onsdag 19 september 2012

För vissa människor...

... måste man belysa, och jämföra, vad tacksamhet och insikt egentligen handlar om.
Hur betydelsefullt det är att bli sedd för den man är... av de man älskar.

Min mamma gick bort en kort tid efter att hon fyllt 73 år. Jag var då 51 år gammal. Nästan till sitt sista andetag så visste hon vem jag var... hennes dotter. Å jag får bära med mig den gåvan i det liv jag har kvar... jag var hennes dotter in i det sista. Det är så så viktigt för ett barn... oavsett ålder.

Carolinas pappa började "gå bort" en tid efter att han fyllt 49 år. Hon var då 14 år gammal. Länge så försökte han behålla hennes namn i minnet... men redan innan hon fyllt 18 så hade han helt glömt bort det. Nästa år fyller hon 22 år... och han vet inte ens om att han har en dotter. Det är ingen gåva att få... och ingenting man vill bära med sig... att ens pappa inte ens visste om att man fanns den tid han hade kvar. Det är så så svårt för ett barn... oavsett ålder.

Så jag är tacksam.... tack snällaste Gud... för mammas "Å vad jag älskar dig, Elisabeth" dagarna före hon reste.
Men jag skulle utan att blinka byta med Carolina... att hon fått den gåvan istället. Från sin pappa.

(Det blev lite gråtvarning här nu, känner jag... å egentligen så skulle jag göra någe helt annat... bl a svara på kommentarer och fixa lunch... men det kändes viktigt att få ner det jag så ofta tänker på.)

.......

Sen är jag oerhört tacksam för de fina fina vänner jag har därute... och som jag har skrivit många gånger... utan er skulle det här gå mycket tyngre. Tack underbaraste människor... tack!!

5 kommentarer:

kalebass sa...

Det är väldigt viktigt att tala om sorgen. Om och om igen. För sig själv och för att dela med sig. Det är inte alltid så lätt att ta emot, och att veta vad man ska göra, särskilt så här där man inte känner varann. Jag har upplevt känslan, grym och oåterkallelig. Då är "vännen" viktig, som ofta bara behöver lyssna, så värst mycket behöver inte sägas. Att bli sedd. Ja, det är nog det viktigaste i livet. (detta berör i viss mån mitt senaste inlägg på min blogg, men kanske inte helt lämpligt att titta på just nu.)men kram till er båda!

Ruta Ett sa...

Man behöver vänner lite överallt ifrån...inte minst i etern...
ibland kan jag känna att någon tänker på mig och det är en trygghet i allt elände man som människa ställs inför.
Känn att jag tänker på er båda...ofta

Bamsekramar igen...

Anna sa...

Tack för din fina kommentar. Jag tror ofta att föräldrar känner att de vill vara den som tar över smärtan istället för sitt barn. Kram

Elisabeth sa...

kALEBASS: Klokt tänk! För precis så är det... det är viktigt att få tala om sorgen. Men kanske har vi också olika sätt att prata om den, och under olika lång tid. En del "pratar ur sig" under en kort, men intensiv period, medan andra, som jag, pytsar ur sig lite nu och då. Sen...att bli sedd tror jag är än viktigare i en sorg. Varm kram..

aNN: Tack vännen, med de snyggaste rosa skorna! Det finns en oerhörd oerhörd styrka i att veta att man har en vän.. att man inte är ensam. DET bär det mesta.. tack, min vän! Varm kram..

aNNA: Ja, du har så rätt... som förälder så bär man hellre smärtan själv än att ens barn behöver göra det! Varm kram.. (Ps. Å jag lovar att kolla "skräpposten" oftare)

Laila sa...

Jag bär dig och C med mig varje dag i mina tankar, i min själ.

Finns här för er