onsdag 30 november 2011

Klockan är snart sju...

... och det är en annorlunad morgon. Igen då.
Jag sitter i köket, Carolina står i hallen och fixar håret, och i vardagsrummet ligger min syster och sover. Hon kom igår...
"Mamma mår inte så bra"... hur många gånger har jag skrivit det? Å nu skriver jag det igen... mamma mår inte så bra.
Vad förämringen beror på just nu vet vi inte... men det är kämpigt för henne. För pappa med. Jag skriver inte så mycket mer om det... hur dålig hon var när jag kom dit igår. Har vi tur, vilket jag bad Gud om inatt när jag gick och la mig, så kanske det vänder. Igen då.

Å det är då allting annat... precis allting annat... måste få vara.

tisdag 29 november 2011

Jag har legat vaken halva natten...

... och ångrat vad jag skrev i går kväll.
Eller iallafall ångrat att jag la ut det... det hade nog varit bättre att göra som jag brukar... sparat ner det som ett utkast istället. Funderat om jag ska gå upp och ta bort det...

Nu är det en ny dag... och nu känns det fegt att ta bort det. Det är ju så här det är... och så här jag känner. Så jag väljer att låta det stå kvar ändå... och så fortsätter vi... Carolina och jag. "Det ordner sig" som jag brukar säga till Carolina... och snart är det jul.

Idag blir det inget RK. Idag ska jag gå upp och vara med mamma. Hon är, som jag skrivit tidigare, inte så pigg... och pappa behöver träna med sin kör.

Så... en ny dag.

måndag 28 november 2011

Jag blir så jävla arg...

... skriver jag nu. Egentligen så hade jag börjar skriva någe helt helt annat... om Sven-Erik och Carolina.... dom två... och lite av det liv, och de minnen som dom delade.

Men så.... blir jag bara så jävla arg mitt i alltihopa... och jag skriver "förlåt, Gud att jag svär" då jag inte tycker så särskilt mycket om svär... än om jag inte kan låta bli att använda det ibland... som nu! När det gäller den som är kvar... utan honom... Carolina... hans dotter. Den som kunde linda honom runt lillfingret hur lätt som helst...

För HUR är man funtad... egentligen... då man tycker att det räcker med fraser som "ja, du får höra av det om det är något", eller "du kan väl höra av dig", och sen.... när hon inte gör det, då tycker man att man har gjort sitt... och så bryr man sig inte vidare om det.
Nämen, jag blir verkligen verkligen så fullständigt.... ja, jag vet inte vad jag blir. Å "jävla arg" känns ganska milt uttryckt känner jag. Sen gör inte det här inlägget någe anspråk på att vara särskilt bra eller välskrivet heller... det stuntar jag i... det får bli som det kan.

En flicka som när hon var 14 år fick veta att hennes pappa skulle tas ifrån henne... en dödlig sjukdom som på det grymmaste och mest förnedrande sätt skulle ta hennes pappa ifrån henne. Sen fick hon lämna hemmet... flytta och börja om... se sin pappa förändras hemma allt mer till det sämre... svälja och glömma bort alla gånger han var dum mot henne på grund av sin sjukdom... säga hej då till honom när han till slut inte kunde bo hemma längre... och så, det grymmaste för ett barn... när ens pappa eller mamma tittar på en och undrar vem man är. Sen slutet... bli ett vårdpaket och ett skal... och sen dö ifrån henne. Säga hej då igen...

Men va f-n... (å förlåt igen Gud, men jag är rätt säker på att du vet hur förtvivlad jag är just nu) ... hur hur hur är man funtad när man inte ens i det läget kan komma till undsättning... utan gömmer sig bakom... ja, jag undrar vadå? Förstår dom inte hur mycket mycket mer som behövs?
Att bara pliktskyldigast använda några artighetsfraser till henne... ja, jag vet verkligen inte hur dessa människor är funtade! När de samtidigt gör sig så vinn om att till andra vilja framstå som så godhjärtade och vänliga människor...

Jag säger bara, som den mamma jag är... förbannade människor. Men jag måste kanske tänka: "Jordens oro viker, för den frid som varar. Döden allt förliker, himlen allt förklarar."



(Nu kommer jag ju som de flesta vet att få trista kommentarer... men det gör faktiskt inte så mycket... jag skriver som det är... skriver om hur det är... rätt upp och ner... och har inte det minsta behov av att behöva framställa mig som godhjärtad och vänlig... för jag ser inte mig själv på det viset. Jag är bara en människa som gör så gott jag kan... jag undrar bara varför dessa människor inte kan göra det?)

söndag 27 november 2011

Söndagkväll...

... och jag har tänt det första adventsljuset igen. Dagen är över, och jag försöker att hitta de rätta orden... de som ska bevaras... och de som ska berätta om ljus och glädje för den här dagen... och det viktigaste ordet av dem alla... tillsammans.

Men det blir lite... ja, jag vet inte... det känns lite svårt att förmedla skyltsöndagsmyset nere på stan tillsammans med min lillebror F och hans familj... polkagris- och ballongköpet till barnen... gofikat på "Hedvigs hörna"... höra julsånger... glöggdoft överallt... se både röda och gröna tomtar... höra ännu mer julsånger... och så småningom åka upp till mamma och pappa och bjuda dem på lite adventsmysfika.
Det känns lite svårt för mamma såg inte så pigg ut...

Men vi gjorde vad vi kunde... och pappa hade julpyntat och tänt ljus överallt. Julmusiken åkte på... bordet dukades med både skinka, vörtbröd, glögg... och lite annat smått och gott. Tillsammans fick vi en stund som jag kommer att spara för alltid i mitt hjärta... med skratt och surr... barnen som sprang mellan teven och köksbordet... påtår med pepparkakor... mamma som satt där i sin stol och ville vara med... ja, det var ett tillsammans som... ja, jag skriver... tack snälla snällaste Gud för att jag fick den här stunden!
För som jag skrev nyss, mamma såg inte så pigg ut...

Pappa... min hjälte! Han gjorde mest...

Så här skrev pappa på sin blogg om lördagen:

"Så har då denna vecka gått,både med oro och glädje. Britt har varit dålig varje dag fram till i dag då hon påvisar en betydlig förbättring vilket ger oss en stor glädje! Hon är ju fortfarande väldigt kraftlös, men har varit uppe hela dagen och social,visserligen sittande. Jag har haft tvättdag,och mellan maskinerna har jag hämtat advents- och julsaker från förrådet och pyntat som hon vill ha det. Bjöd henne på god middag med gott kött,pommes o sås.Serverade henne sedan vid TV:n kaffe och bakelse i form som ett hjärta.Har under veckan övat julsånger med båda körerna samt spelat med mina damer på två ställen. Jag har möjlighet till detta tack vare våra barn Fredrik och Elisabeth som då snällt turats om att vara med Britt. Britt är också väldigt bestämd med att jag ska sköta det jag tagit på mej!Jag hoppas att Britts förbättring nu fortsätter så att vi får en orosfri jul. "


Idag är det söndag... så tack Gud för den här dagen!!
Tack Carolina för den här dagen..
Tack mamma för den här dagen...
Tack pappa för den här dagen...
Tack Fredrik med familj för den här dagen...
Imorgon är det måndag... så tack Gud för den här dagen!!

En fin 1:a advent till alla önskar Carolina och jag...


lördag 26 november 2011

Liten julmysarfrukost...


... ska jag strax väcka Carolina med.

fredag 25 november 2011

Julmys på Gustav garvares gata ikväll...

... med gofika och klä lilla granen.

torsdag 24 november 2011

Nu har snart det sista ljuset brunnit ner...




... bokstavligt talat. Ljusen är slut - men jag ska köpa nya imorgon!
Sen ska jag imorgon bjuda Carolina på... ja, inte två ton lussebullar kanske, men väl en riktig gofika på stan.... eller så köper jag med mig några skivor julskinka hem. Å med vörtlimpa, rödbetssallad och... ja, kanske en julmust till henne så kan det bli bästa julgofikat hemma istället. Vi får se... men aldrig har vi behövt julmyset så mycket som nu.

Nästa vecka. Fast än jag bara tycks fungera två dagar i taget nu... så vet jag ju att det finns dagar lite längre bort som kommer. Sven-Erik... och adventsgudstjänsten med fika i Ålidhemskyrkan. Sen adventsfikat på boendet. Sen vårdplaneringen veckan därpå...

Ett annat sen... mamma. Hur mår hon nästa vecka? Är hon lika dålig som nu så har jag lovat pappa att komma dit så att han kan fara och träna med sina körer. Självklart... han behöver komma ut lite.

Så det gäller att hålla i julmysarkänslan allt vad som bara går nu... vilken börjar imorgon då jag köpt nya ljus!!

onsdag 23 november 2011

Igår satt jag på toaletten och grät...

... men inte av förtvivlan och sorg. Inte av missmod och hopplöshet. Inte av.... ja, inte av någonting av allt det som kanske också skulle behöva gråtas över.

Jag grät av tacksamhet! Satt där på toaletten på Röda Korset och knäppte mina händer... och tårarna fick komma... och inom mig fanns den vackraste och djupaste tacksamhet för han som hörsammat min bön... att han skulle se till att Carolina fick klara den här tentan... att hon skulle få godkänt... för hon behövde det så mycket just nu.
Hon fick VG.
Hon hade nyss varit nere till mig på RK och berättat... glädjestrålande och lycklig... att HON börjat gråta när hon fått resultatet... och "jag känner mig lite stolt nu, mamma" när hon förstått att det verkligen var så... att hon klarat tentan.

Högt och lite hulkigt satt jag sen där på toaletten och sa... tack Gud!

..........

Sen... det här med vår ekonomi, och då jag väljer att berätta om hur vi har det, så är det inte någon inbjudan till kommentarer av diskussionstyp om vilken ekonomi vi har, och hur vi hanterar den. Som jag sagt så många gånger förut... somliga förstår utan att man behöver förklara, och somliga förstår inte hur mycket man än förklarar. Därför väljer jag nu, att med bakgrund av detta, vara konsekvent och inte lägga ut några kommentarer till det inlägget. Till de flesta vill jag ändå skicka en lika tacksam tanke som den jag kände på Röda Korsets toalett... tack alla ni!

Är hos mamma..


... medan pappa åker o spelar. Mamma är inte så pigg idag..

tisdag 22 november 2011

Jag vill skriva det här...

... för att Carolina ska veta. För dagen satt hon och läste högt för mig ur min blogg om tidigare förejul- advents- och julmysarkvällar här på Gustav Garvares gata. Det tunga och tråkiga hoppade hon över... utan läste bara om det roliga, om gofika här och där, och myset vi hittade på. Som för att peppa både sig själv och mig...

Därför behöver hon mina ord nu. Den här veckan... som inte bara är fylld av djup hålla undan sorg och oro... utan också fylld av trix och fix för att klara oss till fredag... som till exempel att hon idag skulle ta med sig en matdosa halvfylld med ris och korvsås utan korv.

Middagarna har bestått av gröt... pasta och sås... ris och sås... gröt igen... och lite så. Kaffet är slut... osten likaså... mjölk ska vi köpa idag... och det blir fiskbullar ikväll.
Så så är det....

MEN... och det är nog det största och starkaste MEN jag har skrivit, tror jag... men det är klart att vi fixar det här, gumman!! Ikväll ska jag baka "min billiga pepparkaka" så vi har till gofika... vi ska duka lika fint som vi brukar... och så ska vi vara precis så där starka som vi alltid är, och säga: SÅ LITE VI HAR MEN SÅ GOTT VI MÅR!!!

För det gör vi... vi har varandra... vi har våra minnen... vi ska snart sätta upp adventsljusstakarna... vi ska köpa ljus och tända över allt...och vi ska köpa två ton lussebullar till helgen!!! Minst!

För gumman... SNART ÄR DET JUL!!! SNART ÄR DET JUL, GUMMAN!!!

(Å sen som alla kloka mammor förstår... så inte fick hon ta med sig någon halvfylld matdosa till skolan... då får det bli som det kan... hon ska aldrig behöva skämmas... jag bestämde att hon skulle gå och köpa sig någe riktigt att äta... hon behöver det. "Men mamma, har vi verkligen råd med det" frågade hon. Å jag vet att hon fick, och troligtvis har dåligt samvete nu... MEN som jag sa till henne: "Ha INTE dåligt samvete... du vet, det ordnar sig... klart det gör det... vi fixar det... nu äter du ordentligt idag... och så blir det fiskbullar och gofika ikväll!" Sa jag med den bästa det-vet-väl-mamma-rösten... självklart.)

..........


Ps. Trista och fula kommentarer undanbedes vänligt men bestämt! Jag brukar lika säkert som amen i kyrkan få det när jag så mycket som knystar om vår ekonomi...men antingen så förstår man vilket mod som krävs för att skriva det här inlägget... eller så är man bara... ja, jag vet inte vad. Men jag hoppas verkligen på lite respekt den här gången...

måndag 21 november 2011

Det är bara att hålla ifrån sig...

... för annars går det inte. Punkt och slut.
I varje vaken stund och medveten minut.

Jag fick höra att Sven-Erik blivit skjutsad i rullstol senast man hade sånguppträdande på boendet. Pappa var där och spelade... och mitt i där någonstans så kände pappa en kort sekund av igenkännande i Sven-Eriks ögon. Men sen så... ja, sen så var det inte mer.

Jag ser hur trött mamma är, och hur hennes värld krymer allt mer. Oron finns där... än om jag har sagt till henne att hon ska leva tills hon är 92. Minst!

Punkt och slut. För jag ska ju ordna den bästa av jular... oavsett vad.

söndag 20 november 2011

Mamma såg så trött ut...

... när vi kom dit i förmiddags. Med nybakat gofika av Carolina...

Jag vet inte mer vad jag ska skriva... men de senaste dagarna har en förkylning härjat i hennes kropp. I går var hon så trött och svag att hon inte orkade ta emot någe besök... och det... det säger mycket när det gäller mamma. Det har aldrig hänt.. hur dålig hon än har varit. Bara att gå på toaletten har varit ansträngande för henne... och hjärtat har börjat gå oroligt och fort, sa hon för några dagar sen.
Men hon sa att det kändes lite bättre idag.. fast hon är fortfarande mycket trött. Jag såg det.
Lilla lilla mamma...

Pappa han springer runt som den värsta tomte.. och försöker hinna med både hushållsbestyr och hennes väl och ve. Hjälper henne till toaletten... hämtar det hon vill ha... knäpper knapparna i koftan... och är lyhörd för minsta vink från henne. Allt med ett leende...
Sen berättar han för mig hur han har fått svårt att gå... en stor och djup hudspricka under foten som gör ont.
Han vill inte bekymra mamma, säger han... men jag vet ju att han lever under stor stor press nu.
Lilla lilla pappa...

Så lite man kan göra... så mycket man vill.

.........

I övrigt så har vi haft en fin helg... om än lite intensiv. I fredags var vi till mamma och pappa, i går var Jonas med lilla familjen hit och fikade... och idag besöket hos mamma och pappa, och sen kom Jonas hit med lilla familjen igen och hjälpte oss att få upp adventsbelysningen på balkongen. Så man är lite trött ikväll...

Sen får man bortse från regnet... som snuvade oss på snökonfekten som dalade ner lite tidigare idag! För annars blir man bara, som jag sa till Carolina för en stund sedan, sur och depp i luvan!!

Sov gott världen därute... sov gott mamma och pappa... sov gott Sven-Erik... sov gott världen därute.


(Så hurtigt jag tycker det låter när jag läser mellan raderna vad jag skrivit... men... ja, det får väl låta så då... de flesta förstår ju... och jag vet ju.)

Pappa är allt...


... för mamma. Å tvärtom..
Han avfrostar frys, drar lakan och knäpper knapparna i hennes kofta... ungefär samtidigt. Carolina har varit uppe o bakat på morgonen, så vi hade med oss lite gofika. En fìn stund att minnas,.

lördag 19 november 2011

En bön till Gud...

... som har funnits i mitt inre under lång tid... men utan ord.

Käre Gud!
Så länge ville jag att Sven-Erik skulle minnas.... så många gånger satt jag där och blev lycklig när han tycktes göra det. Så länge jag pekade på foton och frågade honom vem det var... och lika många gånger så hoppade hjärtat till när han svarade rätt.

Så dum jag var Gud... och så egoistisk som bara ville få finnas kvar i hans värld så länge som möjligt. Inte tänkte jag på honom... hur svårt det måste ha varit för honom alla de gånger han inte mindes... alla de gånger han inte kände igen... och alla de gånger han hörde sig själv svara fel. Så dum jag var, Gud...

Så jag tänker nu... förlåt mig Gud! Jag skäms! Å jag ber till dig av hela mitt djupaste hjärta att du nu har stängt igen dörren helt för de minnen han har kvar av sitt liv... att han inte längre har ens den allra kortaste sekund av insikt och vetskap... och helst... att du någonstans redan har tagit hem Sven-Erik.
För Gud... jag är så rädd att han ska lida. Att minsta sekund av minne eller insikt ska göra ont i honom. Kanske få honom att gråta... som han gjorde när han var på geriatriken... då han flera gånger så förtvivlat gråtit ut i biträdets armar... men inte visste varför.
Då dör jag nog, Gud...

Så Gud, förlåt mig min egoism... förlåt mig för att jag inte förstod... och förlåt mig för att jag inte orkade. Men jag lovar att tacka dig varje kväll om du kan hjälpa mig med det här... för Sven-Eriks skull.

........

Den viktigaste bönen jag skrivit på länge...

Att känna igen...vad handlar det om egentligen?
När en demenssjuk person befinner sig i det svåraste stadiet så är det mycket mycket svårt att veta vad han minns och inte... och minns han någe så är det lika flyktigt som andetaget han tar.
Hur viktigt är det då? För oss som står bredvid?
Vem är det handlar om när jag sitter där och försöker få honom att minnas?
Det handlar om mig. Min glädje, och mitt bekräftelsebehov... och att den glädjen är så stark och behövande... att jag inte förstår att vara tyst.

Visst vet jag att de allra flesta har ett bekräftelsebehov... vi behöver FÅ det... på olika sätt, och med olika styrka. Men när sjukdom tar ifrån en förmågan att GE bekräftelse... då måste man hålla fast vid det man visste innan.

Så som sagt... förlåt mig!

Till alla Elisabeth idag...


... grattis på namnsdagen.

Carolina heter också Elisabeth. Det var Sven-Erik som bestämde att hon skulle ha det namnet... mycket bestämt, minns jag! Hans mamma heter det, hans syster, systerdotter... o jag.
Idag kändes det viktigt att komma ihåg det... och att hon vet hur pappa fick kriga för det namnet. Idag är jag glad för det...

onsdag 16 november 2011

Imorgon följer Carolina med...


... när jag o min vän M går o äter frukost. Så ensam är hon... o just därför ska det bli den bästa frukosten.

måndag 14 november 2011

"Sven-Erik, hjälp mig med skrivet"...

... tänkte jag nyss vid diskbänken. Hjälp mig att få dem att förstå att det är så mycket värre nu. Din sjukdom har gått in i ett nytt skede nu... och hon vet ju det. Carolina.
Hjälp mig att få dem att förstå att det handlar inte om oss... din sjukdom och min sorg. Det handlar om vår dotter... din ögonsten och min lill-kajsa.
Då hon inte har dig... så har hon ju mig... och vi var ju trygga med det. Men om hon inte hade mig... vem skulle hon då gå till? Nu... i det här läget?
Å om dom inte ens förstår nu... hur svårt hon har det... ska dom då nånsin göra det? Inte är det lönt den dagen vi måste gå på din begravning, gubben... för det måste vi ju... fast än jag vet att du är kvar här hemma hos mig.

Det finns någonting som är värre än din sjukdom nu, gubben... och jag är glad att du inte vet hur illa hon far nu... hur somliga använder sig av en mycket sofistikerad mobbing för att slippa både henne och mig... det är för sorgligt! Så Sven-Erik... hjälp mig med skrivet idag!


(Jag lägger ut det här... för det gör ont när man ser sitt barn lida. Mamma och pappa gör vad de kan men de har så så nog med sitt. Å jag håller på att tröttna på de andra... för Carolinas skull.)

söndag 13 november 2011

Fars Dag idag....

... och jag behöver väl inte skriva hur det är?

Men jag gör det iallafall.. så idag blir det inget firande av Sven-Erik... inget besök till morfar och mormor... bara allt annat vad mys heter här hemma hos oss.
Vi städar lite tillsammans lite nu... ska göra gofika strax... spelar julsånger... och bara pepp.
Det förstår ju varje mamma... när barnen behöver en som mest. Punkt och slut.

Carolina drömde att Sven-Erik dog inatt... och imorse så var hon säker på att det var sant. "Visst, jag har ju drömt att pappa har dött förut.. men nu vet jag ju att det är dit vi är på väg" sa hon.

(Hon står och gråter i köket nu hör jag... så blir det inget mer skriv.)

onsdag 9 november 2011

Det finns ingenting vackert...

... med den här dagen.

När jag kom dit så satt han vid matbordet och väntade på mat. Inga ögonbryn som höjdes när jag kom in. "Hej gubben, hur är det idag?" frågade jag. Han svarade inte. Sträckte fram handen för att stryka honom över huvudet men kom av mig när jag såg... så tunnhårig att man nästan såg igenom... och alldeles vitt. Han med sitt tjocka svarta hår. Men det är klart att jag strök honom över håret iallafall... som jag alltid gjort. Så mager han har blivit. Jag babblade på... tog hans hand i min... strök honom över kinden... svalde bort när jag kände efter och fortsatte babbla på... pussade honom på pannan... allt så välbekant och nära... och innerst inne fanns hoppet... kanske kanske skulle han känna igen... iallafall en glimt? Men någon glimt kom aldrig...

Försökte prata med honom... men ingen respons... än om jag ibland fick ett vagt och otydligt "ja" eller "nej", de enda ord han har kvar nu. Skrattade till lite ibland, men hans blick irrade mest omkring. "Puffade" med munnen.. ja, kan inte beskriva det bättre... gjorde blåsljud med munnen... som för sig själv... i sin egen värld.

Maten kom... och Ulla fick mata honom. Ge honom mat på gaffeln... föra glaset till munnen... fråga om han var mätt... och få ett diffust ja till svar. Jag klarade inte av att göra det... inte idag.
Under tiden blev jag och min vän M (min kontaktperson) bjudna på kaffe vid tevehörnan.. vänta på honom där. Jag babblade på då också...

Ulla fick leda honom till bordet... jag såg hur dåligt han gick. Tala om för honom... som till ett barn... "kom här Sven-Erik... vi går hitåt... här ska du få sitta... böj på benen nu så kan du sätta dig här i fåtöljen. Ni vet... när man inte längre vet hur man ska sätta sig... den bilden har jag också tagit med mig hem.

Sen satt vi där... Sven-Erik... min vän M... och jag. Försökte prata... få honom att skratta... berätta någe roligt... någonting vad som helst som skulle göra det roligt för honom... men det kom inte så många skratt. Sen märkte jag att han var trött... helt plötsligt så började han blåsa med munnen igen... ena ögat åkte igen... och så fick jag se hur han lyfte handen och "spelade" med fingrarna i luften. Kanske... tänte jag då... att där innanför i hans värld... så var det hans sätt att säga hur trött han var... men jag kunde inte tolka det i världen här utanför.

Han försökte flera gånger att lägga det ena benet över det andra... och till slut lyckades det.

Jag fick en fin pratstund med Ulla. (Hans skötare, och vår kontaktperson därute.)Om Sven-Erik. Om oss. Om chocken idag. Hon är en klippa... och hon förstod, sa hon.


Sen åkte vi därifrån. Jag sa "Hej då, gubben min... nu åker vi... å så ses vi sen!" Med pussen på pannan... handen på kinden... länge. Jag grät inte då... inte nu heller.


Det är ett dåligt skriv ikväll... men som sagt... det finns inget vackert med den här dagen... inget skriv om sorg och förtvilan... ingenting. Det finns bara chock, bara den djupaste förtvivlans förvivlade helhelvete... att måsta se den man skulle kunna dö för sitta på ett hem och bara måsta tvina bort. Min Sven-Erik... min.

Gode gode Gud... hjälp mig. Hjälp mig någon... för värre ska det bli.
Än om jag vet att morgondagen kommer... och som sagt... Carolina går först... alltid.

Vara nära..


Hans tjocka hår...

... är borta.

Jag vill ha många bilder...

... o jag babblar bort sväljet.

Hjälp med maten...


Så fin...


Hos Sven-Erik...


tisdag 8 november 2011

Jag sitter med fingrarna...

... på tangenterna, och undrar vad jag skriva om. Eller rättare sagt, jag undrar hur jag ska kunna få ner alla tankar som slåss om utrymmet idag. Det känns omöjligt... jag får inte ihop tankarna någe bra, märker jag. Jag vet varför... men det får bli som det kan.

Imorgon ska jag åka till Sven-Erik. Imorgon ska jag åka till Sven-Erik. Imorgon ska jag åka till... ja, jag måste skriva det flera gånger. Imorgon ska jag åka till Sven-Erik.
Vad är det som möter mig när jag kliver in genom dörren därborta där han bor nu? Kommer han bara att sitta där vid bordet, oförmögen att förmedla någon som helst kontakt? Kommer hans ögon att se mina? Vad ska jag prata om? Kommer han att kunna ta kaffekoppen själv? Kommer han att behöva hjälp med blöjbyte? Kommer han att kunna gå med mig en liten bit i korridoren?

Hur kommer jag att vara? Hur ska jag vara?
Ska jag vara "glada frun" som kommer med tjo och tjim-leendet och "hej gubben, vad du är då fin idag! " En fru som kanske bara gör honom stressad... då han inte längre känner igen mig.
Kanske gör jag honom än mer stressad bara genom att röra vid honom... något välbekant, men som han inte kan placera.
Ska jag vara "vem som helst" som kommer med försiktigt leende och "hej Sven-Erik, vad roligt att se dig!" Sätta mig bredvid honom och bara vara "en vän"?

Så här har tänket snurrat på några dagar nu... och det jag gruvar allra allra mest för... vilka bilder bär jag med mig hem sen?

Skrivet rätt upp och ned..

..........

Nej, jag skriver inte mer om det här just nu... jag ska koka mig mer kaffe, känner jag! Lite okoncentrerat har jag också de senaste dagarna försökt att peppa, stötta och vara bollplank för Carolina som har en stor tenta idag. Å hon går alltid först...

Sen.. vore jag någon som läste den här bloggen så skulle jag nog ha slutat läsa här för länge sen... inte för att hon som skriver går omkring och känner sig dödeppad jämt, för det gör hon inte... utan mer då för att det som händer runt omkring henne är så erbarmeligt trist just nu! Jag menar... man vill ju läsa, höra, känna, uppleva, och beröras av det positiva i livet. Åteminstone vill jag det... och det här erbarmerliga kommer ju att pågå ett tag till!


..........


(Kan en annan människas mest förtvivlade sorg bli till styrka för någon annan?... skulle jag också skriva om. Om när min mormor förlorade sin lille son Tom för så länge sedan... och hur hennes sorg "kunde hon klara sig igenom det, så måtte väl jag för jösse namn fixa det här" gett mig styrkan att fortsätta. Men jag får skriva mer om det någon annan gång, känner jag...)

söndag 6 november 2011

Jag tänker lite på det ikväll...

efter att jag läst hennes rader "packat ner hans finskor i lådor då jag inte tror att han kommer att ha dom mer".
Hon skriver inte att hon vet att han inte kommer att ha finskorna mer... hon skriver att hon inte tror det.
För det är så det blir när man sitter i ett väntrum... man vet ju aldrig. För det är så det blir när någon istället sakta, men ändå lika obönhörligt ska försvinna ifrån en... man sparar finskorna, och allt annat som var viktigt i hans liv. För så länge hoppet finns... man vet ju aldrig... han kan ju behöva dem en dag.

Det tar tid att inse sånt... det tar tid för hoppet att grusas... och på min vinda finns två kartonger med HSB-jobbarkläder, julslipsen, snyggskorna... och mycket mer som jag inte orkar ta itu med än. Det tar tid... och jag menar... han kan ju behöva dem en dag.

På onsdag ska jag åka dit... å jag vet att inte ens då kommer hoppet att grusas.

..........

En bra dag ändå... för annat kan man inte skriva när man blivit bjuden på gofika hos mamma och pappa... och sett att mamma mår förhållandevis bra. På eftermiddagen kom min lillebror F med flickvännen C och bjöd på hembakad sockerkaka. Det var också trevligt...

Carolina har pluggat hela hela dagen för ny tenta på tisdag. Hon gör det bra, vår lilla gumma!

Nu... ja, nu blir det påtår, tror jag. (Å försöka tänka på någe annat än det jag nyss skrev... om finskor och onsdag.)

lördag 5 november 2011

Kan man känna lycka mitt i sorgen?


Ja, iallafall gör jag det lite nu. Det blev fint i fönstret, jag har gofika till julfilmen med Bing Crosby som jag ska se, o alla finns just nu.
På onsdag ska jag åka till Sven-Erik... jag får tänka på det sen.

Överlevnadskonst...

... är bara ett finare ord för "det gäller att hitta på"!

Så nu ska jag diska, tvätta rumsfönstret, hänga upp nygamla gardiner, spela gladan-musik, inte titta ut på gråvädret, kanske städa ett skåp, och fortsätta att hålla ljusen tända.

Carolina ska åka iväg till universitetet och plugga med en kompis. Ny tenta på tisdag.

Jag skriver mer sen...

torsdag 3 november 2011

Alzheimer...

... tänkte jag på nu.
Själva ordet alzheimer... som betyder dement. Som betyder att allting du har i huvudet ska försvinna. Det är en obotlig sjukdom, och leder ofrånkomligen till döden. Punkt och slut. Kanske låter det hårt att skriva och tänka så... men jag måste på någe sätt slå mig i huvudet med det. Han har alzheimer... och han sitter bara där nu... det svåraste stadiet... och jag måste förstå det... och sen kunna gå dit och vara stark

Två Sven-Erikar... brukar jag också tänka.
Det är som om det finns två stycken av honom nu. En i mina minnen som jag alltmer vänder tillbaka till... allt vi gjorde... allt vi sa... den han var långt innan han blev sjuk. Små saker ibland... som den gröna fula vintermössan som han älskade... som när han brukade fila mina fötter men att det inte gick så bra, för att jag var så kittlig. Eller bara ord som: "Lägg dig på sidan, Sven-Erik" för att han skulle sluta snarka. En Sven-Erik som jag älskade...

En annan Sven-Erik som idag sitter på ett demesboende. En annan... som... ja, han är ju fortfarande MIN Sven-Erik... jag vill ju att han ska vara det... vill så gärna forsätta att låtsas.. men ändå... nu måste jag försöka berätta för mig själv att han är borta. Det är svårt. Han tynar bort. En Sven-Erik som jag fortfarande älskar...

Så tänker jag igen... Alzheimer.
Å kanske är det i bakgrunden av det jag skrev som man inte ser några stora insamligsgalor på teven för de demensdrabbade... inga rosetter som man kan köpa för att stödja demensforskningen... inga färger i världen som kan berätta hur man botat en dement.
För det finns ingen bot... inte än.

Alzheimer. En lång tid...

(Viktigt skriv. Än om det var svårt att läsa igenom det sen.)

tisdag 1 november 2011

Ordets makt...




... eller en tankeställare till dig som skulle kunna göra någe mer... än att bara komma med fula påhopp här hos mig... gå då hellre bara förbi.

Två fåglar tillsammans...


... man får söka ljuspunkter i det gråa ute.
Eller hur man nu vill se det...