efter att jag läst hennes rader "packat ner hans finskor i lådor då jag inte tror att han kommer att ha dom mer".
Hon skriver inte att hon vet att han inte kommer att ha finskorna mer... hon skriver att hon inte tror det.
För det är så det blir när man sitter i ett väntrum... man vet ju aldrig. För det är så det blir när någon istället sakta, men ändå lika obönhörligt ska försvinna ifrån en... man sparar finskorna, och allt annat som var viktigt i hans liv. För så länge hoppet finns... man vet ju aldrig... han kan ju behöva dem en dag.
Det tar tid att inse sånt... det tar tid för hoppet att grusas... och på min vinda finns två kartonger med HSB-jobbarkläder, julslipsen, snyggskorna... och mycket mer som jag inte orkar ta itu med än. Det tar tid... och jag menar... han kan ju behöva dem en dag.
På onsdag ska jag åka dit... å jag vet att inte ens då kommer hoppet att grusas.
..........
En bra dag ändå... för annat kan man inte skriva när man blivit bjuden på gofika hos mamma och pappa... och sett att mamma mår förhållandevis bra. På eftermiddagen kom min lillebror F med flickvännen C och bjöd på hembakad sockerkaka. Det var också trevligt...
Carolina har pluggat hela hela dagen för ny tenta på tisdag. Hon gör det bra, vår lilla gumma!
Nu... ja, nu blir det påtår, tror jag. (Å försöka tänka på någe annat än det jag nyss skrev... om finskor och onsdag.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja vännen så är det, att hoppet finns även om vi vet att det är omöjligt med vissa saker. Jag kommer att vara med dig hela onsdagen. Det är dagar man lite ser fram mot men oxå super bävar för. Så är det iallafall för mig. Jag kramar om och skriver igen att jag är tacksam att du finns och förstår. Varmar kramar på kvällskvisten, Ingabritt
Hoppet är ju det sista som lämnar oss (fast egentligen är det hörseln, de som ligger för döden kan alltså höra när man pratar med dom). Man måste nog hoppas, vad har man kvar annars? Jag tror alla hoppas, även om de egentligen VET att det är kört.
Jag har ju jobbat inom vården och varit med om så många dödsfall, vet inte hur många anhöriga som tror att deras 94-åriga mamma ska stiga upp ur sängen trots att hon har andningsuppehåll.... Lite tragiskt, mycket beror oxå på att läkaren och sjuksköterskan ger dom bristande information. Själv har jag alltid tyckt att det är en frid när någon som har haft det svårt slutligen får somna in.
Ha det gott och sköt om dig!
Å det är ju precis så som det är. Att inte kan man slänga det som kanske kommer att behövas. Man måste får känna så, man måste få spara för det är så man överlever tror jag. Genom att låta en liten hoppet låga brinna långt därinne. Hon är fantastisk Carolina liksom du är vännen min. Önskar att ni var lite närmare. Men ett tu tre kommer ni farande hit ner igen och då ska jag försöka att hålla mig hemma. Kramar i mängd.
Skicka en kommentar