fredag 30 december 2011

Jag ska inte skriva om sorg ikväll...

... tycker jag först låter som en bra rubrik. Men sen, när jag inser det omöjliga í att skriva om det vackraste, och svåraste mötet idag utan att sorgen... ja, jag har skrivit om min sorg så många gånger förut... men idag var det... ja, jag hittar inte ens orden nu.
Att stå där bredvid henne... hur hon tvärstannade när hon fick se honom sitta där i fotöljen... hur han sov och hur det ryckte i hans kropp... och hur jag hörde hur hon drog efter andan när hon såg det... ja, då gjorde jag bara det som varje mamma i det läget skulle ha gjort... var mamma!

Just därför så tänker jag heller inte skriva så mycket mer om stunden idag... om det vackraste, och antagligen det sista mötet mellan dem. Av samma anledning så gick vi sedan, efter bussresan tillbaka, in på Åhléns och provade parfymer... och vi gick in på ICA och köpte onödigt godis.
Gråten som hon fick kämpa så hårt med... som höll på att brista när vi gick in på hans rum... det svåra pratet på bussen sen... och framför allt den blick som han så länge fäste på henne när vi skulle gå, då jag kramade om honom och pussade honom på pannan... sa att jag skulle komma tillbaka sen... hela tiden så höll han blicken fast på henne. Som om han mindes... eller som om bandet till henne var så bortom sjukdom och minnen... och det var hans sätt att säga hej då... allt det får jag minnas sen.

Istället så får Carolinas ord tala ikväll... ord som jag fått tillåtelse att låna... då hon så väl vet att det finns andra unga därute som gör precis samma resa som hon.

"Idag är det lite över ett år sedan jag träffade honom senast. Trots att mamma berättat hur han försämrats och trots att jag visste så kunde inga ord förbereda mig på det jag fick se idag. När vi kom dit satt han i fotöljen och halvsov. Hela han hade ryckningar. Skakningar. Blinkade lite med ena ögat. Mamma gick fram till honom, viskade i hans öra. Inte en reaktion, inte en min. Jag stod paralyserad. Kunde inte röra mig. Kände paniken inom mig. Helst av allt ville jag vända om och bara gå därifrån. Men det gjorde jag inte. Istället gick jag fram till honom, försökte prata. Visa att jag var där. Han tittade knappt på mig, såg bara förvirrad ut. Tom i blicken.

Pappas kontaktperson, Ulla, ordnade fram kaffe, bullar, chokladpraliner och pepparkakor. Hon fick mata pappa med pralinerna. När vi försökte prata med honom sa han inte mycket. Han sa egentligen inget alls. Han gjorde ifrån sig ljud, skrattade eller sa "Mmm", "Jaa" eller "Nänä". Förra året när jag träffade honom kunde han fortfarande prata och äta själv.

Jag strök pappa på kinden, på armen, på handen för att se hans reaktion. Om han kände något. Första gångerna tittade han bara på mig. Ingen reaktion. Sedan när jag åter igen la min hand på hans så tog han mina fingrar, och han nöp. Riktigt ordentligt. Han strök sin tumme mot min. Fina, fina, fina pappa. Vi blev inte där länge. Lite över en timme. Han var trött idag, trots att han varit uppe och gått själv. Älskade pappa..

När jag kom dit ville jag inte ta i honom, ville inte se på honom. Det är ju inte min pappa, tänkte jag. Hans blick är tom och han är någon helt annanstans. När chocken hade lagt sig gick det bättre. Jag kunde inte skämta med honom som jag gjort tidigare gånger, då tittade han bara på mig. Utan ett ord, utan en min. Men han är glad, han skrattar. Han mår bra. Och det är skönt att se. Jag ser att han har det bra där han är. Och det gör mig lugn.

Pappa, älskade pappa. Jag är oändligt tacksam att jag fick ha dig, och om jag kunde skulle jag göra om allt igen. Bara jag fick ha dig som min pappa. Vi kommer inte ses mer nu, pappa. Det var sista gången idag. Förlåt mig. Jag klarar inte av att hälsa på dig längre. Men jag vet att var du än är så förstår du.Tack för att du var så underbar hela min barndom.
Jag älskar dig, pappa. Då, nu och föralltid"


..........

Nu är det nyårsafton imorgon... och vi ska göra en fin dag som vi ska spara i våra minnen sen. Carolina och jag. Vi ska nyårsduka... och hitta på något gott att äta. Vi ska titta på teven.. och skåla in det nya året. Vi ska bestämma oss... trots att vi vet... att det ska bli ett gott nytt 2012.

Det blev ett rätt rörigt skriv det här, märker jag... men det får vara så. Det blev rätt sorgligt också, tycker jag... men det är som det är. Sen kom jag på nu att skriva om teven... idag fick vi en teve av mamma och pappa. De hade köpt en ny... och vi fick deras gamla. Tack snälla snälla ni... nu kan jag se texten bättre igen! Tack!

Tack Gud för idag... ändå.

6 kommentarer:

Annika sa...

Hej på Er!

Vad fint skrivit och sorgligt! Förstår hur ni och främst Carolina känner, då min pappa med försvinner på grund av sin demens mer och mer ifrån oss.


Tack för att ni skriver, det ger oss styrka!

Kram Annika i Ystad

Elisabeth sa...

Tack Annika! Jag vet att Carolina kommer att bli glad över dina ord! Så får jag önska dig ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Hoppas du kan hitta många ljusglimtar trots det svåra.. Varm kram..

Anonym sa...

Till er båda

Vad vackert skrivet och vad mycket känslor och starka ord.
Sorgen kan man aldrig förklara och att sätta ord på den är svårt.. men här känns det hur mycket sorg som ni måste bära på bägge två.
Jag vill bara önska er ett så gott nytt år det bara går.
Jag förlorade min man och min dotter sin pappa för fyra år sedan och sorgen är alltid där.Den är som stora vågor som sköljer över en när man minst anar det.
Stor kram

Inger P sa...

Kära Elisabeth!
Som jag tidigare sagt, jag tycker att du är beundransvärd som klarar av all denna sorg som jag förstår att du känner. Du beskriver dina känslor och din sorg på ett sätt som går direkt till hjärtat. Carolina är lyckligt lottad som har en mamma som du.

Kära Carolina!
Du är en fantastisk flicka och du är ju ett stort stöd för din mamma,jag kan förstå din stora sorg när du vet att du kommer att mista din kära pappa. Jag önskar Er
båda ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Kramar
från Inger

Elisabeth sa...

Till alla: Jag märker att jag inte är särskilt konsekvent när det gäller att svara på kommentarer, antagligen för att jag har så svårt att vilja "komma ihåg gårdagen"! Men det får vara så då ett tag, tänker jag..
Samtidigt vill jag i tanken just nu skicka en riktig varm och tacksam kram till alla som förstår det... tack snälla. Till Inger P går en extra varm kram då jag vet hur mycket de betytt för Sven-Erik.. och hur mycket hennes ord, just därför, betyder för oss nu.. tack snälla! Varm kram..

Anonym sa...

Läste detta kapitel o föll i tårar. Är inte samma situation men snart...Att låta en människa som man älskar och bryr sig om gå åt ett annat håll som man inte kan följa är hemskt. Tack för era ord!!!!

Kram
Klas, Borås