Det finns ingenting vackert...

... med den här dagen.

När jag kom dit så satt han vid matbordet och väntade på mat. Inga ögonbryn som höjdes när jag kom in. "Hej gubben, hur är det idag?" frågade jag. Han svarade inte. Sträckte fram handen för att stryka honom över huvudet men kom av mig när jag såg... så tunnhårig att man nästan såg igenom... och alldeles vitt. Han med sitt tjocka svarta hår. Men det är klart att jag strök honom över håret iallafall... som jag alltid gjort. Så mager han har blivit. Jag babblade på... tog hans hand i min... strök honom över kinden... svalde bort när jag kände efter och fortsatte babbla på... pussade honom på pannan... allt så välbekant och nära... och innerst inne fanns hoppet... kanske kanske skulle han känna igen... iallafall en glimt? Men någon glimt kom aldrig...

Försökte prata med honom... men ingen respons... än om jag ibland fick ett vagt och otydligt "ja" eller "nej", de enda ord han har kvar nu. Skrattade till lite ibland, men hans blick irrade mest omkring. "Puffade" med munnen.. ja, kan inte beskriva det bättre... gjorde blåsljud med munnen... som för sig själv... i sin egen värld.

Maten kom... och Ulla fick mata honom. Ge honom mat på gaffeln... föra glaset till munnen... fråga om han var mätt... och få ett diffust ja till svar. Jag klarade inte av att göra det... inte idag.
Under tiden blev jag och min vän M (min kontaktperson) bjudna på kaffe vid tevehörnan.. vänta på honom där. Jag babblade på då också...

Ulla fick leda honom till bordet... jag såg hur dåligt han gick. Tala om för honom... som till ett barn... "kom här Sven-Erik... vi går hitåt... här ska du få sitta... böj på benen nu så kan du sätta dig här i fåtöljen. Ni vet... när man inte längre vet hur man ska sätta sig... den bilden har jag också tagit med mig hem.

Sen satt vi där... Sven-Erik... min vän M... och jag. Försökte prata... få honom att skratta... berätta någe roligt... någonting vad som helst som skulle göra det roligt för honom... men det kom inte så många skratt. Sen märkte jag att han var trött... helt plötsligt så började han blåsa med munnen igen... ena ögat åkte igen... och så fick jag se hur han lyfte handen och "spelade" med fingrarna i luften. Kanske... tänte jag då... att där innanför i hans värld... så var det hans sätt att säga hur trött han var... men jag kunde inte tolka det i världen här utanför.

Han försökte flera gånger att lägga det ena benet över det andra... och till slut lyckades det.

Jag fick en fin pratstund med Ulla. (Hans skötare, och vår kontaktperson därute.)Om Sven-Erik. Om oss. Om chocken idag. Hon är en klippa... och hon förstod, sa hon.


Sen åkte vi därifrån. Jag sa "Hej då, gubben min... nu åker vi... å så ses vi sen!" Med pussen på pannan... handen på kinden... länge. Jag grät inte då... inte nu heller.


Det är ett dåligt skriv ikväll... men som sagt... det finns inget vackert med den här dagen... inget skriv om sorg och förtvilan... ingenting. Det finns bara chock, bara den djupaste förtvivlans förvivlade helhelvete... att måsta se den man skulle kunna dö för sitta på ett hem och bara måsta tvina bort. Min Sven-Erik... min.

Gode gode Gud... hjälp mig. Hjälp mig någon... för värre ska det bli.
Än om jag vet att morgondagen kommer... och som sagt... Carolina går först... alltid.