... på tangenterna, och undrar vad jag skriva om. Eller rättare sagt, jag undrar hur jag ska kunna få ner alla tankar som slåss om utrymmet idag. Det känns omöjligt... jag får inte ihop tankarna någe bra, märker jag. Jag vet varför... men det får bli som det kan.
Imorgon ska jag åka till Sven-Erik. Imorgon ska jag åka till Sven-Erik. Imorgon ska jag åka till... ja, jag måste skriva det flera gånger. Imorgon ska jag åka till Sven-Erik.
Vad är det som möter mig när jag kliver in genom dörren därborta där han bor nu? Kommer han bara att sitta där vid bordet, oförmögen att förmedla någon som helst kontakt? Kommer hans ögon att se mina? Vad ska jag prata om? Kommer han att kunna ta kaffekoppen själv? Kommer han att behöva hjälp med blöjbyte? Kommer han att kunna gå med mig en liten bit i korridoren?
Hur kommer jag att vara? Hur ska jag vara?
Ska jag vara "glada frun" som kommer med tjo och tjim-leendet och "hej gubben, vad du är då fin idag! " En fru som kanske bara gör honom stressad... då han inte längre känner igen mig.
Kanske gör jag honom än mer stressad bara genom att röra vid honom... något välbekant, men som han inte kan placera.
Ska jag vara "vem som helst" som kommer med försiktigt leende och "hej Sven-Erik, vad roligt att se dig!" Sätta mig bredvid honom och bara vara "en vän"?
Så här har tänket snurrat på några dagar nu... och det jag gruvar allra allra mest för... vilka bilder bär jag med mig hem sen?
Skrivet rätt upp och ned..
..........
Nej, jag skriver inte mer om det här just nu... jag ska koka mig mer kaffe, känner jag! Lite okoncentrerat har jag också de senaste dagarna försökt att peppa, stötta och vara bollplank för Carolina som har en stor tenta idag. Å hon går alltid först...
Sen.. vore jag någon som läste den här bloggen så skulle jag nog ha slutat läsa här för länge sen... inte för att hon som skriver går omkring och känner sig dödeppad jämt, för det gör hon inte... utan mer då för att det som händer runt omkring henne är så erbarmeligt trist just nu! Jag menar... man vill ju läsa, höra, känna, uppleva, och beröras av det positiva i livet. Åteminstone vill jag det... och det här erbarmerliga kommer ju att pågå ett tag till!
..........
(Kan en annan människas mest förtvivlade sorg bli till styrka för någon annan?... skulle jag också skriva om. Om när min mormor förlorade sin lille son Tom för så länge sedan... och hur hennes sorg "kunde hon klara sig igenom det, så måtte väl jag för jösse namn fixa det här" gett mig styrkan att fortsätta. Men jag får skriva mer om det någon annan gång, känner jag...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Men livet är inte bara roligheter det är faktiskt mycket embarmeligt ibland och för vissa människor extra mycket. Jag tycker du är modig som visar hur livet verkligen kan se ut när man har mycket embarmligheter. Vi som inte har det kanske kan förstå hur bra vi har det när vi läser här, för mig är det i alla fall så.
Kära vännen du skriver så bra. Jag förstår till 110% hur du känner inför morgondagen och hur du skall vara. Känner själv så varje gång jag skall åka iväg, en längtan och en bävan på samma gång. Underlig känsla. Du gör det så bra. R hade haft ett "bakslag" förra veckan. Sovit dåligt ganska många nätter och fick till slut något att sova på. Sov då hela natten men dagen därefter var inte hans humör det bästa. Jag blir så illa berörd att höra sånt. Det ligger så långt från min "friska" R.
Är så glad att du skriver dina tankar då dom ger mig en samhörighet och en härlig känsla av att inte vara ensam i denna underliga situation. Samt att jag tror dina rader kan vara en bra ventil för dig o C att blicka åter till så småningom.
Varma och många kramar till dig,
Ingabritt
Kära vän..förstår hur du känner, alla dessa funderingar, och frågor hade jag också varje gång innan mitt besök till kära bror..det ger sig vännen, var dig själv så som du alltid varit med din älskade S-E för jag personligen tror att någonstans djupt där inne hos S-E finns alla varma, vackra minnen kvar.. Kanske en önskan men för mig blev det tänket en styrka i det svåra.
Måste bara dela med mig av glädjen som hittat till hjärtat..du vet mitt älskade barn barn..det känns som hon äntligen vill ta hand om sig, efter 10 mån av oro har jag fått kontakt, på lördag går färden till Skåne, och du kan tro att jag längtar efter kramen. Oavsett livs val finns jag här för mina kära men visst har det kostat både kropp, och själ..ett steg i sänder, och sedan ett steg till kanske en dag cirkeln blir helt sluten igen. Så länge jag lever, och andas kommer ALLTID hoppets låga lysa.
Visst vill man läsa, glädjas, höra, uppleva, och beröras positivt men de trista, och svåra är också en del av livet..det glada positiva lär oss ingenting..det är det svåra, trista som lär oss, och förhoppningsvis formas vi av det till människor som har omtanke, empati, och känner med hjärtat. Jag slutar aldrig läsa, gläds och gråter med dig vännen.
Tänker på er alltid,och alldeles extra mycket i morgon..det kommer gå bra vännen, håller om dig med värme, och styrkekramar. Ha en fin dag du, och fina Carolina/ kramelikram.
Käraste, raraste E, det du går igenom nu, tillsammans med din dotter, är det jävligaste man kan göra.
Sjukdomen är din/er nu,SE mår inte dåligt av den längre.
Stora styrkekramar till er båda
Visst hjälper du andra med dina ord!!!
Kanske ska du bara gå dit och vara som vem som helst, så långt det går, sen tror jag resten ger sig av sig själv. Vi planerar för mycket det är våra förväntningar som ställer till en del av de sorger vi möter. Förstår att det är jättetufft men jag peppar dig till ditt mod - att gå till S-E!
Kram Nonna
Längesedan jag skrev ngt här nu men idag måste jag. JA, det är så att en annan människas sorg och förtvivlan kan styrka och hjälpa. Att läsa dina ord får iaf mig att känna en slags samhörighet, att jag inte är helt ensam även om jag är det. Genom dina ord får jag ibland lite extra kraft att stå ut, att orka en dag till och även om jag inte jämför oss eller våra olika sorger och förtvivlan så kan jag känna att om du orkar lite till så gör också jag det och jag kan gå ut med huvudet högt och känna en liten gnutta stolthet över mig själv som tar de där stegen, varje dag.
Kram/fideli
Kära Elisabeth!
Ville bara skicka en styrkekram och tala om att du kommer att vara i mina tankar på ett alldeles speciellt sätt i
morgon.
Jag tror du får den kraft som behövs i ert möte även om det känns fruktansvärt idag.
Knäpper händerna för dej.
Kram Kia
Jag tänker som Nonna, gå dit och bara var, bestäm dig inte för någon "roll" - du är du och precis så är du som bäst!
Du har modet och kraften att gå till Sven-Erik, det räcker långt.Det är säkert tufft och svårt men hela cyberrymden är full idag av oss som stöttar dig.
Vet inte riktigt varför jag skickar detta meddelande men ville bara säga att jag följer din blogg sedan längre tid. Då de är mest "kvinnfolke" som kommenterar så vill jag bara säga att läser också. Har skrivit någon tidigare men då inte kommit med. Lämnar min mail adress så du kan verifiera att det är jag som skriver. Har en svärmor som också drabbats av alzheimer och ser hur det förändrar människan men åldern gör dock att man accepterar det lättare än när man ser att det drabbar en i samma ålder. mvh thomas.svensson@rodang.se
Nänä, jag har läst här i flera år (?) nu. Ibland känner jag igen det du berättar, från egna erfarenheter -om än inte så nära. Ibland påminns jag om hur bra jag har det och ibland gläds jag åt att ni har gjort något mysigt eller trevligt. Däremot kan jag ibland tycka att det är svårt att kommentera. Allt blir liksom så otillräckligt, alldeles särskilt bland alla andra kloka livserfarna kommentarer. Men jag tänker ofta på er och kikar in på bloggen varje gång den hoppar upp i uppdaterade-bloggar-spalten på min lista!
Skicka en kommentar