torsdag 8 juli 2010

De har lovat regn idag...

... och jag sitter som vanligt i sängen, tillsammans med en Pontus P som ligger med tassarna i vädret och snarkar. Bredvid mig står den halvt urdruckna kaffekoppen, och utanför mitt fönster så ser jag solen lysa från klarblå himmel.
"Hoppas vädergubbarna har spått fel för hela dagen" tänker jag.

Å så kommer jag ner till nästa rad... och fingrarna stannar på tangenterna. Så där som de gör allt som oftast nu... vad ska jag skriva? Att skriva "sitt livs historia" i den här formen, på en blogg, är inte alldeles enkelt, och ibland så fruktansvärt svårt. När jag får mail från andra anhöriga som tackar mig för att jag skriver "så jag känner mig mindre ensam i det här", då blir jag sporrad av att veta att mina ord kan vara till stöd för någon annan också. Och mycket glad.
Men så finns det de som vill skrämma en till tystnad... eller att jag bara ska skriva om positiva saker. Det är då mina fingrar vill stanna på tangenterna...

Men nu kommer Carolina... glad som en lärka!
"Titta, mamma... titta nu" säger hon, och så går hon genom rummet... utan att halta för första gången på flera dagar.
"Men fattar du... jag kan gå.. det där plåstret måste ha gjort underverk... jag har bara jättelite ont nu... åh, vad glad jag blir..." kvittrar hon på.
I flera dagar har hon dragits med en... ja, jag vet inte om det är en liktorn... och hon har varit ganska deppig för det, men igår köpte jag liktornsplåster och lite annat... och idag är det... trolleri trollera... mycket bättre!

Vi har skämtat lite och sagt: "ja, du har då pappas fötter... bara skruttfötter!" Men så var det ju... eller är det ju... han hade ofta problem med förhårdnader och liktornar. Å det fanns väl ingen som var så noga med sina fötter som han... och det fanns dessutom ingen som var så noga med Carolinas fötter som han.
Både Carolina och jag minns alla dessa fotbad som han brukade ordna för henne... med bad, filning av fötter, insmörjning, och oftast åtföljd av en lektion om fotvård... och jag tänker nu, att det är nog inte många barn som har ett sådant vackert och bärande minne... en pappa som sitter och torkar ens fötter.

Ja, det blev ju några rader ändå... tack för det, mina fingrar!
Nu ska jag fika lite med Carolina...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Oj, här blev jag väldigt berörd! Minns min Pappa som plåstrade om alla mina skrubbsår och stukningar. Det kändes väldans bra minns jag. Hittade hit via några kringelikrokar! Kommer gärna tillbaka!/Ingegerd
http://vitplister.blogg.se/?tmp=10200438

Elisabeth sa...

aNONYM VITPLISTER: Välkommen! Ja, och jag gissar att dessa stunder av omplåstring ligger sparade i ditt hjärta... handlingar gjorda med kärlek. Å det är sådan omplåstring som sen brukar bära en vidare i livet. Kram..