torsdag 3 juni 2010

Lilla svärmor ringde...

... i eftermiddag. Hon behövde få veta "hur det verkligen förhåller sig" som hon sa...
Hon berättade att hon hade ringt och pratat med SE idag, som "nu hade köpt sig en bil, och skulle snart komma hemöver!" Hade han sagt.
Å jag förstod ju hur svårt det måste vara för henne, lillgumman.... lite virrig emellanåt, och av hela sitt helaste hjärta så vill hon ju hålla fast vid att SE snart ska bli frisk igen. (Vilken mamma bär inte sådant hopp för sitt sjuka barn... ?)

Å jag vet att jag måste försöka balansera mitt svar... jag måste hitta ord som hon kan ta till sig, men utan att såra och göra det ännu svårare för henne. Men ändå, så gott det nu går, försöka hålla mig till sanningen..

"Nej, men nu hade nog SE sett någonting på teven, eller så kanske han har drömt... men du vet, SE har ju inte ens körkortet kvar... det tog dom ju 2006" sa jag.
"Ja, men han sa ju att han hade körkortet i börsen" svarade hon. Hon lät så osäker... och ville ju så gärna tro att det var sant det han hade sagt.
"Jo, det har han... men det har gått ut... och han får inte köra bil idag. Men vet du, jag tror ändå att han hade sett någonting om bilkörning på teven och..." mer han jag inte säga förrän hon avbröt mig och sa:
"... ja, han kanske levde sig in i det så starkt att han trodde det var han!" Hoppfullt, för hon behövde ju en vettig förklaring att hålla fast vid.
"Ja, men precis.. det tror jag också... du vet, en gång när jag ringde till honom så sa han att han var i Nordkap... och då hade han sett någonting på teven om just Nordkap."
Då skrattade hon lite gott.
"Så du tror inte att han kommer och ta bilen och köra hemöver nu då?"
"Nej, det tror jag inte... eller rättare sagt... jag vet det. Han kan inte köra bil längre... och vi har ju heller inte kvar bilen"
Då hörde jag... hur sorgligt det blev för henne. Tyngsta insikten... hennes förstfödde... hennes för evigt lilla pojke... obotligt sjuk. Å som ska gå samma väg som hennes make några år tidigare...

"Jaså, du säger det... ja, det är ju så här med den här sjukdomen... alzheimer. Dom försvinner mer och mer... "

Vad ska jag svara på det... "ja, så är det... men vi får försöka göra så gott vi kan ändå" är allt jag får fram.

Å när vi lagt på luren... så känns det trist... kunde hon inte ha fått slippa det här... lilla svärmor. Hon har ju kämpat, och kämpar så nog ändå...

5 kommentarer:

Lisbet sa...

kram

trollmor sa...

Olga heter den stora och hon har också tagit den lilla till sitt hjärta.Hoppas du får en fin helg
Kramis ewa

Renée sa...

Det måste ju vara så jobbigt för henne... Han är ju hennes lille pojk tills han eller hon dör, så är det ju bara... Skönt att hon har dig att prata med så hon förstår.
Jag har en vän vars mamma har en vän som har alzheimers (nu blev det visst invecklat...). Iallafall så har den här vännen bra dagar då allt är nästan som vanligt och då säger mamman till min vän att "nu tror jag nog att hon har tillfrisknat". Undra om det var lika upplyst förr... Tror inte det... Ha det bäst och njut av solen!

Eleonora sa...

Lilla rara svärmor - så bra du förklarade - kram

Elisabeth sa...

lISBET: Å kram tillbaka till dig... och ha en helg med många skimrande möjligheter! Kram..

tROLLMOR: Jag förstod nästan att hon skulle göra det.. Önskar dig också en fin helg! Kram..

rENÉE: Ja, du har så rätt... "hennes lilla pojk"! Å inte vet jag om jag kan vara henne till stöd och hjälp alla gånger, men jag tror att hon, liksom jag, känner att vi delar någonting viktigt.. vi har båda förlorat ( och förlorar) våra män till den här sjukdomen. Men än värre för henne... hon förlorar dessutom sin son.
Jag tror att alla föräldrar behöver varje halmstrå av hopp att hålla fast vid... som du skriver om din vän vars mamma har en vän... nu tror jag nog att hon har tillfrisknat".
Önskar dig den bästa skimrande dagen... Kram..

eLEONORA: Tack snälla Eleonora! Dina ord betyder mycket, och jag hoppas och tror att hon blev lugnare sen.
Önskar dig skimrande möjligheter i varje ny dag... Kram..