... med ljus och lykta. Det gör jag.... ikväll! Inte bara ikväll förresten.... den vill liksom inte riktigt hittas... så som den alltid så självklart har funnits där förut.
Jag vet ju varför.... i år är den som en poff i magen! I "mitt tidigare liv" så var julen det magiska kvittot på att vi, familjen, hade fått ännu ett år tillsammans.... och med det kvittot så kände man en trygg förhoppning om att få fira även nästa jul tillsammans...
Men så är det ju inte i år.... inte för oss! Det magiska kvittot har förändrats på många sätt nu... ordet tillsammans har ändrat riktning och fått en ny innebörd... och den trygga förhoppningen om en nästa jul tillsammans, den är över. Slut.
I år är den som en poff i magen.... fast jag kämpar, och Carolina kämpar. Och Sven-Erik kämpar... på sitt vis. Hitta den där julstämningen... eller åtminstone låtsas för allt vad tyglarna håller.... tjo och tjim, spela julsånger, baka lite, julpynta, köpa julklappar, mysa och äta godis... ja, allt allt allt gör vi för att ta oss igenom. Men där innerst innerst inne så vet jag ju att nästa jul.... det kan jag inte skriva ens.... hur har vi det då?
Ikväll är en sån kväll.... då det blir tungt. För det mesta går det riktigt bra, för det måste ju bara gå... och det kommer det att göra! Men ibland...... ibland slår hjärtat och hjärnan om i allt som måste bäras härinne.... och alla känslor av sorgens ansikte visar sig! Det är tungt... och det är ensamt.
Ensam... jag är ensam. Ensam... jag är ensam. Jag skriver ordet flera gånger... för att jag måste. Jag måste berätta för mig själv hur det känns.... sätta ord på hur förtvivlat förtvivlad jag känner mig.... inför att vara detta hatade ensam. Tillsammans... men ändå ensam. Och mer ensamt ska det bli....
Ibland så undrar jag hur jag kommer att minnas den här tiden.... från det SE fick sin diagnos till... ja, till den dagen då...ja....
Kanske kommer jag bara att välja minnena från tiden före? Den tid som vi fick, innan hans sjukdom började... när nu det var...egentligen? När var han han? NÄR började du tas ifrån mig?
Men ett vet jag redan nu:
Jag kommer inte att bevara minnet av den här julen.... jag kommer inte att orka det sen. För jag ska gå vidare.... till nya jular.... ensam och utan honom...
Men två vet jag redan nu:
Jag fixar det här....
Men tre vet jag redan nu:
Imorgon är en ny dag... och jag ska leta julstämning!!!
Å jag hittar nog lite... så småningom....!!
(Ord som jag behövde skriva nu... dagen har burit lite från och till den här känslan... men jag skulle så gärna ha velat skriva om vacker julstämning, fina bilder, och bjudit er alla, som läser här, den julglädje som mött mig överallt nu.... som tack för att ni finns där, när nu andra inte gör det!)
Tog en paus nyss.... och kom tillbaka hit och såg vad jag hade skrivit... och tänkte radera alltihopa!! Tänkte: "Men herregud, nu får du skärpa till dig.... det har inte varit något speciellt trist som har hänt idag! Varför inte berätta om Carolina som bakat lussebullar, om SE som följt med lillebror och tvättat bilen, om vår dagliga promenad till Coop, om att det varit en ganska bra dag ändå...."
Men jag bestämde mig ändå för att allt det jag skrivit fick stå kvar! För det var tvunget att skrivas... jag behövde få skriva ner det. Jag behövde verkligen det.... och kanske just därför kunde jag också "skärpa till mig lite" nu!
15 kommentarer:
Elisabeth,det gör så fruktansvärt ont att läsa men mycket nyttigt.
Det verkliga livet är inte bara glamour och lycka, det verkliga livet innehåller mer än så.
Var inte rädd för att jag skall tycka att du gnäller för jag ser det inte så, jag ser kärleken i varje ord och varje rad.
Livet är en kamp.
Jag hoppas att dagen blir snäll emot dig SE och Carolina och att julstämmningen skall kika fram.
Kram allra goaste vännen
Ibland är det faktiskt så enkelt som att det lättar på trycket bara av att se sina tankar på pränt...
Tror nog dina minnen o era minnen kommer att handla om er lycklig tid med SE. DET enda jag kommer ihåg är just glädjen allt de tråkiga, fruktanvärda, sjukhus osv ängar jag inte en tanke åt...
Det blir jul även hos er, en annan jul men fortf en jul...
Varmaste kramarna till dig denna morgon
Åter vill jag säga dig detta. Bloggen är din sfär. Skriv det som behöver skrivas för stunden. Det äe någon mening med det. Jag är med dig i mina tankar, inte bara när jag sitter vid bloggen. Du har blivit en del av mitt liv. Stora varma kramar...
Men vännen. Det var ju det du gjorde. "Skärpte till dig" och skrev av dig dina känslor. Det är ju precis så du ska göra. Släpp fram lite av allt det onda.
Det kommer att bli en bra jul i år också. Annorlunda. Men bra på sitt eget sätt.
Stora kramar till dig. Du är fantastisk!
Ni är många, och mycket olyckliga i mitt liv. Och det gör mig ledsen. SE försvinner långsamt bort för dig, och pappa försvinner bort från mamma. Orsakerna är egentligen irrelevanta, för jag vet, ni går sönder långsamt. Men ni är starka kvinnor, och kanske gör det ont, och kanske kommer det aldrig igen, men vi, era barn och andra nära och kära finns alltid där. Det kommer aldrig kunna kompensera för den kärleken från de, som med tiden blir och kommer bli obesvarad, men ibalnd är det så. Man lär sig hantera det till slut. Det viktigaste man ska komma ihåg, är att man inte ska vara rädd för att älska, gråta och sakna. Låter man inte känslorna komma ut, bilr det värre. Det är först när man accepterar att man är ledsen, att det är som det är, och att det kommer bli jobbigt, först då blir det bättre, långsamt och ett steg i taget.
Många kramar Elisabeth!
Du måste få känna det som du skriver så engagerat om. Att du själv sedan - vid pausen - kunde vara så självrannsakande, måste ha varit en stark upplevelse för dig. Och som du säger "det var ju en bra dag i alla fall". Det är med julstämningen fattas nog lite hos oss alla. I alla fall hos oss som inte har snöbilden framför oss. Tänk att snön kan framkalla så mycket positivt - den som alltid ger mig allergisnuva och gör att jag fryser. Vi tar nya tag och snart kommer julefriden - för oss alla - det hoppas jag fast på. Kramar till min sötaste vän
Bloggen är ju din dagbok och där skall även de tankar som är tunga vara med - om du vill det. För det är du som bestämmer i din dagbok. Men jag tror inte på att radera något redan skrivet. För det är tankar och känslor som kommer från den som skrivit det. I detta fallet du. Om du skulle raderat det skulle du bara visat en retuscherad bild. Som på film.Klippa bort en del scener ur livet. Det går inte. Du lever i verkligheten. En verklighet som trycker på och gör sig mer och mer påmind.Hur blir det? Vad kommer att ske ?
Sådana tankar kan vi nog alla ha ibland. Hur ska det bli ? Men skillnaden är att vi som lever med friska partner, vi hoppas att allt kommer vara som det alltid varit.
Men du, Elisabeth , har fått glutta lite på facit. Det är skillnaden.
Nu skulle jag vilja att du la facit åt sidan lite. Försök ta dagen bara som den kommer. Inte framtiden. Försök tänk så lite du kan på framtiden. Jag förstår att det är lätt för mig att säga det. Men går det tror du att försöka?
Er tid på jorden är nu. Som någon skrev Livet är en kamp. Så rätt det är. Livet är inte lätt.
Varför en del skall behöva kämpa mer än andra, tror jag ingen blir riktigt klok på egentligen. Vilken orättvisa.Tror att de glada fina minnena av er tid tillsammans kommer att överväga när du såsmåningom kommer att tänka tillbaka. Men även sjukdomsbilden att din älskade man blev sjuk, tror jag kommer att tränga sig på.
Tryck då bort de minnena och tänk att: Jag fick vara med om SE. Han blev min ! Vi fick dock många glada fina år tillsammans.
Om, vi säger om, du hade fått veta facit i det skedet, då du var nyförälskad. Hade du då valt bort SE? Nä, tror inte det. Allt som händer,händer för att vi ska vara med om det. Du och SE är ämnade för varandra. Att en dum sjukdom skulle komma och förstöra framtiden för er, visste ni inte då. Men det vet ni nu. Men ändå så är det ni två som hör ihop, trots att den dumma sjukdomen flyttade in.Du kommer klara det. Jag är övertygad om det. Du är så fantastisk ! Kramar Nalle
Det var bra skrivet och visst ska du skriva av dig om det känns bättre, er tid är tuff nu.
Kära du, det du gjorde är något vi alla människor behöver, att få berätta för någon hur vi egentligen mår. Det måste få göra ont, du måste ge dig lov att tycka det för att inte gå under.
Inte är det lätt att njuta när ingenting är som förr, när inget är som det skulle. Du måste få sörja det som var och det som komma skall. Ensamhet är en förfärlig känsla, jag vet, har du ingen nära dig som du kan luta dig mot? En vän? Vad jag lider med dig.
Vad jag önskar att jag hade kloka ord att ge dig, ord som tröstar, men de vill inte komma i skrift idag. Jag sänder dig en stor varm kram och alla mina tankar.
Veronica
Smultronblomman
Du skriver underbart bra, fortsätt skriva om det som är tungt, det är din ventil och att radera något vore inte rätt...
Jag tror att du kommer att minnas allt bra, känna vemod och sorg men det ljusa kommer att överväga, vi människor är nog skapade så, annars skulle vi gå under!
Jag skickar massor av julkänslor och hoppas att några når ända fram!
Kram
Önskar jag kunde sända ett lass magisk julstämning till dig... men jag har inte hittat den själv än.
KRAMAR!
Mitt hjärta värker verkligen för dej! Du skriver så ärligt och uppriktigt om hur livet är just nu och jag tror att ditt skrivande även är till en stor hjälp för dej.
Stora varma kramar till dej!
Låt det komma. Bra att du kan skriva ner hur det faktiskt känns. Ibland måste man lyfta på locket och släppa ut lite. Du skärper dig så att det räcker och blir över. Så jag tror att det är bra att du pyser lite. Ni får säkert en jul, en annorlunda jul än förr men likväl en jul. och imorgon är en ny dag. Kram
Det är fantastiskt att du kan berätta dina tankar, och jag beundrar ditt mod att lämna ut din ensamhet, din sorg och kärlek.
Tänk att vi andvänder samma ord samtidigt, jag finner det märkligt, ett öde, dikten den kom till mig idag när jag skrev julkorten till mina nära och kära. Tillsammans, som jag fortsatte att skriva på och då blev den större och annorlunda, den finns i min blogg.Det är det här som är livet, som du beskriver, både glädje och sorg, olika tider, olika dagar, en väg som vindlar och svindlar. Det var en vacker bild, och jag önskar dig allt gott! Kram
Elisabeth min vän jag hoppas verkligen du kan stanna tiden en smula och känna denna magiska känsla att ni är innerslutna och skyddade mot omvärlden, att njuta av nuet och få vila där en stund! Jag ser din kamp och hoppas du får vila ett tag och bara vara...Jag förstår att du tänker framåt och det är klart att man tänker vad gör man nästa jul och hur ser den ut. Ha det gott min vän och ta hand om varandra! Kramar till dig, Carolina och Elisabeth
Skicka en kommentar