... undrar jag vad Gud har för tänk med somligt. Som nu...
Jag ställer ofta den frågan... "Hörru Gud, vad menar du med det här? Varför blev vårat liv så här? Varför tappade jag allt det här?
Gjorde jag något fel? Såg jag inte allt det braa du hade gett mig... hade jag inte vett nog att vara tacksam över det? Tog jag det för givet?
Det är då det känns värst... när den där känslan kommer över en. Att man straffas...! Och än om jag inte tror på en fördömande och straffande Gud... det har jag aldrig gjort... så finns känslan där ändå!
Varför ?
... och varje kväll så ber jag ändå att han ska ge mig hur mycket styrka som helst för att orka möta nästa dag.
..........
Jag skrev någon gång tidigare att sorgens paraply heter SE. Som ett utfällt paraply så finns han ovanför oss... och därunder står vi och försöker ta oss framåt i det regn som ständigt faller nu.
Men det finns ett ännu större paraply ovanför det... ett som hela tiden hotar våra ständiga försök att ta oss framåt i regnet. Paraplyet av ensamhet.
Det går dagar.... helger... kvällar... nätter... stunder... och här sitter jag och Carolina. Vi två. Som om det inte vore nog tungt ändå...! Jag försöker verkligen att hitta på saker för oss att göra, men det är inte det jag menar.... jag menar, det är ju bara vi två... nästan precis hela tiden!
Så du Gud, är det någon enda fråga som jag verkligen skulle vilja ha svar på... så är det varför vi måste gå igenom det här så ensamma? Varför försvann alla när SE blev sjuk?
Vi lider verkligen.... jag kan inte ens beskriva hur plågsamt det är att måsta ta sig igenom, försöka börja ett nytt liv, hitta nya vägar, vara stark för SE och Carolina... och måsta göra det ensam. Det känns rätt övermäktigt svårt ibland...! (Fast jag önskar att jag kunde skriva att det inte bekom mig ett dugg!!)
....
Nu ska jag sova... sov knappt någe inatt. Carolina brände sig ganska illa på fingrarna sent igårkväll av hetvatten... så det blev att springa med isbitar och blöta omslag hela halva natten! Men ikväll såg hennes fingrar ganska fina ut.... tack och lov!
Sov gott världen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tror inte det är Gud som ger en det jobbiga utan han ger oss utvägarna ur det, till slut. IBland tar det långt, lång tid innan man ser eller hittar någon utväg, en bit himmel i allt det grå eller nattsvarta. Åh vad jag har frågat Gud om varför jag ska ha två sjuka barn, sjukdomar/handikapp som inte går att bota eller göra nåt åt, det svider, det värker, det gör så ont men på något sätt, precis som för dig, går man upp dagen efter, man andas trots allt.
Varje dag kommer och går, och till slut blir sorgen en del av livet som går vidare. Jag lider med dig och önskar jag kunde göra något för dig. Kram!
och vi delar samma tankar och jag har ett likadant tragiskt paraply som ständigt är uppfällt, det trista är att det inte är ett paraply som skyddar utan precis som du skriver, regnet är konstant. Jag tänker också ibland och undrar om jag har varit en sådan hemsk människa att jag förtjänar det liv jag trampar runt i, men jag kan inte se att jag har varit det utan snarare tvärtom. Det är fasansfullt när alla försvinner och man står totalt ensam kvar. Jag vet alltför väl hur det är och känns. Inget finns att säga till lindring heller, men jag kan i alla fall bekräfta dina ord, för de kunde lika gärna varit mina. Det är synd att du bor så långt bort... i annat fall kunde jag och hade jag gärna funnits och hjälpt. Har du lust att maila (och ork)så är min mail, hoppla@live.se Ta hand om dig. Fideli
Det finns mycket sorg i världen, men det finns mycket tröst också. Ylva Eggehorn skrev i dag i SvD att ondskan inte förvånar henne, men godheten. Att den finns. Du har många som stöttar dig och tänker på dig, jag önskar att du kan se och känna det mitt i allt. Det går upp och ner hela tiden, när man har det som du, men jag önskar att du tillåter dig att ta tankepauser. Blås såpbubblor! Kram
Jag känner så väl igen dina tankar och funderingar...har haft (och ofta fortfarande!) samma frågor till Gud.
Var man otacksam för det man hade, tog inte tillvara på vardagslyckan, vad har man gjort för fel? Straff, känns det som!
Men det är ju inte så, vi blir inte straffade utan prövas på livets vindliga stigar.
Fast, man kan ju undra varför en del prövas så hårt medan en del glider runt i livet på en räckmacka...
Tänker lite som Ullet. Utvägarna kommer. Till slut. Varför en del måste vänta längre än andra har jag inget svar på.
Men ni har varandra. Ni är två. Hur präktigt det än låter så är det inte alla förunnat att ha någon att gå sida vid sida med en liten period.
Allt gott till er båda och speciellt till den som håller på att knoppas för att möta vuxenlivet... :)
Skicka en kommentar