... då Carolina för första gången på mycket mycket länge är ute tillsammans med några tjejkompisar. Hennes klasskompis Lotten ringde och frågade om hon ville följa med ut...
De skulle först träffas hemma hos en av tjejerna, sedan skulle de gå på "Sommardroskan" och se någe uppträdande...
... och Carolina har varit en uppspelt nervös provatusenolikakläderframförspegelnosäker tonåring hela eftermiddagen! Puh... säger jag bara!!! Var man så där??
Men jag är den lyckligaste bland de lyckliga mammorna ikväll... HON är ute med kompisar... HON slipper sitta hemma med mig... och HON får förhoppningsvis den kuligaste av kvällar!!! Hon behövde det alltihopa...
..........
Det finns två ord som jag verkligen avskyr. Vare sig de är riktade till mig eller någon annan... och trots att jag förstår att det många gånger sägs i bästa välmening. Men att säga till människor som på någe sätt har drabbats av svårt... sorg, förlust, sjukdom, eller annat svårt, att de måste "gå vidare", tycker jag vittnar om en nästan respektlös oförståelse för den man säger det till, och vad den personen drabbats av.
Är vi kanske rädda för svårt? Har vi kanske hört så många skräckhistorier om de som av andra bedömts "fastnat" i sin sorg? (Hur gör man det..?)
Ska vår egen bedömning av vad vi själva tycker är svårt... vår egen bedöming när det ska vara "färdigsörjt" vara rättesnöre för när det är dags för en annan människas "gå vidare"?
Å vad menar man egentligen... vad menar du med att "gå vidare"? Vad menar jag med att "gå vidare"? Grannen... kusinen... arbetskamraten... vad?
Å det märkliga är inte, som man kunde tro, att tiden för den sorgliga händelsen tycks ha någon större betydelse. En del tyckte att jag skulle "gå vidare" innan SE ens hade åkt hemifrån... en del tyckte att jag skulle "gå vidare" sen jag lämnat honom på geriatriken, eller senare på Sjöjungfrun. Å några tycker att nu... nu har det gått så lång tid... att nu MÅSTE jag bara "gå vidare"!
Jag tänker på min farfar. Tänk om jag skulle ha sagt till honom någon av alla de där gångerna då han satt vid sitt köksbord... sjöng någon av de vackraste visor som minde om min farmor... och grät över henne som han hade förlorat så många år tidigare... "a´mor" som han sa.
"Nä, men farfar... nu är det väl ändå dags att släppa taget och gå vidare!" Skulle jag ha sagt det??? Nej, jag skulle inte tro det...
För dagen hörde jag någon säga till en person som stod bredvid mig, att "nu får du väl ändå försöka glömma... gå vidare... han var ju ändå ingenting att ha!"
Hon som tog emot orden svarade inte. Men jag såg sorgen i hennes ögon ...
Nu är jag kanske lite obstinat och frustrerad i mitt tänk, men jag står för det. Det här var ett viktigt, om än kanske lite virrigt skriv för mig... jag har känt så här länge. Att mina mått aldrig får bli rättesnöre för en annans mått av hur hon "går/gått vidare" i sitt liv.
Men i den sorg som drabbade oss så har jag också mött dessa gåvidaretänk så många gånger att jag till slut knappt vågat tala om den. Sorgen. Är det så det ska bli då? Är det så det ska vara nu? Är det så här vi till slut ska lura världen att vi har "gått vidare"?
Jag vet inte... men imorgon kliver jag upp ur sängen... jag går inte vidare... jag fortsätter, och lär mig att leva med sorgen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Att "gå vidare" är ju individuellt för varje människa. Att gå vidare kan helt enkelt vara att klara av den situation men är i tycker jag. Menar de flesta att "gå vidare" är att man ska släppa taget om det som varit tycker jag att man har helt fel. Att gå vidare är att komma framåt men man kan aldrig glömma eller helt släppa det som har varit eller förresten om det som är men trots det kan man faktiskt komma vidare. Att faktiskt stiga upp en morgon är att komma vidare!
Ingen kan säga att den förstår den andras sorg. Den bär man med sej hela livet. I kväll har jag tänkt väldigt mycket på mina barn i himmelen. Det är min sorg och jag lever med den.
Lite fundersam är jag över att det nu faktiskt är tionde ggn jag kommenterar utan att du "märkt" det. Därför kommer jag inte att kommentera flera gånger, inte vill jag pracka mej på. Det känns ju lite ensidigt. Men du väljer ju själv.
Ha det så gott!
kAIZA62: Jag tänker precis som du, men du beskriver det bättre, och inte lika omständigt som jag! Tack snälla... Kram..
lISBET: Ja, så är det, man bär sin sorg hela livet, precis som glädjen. Å sorg går aldrig att jämföras eller mätas. Men jag har också sagt att den yttersta sorgen måste vara att förlora sina barn.. och jag ska gå igenom tusen Sven-Erikar bara mina barn får leva och vara friska. Å måtte jag till Gud aldrig behöva få erfara den fasan - jag skulle aldrig överleva.
Sen förstår jag inte riktigt vad du menar med att du för tionde gången har kommenterat här utan att jag skulle ha "märkt" det? Jag läser varje kommentar jag får... tar till mig... funderar ibland... tar det som iput... gläds med de som skriver... gråter ibland... och så. Så nog "märker" jag... och jag är oerhört tacksam både för de som läser, skickar mail, kommenterar och/eller kommer med input på annat sätt. Men jag är oerhört dålig på att svara på kommentarerna - är det det du menar? Jag besöker heller inte så många andra bloggar nu...
Isåfall är det bara så det är... och om du känner att det är därför du inte vill kommentera hos mig... ja, då kan jag bara be om överseende för det, och sen så måste du få göra som du själv finner riktigt. Ha det så gott du med... Kram..
Hjärtinnerligt tack för din kram
om mig, hos mig i kvällen, min vän...och jag kramar ju förstås om dej lika så varmt tillbaka ♥
Jag tyckte om din lilla spontanvisit, som du gjorde lite bara sådär ändå liksom :-)
Så roligt att Carolina är ute och har, förhoppningsvis...jättemysigt och roligt!
Och det du skriver i ditt så förtjusande RAKA inlägg här...åhh, säger jag bara, jag BEUNDRAR, som alltid, din otroooliga styrka att beröra någonting så väsentligt, och känsligt!
Att gå vidare.
Det är det som Du gör på ett så insiktsfullt sätt och vis.
Att vara kvar i de allra vackraste minnena, och den mörka sorgkänslan, och att kämpa såå, och att kunna glädjas såå stooort åt det lilla som finns runtomkring...
DET är att gå vidare, på ett, i mitt tycke, mycket klokt sätt, UTAN all den förnekelse av känslor, som andra människors uppmaning om "att gå vidare" faktiskt många gånger kan innebära!
KRAM
från Eva
Tänker ungefär som kaiza62 om att gå vidare.
Jag har en nära godvän som för precis fem år sedan blev änka, sjukdomsförloppet gick oerhört snabbt. Från hopp om tillfrisknande till att han var borta tog bara några månader. Hon säger att sorgen inte har förändrats på dessa år, inte mildrats, inte avtagit...Men det är så mycket annat som förändrats. Många små saker upplever hon intensivare numera. Glädjen känns
-gladare, det vackra -intensivt vackrare, möten med människor
-djupare. Hon jobbar med andra saker idag än då, för fem år sedan.
Så att gå vidare /tänker jag/ mitt i all sorg kan vara och är så mycket mer än "bara" meningen -gå vidare. Massor av saker händer på olika plan inom en människa som kanske inte märks utanpå...och så måste det få vara.
Ja detta var bara en reflektion från mig :)
Hjärtekramar i massor
Ewa
man MÅSTE ingenting.. och alla sorgeprocesser är olika.. oerhört lätt att säga för den som inte är där.. BRA inlägg.
Kramar
Oj oj, maken till ointressant blogg... Förstår inte vad grejen är, din "situation" är knappast unik eller särskilt hemsk. Och en hel blogg tillägnat det?! Men okej, du har rätt att skriva vad du vill, säger inget annat. Jag råkade bara hitta hit via någon länk. Jag kommer inte tillbaka. Ett tips i all välmening, sluta älta och tycka synd om dig själv, så går det lite lättare. Men... jag tror nog att du tycker om att få uppmärksamhet såhär. Lite bekräftelse... Vara lite speciell. Nåja. Ha ett bra liv. //J.E.
Det där med att gå vidare är för mig också obegripligt. Jag skrev en låt som handlade om pappa och frustrationenen att folk alltid säger åt mig att gå vidare:
"Dom säger att det är dags att gå vidare, men jag går inte någonstans utan dig"
För enligt mig gäller det liksom att gå med sorgen, inte ifrån den och förbi, man kan inte bara lämna det bakom sig, man lär sig att leva med det.
Ha det gott!
Jenny
Skicka en kommentar