duktig, gumman!!"


(Märker att det blev lite rörigt skriv nu... varken särskilt nyanserat eller objektivt...  men det får väl vara så då!)

På en hundpromenad...


... kan man se ett ljus.
Något att ta med hem sen...

lördag 22 september 2012

8 bitar godis...

... blev fredagskvällens mys.
Ikväll blir det... ja, glass kanske.

(Inte så mycket att skriva om egentligen, men samtidigt viktiga bokstäver
om styrka och målmedvetenhet.)

torsdag 20 september 2012

Inläggets rubrik...

... hittar jag inga ord för.
Idag är det svårt att släppa tankarna på människors elakhet... bara för ett brevs skull.
Men jag måste...

onsdag 19 september 2012

För vissa människor...

... måste man belysa, och jämföra, vad tacksamhet och insikt egentligen handlar om.
Hur betydelsefullt det är att bli sedd för den man är... av de man älskar.

Min mamma gick bort en kort tid efter att hon fyllt 73 år. Jag var då 51 år gammal. Nästan till sitt sista andetag så visste hon vem jag var... hennes dotter. Å jag får bära med mig den gåvan i det liv jag har kvar... jag var hennes dotter in i det sista. Det är så så viktigt för ett barn... oavsett ålder.

Carolinas pappa började "gå bort" en tid efter att han fyllt 49 år. Hon var då 14 år gammal. Länge så försökte han behålla hennes namn i minnet... men redan innan hon fyllt 18 så hade han helt glömt bort det. Nästa år fyller hon 22 år... och han vet inte ens om att han har en dotter. Det är ingen gåva att få... och ingenting man vill bära med sig... att ens pappa inte ens visste om att man fanns den tid han hade kvar. Det är så så svårt för ett barn... oavsett ålder.

Så jag är tacksam.... tack snällaste Gud... för mammas "Å vad jag älskar dig, Elisabeth" dagarna före hon reste.
Men jag skulle utan att blinka byta med Carolina... att hon fått den gåvan istället. Från sin pappa.

(Det blev lite gråtvarning här nu, känner jag... å egentligen så skulle jag göra någe helt annat... bl a svara på kommentarer och fixa lunch... men det kändes viktigt att få ner det jag så ofta tänker på.)

.......

Sen är jag oerhört tacksam för de fina fina vänner jag har därute... och som jag har skrivit många gånger... utan er skulle det här gå mycket tyngre. Tack underbaraste människor... tack!!

tisdag 18 september 2012

Att vara modig och stark...


... finns lika många uttryck för som det finns människor.
För alla har vi vårt eget sätt att bygga det inom oss...
... och alla har vi vårt eget sätt att förmedla det.

Som igår kväll... Carolinas brev till sin storebror.
Brevet som aldrig kommer att bli avsänt. Hon skrev
det bara i sin bok - i sin blogg.

Idag är det tisdag.
En ny dag.
Ett nytt blad...

Carro... vad jag tycker att du är modig och stark!!

måndag 17 september 2012

Sent igår kväll...


... undrade hon om hon skulle skriva ett brev till sin storebror.
Han har ingen kontakt med oss idag.
Jag sa att hon ska göra precis som hon känner i sitt hjärta...

söndag 16 september 2012

Jul med Ernst...



... blev söndagsmyset ikväll.
Med många tända ljus i köket, Ernst julbok och "white cristmas" spelande i bakgrunden så blev det nästan som "twas the night before cristmas" här.
Julmys är bra... oavsett när... nästan.

Mina dagar...

... kommer inte att få annat innehåll än vad jag väljer att fylla dem med. Så sammanfattade jag tänket igår eftermiddag när jag stod och diskade,  samtidigt som jag i tanken försökte fundera ut någe mer mys för lördagkvällen.

Fast fredagskvällen var det inte jag som valde... det gjorde grannen G för oss! Hon ringde och bjöd över Carolina och mig på färska bär med glass. (Å fortfarande är jag lika förundrad över att det finns såna människor... och grannar... som bara är så... ja, helt fantastiska!!)

Igår, lördag, gick vi på stan, Carolina och jag. En underbart härlig höstdag... där vi köpte morötter, men ingen marmelad... gick och gofikade på mat&prat... och sen... nästan viktigaste av allt i sådana här tider... gick vi på åhléns och PROVADE PARFYM!!

Sen på kvällen... och efter ett längre diskbänkstänk... så blev det iallafall en riktigt fin myskväll med Körslaget och apelsinpepparkakor till kaffet! Inte världens hippaste mys kanske... men helt okay ändå, tyckte vi!

fredag 14 september 2012

Astrid skriver om 'pys i själen'...


... och inte för att förminska eller försköna, men jag tycker det är ett bra uttryck för när man har det lite tufft.

Vi har redan planerat...

... inför helgen.
Ikväll blir det 8 bitar godis  och filmen 2012.
Imorgon blir det en promenad till "Bondens marknad". Köpa marmelad och grönsaker.
Jag ska jobba några timmar på RK.
Carolina ska plugga lite hemma och sen delta i "Ålidhemsracet" på universitetet.

Det är verkligen inte "think outside the box" nu... än om det som hastigast flyger förbi något litet minne ibland. Men just nu... ja, då planerar vi så stort vi kan varje dag.

torsdag 13 september 2012

Varmt ljus på kall höstbild...


... på en Pontus P promenad.

onsdag 12 september 2012

Vi har...

ätit hemlagad (av Carolina förstås) svamsoppa till middag.
Vi har fikat the och tunnbrödmackor för en stund sedan....

Det blir inte mer skriv än så idag. Nu, liksom många andra dagar, så är det de små vardagshändelserna som är viktigast... det som får det att gå... ändå... och hur oväsentligt det än kan tyckas. För oss är det så... och det är viktigt att minnas dem sen.

Imorgon är en ny dag...

tisdag 11 september 2012

Liv x 2...


... och sånt vi egentligen inte hade råd med.

1. Jag blev bjuden på restaurang ikväll av tidigare arbetskompisen Karin. Så himla roligt...
2. Carolina klarade omtentan. Så himla roligt det också...

Så... den vackra höstbuketten som Carolina köpte idag. Hon bestämde att vi behövde lite höstvackert här hemma... och det blev det ju. Höstvackert. Än om jag... ja, ni vet.

Så det blev liv x 3 idag... viktiga minnen av en bra dag.

måndag 10 september 2012

Ingenting...


... kan hindra det som vill växa.

söndag 9 september 2012

Det här är nog det svåraste...

... jag gjort i mitt liv. Även om vissa delar varit helt nödvändiga.
En bra lugn helg ändå... Carolina och jag.

lördag 8 september 2012

Minnen när man sitter på youtube...

... och Carolina har gått ut med klassen.

Hon hette Meimi, och var min pojkväns mamma. Jag var 16 år, och bodde hos hans familj i Åsele.  Hon kom att bli ett stort stöd för mig under några år..  var som en extramamma... och den dagen jag gjorde slut med min pojkvän så saknade jag henne mer än honom. Hon var en av dessa få människor i mitt liv som lärde mig om styrka och villkorslös kärlek... och jag vet, genom hennes dotter, att den dagen när hon läste min och Sven-Eriks förlovningsannons i tidningen så var hon lycklig för min skull, och hoppades att jag hade hittat "en riktig man". Å det gjorde jag ju...

Jag hörde henne nu... minns hur hon alltid skruvade på radion och sjöng med...när de spelade:



Jag älskar dig, Meimi... jag vet att du har det bra i himlen.


fredag 7 september 2012

Ett vackert hjärta...


... med fallna orkideblad.
Sven-Erik 'hemma' på boendet igen.
Jag drömde om mamma inatt.
Tanden har lossnat.

Så nu går vi från katastrofläge till beredskapsläge... igen.

Ikväll blir det apelsinpepparkakor till kaffet...

torsdag 6 september 2012

... och nu ringde neurologöverläkaren.

De har lagt in honom för observation.
Vi pratar om stelhet och förmodat blodtrycksfall.
Han vill veta om Sven-Erik... jag berättar så mycket jag kan.
Han vill veta om utifall att "livsuppehållande åtgärdet"... jag säger nej till det. Förklarar mitt beslut.Han förstår... och "ja, han är ju mycket svårt sjuk" säger han.
De ska ge honom näringsdropp... och antibiotika om det skulle behövas.
En fin läkare... han också.
Jag får ringa när jag vill...

Jag har berättat för Carolina. Mellan orden så andas jag in övertygelsen om
att han är "hemma" imorgon igen.

Det blir en lång natt...

Jag har pratat med ortopedläkaren ikväll...

... om Sven-Erik.

I eftermiddag ringde sköterskan från Sjöjungfrun. Hon berättade, på min telefonsvarare, att Sven-Erik ramlat på toaletten i går morse, och idag, ända sen morgonen, så hade de märkt att han inte ville/kunde stödja på sitt ena ben.  Nu var han på väg med ambulans till akuten.

Jag ringde boendet, och pratade med "Ulla",  vår kontaktperson, och min livlina,  på boendet. Hon berättade....

.... och precis nu, mitt i skrivet, så ringer ortopedläkaren igen (tänk om alla läkare vore så?) bara för att berätta att de inte har hittat någe på vare sig röntgen av skelett eller på skiktröntgen. Men han är mycket trött, och har också haft "frånvaro-attacker" ... med stora pupiller och någon form av epilepsianfall. Har svimmat. Kanske en försämring av hans grundsjukdom.   sa hon. Nu höll neuro-läkaren på att undersöka honom... och mest troligt åker han tillbaka till boendet... till tryggheten... redan ikväll.

Hon sa också, den mycket mycket fina och förstående läkaren: "Vilket trauma det här måste vara för er...  ingen som själv gått igenom nåt sånt här förstår hur svårt det är." Det kändes som en bekräftelse på... eller rättare sagt... jag blev bara så tacksam över att hon sa det... att hon förstod.

Skrivet rätt upp och ner just nu... och jag är ledsen... och har dåligt samvete för att jag inte orkar finnas där med honom just nu.

Idag är det två månader sen...

... kom jag att tänka på nyss. Två månader sedan mamma somnade in.
Fast det var ju (fortfarande och för att det ska gå) en annan mamma...

Jag går och funderar på det här med styrka. Vad är det som gör att
människor ändå orkar med? Små saker. Stora saker. Vad?
Jag ska skriva om det... men just nu håller jag på att samla på mig
just det... styrka. Fast jag har ju en hel del redan..

Igår pratade jag med Sjöjungfrun. Om Sven-Erik.
"Han är lite trött idag, men just nu sitter han och äter" sa killen jag pratade med.

En dag i taget.